Etikettarkiv: Sally Gardner

Edinburghs bokfestival 2018

Tack och lov att den är slut nu. Roligt som det är med bokfestivalen i Edinburgh, så tar den på krafterna. Mina sju planerade dagar blev till sist fem, utspridda så man nästan hann vila emellan.

Men lite bilder kan jag alltid bjuda på, och börjar med den av Candy Gourlay som jag såg när den blev tagen. Chris Close som ställer ut sina dagliga foton runt Charlotte Square, hade läst på om Candy. Visserligen hennes första bok, men i alla fall, och då ville han klart och tydligt ha en liten Candy som gjorde en high five med en stor Candy.

Candy Gourlay by Chris Close

Vi lyckades inte få foton på alla. Michael Morpurgo har varit sjuk, så gjorde sitt event, men signerade inte böcker efteråt, och därmed blev det inga bilder. Men minnet av hur han sjöng för sin franske illustratör har vi. Och han, Barroux, är fin att titta på, även om han som Dottern sade, var snyggare på avstånd.

Barroux

Frank Cottrell Boyce hade jag inte sett på ett tag, så det var kul att han kom. Rolig är han också. (Det var Frank som var med och skrev inledningen till London-olympiaden, med den fallskärmshoppande drottningen i sällskap med James Bond.)

Frank Cottrell Boyce

Och Philip Pullman är väl aldrig fel. Väntade till dagen före, för att se om de skulle ge mig en biljett till detta utsålda event, och det gjorde de. Och sedan gav jag biljetten till Dottern…

Philip Pullman

Tomi Adeyemi var en helt ny bekantskap; en nigerianska som bor i Kalifornien och som vet precis hur farligt det är att vara svart i dagens USA. Men hon var glad och pigg och mycket rolig, och hon lockade dessutom dit många svarta läsare, vilket tyvärr är lite för ovanligt.

Tomi Adeyemi

Andy Stanton är alltid populär med barnen. De köar länge och väl för hans event och för en signerad bok.

Andy Stanton

Ett verkligt bonus för mig var att få se Chris Riddell i bokhandeln, tillsammans med Marcus Sedgwick och hans nya hästsvans. Det är inte alltid man hinner prata med folk i sådana här sammanhang, men Chris är en gentleman som lägger märke till häxor i bakgrunden.

Chris Riddell and Marcus Sedgwick

De delade bord med Frances Hardinge, som vanligt elegant i hatt.

Frances Hardinge

Och när jag kollade vilka författare jag valt att ha med här, så blev jag irriterad på mig själv för att ha fler män än kvinnor, när det faktiskt är så att det finns fler kvinnliga barnboksförfattare. Så här är Sally Gardner, som alltid är färggrann, och alltid pratar lika intelligent om världen. Och så tackar hon alltid för ens stöd, vilket är trevligt.

Sally Gardner

Och sist, och nästan minst, är Jo Nadin som lyckas vara både damig och lite svärig och som skriver bra böcker. Den där ‘pärlhalsbandslooken’ är inte helt lätt att fixa till.

Jo Nadin

Annonser

Varmvatten?

Nog är det så att svenska barn- och ungdomsböcker utspelar sig mestadels i nutid? Brittiska böcker för ofta läsaren till olika historiska situationer. Viktorianska böcker är vanliga, och världskrigen är populära tidsperioder att skriva om.

Jag är rätt så okritisk av mig egentligen. Läser inte historiska romaner för att lära mig saker, utan vill bara bli underhållen. Vet inte heller så mycket att jag tycker jag kan sitta och leta efter fel.

Men, nu har jag under kort tid vistats i flera historiska årtionden och tycker att felen riktigt hoppat ut från boksidorna. Om inte fel, så åtminstone tvivel från min sida. Och så fort jag börjar undra, så slutar jag att ‘bara läsa’ och det är svårt att lämna irritationen att någon inte funderade på vad de inte vet.

Den moderna motsvarigheten är när man inte riktigt minns när mobiltelefonen dök upp som en sak ‘alla’ har. Den är så vanlig att man bara inte tänker alls. Det vore ju inte svårt att ta reda på, om man nu är så ung att man inte varit med om övergången själv.

Så, den unga kvinnan från en mycket avlägsen skotsk ö som for till Glasgow på 1840-talet för att utbilda sig till sjuksköterska, och som tyckte att det mest fantastiska var varmvattnet som i storstan bara kom ur en kran, var nog bokens författare som tänkte med sin 1900-talserfarenhet.

