Etikettarkiv: Neil Gaiman

Ute på vift

Vift är jag ute på nu också, och det hjälper verkligen inte med att man ska hinna med trippelbloggande ihop med allt annat i livet.

Lyckades pricka in en snabbtur till Stockholm för att närvara på Konserthuset i förra veckan, när Meg Rosoff fick Astrid Lindgrenpriset. Den Bättre Hälften följde med, när han fick höra att jag tänkte åka tåg. Så vi klädde upp oss för att Meg inte skulle behöva skämmas över oss. Att döma av antalet Gudrun Sjödénklädda damer utanför, hade jag valt rätt utstyrsel.

Meg Rosoff and the ALMA award, with Alice Bah Kuhnke and Katti Hoflin

Det var fint och bra på alla sätt, med lagom tårar som föll och allt det där. Trångt som sjutton på minglet efteråt, där jag slängde mig in för att hitta familjen Rosoff. Stötte ihop med Astrids dotter Karin Nyman i trängseln. Till slut hittade jag Meg själv, som påstod att familjen fanns längre in, och hon hade rätt. Hälsade på herr och fröken ‘Rosoff’ samt Megs två systrar och styvmor som kommit från USA för att se affischer på henne över hela Stockholm.

Hälsade också på Maria Nikolajeva som hastigast, vilket var trevligt eftersom vi aldrig setts utanför Facebook.

Detta var inte enda bokresan i vår. Strax efter priset tilkännagetts bar det av till London på 24 timmar, med flyg ner och sovvagn hem. Hade en ledig eftermiddag, då jag passade på att gå på Londons bokmässa, bara för att se hur det var. Annorlunda än Göteborg, kan man säga, men inte nödvändigtvis bättre eller sämre.

Mary Hoffman at London Book Fair

Anledningen till resan var en minnesstund för Terry Pratchett. Stund och stund, förresten. Det skulle ta två timmar, men tog tre. Utan paus. Men det gick, och det var givetvis både rörande och roligt, med alla möjliga personer från Terrys alltför korta liv som kom och pratade, eller i Steeleye Spans fall, sjöng och spelade. Neil Gaiman var där, och Eric Idle var inte där, annat än via teknik.

Några dagar senare var jag på Yay!YA+ som är Skottlands svar på YALC i London. Det är därför den går av stapeln i den lilla betongstaden Cumbernauld, inte alltför långt hemifrån. En hög kända, och i år mindre kända, författare av tonårsböcker kommer och pratar med 200 skolelever under en hel dag. Många av dem är vansinnigt unga, och jag håller nog med Meg Rosoff att det är bra att fylla 46 innan man börjar skriva.

Elizabeth Wein

Och nu sitter jag som sagt på vift i Sverige i sommarljuset. Först var det för varmt. Nu är det för kallt. Men det är väl det man har sin nya Gudrun Sjödénkofta till. Den som gjorde att Den Bättre Hälften kunde hitta mig i minglet, för att färgen SYNS.

Den Pensionerade Barnbibliotekarien var också på vift denna veckan. Hon kom flygande för att fira min alltför storsiffriga födelsedag, ett par dagar efter alla andra. Under tiden var Dottern på vift åt andra hållet, på konferens i Uppsala, där hon ‘råkade’ vara tvungen att tala inför 500 delegater. Veckan före ALMA-utdelningen var Sonen i Stockholm, också på konferens, där han både hann med att krama om Meg på Kulturhuset och praktiskt taget adoptera henne, samt fick ett oväntat tal av kulturministern som snubblade över hans översättarkonferens av en ren händelse, och bara måste hålla tal.

Nu tycker jag det kan vara dags att inte resa alls ett tag.

Annonser

2012 i Edinburgh

Tänkte sammanfatta årets bokfestival i Edinburgh, men så slog det mig att jag ju inte sagt så mycket tidigare. Men man kanske kan sammanfatta ändå.

Ice cream at Charlotte Square

Det var jobbigt. Jag börjar nog bli gammal. Äldre. Nästa gång bör jag komma ihåg att jag ska stå emot och inte åka. Eller låta det bli ett intensivt veckoslut på tre dagar. Max. Så om någon kan påminna mig om det när det drar ihop sig?

