Etikettarkiv: Stieg Larsson

En rasande eld

Mycket har redan sagts om Andreas Normans debutroman, En rasande eld. För en cyniker som mig var det faktiskt skönt att upptäcka att boken är precis så bra och spännande som den beskrivits. För svenska läsare som tar sin nordiska förträfflighet för given, är boken kanske inte så omstörtande som den framstår med ‘engelska’ ögon sett.

Eller hur den kommer att se ut när den väl publiceras i engelskspråkiga länder. OK, folk tänker inte längre enbart på Stieg Larssons böcker. Det finns många andra som är både bra och populära. Men ingen har blivit nästa Stieg, fastän spådomarna haglat friskt. Antagligen blir inte Andreas det heller, men jag anser att han har större chans än de flesta.

Andreas Norman, En rasande eld

Vem skulle kunna tro att det kan vara så fascinerande att läsa en inledning som täcker ämnesområden som hur man rekvirerar en ny kontorsstol om man jobbar på UD? Det märks att Andreas jobbar som diplomat och att han vet hur UD och allt det andra funkar. Man skulle inte kunna hitta på det.

Denna historia om en ung kvinna på UD som förlorar sitt jobb efter att hon mottagit en superhemlig rapport, är inte direkt höglitterär, men så spännande och så väl uppbyggd att man bara inte kan sluta läsa. När jag inte läste, tänkte jag på den.

Det känns som om det är relativt få ‘roller’ på scenen, i Stockholm och i Bryssel. Det är Carina på UD och hennes pojkvän Jamal, samt ett fåtal kolleger och vänner. Sedan är det säkerhetspolisen Bente Jensen i Bryssel, och hennes spionerande kolleger världen över, men mest i Bryssel. Brittiska MI6 uppför sig mycket illa, och det är intressant att se hur hemska de är, när man vanligtvis står på samma sida som dem. Inte här.

Jag tror att En rasande eld har en lysande framtid för sig. Betydligt sämre romaner säljer bra, och hur denna bok skulle kunna undvika att sälja bättre vore ett mysterium. Just nu vill jag bara berätta för alla thrillerfans världen över om vad som väntar dem.

NI HAR NÅGOT ATT SE FRAM EMOT!

Sedan får jag medge att jag redan väntar på bok nummer två.

Annonser

Skandanaviska (sic) mord

Ja, usch ja. Blev lite missförstådd när jag påpekade för Bloody Scotland (deckarfestival i Stirling i september) att de kunde fundera lite mer på sin stavning av ordet skandinavisk före de skickar ut sitt newsletter. De bad om ursäkt (för de trodde jag blivit förnärmad av någon anledning…) och ändrade sedan på ett av tre felstavade ‘skandanaver.’

Själv bryr jag mig inte om det, men ansåg att en festival för skrivande och läsande av böcker ska kunna stava. Och gör man samma fel tre gånger så är det inte tyrkfel, utan  bristande kunskap.

Men, i alla fall, så ska denna nya skotska festival ha rätt många nordiska deckarförfattare med i år. Sist tror jag bara det var Yrsa Sigurðardóttir. Och det är ju trevligt. Jag sitter och kollar diverse program för att se om jag ska sammanstråla med folk i Edinburgh i augusti eller i Stirling några veckor senare. I Manchester blir det tydligen inte, eftersom Jo Nesbø är där samma dag som Bloody Scotland börjar, dit han anländer dagen därpå.

Försökte säga på facebook att jag egentligen inte vet så mycket om nordiska deckare, men blev inte trodd. För är man nordbo så vet man givetvis allt om detta. Sade att jag bara läst Jos Doktor Proktors Pruttpulver, men blev fortfarande inte trodd. Och Arne Dahl gav jag upp efter första teveprogrammet. Fast folk sade att det blev bättre sedan.

