Etikettarkiv: Vi

Grattis Vi!

Vi har inte alltid varit vänner. Men nästan. Som barn tyckte jag att tidningen Vi var fruktansvärt tråkig, men som tur var blev jag gammal ganska tidigt. Och sedan dess har Vi och jag varit nästan oskiljaktiga.

Vi blev lite för dyr ett tag. Ja, inte för att Vi har slutat kosta ‘för mycket’ för oss utlänningar, men när inbetalningskortet kommer biter jag ihop tänderna och tänker på något annat. Skolkompisen bistod med sina färdiglästa tidningar under en period, men det är roligare att få Vi när den är färsk.

Vi ger mig hjälp med språket. Unge är bra på att reda ut svengelska begrepp, så man nästan fattar vad som är vad.

Vi kom med mig till University of Sussex 1977, och jag minns fortfarande den medlidsamma blicken jag fick av en av de andra tjejerna på kursen. Hur kunde jag släpa med mig sådant tråkigt skräp? (Hur enkelt som helst!)

Vi fixar julmatsrecepten och talar om vad som händer i Sverige och ute i världen när brittiska media glömmer att det finns andra länder.

Vi skriver om viktiga grejer, som att någon skickar autografer till Röda Kvarn i Borås. Man vill ju hålla sig underrättad.

Vi gav mig något som fick Sonen att nästan skratta ihjäl sig en gång; det var när Lars Westman – givetvis – pratade med en brevlåda.

Vi fyller 100 år idag. Grattis!

Majonnäs till te

Eller kanske till frukost? Jag läste i senaste Vi, där Ingemar Unge funderade på skillnaden mellan frukost och middag, i de fall där båda orden betyder lunch. Kunde inte bestämma mig för om han hade fel eller inte. I Halmstad åt vi definitivt middag i skolan (vid lunchdags…), medan Den Pensionerade Barnboksbibliotekarien i Stockholm alltid åt frukost vid samma tid. Storstad mot småstad.

I alla fall så fick hans funderingar mig att tänka på brevet jag fick från en väninna i Skottland, där hon berättade att hon bakat maränger, för det blev äggvitor kvar efter att maken gjort majonnäs till te. Det låter ju bara äckligt. Jag såg omedelbart en majonnäsklick som simmade runt i en tekopp.

Sedan sansade jag mig och räknade ut vad som gällde. (Sans och sans, förresten. Det var ju jag som inte begrep vad cream tea betydde när jag först fick erbjudandet om denna delikatess.) Te är inte en dryck. Och i detta fallet inte ens målet eftermiddagste. Tea är kvällsmat. Och till det kan man mycket väl ha majonnäs. Speciellt om man åt dinner till lunch, som bestod av en smörgås eller eventuellt enbart en påse potatischips.

Man fick lära sig att när andras ungar skulle följa med ens egna Glin hem efter skolan på eftermiddagen, så skulle de ha tea innan föräldrarna hämtade dem. Så man arbetade fram en lämplig tea-meny. Mest pizza, dvs köpepizza av tråkigaste slag. Eller korv med pommes frites. Med vita bönor i tomatsås. Eller fiskpinnar, med samma tillbehör.

För mig är dock te fortfarande Earl Grey. Gärna med maräng till, om nu någon råkat göra majonnäs som förorsakat överblivna äggvitor…

Givetvis grädde med marängen, fast inte i tekoppen.

Who they?

För ett antal år sedan hade tidningen Vi en intervju med att par kända tjejer. Tyvärr kände jag dem inte alls, pga mitt exilboende. Fast det kunde varit intressant ändå. Man kan ju läsa och lära sig något nytt ibland.

Jag är barnsligt förtjust i (läs beroende av) att ha en bild till stöd för min läsning, så om det finns ett foto i en artikel vill jag veta vem som är vem. Står X till höger eller är det Y?

Normala människor som inte har bott utomlands alldeles för länge vet antagligen vem som är X och vem som är Y. Även utan bildtext. Men nu är man ju inte normal.

Det var inte detta som fick mig att göra en paus i min prenumeration, men det hjälpte till. Jag kände att jag var alltför långt borta från tidningens verklighet.

Nu har jag återupptagit min prenumeration (flera gånger, t o m) och håller nog ut. Men jag har precis läst om Filip och Fredrik. Och, ja ni kan nog gissa. Vem är F och vem är F? Skägg eller glasögon?

Bilderna är väldigt bra. De är många. Och bra. Som sagt. Men trots att jag har hört talas om Filip och Fredrik under årens lopp, så begriper jag fortfarande inte vad de gör. Intervjun med dem hjälpte inte i det fallet.

Antagligen är det helt oviktigt med bildtext om vänster och höger. Eller så är det mitt gamla spöke om att folk aldrig vet vad de vet. Och ännu mindre vet de vad jag vet.

Jag inser att man kan googla dem, och det ska jag nog göra. Men jag har googlat mig själv, så jag vet att det troligaste är att det dyker upp en bild av någon helt annan. Sara Paretsky, t ex. Eller Neil Gaiman. För att inte tala om den lättklädda människan i svart läder. Det är inte jag.

Vi-artikeln har jättefina foton av Evalotta Fredén, och jag vet var de är tagna, för det står. Jag gissar att det är F till höger…