Etikettarkiv: Melvin Burgess

En Edinburghbild till

Igår var sista dagen för bokfestivalen i Edinburgh, så här kommer jag med ytterligare ett foto som Dottern tog en vecka tidigare. Där Melvin Burgess ser helt normal och trevlig ut.

Melvin Burgess

En kort stund senare poserade han för The Guardians fotograf Murdo Mcleod på ett helt annat sätt. Bild nr tre, är det.

Naturligt

Egentligen gillar jag inte böcker om natur. Skönlitteratur, alltså. Fast det är väl precis som med böcker om t ex problembarn på ‘barnhem’ som jag inte heller är snabb med att välja att läsa.

Nu är det ju så att jag har läst många sådana romaner och gillat dem. Bara att ämnet inte lockar mig det allra minsta. Har just valt bort en bok som såg helt läsbar ut, pga att den handlade om en pojke med en farmor med Alzheimers. Bara kände inte för detta, fastän jag inser att den är guld värd för barn som är i en liknande situation.

Jag blev nästan tvingad att läsa Phil Earles Being Billy förra året, och när jag väl gjort det tyckte jag mycket om den. Det sämsta var faktiskt hur den beskrevs av förlagets PR-avdelning. Det var en mycket rörande, men sanningsenlig, historia om en pojke med många problem.

Men nu var det ju naturen jag började med att inte gilla. Tror att det är det präktiga i naturskildringar som jag ‘får utslag’ av. Men om jag inte läste naturböcker skulle jag ju ha missat Melvin Burgess fina romaner om vargar och rovfåglar och tigrar.

Det vore lätt att tänka att Melvin bara skriver om sex och vilda tonåringar, men han har ett stort intresse för naturen, och skriver fantastiskt bra om djur.

Jag hoppar gärna över böcker som låter alltför ordentliga och värdiga, bara för att de handlar om natur. Det kanske är så att jag inte har något emot att naturen, eller djuren, är där. Bara att det ska vara annat som kommer först i en historia.

Döden i dina ögon

För en gångs skull börjar jag med en recension på svenska, fastän boken ursprungligen är engelsk. På bokfestivalen i Edinburgh förra året träffade jag Rachel Ward som var där och pratade ungdomslitteratur med Melvin Burgess och Anne Fine. Jag var där för att se om Melvin och Anne skulle slåss. (Det gjorde de inte.) Rachel var nog lite förundrad över det celebra sällskapet, för hon tyckte väl att en nybörjare inte riktigt platsade där.

Rachel Ward

Men det anser jag nog att hon gör. Jag hade inte hunnit läsa hennes bok Numbers, och har fortfarande inte läst den på original. Tidigare i år råkade jag se att bloggen Tonårsboken skrev om Döden i dina ögon, som den heter på svenska, och skickade Rachel länken. Hon hade inte ens en aning om att boken var färdig, så blev glatt överraskad, och undrade om jag ville ha ett ex på svenska när hon fick sina.

Det kom ganska snabbt, och har sedan suttit här och pockat på min uppmärksamhet. Har av någon ologisk anledning inte velat läsa boken när jag varit i Sverige. Sedan är det den där snobbkänslan att man ska läsa på original i alla väder, om man kan.

Men nu när jag läst Döden i dina ögon kan jag säga att det gick alldeles utmärkt på svenska, bortsett från att jag envisades med att säga namnet Spider på ”svenska” för mig själv, vilket är ännu mera ologiskt.

Detta är en skrämmande bok, egentligen. Har inte satt mig in i problemet tidigare, men en flicka som Jem som kan se varje människas dödsdatum när hon tittar i deras ögon, har det inte lätt. Att hon bor i fosterhem efter mammans tidiga död är inte heller det lättaste.

Jem och hennes medskolkare Spider från skolan (som hon kan se inte har långt kvar att leva) råkar undvika att dö i ett bombattentat på the London Eye, just för att Jem kunde se att något hemskt skulle ske. Polisen tror de är terrorister, och jagar dem medan de flyr.