Och visst fanns det tåg i mitten på 1800-talet, men det var tillräckligt nära tågens födelse att beskrivningen av tåg och stationer kanske inte var riktigt riktig.

Antologin från första världskriget har en mängd livliga huvudpersoner som mestadels beter sig som om de levde hundra år senare. Men det gör inget. Man kan vilja kunna identifiera sig med en tonåring från 1915, och se att vi alla är likadana. Men ibland kan man önska att vissa detaljer var mer genomtänkta; typ, gjorde man så på den tiden, och hade detta uppfunnits då, osv?

Läste också en fantastisk ny roman* om tidsresor mellan idag och 1830. Och där hittade jag inga fel alls. (Skulle säga att boken är den tredje bästa ungdomsboken jag läst. Någonsin.) Men så är den också skriven av någon som har ett passionerat intresse för denna period, och som antagligen tog reda på allt hon kände att hon eventuellt inte visste.

Det märks. Läsningen gick så smidigt att jag nästan inte märkte vad jag höll på med, och det var en njutning från början till slut.

*Sally Gardner, The Door That Led To Where

2012 i Edinburgh

Tänkte sammanfatta årets bokfestival i Edinburgh, men så slog det mig att jag ju inte sagt så mycket tidigare. Men man kanske kan sammanfatta ändå.

Ice cream at Charlotte Square

Det var jobbigt. Jag börjar nog bli gammal. Äldre. Nästa gång bör jag komma ihåg att jag ska stå emot och inte åka. Eller låta det bli ett intensivt veckoslut på tre dagar. Max. Så om någon kan påminna mig om det när det drar ihop sig?

Svenskarna har jag nämnt. Där var ‘en del’ engelskspråkiga författare också. Vi försökte ta två eller tre seminarier per dag, annars blir det för mycket sitt och för mycket spring. Vi hade en lista på möjliga intervjuer, men även där måste man hålla koll på hur många man hinner skriva rent efteråt. Dottern intervjuade sin idol Professor Frank Close, och har redan ojat sig över hur länge det tog att skriva ut. Själv har jag knappt börjat renskrivandet av mina två offer, Andy Mulligan och Barry Hutchison.

Jag tiggde biljetter av en del, för att slippa köpa (för eibf har beslutat att inte ge pressbiljetter till barnförfattares seminarier…), och snälla som de är fick jag en hel del. Speciellt bra till utsålda evenemang.

Chris Close and Meg Rosoff

Ska jag bara rabbla namn nu? Vi såg Meg Rosoff, så klart. Theresa Breslin och Elizabeth Laird, samt Keren David och Cat Clarke. Chris Riddell i egenskap av politisk karikatyrtecknare. Och Sally Gardner med Celia Rees och Nicola Morgan.

Keren David, Another Life

Sedan var det Dotterns höjdpunkt, när Frank Close inte pratade ensam, utan fick sällskap av Peter Higgs (Higgs Boson), och det var inte utan att man kände att det var speciellt. T o m för icke-astrofysiker. Samma kväll stack hon och lyssnade till Michael Palin, medan jag tog Neil Gaiman med Chris Riddell, igen.

Tidigare samma dag hade vi plåtat Gordon Brown, så det var en dag för storkändisar. Han kom in bakvägen, med en SÄPO-typ stående vid grinden. Nästa dag hoppade vi över Alexander McCall Smith, för det kändes jobbigt, och gick bara till Sven Lindqvist.

Ledig dag, som tillbringades med att städa Sonens nya lägenhet, som vi lånade innan han flyttade in. Det blev t o m bredband installerat den dagen, så att vi till slut inte behövde gå på restaurang för att få wifi.

Charlotte Square

Patrick Ness pratade med Keith Gray, i en diskussion som slutade med att Keith sa ‘will you marry me?’ fast inte på det viset man kunde tro. Patrick hade fått rätt att gifta folk.

Philip Ardagh and victim

Skulle haft en ledig dag till, men blev bjudna på ett bokprisparty. The Kelpies Prize skulle delas ut, och det är ett pris som går till mest lovande manuskript, så det är en stor grej för opublicerade författare.