Svenskarna har jag nämnt. Där var ‘en del’ engelskspråkiga författare också. Vi försökte ta två eller tre seminarier per dag, annars blir det för mycket sitt och för mycket spring. Vi hade en lista på möjliga intervjuer, men även där måste man hålla koll på hur många man hinner skriva rent efteråt. Dottern intervjuade sin idol Professor Frank Close, och har redan ojat sig över hur länge det tog att skriva ut. Själv har jag knappt börjat renskrivandet av mina två offer, Andy Mulligan och Barry Hutchison.

Jag tiggde biljetter av en del, för att slippa köpa (för eibf har beslutat att inte ge pressbiljetter till barnförfattares seminarier…), och snälla som de är fick jag en hel del. Speciellt bra till utsålda evenemang.

Chris Close and Meg Rosoff

Ska jag bara rabbla namn nu? Vi såg Meg Rosoff, så klart. Theresa Breslin och Elizabeth Laird, samt Keren David och Cat Clarke. Chris Riddell i egenskap av politisk karikatyrtecknare. Och Sally Gardner med Celia Rees och Nicola Morgan.

Keren David, Another Life

Sedan var det Dotterns höjdpunkt, när Frank Close inte pratade ensam, utan fick sällskap av Peter Higgs (Higgs Boson), och det var inte utan att man kände att det var speciellt. T o m för icke-astrofysiker. Samma kväll stack hon och lyssnade till Michael Palin, medan jag tog Neil Gaiman med Chris Riddell, igen.

Tidigare samma dag hade vi plåtat Gordon Brown, så det var en dag för storkändisar. Han kom in bakvägen, med en SÄPO-typ stående vid grinden. Nästa dag hoppade vi över Alexander McCall Smith, för det kändes jobbigt, och gick bara till Sven Lindqvist.

Ledig dag, som tillbringades med att städa Sonens nya lägenhet, som vi lånade innan han flyttade in. Det blev t o m bredband installerat den dagen, så att vi till slut inte behövde gå på restaurang för att få wifi.

Charlotte Square

Patrick Ness pratade med Keith Gray, i en diskussion som slutade med att Keith sa ‘will you marry me?’ fast inte på det viset man kunde tro. Patrick hade fått rätt att gifta folk.

Philip Ardagh and victim

Skulle haft en ledig dag till, men blev bjudna på ett bokprisparty. The Kelpies Prize skulle delas ut, och det är ett pris som går till mest lovande manuskript, så det är en stor grej för opublicerade författare.

I lördags hamnade vi på skotska parlamentet för en debatt om hur man får unga att läsa (mera). I rent oförstånd råkade Dottern och jag få med oss våra Swiss Army-knivar in, men som tur var upptäckte ingen det. Sedan sprang vi vidare till Lee Weatherly som pratade om änglar. Skulle sedan hem, men gick på en Amnesty-läsning i stället, eftersom Steve Cole och Joanna Nadin var med. Ovanligt med flera barnboksförfattare på samma gång, på något så allvarligt.

Steve Cole and fan

Sista dagen var vi uppe tidigt för Michael Grant, och för att kolla in Steve Coles Spiderman-kostym. Han bar den med kilt ovanpå. Efter Peter Englund stannade vi sent för att Dottern skulle få höra på Doctor Who med Steve och Jenny Colgan. Jenny fixade en biljett till detta utsålda evenemang, trots att hon inte kände oss…

Sedan åkte vi hem. Och då har jag ändå inte gjort en lista på alla som vi ‘bara såg’ eller bytte några ord med. Jag känner mig mätt på kändisar och andra, och kommer säkert att stå mig i flera veckor.

Sista dagen

För oss, i alla fall. Det var en bra dag, och en dag som innehöll Neil Gaiman, men bilden som personifierar dagen för oss är den på Liz Kessler, Dotterns gamla favorit. Tagen med objektivet som Liz sålde till henne förra sommaren.

Vi hittade ett lämpligt träd att ha som bakgrund till våra icke-officiella foton. Författare med bark fungerar bra. Och Liz har ett av författarvärldens vackraste leenden, och därför måste hon vara med för idag. Dessutom var hennes evenemang ett av de bättre för i år, och det var faktiskt hennes första i Edinburgh.

