Etikettarkiv: Steve Cole

Edinburgh 2014

Charlotte Square

Ja, så kunde man ha sett J K Rowling på Edinburghs bokfestival i måndags morse. Åtminstone kunde man gjort det om man vetat att hon skulle vara där (det hemlighöll de), och om man hade varit högstadieelev med biljett till ett icke programlagt programinlägg för skolor. Och för min del om jag inte hade varit trött och upptagen på annat håll.

Press yurt

Men vad gör det? Jag är glad ändå. J K var där för att presentera Malala som just fått en bok publicerad (och som jag faktiskt hade mottagit ett par dagar före), och hur bättre avsluta en bokfestival än med att låta en beundransvärd tonåring prata inför andra tonåringar? Säkert bra mycket vettigare än de politiska diskussionerna om Skottlands eventuella självständighet som också fanns med på programmet. Jag stod och väntade på Gordon Brown en dag, med de riktiga fotograferna. Där var mest en massa säkerhetstyper i mörka kostymer och sådana där snören i öronen. När Skottlands förste minister Salmond var där tidigare under festivalen myllrade det mest en mängd poliser, och jag undrade förvirrat om poliskåren plötsligt blivit bokintresserad.

Gordon Brown

Annars har det varit en salig blandning av helt normala författare. Jag var där i totalt sex dagar, med rätt mycket vilodagar emellan. De mest lyckade dagarna var nästan de när jag åkte dit för en enstaka programpunkt och sedan åkte hem igen. Och det är ju fördelen med att ha ett hem att åka till. Man behöver inte bestämma i förväg vad man ska hinna med.

Sara Paretsky

Den jag mest såg fram emot att höra var Sara Paretsky, som pratade med den svenskättade Tom Rob Smith, som jag inte visste något om alls förut. Nu vet jag att hans mamma blev galen. På en svensk gård. Det händer så lätt.

Sista dagens tre stycken Elizabethar (Kessler, Laird och Wein) var roliga att se. Jag undrar om jag ska föreslå att de gör lite stand-up nästa år. Liz Kessler skriver om sjöjungfrur och féer, medan de andra Lizarna var där för att prata Etiopien, kejsare med lejon och hur det är att stå fastsurrad på övre vingen på ett litet flygplan (medan det är uppe i luften och flyger, alltså).

Eleanor Hawken, Curtis Jobling and Cathy MacPhail

Första dagens tremansevenemang med Curtis Jobling, Eleanor Hawken och Cathy MacPhail handlade om spöken. En del tror på dem, och andra inte. En annan dag pratade Debi Gliori om pingviner och drakar, eftersom hon råkar vara passionerat intresserad av båda, och nu hade hon lyckats kombinera dessa i sin senaste bilderbok, som för övrigt är underbar.

Arne Dahl var där en kväll och han läste ur sin nyaste översatta bok (tydligen gjord av en kompis till Sonen). Patrick Ness föreläste om varför han skriver för ungdomar (konstigt, eller hur?). Dyslexi var ämnet för en programpunkt, och det var synnerligen fullsatt.

Wendy Meddour and Mina May

En Edinburgh-debutant, Wendy Meddour, tog med sig alla barnen. Äldsta flickan som är 13 är hennes illustratör, men småsyskonen kom också, samt mormor och morfar (som inte lät Wendy ta hål i öronen när hon var liten!). Samtidigt pratade Steve Cole om sin senaste mumiedetektiv i teatern bredvid, och han var lite upprörd över att jag valde Wendy före honom… Men jag låg i alla fall på lur för att ta en bild på honom när han anlände.

Secret Agent Mummy

Och jag kanske inte lyckades vara skolelev för J K Rowling, men en morgon smet jag med författarhjälp in på två skolprogram. Båda handlade om första världskriget, och var som ‘vanligt’ mycket intressantare än många av de reguljära programmen. Först var det Theresa Breslin och Mary Hooper som pratade, och därefter Tony Bradman, Linda Newbery och Paul Dowswell.

Theresa Breslin, The School Librarian and Mary Hooper

Mellan alla föreställningar jag gick på, kunde jag springa och hitta andra författare medan de signerade böcker. Och de par gånger jag lyckades komma in i författarnas tält, hann jag se en hel del kändisar. Det gäller bara att inte glo.

Kate O'Hearn

Michael Rosen

Och till de fyra svenskar som råkade dricka kaffe vid mitt bord en dag, och som ifrågasatte om detta kunde vara en bokfestival, för var fanns böckerna? så kan jag säga att det var det och böckerna fanns i bokhandeln. Inte bland kaffet och kakbitarna. Jo, där också, faktiskt.

