Edinburgh 2014

Ja, så kunde man ha sett J K Rowling på Edinburghs bokfestival i måndags morse. Åtminstone kunde man gjort det om man vetat att hon skulle vara där (det hemlighöll de), och om man hade varit högstadieelev med biljett till ett icke programlagt programinlägg för skolor. Och för min del om jag inte hade varit trött och upptagen på annat håll.

Men vad gör det? Jag är glad ändå. J K var där för att presentera Malala som just fått en bok publicerad (och som jag faktiskt hade mottagit ett par dagar före), och hur bättre avsluta en bokfestival än med att låta en beundransvärd tonåring prata inför andra tonåringar? Säkert bra mycket vettigare än de politiska diskussionerna om Skottlands eventuella självständighet som också fanns med på programmet. Jag stod och väntade på Gordon Brown en dag, med de riktiga fotograferna. Där var mest en massa säkerhetstyper i mörka kostymer och sådana där snören i öronen. När Skottlands förste minister Salmond var där tidigare under festivalen myllrade det mest en mängd poliser, och jag undrade förvirrat om poliskåren plötsligt blivit bokintresserad.

Annars har det varit en salig blandning av helt normala författare. Jag var där i totalt sex dagar, med rätt mycket vilodagar emellan. De mest lyckade dagarna var nästan de när jag åkte dit för en enstaka programpunkt och sedan åkte hem igen. Och det är ju fördelen med att ha ett hem att åka till. Man behöver inte bestämma i förväg vad man ska hinna med.

Den jag mest såg fram emot att höra var Sara Paretsky, som pratade med den svenskättade Tom Rob Smith, som jag inte visste något om alls förut. Nu vet jag att hans mamma blev galen. På en svensk gård. Det händer så lätt.

Sista dagens tre stycken Elizabethar (Kessler, Laird och Wein) var roliga att se. Jag undrar om jag ska föreslå att de gör lite stand-up nästa år. Liz Kessler skriver om sjöjungfrur och féer, medan de andra Lizarna var där för att prata Etiopien, kejsare med lejon och hur det är att stå fastsurrad på övre vingen på ett litet flygplan (medan det är uppe i luften och flyger, alltså).

Första dagens tremansevenemang med Curtis Jobling, Eleanor Hawken och Cathy MacPhail handlade om spöken. En del tror på dem, och andra inte. En annan dag pratade Debi Gliori om pingviner och drakar, eftersom hon råkar vara passionerat intresserad av båda, och nu hade hon lyckats kombinera dessa i sin senaste bilderbok, som för övrigt är underbar.

Arne Dahl var där en kväll och han läste ur sin nyaste översatta bok (tydligen gjord av en kompis till Sonen). Patrick Ness föreläste om varför han skriver för ungdomar (konstigt, eller hur?). Dyslexi var ämnet för en programpunkt, och det var synnerligen fullsatt.

En Edinburgh-debutant, Wendy Meddour, tog med sig alla barnen. Äldsta flickan som är 13 är hennes illustratör, men småsyskonen kom också, samt mormor och morfar (som inte lät Wendy ta hål i öronen när hon var liten!). Samtidigt pratade Steve Cole om sin senaste mumiedetektiv i teatern bredvid, och han var lite upprörd över att jag valde Wendy före honom… Men jag låg i alla fall på lur för att ta en bild på honom när han anlände.

Och jag kanske inte lyckades vara skolelev för J K Rowling, men en morgon smet jag med författarhjälp in på två skolprogram. Båda handlade om första världskriget, och var som ‘vanligt’ mycket intressantare än många av de reguljära programmen. Först var det Theresa Breslin och Mary Hooper som pratade, och därefter Tony Bradman, Linda Newbery och Paul Dowswell.

Mellan alla föreställningar jag gick på, kunde jag springa och hitta andra författare medan de signerade böcker. Och de par gånger jag lyckades komma in i författarnas tält, hann jag se en hel del kändisar. Det gäller bara att inte glo.

Och till de fyra svenskar som råkade dricka kaffe vid mitt bord en dag, och som ifrågasatte om detta kunde vara en bokfestival, för var fanns böckerna? så kan jag säga att det var det och böckerna fanns i bokhandeln. Inte bland kaffet och kakbitarna. Jo, där också, faktiskt.

Slutligen, till den författare som jag undrade om han var ledig för en kort träff dagen därpå, det var verkligen inte nödvändigt att gå och gifta sig, bara för att ‘slippa.’ Men grattis till Philip Caveney och hans Susan!

Bäckahästen

Tänk, det visste jag faktiskt inte!

Har precis bloggat om en skotsk folksagebok, där författaren Lari Don som tur är förklarar vad en kelpie är. När jag först stötte på en hade jag inte en aning om vad detta djur var.

