Etikettarkiv: Salford Children’s Book Award

Till slut blev det bra

Jo, så klart gjorde jag det, trots tidiga farhågor. Skrev till alla som skulle komma till Salford, och fick svar från alla. En del kunde inte komma. En del trodde de kunde komma, och en del hann ändra sig.

Det gjorde jag med, som bestämde att med alla sena ankomster med tåg, vore det bättre att inte åka hela vägen till Salford Quays, utan att äta italienskt på Carluccio’s på Piccadilly-stationen. Praktiskt med järnvägsstationer som numera tror de är shopping-center med restauranger. Allt finns till hands.

Bokade bord till åtta pers, fast precis före förlorade jag tre, men vann en moster. Så vi blev sex och det var lagom. Dottern var med, så med Sally Nicholls favoritmoster var det hälften ‘vanligt’ folk och hälften författare. Förutom Sally kom Gill Lewis och Cliff McNish.

Gill Lewis och Cliff McNish

Vi satt där i över tre timmar, eftersom ingen i år hade en baby hemma och därmed var desperat att få sova. Så efter massor med skvaller, som jag blev förbjuden att blogga om, var det bara det faktum att restaurangen ville stänga och att sista tåget hem skulle gå, som gjorde att vi reste på oss och gick.

Jag tycker synd om dem som inte kunde vara med.

Och Michael Morpurgo vann i morse. Tråkigt bara att han faktiskt inte kom hit.

Ska jag, ska jag inte?

Jo, minns ni vad jag skrev för ett år sedan? Att man ska komma ihåg känslan efteråt. Inte den före, när man är som mest nervös.

Nu sitter jag här (och det är tre veckor kvar, så ingen anledning att gripas av panik) och glor på en lista som är lite längre än vanligt. I år ska Salford ha en tio i topp. Dvs de har bjudit in vinnarna från de senaste tio åren, och så ska det röstas fram en slutlig vinnare bland dem.

Och jag har blivit lite smartare, för jag kom på att jag kunde fråga Alan Gibbons, som ska presentera det hela, vem av författarna på listan som kommer. Det gör hela sex stycken, plus systrarna till den avlidna Siobhan Dowd. (Det är bara de tre riktigt stora författarna som avstår. Tur det, eftersom jag förolämpade en av dem nyss.)

Så vad jag behöver veta är om jag ska börja skriva till alla dessa människor och fråga om de känner för att äta middag med en häxa, kvällen före.

Ska jag det?

Jag har faktiskt träffat alla utom två tidigare. T o m systrarna. En författare gav mig en puss i höstas, men det var efter rätt mycket vin, så jag räknar inte med att han ens minns mig. En träffade jag på bokmässan för så där åtta år sedan. Ett par känner jag nästan rätt bra.

Borde kanske börja kolla, så jag snabbt får reda på om Salford redan har fixat lite kvällsmat till sina gäster i år. Fast det har de väl inte råd med, förresten. Tror att hotell och annat antingen betalas av förlagen, om de vill, eller av författarna själva, om inte.

Kom på middag

Som vanligt undrade jag varför i hela fridens dagar jag utsätter mig för det här. Det var när jag gick hemifrån, på väg till Salford Quays för att äta middag med tre människor jag aldrig träffat, och bara en som jag mejlat med tidigare. Men jag intalade mig att jag alltid undrar ‘varför’ på utvägen, och tänkte att jag måste försöka komma ihåg hur det kändes på hemvägen.

Så man minns nästa gång. För det blir nästan alltid en nästa gång. Det är som barnafödande; man ‘glömmer’ en aning. Och precis som med födseln, så är det rätt trevligt. Efteråt.

Sedan funderade jag på hur stor risk det skulle vara att jag fick betala för oss allihop. Som tur var hade dessa främlingar vett att dela på räkningen, så det var bara faktum att det var min idé som gjorde mig till kvällens värd.

Förra året kände jag ett par av de författare som kom hitåt för att delta i Salfords årliga bokpris, och eftersom de vill ha sällskap var Dottern och jag där för att käka middag kvällen före. Tyckte det var en bra idé, så kollade in vem som kunde tänkas komma i år, men upptäckte att med ett undantag kände jag dem inte alls. Men jag tänkte att friskt vågat hälften vunnet, och satte igång att mejla och tvittra och fråga förlagen om deras författare var på väg hit.

Alla blev glada, men en del skulle inte komma till Salford. Så till slut fick jag Josh Lacey som jag nästan kände tidigare, samt Jamie Thomson (som jag inte ens hört talas om) och Gill Lewis, vars tre böcker jag var plågsamt medveten om att jag inte läst en enda av.

Vi träffades utanför the Lowry och valde Lime restaurang att äta på, och vi hade faktiskt väldigt trevligt. Jamie är hemskt pratsam och han höll låda hela kvällen tills Josh sade att han kommit för att sova (med en fyramånaders baby hemma kan man begripa det) och måste till hotellet NU. Veterinären Gill (som skriver djurböcker) var mycket trevlig, och sedan gick hon och vann morgonen därpå.

Så det var ju kul.

Och det var kvällen med, och jag måste komma ihåg att jag tyckte det, och kanske göra om det nästa år. Helst utan att jag går hemifrån och undrar om jag är riktigt klok. Det är jag ju.

Jamie Thomson, Barbara Mitchelhill and Josh Lacey

Fotot har jag knyckt av Gill, tror jag, och det är därför hon inte är med. Damen i mitten är Barbara Mitchelhill, som inte anlände förrän dagen därpå.

(Och för den som undrar så passar den här idén inte på de flesta liknande evenemang, eftersom folk oftast anländer på eftermiddagen för en prisceremoni på kvällen, plus kanske skolbesök morgonen därpå, följt av hemresa. Dessutom blir de matade av arrangören.)