Etikettarkiv: Philip Pullman

Edinburghs bokfestival 2018

Tack och lov att den är slut nu. Roligt som det är med bokfestivalen i Edinburgh, så tar den på krafterna. Mina sju planerade dagar blev till sist fem, utspridda så man nästan hann vila emellan.

Men lite bilder kan jag alltid bjuda på, och börjar med den av Candy Gourlay som jag såg när den blev tagen. Chris Close som ställer ut sina dagliga foton runt Charlotte Square, hade läst på om Candy. Visserligen hennes första bok, men i alla fall, och då ville han klart och tydligt ha en liten Candy som gjorde en high five med en stor Candy.

Candy Gourlay by Chris Close

Vi lyckades inte få foton på alla. Michael Morpurgo har varit sjuk, så gjorde sitt event, men signerade inte böcker efteråt, och därmed blev det inga bilder. Men minnet av hur han sjöng för sin franske illustratör har vi. Och han, Barroux, är fin att titta på, även om han som Dottern sade, var snyggare på avstånd.

Barroux

Frank Cottrell Boyce hade jag inte sett på ett tag, så det var kul att han kom. Rolig är han också. (Det var Frank som var med och skrev inledningen till London-olympiaden, med den fallskärmshoppande drottningen i sällskap med James Bond.)

Frank Cottrell Boyce

Och Philip Pullman är väl aldrig fel. Väntade till dagen före, för att se om de skulle ge mig en biljett till detta utsålda event, och det gjorde de. Och sedan gav jag biljetten till Dottern…

Philip Pullman

Tomi Adeyemi var en helt ny bekantskap; en nigerianska som bor i Kalifornien och som vet precis hur farligt det är att vara svart i dagens USA. Men hon var glad och pigg och mycket rolig, och hon lockade dessutom dit många svarta läsare, vilket tyvärr är lite för ovanligt.

Tomi Adeyemi

Andy Stanton är alltid populär med barnen. De köar länge och väl för hans event och för en signerad bok.

Andy Stanton

Ett verkligt bonus för mig var att få se Chris Riddell i bokhandeln, tillsammans med Marcus Sedgwick och hans nya hästsvans. Det är inte alltid man hinner prata med folk i sådana här sammanhang, men Chris är en gentleman som lägger märke till häxor i bakgrunden.

Chris Riddell and Marcus Sedgwick

De delade bord med Frances Hardinge, som vanligt elegant i hatt.

Frances Hardinge

Och när jag kollade vilka författare jag valt att ha med här, så blev jag irriterad på mig själv för att ha fler män än kvinnor, när det faktiskt är så att det finns fler kvinnliga barnboksförfattare. Så här är Sally Gardner, som alltid är färggrann, och alltid pratar lika intelligent om världen. Och så tackar hon alltid för ens stöd, vilket är trevligt.

Sally Gardner

Och sist, och nästan minst, är Jo Nadin som lyckas vara både damig och lite svärig och som skriver bra böcker. Den där ‘pärlhalsbandslooken’ är inte helt lätt att fixa till.

Jo Nadin

Annonser

Mässtider

Nio år efter senaste Bokmässebesöket var jag tillbaka i Göteborg. Och för att vara ärlig var det bara för Meg Rosoffs skull. Inte för att det inte är bra där, för det är det. Men det är så jobbigt att jag kände jag ville åka hem så fort jag kommit dit. Man får skylla det på hög ålder och allmänt dålig ork.

Men jag hade ju tjatat om Meg för Bok & Bibliotek, och om Bokmässan till Meg, så när de tu till slut skulle mötas behövde jag liksom vara med.

Meg Rosoff at Vi Läser in Gothenburg

Och efter att ha sett listan på Megs programdeltagande, blev det bara att avbeställa en del andra författare, för skulle jag stolpa efter, så skulle jag. Fast sedan visade det sig så klart att hon hade ännu mer på programmet än min lista sa.