Barry Forshaw and Yrsa Sigurðardóttir

Läste Barry Forshaws bok Nordic Noir, om samma ämne, tidigare i år. Han var med i Stirling förra hösten, och jag pratade lite med denne expert på nordiska mord. Det är lustigt hur folk blir experter nästan av en händelse. Man råkar läsa rätt sak, som blir populär, och sedan bara fortsätter det, och man kan skriva artiklar och böcker och bli intervjuad på teve.

Själv har jag fått reda på att Andreas Normans En rasande eld relativt snart kommer ut på engelska (Into a Raging Blaze). Frågan är om den kan bli nästa Stieg Larsson, och om den räknas som deckare eller thriller. Har bara läst början än så länge, men hoppas hinna med resten nu i sommar.

För jag behöver ju inte vänta på översättningen.

Hur man upptäcker en häxa

Kalla mig cynisk, men hur kan man bestämma i förväg att en bok kommer att bli en fantastisk storsäljare? Fast det är klart, att om många många skriver om en bok, så hjälper det säkert. Alltså borde jag inte skriva här, för det bär mig emot att assistera med att haussa upp en opublicerad roman. Men en snabb koll på internet säger mig att bloggare världen över, eller åtminstone i USA redan har fallit för PR-kampanjen och hjälper till så gott de kan.

Den engelska titeln är A Discovery of Witches, och den är en debutroman av Deborah Harkness. Trevlig titel och trevligt namn. Den kom med posten i morse och är en enormt tjock bok, fast ”bara” på 600 sidor. Publikationsdatum är februari 2011.

Att boken anlände just idag är säkert inte en tillfällighet. En häxbetitlad bok dagen före Halloween? Till en bokhäxa, dessutom. Jag var lockad. Mycket lockad. Jag har tittat i den och halvt provläst två gånger idag. Men den ser ut som skräp. Och inte roligt skräp som en kioskromans, utan lite långtråkig.

Pressmeddelandet annonserar ut häxor, vampyrer, historia, vetenskap, magi och romantik. Ganska många ”vinnande” genrer på en gång.

Den Bättre Hälften kikade lite han också, och muttrade om Da Vinci-koden. Men jag tror att Dan Brown blev en storsäljare för att folk bara råkade läsa och rekommendera boken och det växte och växte. Lite för mycket, men ändå. Precis som med Harry Potter och Twilight och Millenniumtrilogin. Någon skriver en bok, och när den väl finns i bokhandeln är det något som påverkar dess popularitet och miljoner böcker säljes och läses.

Jag tror inte på PR-människor som säger att xxx är den nya stora romanen.

A Discovery of Witches utspelar sig i Oxford, skrivet av en amerikanska. Bara det får mig att känna att det är önsketänkande med i spelet. Det är charmigt i Oxford. Det handlar om böcker. Och en häxa och en vampyr förälskar sig. I tre delar.

Mitt recensionsexemplar har en gummistämpel på försättsbladet och sedan har någon skrivit mitt namn för hand i stämpelavtrycket. Imponerande. Och det var nog meningen. Först tänkte jag att det var ett sätt att förhindra att jag säljer eller på annat sätt gör mig av med boken. Men på insidan av pärmen sitter ett litet lånekort från biblioteket i Oxford, och där står det att jag ska lämna boken vidare till någon annan när jag läst den. Alltså är tanken att den ska spridas så långt det går.

Funderade på att låta den gå samma väg som många andra romanser och ge den till Dotterns kompis Mattestudenten. Hon gillar sådana. Men sedan tänkte jag på Dan Brown igen. Tänk (ja, bara tänk) om boken verkligen blir en bästsäljare av enorma mått. Då kanske jag vill ha mitt eget ex med namn i och allt…

Oroar mig också för att Mattestudenten ska tycka att jag använder henne som litterär soptunna.

Har jag möjligen glömt någon oerhört bra och oerhört populär roman som lanserats så här?

Kriminella svenskar?