De två blir goda vänner, men hela tiden bär Jem på vetskapen att Spider snart ska dö. Hon vill förhindra det, men vet inte vad hon ska göra.

Slutet är både väntat och lite oväntat på samma gång. Man undrar hur nästa bok kommer att gå. Och den tredje, som Rachel lär ha skrivit färdigt. Men i alla fall, Döden i dina ögon är en fantastisk roman.

Sex

Tja, det är väl inte en vidare sensationell rubrik i Sverige. Det är värre här. Mycket värre. Jag var på en författardiskussion igår kväll i Manchester, mellan William Nicholson och Melvin Burgess. Ämnet var sex, och kärlek med, för den delen.

Melvin har ju varit ganska ensam om att ha en sex-roman för tonåringar (Het och kåt, på svenska), men nu har William slängt sig i leken också. Hans nya bok, Rich and Mad, är nog ganska beskedlig egentligen, men den innehåller sex, och det räcker för att oroa.

William Nicholson and Melvin Burgess

De kom överens om att det svåraste faktiskt är att få böckerna till läsarna utan att föräldrarna förhindrar det. Samma morgon hade William varit på en skola och haft en givande diskussion med en grupp 13 till 14-åringar. De gillade boken, men var lite generade av omslaget. En annan skola inställde Williams besök, efter att rektorn läst boken (!). Man kan möjligen förstå det, eftersom hon visste att hon omöjligen kunde låta de muslimska flickorna ta del av ett besök, och därmed blev det orättvist, och kanske även lite rasistiskt.

Någon som var med på skolan sa att hon ansåg att en bättre och lugnare diskussion om sex knappt gick att föreställa sig, och att William kunde behövas på många skolor. Man kan ju jämföra detta med att Melvins bok ofta inte kommer in i skolor alls, eller som i Glinas skola att boken sitter inne hos bibliotekarien och dammar.

Brott och censur

Man tänker inte alltid på det. Igår hade Män som hatar kvinnor biopremiär i England. Jag hade visserligen redan DVDn, men gick på pressvisning för att se den på bio för jag ville se hur översättningen blev. Vad jag inte hade räknat med var att filmen skulle censureras så att man måste vara 18 för att få se den. Men filmen innehåller förstås både det ena och det andra, och här är det inte alls OK att visa barn sådant.

Så Dottern kunde inte följa med. Sedan fortsatte jag med en 18-film till, men den visade sig ha tappat sin 18-varning, fast där var så mycket damer utan kläder att det var nog ett misstag.

Böcker kan ju ha mycket hemskt i sig också. Berättade väl tidigare om Melvin Burgess, men nämnde antagligen inte att han en gång blev eskorterad från ett skolbibliotek för att han bara var för chockerande hemsk. Historien finns på hans website för den som är intresserad.

Världsbokdagen vi firade nyligen innebar att fler författare än vanligt var ute på vift i skolor och bibliotek. Vad svenska skolor kanske inte kräver är att författare genomgår en grundlig koll först för att se om de är pedofiler och annat olämpligt. Författarna måste betala för detta certifikat som sedan ska visas upp före skolbesök. På Facebook stöter jag på författare som ibland inte blivit insläppta, eller som ledsagats av skolpersonal hela dagen så att de inte ska antasta barnen.

Lite skillnad på hur det var tills ganska nyligen. Då var det vanligt att en besökande författare behandlades som extra lärar-resurs och lämnades ensamma med stora grupper skolbarn. Inte säkert att det var barnen som var i fara.

Sedan är det skolorna som bokar in besök, men glömmer att kolla hur väl bokens innehåll matchar åldersgruppen de har. Så författaren kommer dit glad i hågen, men upptäcker att det här går inte alls. Givetvis är det inte skolans fel om det blir fel.

Fick just en ny bok med posten idag. Den har ett, för England, riktigt vågat omslag, och enligt beskrivningen är det en bok om tonåringar och sex. Så det ska bli intressant att se. Men skolbesök ska författaren kanske inte vänta sig i första taget.

