Category Archives: Pris

Kort nordisk sammanfattning

RSI, vad heter nu det på svenska? I alla fall, högerhanden är inte glad, och då är inte jag det heller. Åtminstone inte när huvudet säger ‘att nu ska vi skriva lite’ för det vill handen inte alls. Den har två intervjuer att få ner på papper, så att säga, och det går så långsamt att tiden nästan går baklänges.

Men ni blir väl glada att höra att en av dem är mitt samtal med Maria Turtschaninoff, som jag efter bokhandelsnederlaget i Halmstad fick möta i Edinburgh i augusti. Det var ett bra tag sedan. Utskriften kommer en vacker dag. Det lovar jag.

Jag har fått tag i alla Marias böcker nu, och läser dem sakta. Man vill ju spara sig lite, så de räcker ett tag. Har recenserat dem på engelska, vilket givetvis är en aning dumt, eftersom ingen av mina läsare kan läsa dem. Men bortsett från det…

Maria var inte min enda svensktalande författare i Edinburgh, för jag lyckades fånga Christoffer Carlsson en kväll också. Han var snäll nog att sitta en stund i skymningen med en gammal tant, och med vår poet laureate vid bordet intill. Christoffer var rätt så okänd före sitt framträdande med Cat Clarke, men jag skulle säga att han gjorde succé.

En annan kväll småpratade jag med översättaren Daniel Hahn, och vi täckte det viktigaste, som Århus 39 och hur många muminmuggar en människa ska ha. Den konversationen ledde till att jag nu inte bara äger en muminmugg utan två. Daniel hade träffat Ævar Þór Benediktsson från Island, vars novell i Århus 39-antologin som Daniel redigerat, innehåller kloka tankar om hur många muminmuggar en bibliotekarie kan förväntas ha. Och en är för lite. Detta innebar att Ævar gav oss varsin mugg, vilket var oerhört generöst av honom.

Århus 39, ja. Det är en barnboksfestival i Århus, så klart, som går av stapeln i slutet av oktober. Enligt Daniel kommer nästan alla de 39 medverkande från antologin. Plus ett antal större namn, som Meg Rosoff och Eoin Colfer. Detta gör att jag hemskt gärna vill åka dit, men jag är inte bara trött, utan har insett att Århus inte är det allra lättaste resmålet från Skottland. Men nog skulle det vara kul. Hade t o m hittat ett hotell med havsutsikt…

Listan med nomineringar till ALMA-priset kom i veckan. Och medan Meg Rosoff av förklarliga skäl inte finns med, så kan man hitta både Daniel och Ævar i rollen som läsfrämjare och Maria som författare, så nog har jag träffat mycket duktigt folk.

Och vem än som vinner, så räcker prispengarna till en ny muminmugg eller två. Såvida inte någon helt annan kommer först. Fast alla borde ha minst tre muggar.

Annonser

Ute på vift

Vift är jag ute på nu också, och det hjälper verkligen inte med att man ska hinna med trippelbloggande ihop med allt annat i livet.

Lyckades pricka in en snabbtur till Stockholm för att närvara på Konserthuset i förra veckan, när Meg Rosoff fick Astrid Lindgrenpriset. Den Bättre Hälften följde med, när han fick höra att jag tänkte åka tåg. Så vi klädde upp oss för att Meg inte skulle behöva skämmas över oss. Att döma av antalet Gudrun Sjödénklädda damer utanför, hade jag valt rätt utstyrsel.

Meg Rosoff and the ALMA award, with Alice Bah Kuhnke and Katti Hoflin

Det var fint och bra på alla sätt, med lagom tårar som föll och allt det där. Trångt som sjutton på minglet efteråt, där jag slängde mig in för att hitta familjen Rosoff. Stötte ihop med Astrids dotter Karin Nyman i trängseln. Till slut hittade jag Meg själv, som påstod att familjen fanns längre in, och hon hade rätt. Hälsade på herr och fröken ‘Rosoff’ samt Megs två systrar och styvmor som kommit från USA för att se affischer på henne över hela Stockholm.

Hälsade också på Maria Nikolajeva som hastigast, vilket var trevligt eftersom vi aldrig setts utanför Facebook.

Detta var inte enda bokresan i vår. Strax efter priset tilkännagetts bar det av till London på 24 timmar, med flyg ner och sovvagn hem. Hade en ledig eftermiddag, då jag passade på att gå på Londons bokmässa, bara för att se hur det var. Annorlunda än Göteborg, kan man säga, men inte nödvändigtvis bättre eller sämre.

Mary Hoffman at London Book Fair

Anledningen till resan var en minnesstund för Terry Pratchett. Stund och stund, förresten. Det skulle ta två timmar, men tog tre. Utan paus. Men det gick, och det var givetvis både rörande och roligt, med alla möjliga personer från Terrys alltför korta liv som kom och pratade, eller i Steeleye Spans fall, sjöng och spelade. Neil Gaiman var där, och Eric Idle var inte där, annat än via teknik.