Läser svenskarna mer deckare än andra nationaliteter? Inte nödvändigtvis fler, men större andel deckare, alltså. Uppfödd som man är på deckare och speciellt idén att man läser deckare på semestern, gör att man tror alla andra är likadana. Men jag börjar undra om vi är lite mera kriminellt belastade, så att säga.

Just nu vore det lätt att säga ja till detta, när våra deckarförfattare sprider mord och elände över hela världen. Men bortsett från att det måste översättas fler deckare från svenska än tidigare, är det kanske inte säkert att antalet böcker är större. Såvida Stieg Larsson och Henning Mankell inte har lockat folk till att börja skriva, precis som Björn Borg fick varenda kotte att spela tennis.

Anledningen till att jag tycker man ska slå sig ner med en deckare på sommaren är att så “uppfostrades” jag. Dels kom den Pensionerade Barnboksbibliotekarien på semester med en hög deckare och läste, vilket ju innebar en förebild för en liten bokhäxa, men hon lämnade också böckerna kvar till mig att läsa.

Jag har bara hunnit till bok fyra på den nuvarande resan, och det är min andra deckare. Läser gärna barndeckare, men oftast är ju mordhistorierna vuxenböcker, och så är det nu också. Först läste jag en deckarantologi baserad i Edinburgh, och nu har jag startat en bok om en irländsk flicka i New York för hundra år sedan.

Asch, nu ljög jag allt lite grann. Igår satte jag igång med en annan deckare, men efter ett halvt kapitel blev jag förfärad över hur dålig den var, fast jag tvingade mig att läsa hela kapitlet innan jag slängde den åt sidan. Hade sett fram emot den, också. Typiskt.

Får se det positiva i situationen. Nu slipper jag bära hem boken.

Ytterligare en charmig irländare

Jag åkte till Preston igår kväll. Närmare än så kom inte John Connolly på sin lilla turné, men med ett direkttåg utanför husknuten gick det ganska bra ändå. Prestons fina stadshus ligger ett stenkast från stationen, så inga problem där heller.

John Connolly

Om sanningen ska fram har jag bara läst en av Johns böcker, och det var ingen av deckarna, utan hans första barnbok, The Gates,  som kom i höstas, lagom till Halloween. Full av demoner och väldigt rolig. Med andra ord en typiskt irländsk historia, fast det får jag nog inte säga. Denne gullige irländare har flytt till USA för att slippa skriva ”irländskt”. Där bor han praktiskt taget granne med Stephen King, som han beundrar, och Dan Brown som han inte beundrar alls.

Det var rätt kul i Prestons stadshus, där vi satt i en av många panelklädda mötesrum. John fick tag på en sådan där klubba som ordföranden brukar ha, och bankade glatt i bordet. Jag träffade på Prestons bibliotekarie nummer ett, Jake, som är med på det mesta som händer i den engelska bokvärlden. Och en av männen runt Jodi Picoult var där för att hålla ett öga på John.

John läste en bit från sin nyaste bok, The Whisperers, och pratade sig varm för att vi ska ta hand om återvändande soldater så de inte begår självmord. Det är tydligen ett större problem än antalet stupade i strid, både nu och tidigare.

Sedan pratade han om allt möjligt, och sa lite mindre smickrande saker om herr Brown. Tror att hans tålamod med idioter inte är så stort. Han funderade på skillnaderna mellan katolska och protestantiska länder, vad gäller deras förmåga att vara grogrund för stora deckarförfattare. Och om jag ska vara uppriktig tror jag inte att John gillar Stieg Larssons böcker något vidare.

Han anser även att deckarfans skapar problem i och med att de allra helst vill att den nya boken av favoritförfattaren ska vara likadan som den förra, bara annorlunda. Själv kompromissar han med att skriva varannan ny och varannan lite annorlunda.