Slutligen, till den författare som jag undrade om han var ledig för en kort träff dagen därpå, det var verkligen inte nödvändigt att gå och gifta sig, bara för att ‘slippa.’ Men grattis till Philip Caveney och hans Susan!

Annonser

När Spiderman kom på te

Det är inte var dag precis som trevliga unga författare kommer över på en kopp te, och sedan tar av sig kläderna. Jag bara säger, alltså.

Jag visste att Dottern skulle mörda mig (eftersom hon satt fast i tentor och annat elände, långt långt borta) men inte kan man låta bli att göra saker bara för det? Och jag hade hennes bror här i stället. (Det gjorde antagligen saken värre, faktiskt.) Men åtminstone hade jag ett förkläde när Spiderman klädde av sig.

Steve Cole

Steve Cole är alltså – en av – Dotterns absoluta favoriter när det gäller författare. Hon läser inte hans böcker direkt, eftersom hon inte längre är en åttaårig pojke. Men som person är Steve en av de gulligaste, även om barnboksförfattare är ett ovanligt gulligt släkte.

När jag såg att han skulle komma till den näraliggande bokhandeln och signera böcker, föreslog jag att han kunde komma hit på te också. (Eftersom vi är bannlysta i butiken, och så.) Konstigt nog höll Steve med, så han sms-ade när han var klar, och sa att det var dags att sätta på tevattnet.

Han hade fortfarande sin Spidermandress på sig när han kom, vilket gladde mig. Den är lite tokig. Som han. Insåg sedan att det hade han för den var svår att komma i (krävde tydligen assistans från en bibliotekarie på morgonen) och inte helt lätt att ta av sig heller. Så det ville han göra här.

Först hällde vi i Steve te och en hallonmuffin (inte lätt med Spidermanhandskar), och därefter begrep jag att han nog inte varit på toaletten på hela dagen. Oj oj.

Steve Cole, Magic Ink

Nåväl, han läste från en serietidning han ritat som barn, och han berättade om sin nya bok, Magic Ink, som handlar om just serier. Han sprang ut till bilen och hämtade ett ex till mig. (Jag sa väl att han är gullig?) Vi pratade om Doctor Who, eftersom han är en fan, och eftersom han skriver en del Doctor Who böcker. Och vi diskuterade hans 96-timmars deodorant.

Väldigt litterärt, med andra ord. Sedan tog han av sig Spidermanutstyrseln – i duschrummet – och satte på sig normala kläder, som jeans med stora hål på knäna. Han bredde ut kostymen på min lindrigt rena matta, och vek ihop den väldigt noga.

Och sedan var det hög tid för honom att köra hem till fru och barn.

2012 i Edinburgh

Tänkte sammanfatta årets bokfestival i Edinburgh, men så slog det mig att jag ju inte sagt så mycket tidigare. Men man kanske kan sammanfatta ändå.

Ice cream at Charlotte Square

Det var jobbigt. Jag börjar nog bli gammal. Äldre. Nästa gång bör jag komma ihåg att jag ska stå emot och inte åka. Eller låta det bli ett intensivt veckoslut på tre dagar. Max. Så om någon kan påminna mig om det när det drar ihop sig?

Svenskarna har jag nämnt. Där var ‘en del’ engelskspråkiga författare också. Vi försökte ta två eller tre seminarier per dag, annars blir det för mycket sitt och för mycket spring. Vi hade en lista på möjliga intervjuer, men även där måste man hålla koll på hur många man hinner skriva rent efteråt. Dottern intervjuade sin idol Professor Frank Close, och har redan ojat sig över hur länge det tog att skriva ut. Själv har jag knappt börjat renskrivandet av mina två offer, Andy Mulligan och Barry Hutchison.

Jag tiggde biljetter av en del, för att slippa köpa (för eibf har beslutat att inte ge pressbiljetter till barnförfattares seminarier…), och snälla som de är fick jag en hel del. Speciellt bra till utsålda evenemang.

Chris Close and Meg Rosoff

Ska jag bara rabbla namn nu? Vi såg Meg Rosoff, så klart. Theresa Breslin och Elizabeth Laird, samt Keren David och Cat Clarke. Chris Riddell i egenskap av politisk karikatyrtecknare. Och Sally Gardner med Celia Rees och Nicola Morgan.

Keren David, Another Life

Sedan var det Dotterns höjdpunkt, när Frank Close inte pratade ensam, utan fick sällskap av Peter Higgs (Higgs Boson), och det var inte utan att man kände att det var speciellt. T o m för icke-astrofysiker. Samma kväll stack hon och lyssnade till Michael Palin, medan jag tog Neil Gaiman med Chris Riddell, igen.