Jag sprang på Meg och hennes ledsagare Helen från ALMA redan före första programpunkten på torsdagen, så vi pratade lite, kollade in foton på hennes mobil, och det visade sig att Helen hade träffat Sonen i maj. Jag var så på hugget att jag t o m satte mig på första raden för första pratet (men det fortsatte jag förstås inte med), och sedan hängde jag på och gick runt på ett par program till, och hann snacka mer med Meg i pausen medan hon slurpade i sig en blåbärsdrink. Den var så skär i färgen att jag kom att tänka på Philip Pullmans rosa glass 2005.

Med presspasset runt halsen kom jag även in på Megs seminarie, fast kön till Patti Smith i rummet bredvid gjorde det lite svårare än det borde varit. Den Nya Bibliotekarien kom och satt bredvid mig, vilket är en av de många trevliga sakerna med Bokmässan; detta att man hittar folk man känner.

Meg Rosoff at Piratförlaget in Gothenburg

Efteråt kopplade jag av med en aning fysik, med Christophe Galfard och Ulf Danielsson. Det var faktiskt nio år sedan jag först träffade Christophe, också, och han ser precis lika ung ut som då, och kan t o m prata ‘lite’ svenska.

Medan jag samlade ihop mig över en mycket åldersstigen lussekatt (förra årets, från Dotterns frys, två dygn tidigare), kom Meg strosande, i förhoppning om att hitta sitt hotellrum så hon kunde ligga ner ett tag.

Och nästa morgon råkade jag sitta på samma plats, när hon kom och ville ha sällskap över en kopp kaffe. Så till slut blev det en skär drink för mig också, och den var förvånansvärt osötad. Jag försökte sedan orientera oss fram till Brombergs monter, och lyckades nästan.

Lämnade Meg där och sprang vidare till ett seminarie med Chris Haughton; en irländare som gör fina bilderböcker, och även designar rättvisa mattor och annat. På vägen råkade jag springa förbi Skolkompisen med Den Nya Bibliotekarien och Pizzabella, som alla stod och åt en tidig Thailunch. Själv åt jag min medhavda macka inne på seminariet, som de flesta andra.

Direkt till ytterligare ett seminarie, med Jonathan Stroud, som pratade med Lotta Olsson om sin Lockwood-serie, och Mats Strandberg som skriver rysare som utspelar sig på Finlandsbåtarna… Det var min andra programpunkt med Jonathan, som hade ett miniseminarie dagen innan också.

Mats Strandberg, Lotta Olsson and Jonathan Stroud

Efteråt var det spring direkt till ett monterframträdande för Meg, där jag hade bestämt träff med både Pippi och Skolkompisen. Den senare ville absolut inte bli introducerad för Meg, så hon stack, och det blev bara Pippi som fick heja på ALMA-vinnaren.

Sedan bjöd hon mig på te med kanelbulle (Pippi, alltså) och vi satt och skvallrade så där lagom, om väskmordet och om ärkebiskopar och annat.

Därefter var det mer än dags att gå och vila upp sig och bara göra ingenting. Men roligt hade det förstås varit. Och tänk att Meg äntligen fick sin Göteborgs-inbjudan och att alla var så glada att se henne. Inte bara jag. Och hon fick dra historien om sin sexiga hästbok flera gånger. De gillar den. Och svenskarna är tokiga i Den Jag Var.

Läs den. Och alla de andra.

Hunger

Som Skolkompisen sa när jag ojade mig över att jag kände mig trött, jag skulle ju faktiskt trappa ner lite grann. Har nog misslyckats med det.

Nu senast har Dottern och jag följt Manchester Children’s Book Festival i elva dagar. Tänkte – något felaktigt – att ett evenemang om dagen, på ‘hemmaplan’ skulle vara rätt enkelt att klara av. Men det var det inte.

Roligt och intressant, men inte vilsamt eller så. Fast vi ‘led’ inte på samma nivå som organisatörerna. Två av dem, med ett fåtal medhjälpare, som borde ha varit många fler. Redan efter några dagar såg James och Kaye ut som spöken (fina spöken, men ändå), och när sista dagen kom gick de praktiskt taget på knäna.

Då hade de tagit hand om höjdare inom barnboksvärlden som Cathy Cassidy och Jacqueline Wilson och Philip Pullman, samt många fler medelstora författare. Näst sista dagen var det afternoon tea med Michael Rosen på stans finaste hotell.

