Ja, vad tar man med sig på tåget, egentligen? Om man har barn. Små barn. Den sortens barn som behöver underhållas. (Om det nu finns sådana som inte behöver det.)
Den unga bokhäxan ägde en gång en vackert rosa och mycket liten nallebjörn. Jag var så glad och förvånad över min rosa björn att jag aldrig riktigt trodde den var min. För jag hade ju en sådan där vanlig brun en, också. En lite hård, okramig sak.
Men det var så att Häxmamman – som reste mycket på tåg med sin baby – en dag blev tillsagd av en äldre dam att det var opraktiskt att resa med den stora björnen. Den lilla flickan kunde gott ha en liten en, för resorna. Så det fick hon. Jag har ingen aning om detta innebar ett finansiellt problem, eller om Häxmamman bara var tacksam för förslaget.
Minns en längre tågresa på ett brittiskt tåg under de senaste åren, där den unga familjen som delade mitt bord, hade packat en elektronisk leksak till sin två-åring. Jag hade inte varit småbarnsförälder på så länge att jag hade ingen aning om vad det var. En sådan där Nintendo-sak, kanske.
Ungen lekte med den, uppmuntrad av sina unga föräldrar. Så de ville i alla fall att barnet skulle vara vid gott mod och de hade tid, och så. Men det var sent. Långt efter sex när vi startade, och mycket sent på slutet. Ungen var trött. Spel var det sista han behövde. Det blev mycket ljud. Lite sov. Och så fort barnet vaknade till igen skakade de spelet framför honom. Det var inte bara det att det inte hjälpte. Det så att säga ohjälpte.
Men man ska inte säga något numera. Då får man ovett, och kanske polisen på sig.
Relativt nyligen träffade jag en Författare, som efter vårt möte satte sig på tåget hem. En lång resa, den med. Efteråt berättade hon på facebook om femåringen som suttit mitt emot henne, och som observerade att hon läste en bok. Flickan bad Författaren att läsa den för henne, men eftersom den faktiskt var en vuxenbok, så fick Författaren snabbt hitta på något mer femårsaktigt att ‘läsa.’
Hon är ju både snäll – och Författare – så kunde faktiskt göra det. På detta sätt underhöll hon två vilt främmande personers barn under någon timme. Föräldrarna sade inget direkt; varken bad om ursäkt eller tackade, eller oroade sig för att den lilla flickan praktiskt taget satt i knäet på en helt okänd dam. De ville att deras barn skulle vara tyst, men de hade inget med sig alls som hon kunde sysselsätta sig med. Inte ens ett elektroniskt spel.
Och att läsa en bok var tydligen helt ute. Många av facebook-kommentarerna gick på linjen att detta är väldigt vanligt.
Jag ska prova att vara resonlig här. Jag misstänker att en stor anledning till att dagens föräldrar inte läser för barnen (åtminstone offentligt) är att de inte fick böcker lästa för sig när de var små. De vet inte att man ska. Att man kan. Eller kanske till och med hur man gör. De nöjesläser troligtvis inte själva heller.
I fallet med Författaren, hoppas jag de blev inspirerade och gick hem och köpte en resebok eller två. Fast det är förstås lättare att inte bära med sig något alls, och att skrika åt barnet i stället.
Det fick mig att fundera på om man borde resa med lite lämpliga reservböcker. Lite som att jag har frukt och annat med mig, om i fall jag blir oväntat hungrig på resan. Jag vill resa med lätt bagage, men man kunde ju stoppa ner en extra bok att läsa för någon, eller att ge bort till en förälder som ingen bok har.
Bookwitch på svenska 