I lördags hamnade vi på skotska parlamentet för en debatt om hur man får unga att läsa (mera). I rent oförstånd råkade Dottern och jag få med oss våra Swiss Army-knivar in, men som tur var upptäckte ingen det. Sedan sprang vi vidare till Lee Weatherly som pratade om änglar. Skulle sedan hem, men gick på en Amnesty-läsning i stället, eftersom Steve Cole och Joanna Nadin var med. Ovanligt med flera barnboksförfattare på samma gång, på något så allvarligt.

Steve Cole and fan

Sista dagen var vi uppe tidigt för Michael Grant, och för att kolla in Steve Coles Spiderman-kostym. Han bar den med kilt ovanpå. Efter Peter Englund stannade vi sent för att Dottern skulle få höra på Doctor Who med Steve och Jenny Colgan. Jenny fixade en biljett till detta utsålda evenemang, trots att hon inte kände oss…

Sedan åkte vi hem. Och då har jag ändå inte gjort en lista på alla som vi ‘bara såg’ eller bytte några ord med. Jag känner mig mätt på kändisar och andra, och kommer säkert att stå mig i flera veckor.

Bröllopsbestyr

Inte mina, alltså. Landet är delat mellan dem som älskar kungliga bröllop, och dem som inte gör det. Fast nog måste det finnas något lite i mitten. Om man inte tänker titta på spektaklet på teve betyder det inte en djup avsky för vare sig det unga paret eller kungligheter. Men den cyniska brittiska press som jag läser, anser att man ska hata allt som har med bröllopet i morgon att göra.

Jag hatar inte, men kommer nog inte att tillbringa dagen framför teven heller. En stund kanske. Har inte köpt in flaggor eller bjudit in mina vänner (om jag hade några) att festa i tevesoffan.

A young Diana

Tittade inte för trettio år sedan. Jag var på jobbet. Men jag tyckte det var roligt att upptäcka att jag känner någon som faktiskt var inbjuden på bröllopet den gången. Barnboksförfattaren Lucy Coats har bloggat i veckan om när hennes skolkamrat Diana gifte sig med sin inte alltför justa prins. Och det är intressant, och man blir ledsen, när man tänker på hur det gick.

Och bara därför tycker jag att vi ska önska William lycka till. Hans mamma gjorde honom så  normal man kan bli i det engelska kungahuset. Och jag hoppas Kate har nog med skinn på näsan för att stå pall för framtida vedermödor.

Själv har jag läst lite prinsessiga böcker. Det bara blev så. Bookwitch recenserade Ebony McKennas andra bok om Ondine, i det lilla hertigdömet Brugel. Och Askungen kommer på lördag, i en nygammal version av Sally Gardner. Om den inte vore utsåld, skulle den t o m finnas på svenska. Råttpojken av Philip Pullman är en annan prinsessbok som jag gillar.

Slutligen läser jag, efter att ha haft den i hyllan i tre år, en skojig och lite romantisk vuxendeckare om en utfattig Lady, barnbarnsbarn till drottning Victoria, som springer omkring i London 1932 och hittar lik och träffar kungligheter och annat. Her Royal Spyness av brittiska Rhys Bowen är skriven för den amerikanska marknaden, men är rolig ändå.

Pippi på vindruvor, och andra bär

OK, OK, jag vet att vindruvor inte är bär. Men de är små och bärliknande. Vi körde med vindruvsorgier en kort period, i vårt intervjuande. Adèle Geras bjöd på druvor och jordgubbar i det som numera inte längre är hennes kök, utan någon annans.

Norm and Adèle Geras with grapes and strawberries

Själv satte jag fram druvor i två färger före Liz Kesslers besök i mitt kök. Hon åt druvor så det stod härliga till, och sa till slut att vi måste plocka bort dem.

Liz Kessler and grapes

Och Meg Rosoff ville veta om vi kunde äta frukt, fast det visade sig vara jordgubbar och andra bär, som tillsammans med grädde och maräng blev väldigt gott.

Meg Rosoff meringue

Maräng kunde det blivit av den här fina hönans ägg. Vi blev hemskickade från Jon Mayhews hönsgård med ett dussin hemgjorda ägg i de vackraste färger.

Mayhew chicken

Hos Sally Gardner var det ingen levande pippi, men nog är det ett tjusigt stilleben? Har man varit scenograf så har man, och då måste nog varenda rum i ens bostad bjuda på intrikat arrangerade föremål.

Sally Gardner's bird

Vems hund?

Jag hade en period under förra året när det verkade som om varenda författare med självaktning hade två hundar. Vad är det för fel på en hund, frågar man sig?