Vi såg fram emot detta, eftersom det förra gången var fantastiskt på alla sätt. Tydligen hade James och Kaye också gjort det. Tyvärr ändrade hotellet på arrangemanget och bokfestivalsarrangörerna fick minsann gå utan te. Och kakor. Och smörgås.

Michael Rosen

Den gästande författaren fick inget heller, men han var inte precis tappad bakom en vagn, så han hällde resolut upp te i en kopp han knyckte på ett bord. Vi själva gick i halvtid, eftersom Dottern enbart ätit frukost den dagen, och det var lite jobbigt att titta på folk som åt.

Och enligt vad Kaye sa dagen därpå, så hade hon och James slängt sig över de överblivna smörgåsarna på borden när folk gick hem.

Så ska det ju inte behöva vara. Jag skulle egentligen inte nämna namn, men Midland Hotel tog över tjugo pund per vuxen för vad som var ett lite futtigt te även för dem som blev serverade. Och med tanke på att det var jättebra för två år sedan visar att de kan. Om de vill. Och om de meddelar dem som ska utföra utfordringen av gästerna.

Kaye Tew and James Draper

Färdigmässat?

Hur var det för er? Bokmässan, alltså?

Jag hade gärna åkt, men när tid och ork och pengar brister så avstår man från en del. Det tog många år innan jag först kom iväg till bokmässan, och det krävdes att Philip Pullman skulle dit, och att jag fick en vansinnig idé.

Ville ta Sonen med mig för att se PP, och det var en fredag och en skoldag. Men annars skulle det nog gå bra. Han skulle antagligen gå på en viss gymnasieskola, men man kunde inte säkert veta det i juli när biljetter och annat skulle fixas.

Så jag mejlade rektorn och sa att Sonen eventuellt skulle komma in på hans skola. Och om det var så att han gjorde det, skulle rektorn ha hemskt mycket emot att Sonen tog ledigt en dag i början av terminen? Och jag vet att man inte ska göra det och jag är vanligen en God Mor och allt det där.

Vi fick ledigt! Rektorn tyckte det lät väldigt trevligt och nyttigt, och när det väl begav sig var hela lärarkåren intresserad av Sonens öden och äventyr.

Och sedan gick det som det gick. Vi ‘råkade’ få en intervju med PP, så vi satt på planet till Landvetter och filade på bra frågor. Kom fram mitt i natten till Skolkompisen och lånade hennes kamera. Vi ägde inte ens en digital kamera! Och sedan upp i ottan för tåg till Gbg och bokmässan.

Philip Pullman Speaks

Allt var underbart, tyckte Sonen och jag med. Gratiskassarna man får för det dyra biljettpriset var trevliga. Första seminariet var bra. Sonen fick in första frågan där. Sedan sprang vi till mötet med PP.

Mycket bra intervju. Efter den svävade vi nog fram på små bokmoln. Resten av de tre dagarna var också bra. Minns inte detaljerna längre.

Avslutade med söndagslunch hos Nya Kusinen, som sedan körde oss till Landvetter och på det viset kom man hem på fyra timmar från deras lunchbord till egna middagsbordet.

Philip Pullman (and ice cream) signs

Det är den färgmatchade glassen jag tycker är så fantastisk…

Bröllopsbestyr

Inte mina, alltså. Landet är delat mellan dem som älskar kungliga bröllop, och dem som inte gör det. Fast nog måste det finnas något lite i mitten. Om man inte tänker titta på spektaklet på teve betyder det inte en djup avsky för vare sig det unga paret eller kungligheter. Men den cyniska brittiska press som jag läser, anser att man ska hata allt som har med bröllopet i morgon att göra.

Jag hatar inte, men kommer nog inte att tillbringa dagen framför teven heller. En stund kanske. Har inte köpt in flaggor eller bjudit in mina vänner (om jag hade några) att festa i tevesoffan.