Några dagar senare var jag på Yay!YA+ som är Skottlands svar på YALC i London. Det är därför den går av stapeln i den lilla betongstaden Cumbernauld, inte alltför långt hemifrån. En hög kända, och i år mindre kända, författare av tonårsböcker kommer och pratar med 200 skolelever under en hel dag. Många av dem är vansinnigt unga, och jag håller nog med Meg Rosoff att det är bra att fylla 46 innan man börjar skriva.

Elizabeth Wein

Och nu sitter jag som sagt på vift i Sverige i sommarljuset. Först var det för varmt. Nu är det för kallt. Men det är väl det man har sin nya Gudrun Sjödénkofta till. Den som gjorde att Den Bättre Hälften kunde hitta mig i minglet, för att färgen SYNS.

Den Pensionerade Barnbibliotekarien var också på vift denna veckan. Hon kom flygande för att fira min alltför storsiffriga födelsedag, ett par dagar efter alla andra. Under tiden var Dottern på vift åt andra hållet, på konferens i Uppsala, där hon ‘råkade’ vara tvungen att tala inför 500 delegater. Veckan före ALMA-utdelningen var Sonen i Stockholm, också på konferens, där han både hann med att krama om Meg på Kulturhuset och praktiskt taget adoptera henne, samt fick ett oväntat tal av kulturministern som snubblade över hans översättarkonferens av en ren händelse, och bara måste hålla tal.

Nu tycker jag det kan vara dags att inte resa alls ett tag.

Meg Rosoff!!!

Meg Rosoff

Ja, milda makter! Vad glad man kan bli.

Ni vet den där effekten som folk som adopterar ett barn ofta erfar; det blir ibland en eller flera hemgjorda bebisar också.

Jag har väntat på att Meg Rosoff skulle komma till Sverige i så många år att jag faktiskt kommit fram till att det nog aldrig blir något. Och då kopplar man av. Vi åt middag för ett par veckor sedan, Meg och jag. Tillsammans, menar jag (vi äter annars middag de flesta dagar). Och hon suckade över det faktum att det aldrig bidde någon bokmässa för henne, trots att jag tjatat så förgjordat.

Och så går hon och får Astrid Lindgren-priset två veckor senare. Jag bara säger. Det blir åtminstone en tripp till Stockholm (jag har kollat, och hon tänker komma), och nog sjutton skulle Bok & Bibliotek kunna locka till sig Meg i september också? Väl?

Lite lustigt att priset kommer just som Meg lämnat barnboksvärlden bakom sig. Hon har fått nog, och har nu en vuxenbok ute. Så länge hon skriver bryr jag mig inte om vad det blir. Gammal eller ung, allt är bra.

Jag har alltså haft helt rätt alla dessa år när jag sagt att hon är den bästa. Min blogmother. Vore det inte för Meg, vore vi inte här idag.

Wow, som man säger när man är överväldigad.

Till slut blev det bra

Jo, så klart gjorde jag det, trots tidiga farhågor. Skrev till alla som skulle komma till Salford, och fick svar från alla. En del kunde inte komma. En del trodde de kunde komma, och en del hann ändra sig.

Det gjorde jag med, som bestämde att med alla sena ankomster med tåg, vore det bättre att inte åka hela vägen till Salford Quays, utan att äta italienskt på Carluccio’s på Piccadilly-stationen. Praktiskt med järnvägsstationer som numera tror de är shopping-center med restauranger. Allt finns till hands.

Bokade bord till åtta pers, fast precis före förlorade jag tre, men vann en moster. Så vi blev sex och det var lagom. Dottern var med, så med Sally Nicholls favoritmoster var det hälften ‘vanligt’ folk och hälften författare. Förutom Sally kom Gill Lewis och Cliff McNish.

Gill Lewis och Cliff McNish

Vi satt där i över tre timmar, eftersom ingen i år hade en baby hemma och därmed var desperat att få sova. Så efter massor med skvaller, som jag blev förbjuden att blogga om, var det bara det faktum att restaurangen ville stänga och att sista tåget hem skulle gå, som gjorde att vi reste på oss och gick.

Jag tycker synd om dem som inte kunde vara med.

Och Michael Morpurgo vann i morse. Tråkigt bara att han faktiskt inte kom hit.

Ska jag, ska jag inte?

Jo, minns ni vad jag skrev för ett år sedan? Att man ska komma ihåg känslan efteråt. Inte den före, när man är som mest nervös.

Nu sitter jag här (och det är tre veckor kvar, så ingen anledning att gripas av panik) och glor på en lista som är lite längre än vanligt. I år ska Salford ha en tio i topp. Dvs de har bjudit in vinnarna från de senaste tio åren, och så ska det röstas fram en slutlig vinnare bland dem.