Dagen började på hotellet tvärs över gatan, där vi träffade Steve Cole för en intervju. Han kontaktade mig tidigare för att säga att ‘alla andra’ tycktes bli intervjuade utom han. Så nu blev han det. Och vi hade knappt startat förrän det kom ett par glada hej vid sidan om, och då var det just Liz med sambo som sprang förbi, och råkade se oss.

Dessutom sa Dottern – efteråt – att Malorie Blackman hade suttit i ett hörn i hotellets lounge medan vi pratade. Så nog fanns där författare alltid.

Liz Kessler

Neil Gaiman i Edinburgh

I år var Neil Gaiman i Edinburgh ganska länge. Trodde först vi skulle missa honom helt, men sedan visade det sig att han var kvar och gjorde extraföreställningar. Tror det berodde på att hans fru gjorde något på Edinburghs Fringe-festival, och han var där med henne.

Neil Gaiman: 'My God, is that the Bookwitch!'

Bilden är från hans signering i bokhandeln på festivalen. Sedan var Dottern och jag på ett privat evenemang i kryptan (!) under en kyrka i Princes Street Gardens i lördags kväll. Han läste en novell från en tidigare samling och blev intervjuad av Vanessa Robertson som äger Edinburgh Bookshop och som ordnat kvällen.

Sedan signerade han böcker och pratade med sina fans hela kvällen. En rolig blogg om hur det var finns på författaren Barry Hutchisons websajt. Dottern och jag åkte faktiskt ‘hem’ tidigare, för vi tyckte det var lite trångt där, trots att det var en liten tillställning.

Men vi var nöjda ändå.

Who they?

För ett antal år sedan hade tidningen Vi en intervju med att par kända tjejer. Tyvärr kände jag dem inte alls, pga mitt exilboende. Fast det kunde varit intressant ändå. Man kan ju läsa och lära sig något nytt ibland.

Jag är barnsligt förtjust i (läs beroende av) att ha en bild till stöd för min läsning, så om det finns ett foto i en artikel vill jag veta vem som är vem. Står X till höger eller är det Y?

Normala människor som inte har bott utomlands alldeles för länge vet antagligen vem som är X och vem som är Y. Även utan bildtext. Men nu är man ju inte normal.

Det var inte detta som fick mig att göra en paus i min prenumeration, men det hjälpte till. Jag kände att jag var alltför långt borta från tidningens verklighet.

Nu har jag återupptagit min prenumeration (flera gånger, t o m) och håller nog ut. Men jag har precis läst om Filip och Fredrik. Och, ja ni kan nog gissa. Vem är F och vem är F? Skägg eller glasögon?

Bilderna är väldigt bra. De är många. Och bra. Som sagt. Men trots att jag har hört talas om Filip och Fredrik under årens lopp, så begriper jag fortfarande inte vad de gör. Intervjun med dem hjälpte inte i det fallet.

Antagligen är det helt oviktigt med bildtext om vänster och höger. Eller så är det mitt gamla spöke om att folk aldrig vet vad de vet. Och ännu mindre vet de vad jag vet.

Jag inser att man kan googla dem, och det ska jag nog göra. Men jag har googlat mig själv, så jag vet att det troligaste är att det dyker upp en bild av någon helt annan. Sara Paretsky, t ex. Eller Neil Gaiman. För att inte tala om den lättklädda människan i svart läder. Det är inte jag.

Vi-artikeln har jättefina foton av Evalotta Fredén, och jag vet var de är tagna, för det står. Jag gissar att det är F till höger…

Litterära priser

Tänkte sagt att det är litteraturprissäsong, men det är det nog inte. Det kommer priser alla tider på året, men för mig har det känts som om det varit lite tjockare de senaste veckorna. Inbillade mig i min enfald att jag nästan hade saker under kontroll och att dagboken hade anteckningar om alla relevanta datum. Och så vidare.

Så bra var det ju inte. Överraskades på vanligt sätt av Carnegiepriset i förra veckan, fast jag överraskades i alla fall dagen innan, så var halvförberedd. Måste försöka se till att jag blir bjuden till prisutdelningen i framtiden. Skulle vara roligt att vara där när det sker. Är ganska säker på att den som vinner vet det före prisceremonin. Däremot vet inte de andra det, såvida de inte redan vunnit tidigare. I år var det Neil Gaiman som vann, och han hade givetvis inte flugit in om han inte hade god anledning att närvara. Folk gillar att snacka skit om Neil. Personligen fattar jag inte varför. Man måste ju inte vara perfekt, bara för att man skriver böcker. I år, som de flesta år, fanns det så många fantastiska namn på listan att vem som helst hade kunnat vinna utan att man blev besviken.