A young Diana

Tittade inte för trettio år sedan. Jag var på jobbet. Men jag tyckte det var roligt att upptäcka att jag känner någon som faktiskt var inbjuden på bröllopet den gången. Barnboksförfattaren Lucy Coats har bloggat i veckan om när hennes skolkamrat Diana gifte sig med sin inte alltför justa prins. Och det är intressant, och man blir ledsen, när man tänker på hur det gick.

Och bara därför tycker jag att vi ska önska William lycka till. Hans mamma gjorde honom så  normal man kan bli i det engelska kungahuset. Och jag hoppas Kate har nog med skinn på näsan för att stå pall för framtida vedermödor.

Själv har jag läst lite prinsessiga böcker. Det bara blev så. Bookwitch recenserade Ebony McKennas andra bok om Ondine, i det lilla hertigdömet Brugel. Och Askungen kommer på lördag, i en nygammal version av Sally Gardner. Om den inte vore utsåld, skulle den t o m finnas på svenska. Råttpojken av Philip Pullman är en annan prinsessbok som jag gillar.

Slutligen läser jag, efter att ha haft den i hyllan i tre år, en skojig och lite romantisk vuxendeckare om en utfattig Lady, barnbarnsbarn till drottning Victoria, som springer omkring i London 1932 och hittar lik och träffar kungligheter och annat. Her Royal Spyness av brittiska Rhys Bowen är skriven för den amerikanska marknaden, men är rolig ändå.

Findus och pannkaka

Det har precis varit pannkaksdag igen. Dvs det är vad Fettisdagen har blivit här. Inte en semla inom synhåll, utan bara pannkakor. Och det är föralldel gott, men inte så säsongsbetonat för min del. Semlor har man visserligen mellan jul och påsk numera, men heter man inte Ture Sventon så räcker det. Och jag äter gärna pannkakor när som helst. Nu när jag kan göra pannkakor. Det har jag inte kunnat så länge.

Findus in the kitchen

Findus och Pettsson kan göra pannkakor. Det kanske tar tid, men det går till slut. Jag upptäckte för några år sedan att en första översättning av pannkaksboken var på väg. Läste någonstans att Philip Pullman var en stor fan, och jag kontaktade förlaget och bad att få se hur boken såg ut.

Ja, såg ut och såg ut. Den är identisk med den svenska, bortsett från språket. Och riktigt bra. Jag är inte förvånad över att Philip tyckte om den. Det gjorde även Nicolette Jones, det stora namnet i barnboksrecensioner, som skriver i Sunday Times.

When Findus Was Little

Och när nästa Findusbok kom, blev jag riktigt rörd. Eftersom vi exilhalvsvenskar inte alltid hänger med så bra, kände vi bara till Pettsson och hans katt från just pannkaksboken, som Glina fått i present av någon. Och om jag ska vara uppriktig tyckte jag nog att Findus var lite dum.

Men när jag sedan fick läsa om Findus som baby, då smälte mitt hårda hjärta. Han var gullig! I och för sig är de flesta bäbisar gulliga, men jag behövde lära mig älska denna katt. (Man är liksom inte kattmänniska.)

Do you speak British?

Det kan man väl ändå inte säga? Va?

Den Pensionerade Barnbibliotekarien skickade mig ett urklipp. Hon kanske inte håller med mig om så mycket numera, men hon vet vad jag vill se, så klippte ut biten om Philip Pullman i Aftonbladet. Jag är lite chockad över att hon ens sett Aftonbladet, men vad ska man göra?

Så det var en kort intervju med Philip, som tydligen varit i Stockholm i samband med att hans Jesus-bok kom ut på svenska.

Det är roligt att folk har lärt sig att skilja på engelskt och brittiskt och allt möjligt annat konstigt. Men sedan kan man överkompensera också. Här blev allt beskrivet som brittiskt. Man får faktiskt säga att Philip är engelsk, för det är han.

Men jag hajade till lite extra vid orden ”säger han på sin utsökta brittiska”. Sin brittiska vadå?

Språket heter engelska, t o m när det talas i andra länder. ”Med brittisk accent” kunde gå. Och han pratar trevligt, det gör han. Men utsökt? Njae. Rätt så sexig röst. Vårdad dialekt. Inte utsökt. Och språket har väl inte blitt brittiska medan jag blundade?

Philip Pullman