Etikettarkiv: Nick Green

Gratis ebok!!!

Lagom till Valentin kan jag erbjuda en gratis bok till en Kindle nära dig. Eller, om du inte har en, så kan man läsa boken elektroniskt på många andra sätt.

The Storm Bottle (ja, den är på engelska) av Nick Green finns att få gratis i dag och i morgon. Bara att klicka här för att ‘köpa.’ Det lär hjälpa att få många köp på kort tid, så att maskineriet märker att boken finns, och det lär i sin tur medföra fler inköp.

Nick har nyligen gjort sin bok till Kindle för att världen ska kunna få läsa den, medan han väntar på att det kanske kan bli en ‘riktig’ pappersbok en gång. Han är en av de bästa barnboksförfattare jag vet, och The Storm Bottle är inget undantag. Lämplig för alla åldrar från ca tio, och det finns absolut ingen övre åldersgräns!

Läs och njut. (Efter det kan man tänka sig trilogin om Cat Kin, som finns som konventionell bok.)

The London Eye Mystery

Armarna darrade rejält efter att jag släpat bokkassarna runt London en stund, så Nick Green fick gå och köpa mitt te åt mig, medan jag pustade ut. Medan armarna återgick till sin ursprungliga längd, drack vi te och pratade om hans böcker och skrivplaner. Det verkar som om de två delarna av Cat Kin-trilogin kommer att få sällskap av den tredje delen nu, så det är jag glad för. Och sedan har han en ytterligare en trilogi planerad. Tur att Nick bara har två små barn och ett fulltidsjobb, så att han hinner med.

Efter téet åkte jag vidare till Unicornteatern. Jag var lite tidig, så satte mig på en bänk med min äggmacka och bok. Hade som tur var bara en tugga kvar när David Fickling, Siobhan Dowds förläggare, dök upp. Vi är på kindpussbasis numera. Tror att David är väldigt förtjust i att gå runt och pussa damer. Han t o m gjorde ett försök med tjejen som jobbat på förlagets huvudkontor i tre dagar och som han aldrig träffat förut.

Vi satt och pratade en stund, och sedan dök resten av Siobhans vänner och kolleger, samt två av hennes systrar, upp. Vin och vatten och plockmat serverades i ett privat rum, där vi fick frottera oss med skådespelarna före pjäsen började. De var lika förtjusta i att frottera sig med författare som Fiona Dunbar, Anthony McGowan, Lee Weatherly och Tony Bradman, så det jämnade ju ut sig.

De hade gjort ett fantastiskt jobb med att få boken att fungera på scenen, och huvudpersonen Ted som har Aspergers var talesman på ett sätt som var helt trovärdigt. Det var både roligt och lite tragiskt på samma gång, och det var många som fick torka bort en tår ibland.

The London Eye Mystery

Trevlig teater, med hjälpsam personal, och efter pjäsens slut kom skådespelarna fram och frågade alla vad de tyckte.

Efter att David avskedspussat sig förbi alla, medan hans tålmodiga fru stod och väntade, var vi några stycken som gick ut på en restaurang i närheten. Vacker utsikt över en fasadbelyst Tower Bridge i den mörka natten, och lagom trevligt skvaller om både det ena och det andra.

Jag fick sova över hos Candy Gourlay, och över frukosten morgonen därpå satt vi och jämförde hur det är att vara utlänning i England. Vi kanske kommer från vitt skilda länder, men mycket är samma. Jag tog min tandborste och reselektyr och mina utvilade armar och reste norrut, medan Candy stack till ett kaffeställe där hon sitter på dagarna och skriver sin nya bok. Allt för att undvika internet hemma.

8 kg böcker, tack

Det bidde nu inte så mycket, utan bara 6 1/2 kg, men det motsvarar 27 pocketböcker. Faktiskt. Vägde varenda en.