Jag började fundera lite på detta, och kollade vad en kelpie skulle kunna vara på svenska. Bäckahästen. Hittills har jag bara varit och ätit på Bäckahästen (i restaurangform, vill säga, för jag äter inte häst), och visste inte att den var ett sagodjur också.

Precis som det brukar bli när man väl upptäckt något nytt, stötte jag sedan på kelpies i många olika böcker, men blev inte helt klok på dem, bortsett från att det rörde sig om något hästaktigt.

(Denna vackra häst kommer från Theresa Breslins bok An Illustrated Treasury of Scottish Folk and Fairy Tales, med jättefina bilder av Kate Leiper.)

Så tittade jag efter selkies, för att se om jag kunde upptäcka ännu mer, men har inte kommit någon vart. En säl som blir människa på land. Det måste vi väl ha i någon saga, eller?

2012 i Edinburgh

Tänkte sammanfatta årets bokfestival i Edinburgh, men så slog det mig att jag ju inte sagt så mycket tidigare. Men man kanske kan sammanfatta ändå.

Det var jobbigt. Jag börjar nog bli gammal. Äldre. Nästa gång bör jag komma ihåg att jag ska stå emot och inte åka. Eller låta det bli ett intensivt veckoslut på tre dagar. Max. Så om någon kan påminna mig om det när det drar ihop sig?

Svenskarna har jag nämnt. Där var ‘en del’ engelskspråkiga författare också. Vi försökte ta två eller tre seminarier per dag, annars blir det för mycket sitt och för mycket spring. Vi hade en lista på möjliga intervjuer, men även där måste man hålla koll på hur många man hinner skriva rent efteråt. Dottern intervjuade sin idol Professor Frank Close, och har redan ojat sig över hur länge det tog att skriva ut. Själv har jag knappt börjat renskrivandet av mina två offer, Andy Mulligan och Barry Hutchison.

Jag tiggde biljetter av en del, för att slippa köpa (för eibf har beslutat att inte ge pressbiljetter till barnförfattares seminarier…), och snälla som de är fick jag en hel del. Speciellt bra till utsålda evenemang.

Ska jag bara rabbla namn nu? Vi såg Meg Rosoff, så klart. Theresa Breslin och Elizabeth Laird, samt Keren David och Cat Clarke. Chris Riddell i egenskap av politisk karikatyrtecknare. Och Sally Gardner med Celia Rees och Nicola Morgan.

Sedan var det Dotterns höjdpunkt, när Frank Close inte pratade ensam, utan fick sällskap av Peter Higgs (Higgs Boson), och det var inte utan att man kände att det var speciellt. T o m för icke-astrofysiker. Samma kväll stack hon och lyssnade till Michael Palin, medan jag tog Neil Gaiman med Chris Riddell, igen.

Tidigare samma dag hade vi plåtat Gordon Brown, så det var en dag för storkändisar. Han kom in bakvägen, med en SÄPO-typ stående vid grinden. Nästa dag hoppade vi över Alexander McCall Smith, för det kändes jobbigt, och gick bara till Sven Lindqvist.

Ledig dag, som tillbringades med att städa Sonens nya lägenhet, som vi lånade innan han flyttade in. Det blev t o m bredband installerat den dagen, så att vi till slut inte behövde gå på restaurang för att få wifi.

Patrick Ness pratade med Keith Gray, i en diskussion som slutade med att Keith sa ‘will you marry me?’ fast inte på det viset man kunde tro. Patrick hade fått rätt att gifta folk.

Skulle haft en ledig dag till, men blev bjudna på ett bokprisparty. The Kelpies Prize skulle delas ut, och det är ett pris som går till mest lovande manuskript, så det är en stor grej för opublicerade författare.

I lördags hamnade vi på skotska parlamentet för en debatt om hur man får unga att läsa (mera). I rent oförstånd råkade Dottern och jag få med oss våra Swiss Army-knivar in, men som tur var upptäckte ingen det. Sedan sprang vi vidare till Lee Weatherly som pratade om änglar. Skulle sedan hem, men gick på en Amnesty-läsning i stället, eftersom Steve Cole och Joanna Nadin var med. Ovanligt med flera barnboksförfattare på samma gång, på något så allvarligt.

Sista dagen var vi uppe tidigt för Michael Grant, och för att kolla in Steve Coles Spiderman-kostym. Han bar den med kilt ovanpå. Efter Peter Englund stannade vi sent för att Dottern skulle få höra på Doctor Who med Steve och Jenny Colgan. Jenny fixade en biljett till detta utsålda evenemang, trots att hon inte kände oss…

Sedan åkte vi hem. Och då har jag ändå inte gjort en lista på alla som vi ‘bara såg’ eller bytte några ord med. Jag känner mig mätt på kändisar och andra, och kommer säkert att stå mig i flera veckor.

