Etikettarkiv: Teri Terry

Kusligt verkligt

Den kom tidigt i boken, och jag hade faktiskt glömt att den skulle vara där. ‘Sov du lilla videung…’ var det, och det var jag som bidragit med denna vaggvisa. I en
dystopi.

Teri Terry, Fated - Sov du lilla videung

Teri Terry skriver böcker av den sorten som är svåra att lägga ifrån sig. Hennes första var trilogin om ett dystopiskt Storbritannien om ca 40 år; Slated, Fractured, och Shattered. Ungdomar som missköter sig får sitt minne borttaget genom en operation, och på detta sätt kan de få en andra chans till ett liv som någon annan. Trilogins huvudperson är Kyla, och läsarna undrade väldigt mycket om hur det hade kunnat bli så här.

Och nu kan vi läsa i en prequel om vad som hände. Det är värre än man kunde tro. Fated, som kommer ut om ett par veckor har så mycket gemensamt med hur det är i Storbritannien just nu, att man lätt kan bli illamående. Om nu boken inte var så hemskt bra, fast hemsk.

Teri Terry, Fated

Det är där videung kommer in. Teri bad mig om en vaggsång som en av hennes huvudpersoners svenska mamma kunde ha sjungit för henne. Och sedan ville hon veta om mamman kunde räkna med att få svensk sjukvård om hon återvände till Sverige. Jag trodde det (och dessutom är det ju meningen att vara påhittat).

Mamman försvann när landet stängdes för utlänningar. Man var tvungen att välja; stanna eller gå. Som utlänning hade man inga rättigheter, och ingen sjukvård. Storbritannien hade lämnat EU och stängt sina gränser och många människor var fattiga och där var svält och elände.

Detta är ju inte precis något som piggar upp för närvarande, med fem veckor kvar. Både de, och vi, har en grym, kvinnlig premiärminister. Att vara utlänning – om man stannade kvar – var en sak att dölja.

Jag bestämde mig för att skriva om boken innan jag kommit till slutet av Fated. Jag kan gissa en del, och jag har räknat ut ungefär hur tonåringarna i Fated hör ihop med dem i trilogin. De är en del av ‘föräldragenerationen’ i Slated, och därmed antagligen födda omkring nu eller för ett par år sedan. Fated torde utspela sig under 2020-talet. Kanske med handlingen som går tillbaka till förra året. Slated är från 2054.

Teri Terry, Fated - acknowledgement

Hur det går för dem är en annan sak. Hoppas att den halvsvenska tjejen får något lite positivt i sitt liv. Teri bad mig om ett smeknamn mamman kunde kallat sin dotter för. Som hon säger i slutet av boken så lånade jag henne visst mitt eget för Dottern. (Hon kommer att slå ihjäl mig…)

Här finns ett blogginlägg där Teri skriver om bakgrunden till den nya boken.

Min intervju med Teri från 2013.

Böckerna borde givetvis översättas. De är verkliga bladvändare, och med korta kapitel så tänker man att jag tar ett till. Och ett till. Och…

Annonser

Författare och bussar

Svenska bussar tycks fortfarande komma i tid, så man kanske inte säger vad man säger här? Dvs, man väntar i evigheter på en buss, och sedan kommer det tre på en gång.

Så känns det för mig just nu, fast med författare. Manchester tycks flöda över med stora namn under en vecka eller två. Och detta innan jag riktigt hunnit hämta mig efter Bloody Scotland, en boklanseringsresa till London med övernattning samt en tur till Skottland till för att flytta på Sonen. (Han liksom stod i vägen…) Passade t o m på att kolla in en gammal kyrka i sällskap med Helen Grant, bara för att det är roligt att träffas.

Manchester Literature Festival står för dörren, och på måndag har jag två evenemang på samma dag, men inte på samma ställe. Tyvärr. Men det blir säkert bra. Sedan följer det flera till under veckan och till slut blir det en paus på en vecka före finalen med en familjebokdag.

Redan i morgon ska jag in till Waterstones för att höra Chris Riddell prata om att illustrera, och kanske om att skriva, böcker. För det gör han så bra så.

Jag var på Waterstones för tre dagar sedan också, då för att intervjua Teri Terry som var i Manchester för att charma bibliotekarier. Efteråt samlade Teri ihop en grupp nordliga skribenter för lunch på mexikansk restaurang. I London händer det saker jämt, men folk i nordväst blir glada när de kan samlas då och då och skvallra om vad som händer. (Alltså är det fel att bli bortskämd.)

Ja, och i London var jag i början på förra veckan när Candy Gourlay hade party på ett bibliotek för att lansera sin nya bok, Shine. Dit kom det högvis med barnboks-författare. Efteråt bjöd hon hem till sig på mat och dryck, och det var verkligen skönt att kunna sitta ute i en vackert upplyst trädgård sent på kvällen i behaglig temperatur (för slutet på september). Några av oss gick aldrig hem, utan inkvarterades i olika rum för hemtransport påföljande dag. Själv fick jag äldste sonens säng (fast han var inte i den).

Och nu är det dags för filmpremiär på How I Live Now!