Nu är det dessutom så att jag inte är hundglad, även om jag är mer hundperson än kattperson. Men som Skolkompisen påpekade häromveckan efter att ha blivit nästan ”nertrampad” av hundar i vår engelska park, så är engelska hundar inte påflugna som de svenska.

Det måste hänga på uppfostran. Någon gång har svenska folket glömt att vare sig man är hundrädd eller inte, vill man inte nödvändigtvis ha en stor vovsing stående med framtassarna på ens axlar, medan husse/matte säger att Fido inte är farlig.

Rosoff dog

Jag vill alltså inte ha hund. Men skulle jag ha en, vill jag ha Meg Rosoffs hundar. Eftersom Meg har två, blir det väl att jag ska ha två då. Som alla andra. Hennes är gulliga, och de hoppar inte på en. Den som syns ovan är antingen Juno eller Blue. Jag kan inte se skillnad på dem.

Gliori dog

Hoppar gör däremot Debi Glioris hund. Men det vet hon, och det är därför den ligger och sover bakom en glasdörr. Ev tuggar den på skor också, men kanske att skon bara råkar stå där…

Mayhew dog 1

Jon Mayhew har sina två här. Tror han beskrev dem som att en är lite dum (dvs bristande intelligens) och den andra är ännu dummare. Jaja. Rätt gulliga i alla fall.

Mayhew dog 2

Jon har ett helt menagerie av djur, men resten är inte hundar, så får vackert vänta tills det blir en blogg om författarsköldpaddor. Och andra kryp.

Sally Gardners två taxar blev aldrig plåtade. De skällde hela tiden, men det tycks vara allt de sysslar med. Däremot var jag lite orolig för att jag skulle snubbla på en av dem under nattliga besök i badrummet.

Och klantig som jag är frågade jag Cathy Cassidy vid vår senaste pratstund om hennes pappas hund, som hon tog hand om när pappan gick bort. Nu är hunden också död, och så kom vi in på en bok av Michael Morpurgo (Running Wild) som handlar om en sådan hund. Mycket sorglig, så det blev tårar efter det.

Ach.

Hemma hos

Kollade igenom iPhoto och kom på att jag har många bilder som oftast inte används. Det här är inget inredningsreportage, men vem gillar inte en Ikea-hylla på nytt sätt? Det är Sally Gardner som piffat till möbeljättens lite mesiga hylla som stod i gästrummet där jag bodde.

Decorated Ikea bookshelves

Hemma hos Debi Gliori är väggarna täckta med böcker. Hon var smart nog att gifta sig med en man som både kan bygga hyllor och sätta böcker i alfabetisk ordning. Det ni! Och så värmer de lite när de sibiriska vindarna viner i östra Skottland.

Gliori bookshelves

I sitt gästrum förvarar Adèle Geras alla sina extraböcker. Nu lär de vara nerpackade, för hon och maken är i flyttningstagen. Men jag fick några med mig när jag gick. Däremot ges det nog inte bort några av makens 2500 volymer om cricket.

Bookwitch and Adèle Geras

Det här huset i Yorkshire tillhörde en gång vår nationalpoet Ted Hughes. Nu är det en kursgård för skrivande gäster. Hon till vänster heter Mary, men jag kan inte komma ihåg namnet på hennes väninna. Trevliga var de i alla fall.

Bookshelves in Ted Hughes' house

Här är Caroline Lawrences kontor där hon skriver sina böcker och tittar ut på fåglarna på Themsen några meter bort. Det är en nästan svensk stil över lägenheten, och på svenskt (amerikanskt?) manér får man också gå husesyn. Utsikten är fantastisk.

Caroline Lawrence in her study

Här fuskar jag lite, för detta är verkligen inte Frank McCourts bostad, men det ser lite husaktigt ut, tycker jag. Vi kan låtsas att Frank satt hemma och läste för pojken. Frank var här för tre år sedan och läste början på sin julsaga. Fru McCourt och jag pratade om fästingar. Som man gör.

Frank McCourt and small boy in front of bookshelves

I rättvisans namn får jag visa upp lite av mina hyllor också. Fast den här blogg-vagnen är ju inte en hylla. Dvs den var inte avsedd som hylla när Dottern tillverkade den i slöjden, men den har fått allt fler böcker på sig. Snart är den så tung att den inte kan röra på sig trots sina rejäla hjul. Kanske måste sortera bort böcker. Igen.

Bookwitch trolley