Tidigare samma dag hade vi plåtat Gordon Brown, så det var en dag för storkändisar. Han kom in bakvägen, med en SÄPO-typ stående vid grinden. Nästa dag hoppade vi över Alexander McCall Smith, för det kändes jobbigt, och gick bara till Sven Lindqvist.

Ledig dag, som tillbringades med att städa Sonens nya lägenhet, som vi lånade innan han flyttade in. Det blev t o m bredband installerat den dagen, så att vi till slut inte behövde gå på restaurang för att få wifi.

Charlotte Square

Patrick Ness pratade med Keith Gray, i en diskussion som slutade med att Keith sa ‘will you marry me?’ fast inte på det viset man kunde tro. Patrick hade fått rätt att gifta folk.

Philip Ardagh and victim

Skulle haft en ledig dag till, men blev bjudna på ett bokprisparty. The Kelpies Prize skulle delas ut, och det är ett pris som går till mest lovande manuskript, så det är en stor grej för opublicerade författare.

I lördags hamnade vi på skotska parlamentet för en debatt om hur man får unga att läsa (mera). I rent oförstånd råkade Dottern och jag få med oss våra Swiss Army-knivar in, men som tur var upptäckte ingen det. Sedan sprang vi vidare till Lee Weatherly som pratade om änglar. Skulle sedan hem, men gick på en Amnesty-läsning i stället, eftersom Steve Cole och Joanna Nadin var med. Ovanligt med flera barnboksförfattare på samma gång, på något så allvarligt.

Steve Cole and fan

Sista dagen var vi uppe tidigt för Michael Grant, och för att kolla in Steve Coles Spiderman-kostym. Han bar den med kilt ovanpå. Efter Peter Englund stannade vi sent för att Dottern skulle få höra på Doctor Who med Steve och Jenny Colgan. Jenny fixade en biljett till detta utsålda evenemang, trots att hon inte kände oss…

Sedan åkte vi hem. Och då har jag ändå inte gjort en lista på alla som vi ‘bara såg’ eller bytte några ord med. Jag känner mig mätt på kändisar och andra, och kommer säkert att stå mig i flera veckor.

Dedikation

Äntligen! Jag har fått en bok dedicerad till mig! Jag tror att jag sätter mig ner och gråter en liten skvätt. Faktiskt.

Steve Cole, The Conquering Conks

Den supersnälle Steve Cole har satt mitt namn i sin senaste bok, The Conquering Conks, dens sista i serien om hans Slime Squad, dessa små superhjältar som jobbar mot slime.

Steve Cole

Det var när jag intervjuade Steve i somras som han lovade att dedicera en bok till mig. Han skriver ju så många att han liksom har plats för fler namn än de flesta andra författare. Men man vet ju aldrig.

Efter att ha fått mitt namn i några böcker där jag rekommenderar dem, och därefter i ett citat på framsidan av en bok, så är detta verkligen höjden av ära.

Bilden ovan är från den virtuella boken, eftersom jag inte sett den riktiga än. Hoppas att ett ex väntar på mig när jag återvänder hem till vardagsskrivbordet och det ‘slitsamma’ arbetet att läsa och leka med böcker…

Sista dagen

För oss, i alla fall. Det var en bra dag, och en dag som innehöll Neil Gaiman, men bilden som personifierar dagen för oss är den på Liz Kessler, Dotterns gamla favorit. Tagen med objektivet som Liz sålde till henne förra sommaren.

Vi hittade ett lämpligt träd att ha som bakgrund till våra icke-officiella foton. Författare med bark fungerar bra. Och Liz har ett av författarvärldens vackraste leenden, och därför måste hon vara med för idag. Dessutom var hennes evenemang ett av de bättre för i år, och det var faktiskt hennes första i Edinburgh.

Dagen började på hotellet tvärs över gatan, där vi träffade Steve Cole för en intervju. Han kontaktade mig tidigare för att säga att ‘alla andra’ tycktes bli intervjuade utom han. Så nu blev han det. Och vi hade knappt startat förrän det kom ett par glada hej vid sidan om, och då var det just Liz med sambo som sprang förbi, och råkade se oss.

Dessutom sa Dottern – efteråt – att Malorie Blackman hade suttit i ett hörn i hotellets lounge medan vi pratade. Så nog fanns där författare alltid.