Avslutning på Charlotte Square

Jag hann inte riktigt bli färdig med bokfestivalen i Edinburgh tror jag. London-resan bara hoppade in lite i mitten på nedtrappningen av festivalsyran. Men jag kan väl slänga in lite foton på författare och annat jag kommer på. Efter det kan det vara dags att blicka framåt och allt det där.

Vi hade inte en odelat bra festival. Presskontoret var inte helt fritt från mobbningstendenser i år. Personen ifråga kom fram till oss på sista dagen och undrade om vi hade något på gång den dagen, väl medveten om att hon inte givit oss någon gratisbiljett, och att man inte kunde köpa biljetter heller, eftersom det bara var för skolor i sluttampen. Men hon kunde inte argumentera bort det faktum att vi blivit inbjudna av författaren Lucy Coats, så hon log och sa att det var ju hemskt trevligt.

Och det var det.

Trädgården var full av låg- och mellanstadiebarn, och toaletterna erbjöd lagom dramatik i form av inlåsta barn som inte kom ut. Och den varma chokladen var helt slut. Ballonger och vimplar piffade upp gamla statyer. Och solen sken.

Sista evenemanget, som vi hörde genom tältväggen medan vi slutbloggade med hjälp av festivalens wifi, handlade om matematik. Kjartan Poskitt skriver roliga faktaböcker om matte, och hans stora publik skrattade så de skrek.

Och Keith Charters från Strident Publishing såg ut som en popidol, med småpojkar springande efter sig med krav på autografer.

Vi tog inte så mycket bilder sista dagen, så det blir ett potpurri på författare från olika dagar under hela festivalen.

Det är en blandning av mycket rika och välkända personer, och nytillkomna författare som varken är kända eller välbärgade. Och alla däremellan. Mr Breslin gav mig en t-shirt, som var lite av ett skämt. Han är rolig, han, Mr B.

Det är Donna Moore också. Rolig. Hon hann dricka te med oss före ett party hon skulle gå på, och vi hann beundra hennes Doc Marten boots i vitt med svarta blommor.

Vissa författare kunde vi bara plåta i signeringskön, medan andra var sådana som vi bestämde träff med. Gillian Philip fick vi en intervju med, vilket gläder mig, för jag tror hon är en framtida succé i barnboksvärlden.

Redan succé är vad som gäller för Joyce Carol Oates. Hennes fans kom med högvis av böcker att skrivas på.

Dr Finlay och jag

”Ser ut som om det bara blir du och jag” mumlade jag till Dr Finlay. Och det var ju inte precis vad man hade tänkt sig. När jag såg att David Rintoul (som spelade Dr Finlay i den senaste teveserien) skulle läsa från Doctor Finlay’s Casebook ville jag gå och höra på. Fick min biljett, och noterade att det tycktes sitta tanter och köa utanför en timme före.

Så var det Davids tur att stå framför pressfotograferna, och det var då han och jag konstaterade att vi var ensamma där. Liksom. Han tittade på den tjocka kärringen med den pyttelilla kameran, tills de lyckades leta fram en ”riktig” fotograf. En. Så vi plåtade och stod i, men för min del blev det inte bra bilder, tyvärr.

Läsningen var toppen, och det var fullsatt med äldre damer. David läste i sitt anletes svett och alla älskade det. Jag också. Kände att jag eventuellt borde läsa mer av A J Cronin, men det låter som om hans böcker knappt finns att köpa längre.

För min lilla tête à tête med David hade jag varit tvungen att ge upp Cathy Cassidys evenemang i ett tält fullt av småflickor. Det var ju synd, men kunde inte hjälpas. Hann äta lunch med grannen hemifrån och stack sedan till Alex Scarrows signering i bokhandeln. Han var populär med rejält lång kö.

Onsdagen fick jag köpa en biljett för första gången, för jag ville absolut se Debi Gliori ”in action” i ett tält fullt av småbarn som skulle lära sig rita sälar och kaniner. Hängde sedan i bokhandeln igen, men Debi signerade och ritade i barnens böcker i två timmar, så jag kände sedan att det sista hon ville efter det var att ha en häxa efter sig. Pratade däremot med Theresa Breslin som också virvlade runt i bokaffären.

I år fick vi en fotostund med Louise Rennison, som såg sexig ut, och hade ny hårfärg. Efter henne var det Michael Rosens tur, och han spelade pajas som han så ofta gör. Han deklamerade poesi för fotograferna medan de höll på. Hans show var utsåld, men jag kom långt fram i hans signeringskö, innan jag kutade vidare till fotochans med Martin Bell. Martin är BBC-reportern som ställde upp till parlamenstval för att visa att man kan vara oberoende och anständig och parlamentsledamot. Efter en period slutade han, eftersom han bara ville visa att det var möjligt. Numera är han mest känd för sin vita kostym.