Kvällen arrangerades av en bokhandel i näraliggande Kirkham, SilverDell Books. Den låter som en intressant affär, som säljer böcker och glass. Kan knappt bli bättre. Det faktum att jag kunde tigga en gratisbiljett av dem var också ganska bra. Måste nog åka dit och kolla in butiken någon gång.

John berättade om en kund i deckarbokhandeln No Alibis i Belfast. Damen undrade vad som händer på en författarkväll. ”Jo först läser författaren lite, och pratar sedan om sin bok. Därefter blir det oftast frågor.” Damen kände att hon nog inte klarade av att svara på frågor. Som tur var kunde vi vända på det hela, och i Preston var det John som fick svara på frågorna.

Brott och censur

Man tänker inte alltid på det. Igår hade Män som hatar kvinnor biopremiär i England. Jag hade visserligen redan DVDn, men gick på pressvisning för att se den på bio för jag ville se hur översättningen blev. Vad jag inte hade räknat med var att filmen skulle censureras så att man måste vara 18 för att få se den. Men filmen innehåller förstås både det ena och det andra, och här är det inte alls OK att visa barn sådant.

Så Dottern kunde inte följa med. Sedan fortsatte jag med en 18-film till, men den visade sig ha tappat sin 18-varning, fast där var så mycket damer utan kläder att det var nog ett misstag.

Böcker kan ju ha mycket hemskt i sig också. Berättade väl tidigare om Melvin Burgess, men nämnde antagligen inte att han en gång blev eskorterad från ett skolbibliotek för att han bara var för chockerande hemsk. Historien finns på hans website för den som är intresserad.

Världsbokdagen vi firade nyligen innebar att fler författare än vanligt var ute på vift i skolor och bibliotek. Vad svenska skolor kanske inte kräver är att författare genomgår en grundlig koll först för att se om de är pedofiler och annat olämpligt. Författarna måste betala för detta certifikat som sedan ska visas upp före skolbesök. På Facebook stöter jag på författare som ibland inte blivit insläppta, eller som ledsagats av skolpersonal hela dagen så att de inte ska antasta barnen.

Lite skillnad på hur det var tills ganska nyligen. Då var det vanligt att en besökande författare behandlades som extra lärar-resurs och lämnades ensamma med stora grupper skolbarn. Inte säkert att det var barnen som var i fara.

Sedan är det skolorna som bokar in besök, men glömmer att kolla hur väl bokens innehåll matchar åldersgruppen de har. Så författaren kommer dit glad i hågen, men upptäcker att det här går inte alls. Givetvis är det inte skolans fel om det blir fel.

Fick just en ny bok med posten idag. Den har ett, för England, riktigt vågat omslag, och enligt beskrivningen är det en bok om tonåringar och sex. Så det ska bli intressant att se. Men skolbesök ska författaren kanske inte vänta sig i första taget.

Översatt?

Tänker svenska läsare på om boken de läser är översatt? Och har det någon betydelse?

Jag tror, om jag nu ska tänka bakåt i tiden, att jag aldrig direkt funderade på språket jag läste. Var väl ung nog att inte märka om en bok var dåligt översatt, för det är de ju ibland.

Precis som svenskar växer upp med att se utländsk film med text, så inbillar jag mig att frågan om originalspråk eller översättning inte är så fasansfullt viktigt. Har jag fel?

Man kanske föredrar en historia som utspelar sig på välkänd mark, och då gillar man en svensk bok bäst. Eller man har sin favoritförfattare.

Vad som är så svårt att begripa i England är att folk aktivt tycks ogilla utländska böcker, dvs översatta sådana. Amerikanska eller andra engelskspråkiga böcker går an, till viss del. Vad som känns extra konstigt är att Stieg Larssons böcker kommer ut i en brittisk engelsk version och en amerikansk engelsk utgåva. Båda gjorda av samme översättare.

Och utländska filmer som textas undviks också till större del än jag tycker är normalt. Folk har inte vant sig från tidig ålder att både läsa texten och titta på filmen på samma gång.