Och jag har blivit lite smartare, för jag kom på att jag kunde fråga Alan Gibbons, som ska presentera det hela, vem av författarna på listan som kommer. Det gör hela sex stycken, plus systrarna till den avlidna Siobhan Dowd. (Det är bara de tre riktigt stora författarna som avstår. Tur det, eftersom jag förolämpade en av dem nyss.)

Så vad jag behöver veta är om jag ska börja skriva till alla dessa människor och fråga om de känner för att äta middag med en häxa, kvällen före.

Ska jag det?

Jag har faktiskt träffat alla utom två tidigare. T o m systrarna. En författare gav mig en puss i höstas, men det var efter rätt mycket vin, så jag räknar inte med att han ens minns mig. En träffade jag på bokmässan för så där åtta år sedan. Ett par känner jag nästan rätt bra.

Borde kanske börja kolla, så jag snabbt får reda på om Salford redan har fixat lite kvällsmat till sina gäster i år. Fast det har de väl inte råd med, förresten. Tror att hotell och annat antingen betalas av förlagen, om de vill, eller av författarna själva, om inte.

Sol. Snö.

Men ALMA, lilla. Det bidde ju ingenting.

För första gången någonsin, hade jag antecknat att det skulle tittas på tillkännagivandet av Astrid Lindgren-priset. Jag har tittat tidigare, men bara för att jag precis lyckats komma ihåg att det var på.

Idag gjorde jag smörgås och skalade apelsin och fixade te, så jag kunde sitta framför datorn och glo. Men där jag hade tänkt mig att det var åtta minuter kvar, ansåg deras nedräknare att det var en timme och åtta minuter. Kollade vad CET skulle vara. Det skulle vara som jag trodde (visste).

En minut över tolv (här, alltså) fick jag meddelandet på facebook att Isol fått priset. Och efter en timme och åtta minuter kunde ALMA-sidan inte visas alls. Error.

Grattis Isol! Det skedde i sol här. Och snö. Det är både och på samma gång. Men inte fick jag stirra på Larry Lempert medan han väntar på att klockan ska ‘slå’ inte. Kanske han inte behövde vänta i år. Vad vet jag?

Kom på middag

Som vanligt undrade jag varför i hela fridens dagar jag utsätter mig för det här. Det var när jag gick hemifrån, på väg till Salford Quays för att äta middag med tre människor jag aldrig träffat, och bara en som jag mejlat med tidigare. Men jag intalade mig att jag alltid undrar ‘varför’ på utvägen, och tänkte att jag måste försöka komma ihåg hur det kändes på hemvägen.

Så man minns nästa gång. För det blir nästan alltid en nästa gång. Det är som barnafödande; man ‘glömmer’ en aning. Och precis som med födseln, så är det rätt trevligt. Efteråt.

Sedan funderade jag på hur stor risk det skulle vara att jag fick betala för oss allihop. Som tur var hade dessa främlingar vett att dela på räkningen, så det var bara faktum att det var min idé som gjorde mig till kvällens värd.

Förra året kände jag ett par av de författare som kom hitåt för att delta i Salfords årliga bokpris, och eftersom de vill ha sällskap var Dottern och jag där för att käka middag kvällen före. Tyckte det var en bra idé, så kollade in vem som kunde tänkas komma i år, men upptäckte att med ett undantag kände jag dem inte alls. Men jag tänkte att friskt vågat hälften vunnet, och satte igång att mejla och tvittra och fråga förlagen om deras författare var på väg hit.

Alla blev glada, men en del skulle inte komma till Salford. Så till slut fick jag Josh Lacey som jag nästan kände tidigare, samt Jamie Thomson (som jag inte ens hört talas om) och Gill Lewis, vars tre böcker jag var plågsamt medveten om att jag inte läst en enda av.

Vi träffades utanför the Lowry och valde Lime restaurang att äta på, och vi hade faktiskt väldigt trevligt. Jamie är hemskt pratsam och han höll låda hela kvällen tills Josh sade att han kommit för att sova (med en fyramånaders baby hemma kan man begripa det) och måste till hotellet NU. Veterinären Gill (som skriver djurböcker) var mycket trevlig, och sedan gick hon och vann morgonen därpå.

Så det var ju kul.

Och det var kvällen med, och jag måste komma ihåg att jag tyckte det, och kanske göra om det nästa år. Helst utan att jag går hemifrån och undrar om jag är riktigt klok. Det är jag ju.

Jamie Thomson, Barbara Mitchelhill and Josh Lacey

Fotot har jag knyckt av Gill, tror jag, och det är därför hon inte är med. Damen i mitten är Barbara Mitchelhill, som inte anlände förrän dagen därpå.

(Och för den som undrar så passar den här idén inte på de flesta liknande evenemang, eftersom folk oftast anländer på eftermiddagen för en prisceremoni på kvällen, plus kanske skolbesök morgonen därpå, följt av hemresa. Dessutom blir de matade av arrangören.)