Liz Kessler

Julkalas

När Philip Pullman gick förbi blev jag nästan förvånad. Trodde inte han ”nedlät” sig till att gå på förlags-julfester. Han blev föralldel inte långvarig, för han gick snart igen. Men han visade sig en stund, i alla fall.

Själv nedlät jag mig gärna. Det här var mitt första julkalas i bokvärlden, och jag hade hört att Randoms brukar vara extra bra. Nu var det lite kinkigt i år, både för mig och för de andra, och allt pga snö. Dagen före hade det varit lite lagom kaos med tågtrafiken så alla blev rädda och tackade hastigt nej. Själv bestämde jag mig bara fem minuter innan jag satte på mig kappan och pulsade ut. Som tur var gick tågen alldeles utmärkt, och jag kom dit, och jag kom hem igen.

Därmed var det inte lika knökfullt där, men samtidigt var det alltså en del författare som aldrig kom. Det fanns gott om dem ändå. Fast en hel del hann jag inte prata med, och vissa såg jag aldrig i trängseln. John Dickinson och Candy Gourlay missade jag helt. Eleanor Updale var där, och Anthony McGowan. Steve Cole såg jag tvärsöver rummet. Likaså Ian Beck och Jenny Downham. Pratade med Pete Johnson som jag inte kände alls tidigare, fast jag läste hans bok i vintras.

Stolpade fram till Sarah McIntyre som jag sett i Edinburgh tidigare. Hon ritar serier i David Ficklings nya boksatsning för serier. Sarah presenterade mig för sin seriekollega Neill Cameron, och han hade ett launch party för sin bok dagen efter, så vi pratade om det och om att göra robotar i kartong. Har aldrig provat, men Neill har och det tar för lång tid…

Gott småplock att äta, och möjligen åt jag upp alla deras breadsticks (vad nu det heter på svenska?). Vackra lokaler i Mayfair, med träpanel och porträtt på väggarna. Hade varit där tidigare på ett bokevenemang, så jag visste åtminstone vart jag skulle.

Men det var tröttsamt att stå och ropa åt folk när man ville utbyta tankar. Så det var rätt skönt att åka hem igen, också.

En ny bokfestival

Det här var kul. Vi stapplade tillbaka hem efter tre dagars universitetsresande, Dottern och jag. Urtrötta, och med en bokfestival i Manchester dagen efter. Vi kände oss verkligen ”dagen efter”, men det gick.

Kevin Brooks

Cathy Cassidy

Steve Cole with chonster

Keith Gray and Adèle Geras

Det är ju inte var dag man har en splitter ny bokfestival på hemmaplan, och med stora namn inom barn- och ungdomsboksvärlden närvarande. Alltså släpade vi oss ur sängen en morgon till och iväg in till stan och Manchester Metropolitan University. Det första vi såg var kartongfigurer från Doctor Who, och det passade ju Dottern fint, så hon var genast gladare.

Morgonen började med Frank Cottrell Boyce som är väldigt rolig, men på ett lågmält sätt. Frank läste från ett par av sina böcker och svarade på frågor. Han läser så bra att även för oss som redan läst böckerna är det så att man bara vill att han fortsätter. Frank hade läst i en problemskola nyligen och där lät de honom inte sluta, för det tyckte det var så spännande. Bra betyg på en bok.

Sedan fortsatte vi med Steve Cole, som också skriver roliga böcker. Jag hade tyvärr glömt riktigt hur rolig han är ”live”, så det var mer än uppiggande att se honom hoppa omkring i en timma med barnen kiknande av skratt. Steve är en av Dotterns favoriter så hon t o m spelade in en video för att få njuta av hans ”dumheter” igen.

Eftersom en del evenemang gick omlott med varandra missade vi både Liz Kessler och Cathy Cassidy, men pratade med båda över lunch. Där dök de flesta andra av dagens författare också upp. På eftermiddagen lyssnade vi till Mary Hoffman och Adèle Geras prata om att skriva historiska och romantiska böcker för tonåringar. Mary gör mycket research, medan Adèle tar det lugnare och kanske läser en bok för att komma på rätt humör.

Som avslutning blev det en paneldebatt om framtiden för tonårsromanen med Adèle och Kevin Brooks och Keith Gray. Det är ju ett ämne som ligger många varmt om hjärtat, så både Mary och Cathy satt med och hörde på.

Innan vi gick hem hittade vi Carol Ann Duffy, vår nya poet laureate, som även är festivalens ansikte utåt, eftersom hon hör hemma i Manchester och hon bryr sig om barnböcker. Hoppas att festivalen återkommer nästa år. Det gör vi gärna.