Mer Melvin

Nu ska jag bli lite fördomsfull också. Jag menar att jag ska visa att jag är det, för det är lite sent att utveckla fördomar nu. Som jag sa om Melvin Burgess vargbok, så är böcker om djur inte min favoritsort. Men de som Melvin skrivit är alla oerhört bra, och det är givetvis för att han är en fantastisk författare.

Men, man har väl en inre bild av hur präktig en djur- och naturfan är, eller hur? Lite Fjällräven och öppna eldar och så. Den som känner Melvins andra böcker som finns på svenska, vet att de utspelar sig i en annan sorts djungel; den inne i stan med droger och sex och gott om svordomar. Och det är i den omgivningen som Melvin verkar vara mest hemma.

Melvin Burgess BH library 2

Han ser ut som, och han pratar som om han levt det som hans bokfigurer lever, och vad jag förstår så har han det. Därför var det knepigt att begripa hur han kunde skriva en roman om en åttaåring på sextiotalet som gillar fåglar. Men Melvin skrev om sina utrotningshotade rovfåglar som om han var en själv.

Och den mördande tigern som jag nämnde. Han går riktigt in under skinnet på sin tiger, och bortsett från lite oförklarligt sex mellan en pojke som blivit en tiger och en flicktiger (helt trovärdigt i storyn), så känns alltihop helt riktigt.

Stor skillnad alltså mellan dessa djurböcker och titlar som Påtänd, Vild och vacker, samt Ung och kåt. När man pratar med Melvin framgår det klart och tydligt att han har levt. Det var förresten en självbiografi på väg för ett par år sedan, som skulle koncentrera sig på hans tonårstid. Men advokaterna fick hjärtsnörp vid bara tanken, så nu lär den boken ligga på is.

Melvin kan verkligen prata med tonåringar på deras egna villkor. Jag har sett honom flera gånger, och det är bara åldern som skiljer dem åt. Han är fortfarande en oförstådd tonårskille, egentligen. Fast jag tyckte det var lite lustigt när vi sågs häromåret för en intervju, att när jag beundrade hans randiga tröja, visade den sig vara resultatet av en rejäl shoppingrunda på stans ”fina” varuhus. Men varför skulle inte killar i 55-årsåldern gilla shopping?

Varggropar, mm

Konstigt hur man glömmer saker, egentligen. Hade inte skänkt varggropar en tanke på årtionden, när jag hittade artikeln i Vi om varghotet rent allmänt. Här i förorts-Manchester har vi rätt gott om räv, men antagligen inte en massa vargar. Men säker kan man inte vara. Melvin Burgess har skrivit en Manchester-baserad roman om tigrar, där en otrevlig typ (läs människa) blir dödad av en tiger, i samma samhälle som Sonen gick i gymnasiet. Det verkade trovärdigt nog.

T o m allas vår Emil grävde ju en grop för vargar. Nu tror inte jag att vargar är farligare än hundar, dvs inte helt ofarliga, men för det mesta OK.

För att återkomma till Melvin så har han skrivit en fantastisk vargbok också. Hans första, The Cry of the Wolf, som tursamt nog är en av de få som översatts till svenska, Den sista vargen. Den borde väl finnas på biblioteket, åtminstone.

Jag är inte helt begeistrad av sk djur- och naturromaner. Det är gulligt och värdigt och allt det där, men romantik och spänning är intressantare. Som regel. När jag läste Melvins vargbok hade jag strax före, av en händelse, lyssnat på Varghunden av Jack London och åter slagits av hur underbar den är. Den t o m passade mig som ung, när jag inte alls trodde att en bok om hundar kunde vara något. Och Den sista vargen är precis lika bra!

Den handlar om en liten grupp vargar, de sista i Storbritannien, som jagas från plats till plats av folk som är rädda. Det är till stor del en historia sedd från vargarnas synpunkt, och jag vet att vargar inte skriver böcker, men det kändes så. Där är en man som har bestämt sig för att han bara ska utrota gruppen, och som följer den genom landet.

Till slut blir det som en duell mellan vargarnas ledare och mannen. Båda är skickliga, och frågan är vem som ska vinna.