Branford Boase-priset delas ut till nyblivna barnboksförfattare, och det innebär ju att man bara kan hamna på dess lista en gång, för med nästa bok är man inte längre ny. De flesta stora författarna i barnboksvärlden har vunnit Branford Boase, men i år bestod listan av många jag inte känner till alls. Priset delas ut om ca två veckor i London, och jag är visserligen bjuden, men tror inte jag hinner åka dit just då.

Tidningen Guardian har sitt eget pris, och för några veckor sedan publicerades deras långlista. Priset brukar komma i september/oktober någon gång, med kortlistan i juli. Jag brukar försöka gissa vem som hamnar på den, men i år var det inte många böcker jag läst. Fast gissa kan man ju. Jag lyckades få mig själv bjuden förra året, och det är en trevlig tillställning eftersom många tidigare vinnare också brukar komma. Guardianpriset bedöms av författare, och det anses som fint att se hur uppskattad man blir av sina kolleger. Carnegie däremot har bibliotekarier i juryn.

Så alla priser är lite olika, men de uppskattas var och en för sig. Bland de lite mindre priserna hittar man olika städers omröstningar, oftast gjorda med hjälp av skolor och med unga läsare som får rösta. I lördags var det dags för både Lancashire Book of the Year och denna lördagen är det Bolton Children’s Book Award. Båda är trevliga tillställningar med barn som hjälper till på olika sätt. Jag var i Preston för Lancashirepriset i fjol, och i Bolton året före. Man kan ha fullt upp om man ska runt på allt. Ibland vinner författaren inte mycket mer än äran, men de blir stolta för varje nominering.

Handselling

Jag menar alltså inte att man säljer händer. Kan inte hitta något bra svenskt ord för handselling, i betydelsen att bokhandelspersonal kan sin sak så bra att de kan ”pracka på” folk vissa böcker, och därmed öka försäljningssiffrorna ganska rejält.

Idén är att de ska sälja vad de har läst och gillat till rätt kund, men eftersom det ofta blir så att förlagen eller deras försäljare (om sådana fortfarande finns) talar om för bokhandlarna vilka böcker som ”ska” handsäljas, så blir det inte helt äkta.

För några år sedan, i den där bokhandeln jag berättade om tidigare i veckan, viskade de strax efter jul om en bok som skulle vara ”the next big thing”. Den hade inte kommit ut än, så hon kunde inta tala om vilken titel hon syftade på. Det var lite löjligt hysch-hysch, och jag kunde inte hjälpa att jag tyckte det hade varit bättre att nämna titeln för mig, så hade jag (kanske) blivit intresserad.

Så småningom fick jag veta att det var John Boynes Pojken i randig pyjamas. Jag köpte den, och de övriga familjemedlemmarna läste den i tur och ordning. Själv läste jag recensionen i The Guardian, där jubelidioten till recensent talade om slutet. Efter det ville jag inte läsa. Dels för att slutet nu var välkänt, och dels för att jag tyckte det lät förfärligt.

Visst sålde boken bra, men inte som Harry Potter. Och det visar väl att ett förlag aldrig kan bestämma i förväg vad som blir ”the next big thing”. Det är sådant som bara händer.

Så baserat på pyjamasboken har jag sedan dess avskytt idén med handselling. Jag tycker man ska göra det lokalt, med boktitlar man verkligen känner för. Gärna en bok som annars inte skulle märkas så bra.

Jag tjatar gärna om vissa författare och böcker som är långt från Harry Potter i säljsiffror, men inte nödvändigtvis i läskvalitet. Och man kan ju ha författare som den nye Jon Mayhew jag träffade nyligen. Han stod i en bokhandel med sin tonårige son, och de observerade en dam som tittade på Neil Gaimans The Graveyard Book, och pojken väste till Jon ”gå och sälj henne din bok”. Så han stack fram och sa att hon skulle köpa Mortlock. ”Varför det?” sa hon. ”För att jag skrivit den” sa Jon.

Hon köpte den.