Och jag köper inte, utan levererar. Får, som ni kanske förstått, mer böcker än jag hinner läsa eller kan ge husrum. Jag ser helst att de oönskade volymerna kommer till goda hem, och har burit iväg med flera resväskor till Tyskland. Där bor det en författare och bloggare från USA, och hon vill gärna ha både att läsa själv, och sedan distribuera till barnens skola och till en god vän som bygger upp ett litet bibliotek med engelskspråkiga ungdomsböcker.

Ska inte resa till Tyskland på ett tag, vad jag vet, men nu ska hon till London, och det ska jag med. Inte på samma gång, tyvärr. Så jag erbjöd mig att ta böckerna dit och lämna någonstans, och frågade hur mycket hon orkar bära. 8 kg, var svaret. Så jag ska idag dricka te med gemensamme vännen Nick Green som jag berättat om här tidigare. Han ska stoppa in bokkassen på sitt kontor till nästa vecka när Lee anländer.

Jag ska på teatern i London, där det visas en dramatiserad version av The London Eye Mystery av Siobhan Dowd. Hon gick bort för mer än två år sedan, men hennes vänner ska samlas och se pjäsen ihop, och förlaget bjuder på drinkar före. Siobhans bästa vän som bor i New York, behöver också lite böcker, så jag kånkar på en kasse till henne med.

Mitt bokrum (dvs där jag staplar böcker i staplar) ser redan lite bättre ut. Inte bra, men jag ska nog kunna klämma iväg lite till snart.

Småbröderna

Hoppsan! Det blev nästan en rubrik om brädor i stället. Får se till att få mina prickar rätt.

Jag har inga. Småbröder alltså. Men man kan ju adoptera några stycken när man blivit gammal. Jag tänker nu på min lilla grupp med (manliga) författare i 35 till 40-årsåldern, som jag tycker om. Bortsett från att jag redan har en Bättre Hälft, så är de lite för unga för mig. Men för gamla för att bli mina låtsassöner. Alltså blir de yngre brorsor i mina tankar.

Patrick Ness är min senast adopterade bror, och nu är jag faktiskt lite rädd. Han kommenterade ju på förra bloggen, och det var nästan som om han visste vad jag skrivit, så antingen kan Patrick förstå svenska utan att ha nämnt det, eller så har han hjälp. Han är bra på att hålla koll på när han skrivs om, så det går inte att smyga.

En annan brorsa med barnböcker i sinnet är Nick Green. Han är lite extra knepig, för han har haft problem med sitt förlag, så det finns inte mycket att köpa eller läsa. Men nu ska hans första roman komma ut igen, på ett annat och förhoppningsvis bättre förlag, så jag tror det går framåt nu. Nick har två böcker om barn som lär sig att röra sig som katter, vilket är användbart när man ska bekämpa bovar. Och så har han en om en pojke som blir en delfin, fast den finns nu inte att läsa alls, vilket gör mig rätt ensam om att ha gjort det.

Så är det irländaren Declan Burke, som sitter i sin kammare och skriver roliga hårdkokta vuxendeckare, och han har också problem med att få ut sina böcker. Jag fattar inte hur så mycket skit (förlåt) kan säljas, när Declans skojiga och relativt oblodiga historier inte uppskattas nog. Även med hans böcker har jag läst mer än som finns ute i bokform, men det måste någon gång bli bättre. Och han är så artig att man nästan blir lyrisk. Väntar mig bara att han ska svänga med cowboyhatten också.

Declans kompis Adrian McKinty är även han en väluppfostrad cowboy från Nordirland, som via USA nu har hamnat i Australien. Han har riktigt många böcker publicerade, och t o m en trilogi för barn, förutom alla vuxendeckarna han skrivit. Men inte heller Adrian tycks känna att livet som författare är mycket att hänga i en julgran. Hans senaste, Fifty Grand, från förra året är fantastisk. Köp den gärna.

Jag sitter alltså här och håller tummarna för dessa pojkar och deras verk.