Litterära priser

Tänkte sagt att det är litteraturprissäsong, men det är det nog inte. Det kommer priser alla tider på året, men för mig har det känts som om det varit lite tjockare de senaste veckorna. Inbillade mig i min enfald att jag nästan hade saker under kontroll och att dagboken hade anteckningar om alla relevanta datum. Och så vidare.

Så bra var det ju inte. Överraskades på vanligt sätt av Carnegiepriset i förra veckan, fast jag överraskades i alla fall dagen innan, så var halvförberedd. Måste försöka se till att jag blir bjuden till prisutdelningen i framtiden. Skulle vara roligt att vara där när det sker. Är ganska säker på att den som vinner vet det före prisceremonin. Däremot vet inte de andra det, såvida de inte redan vunnit tidigare. I år var det Neil Gaiman som vann, och han hade givetvis inte flugit in om han inte hade god anledning att närvara. Folk gillar att snacka skit om Neil. Personligen fattar jag inte varför. Man måste ju inte vara perfekt, bara för att man skriver böcker. I år, som de flesta år, fanns det så många fantastiska namn på listan att vem som helst hade kunnat vinna utan att man blev besviken.

Branford Boase-priset delas ut till nyblivna barnboksförfattare, och det innebär ju att man bara kan hamna på dess lista en gång, för med nästa bok är man inte längre ny. De flesta stora författarna i barnboksvärlden har vunnit Branford Boase, men i år bestod listan av många jag inte känner till alls. Priset delas ut om ca två veckor i London, och jag är visserligen bjuden, men tror inte jag hinner åka dit just då.

Tidningen Guardian har sitt eget pris, och för några veckor sedan publicerades deras långlista. Priset brukar komma i september/oktober någon gång, med kortlistan i juli. Jag brukar försöka gissa vem som hamnar på den, men i år var det inte många böcker jag läst. Fast gissa kan man ju. Jag lyckades få mig själv bjuden förra året, och det är en trevlig tillställning eftersom många tidigare vinnare också brukar komma. Guardianpriset bedöms av författare, och det anses som fint att se hur uppskattad man blir av sina kolleger. Carnegie däremot har bibliotekarier i juryn.

Så alla priser är lite olika, men de uppskattas var och en för sig. Bland de lite mindre priserna hittar man olika städers omröstningar, oftast gjorda med hjälp av skolor och med unga läsare som får rösta. I lördags var det dags för både Lancashire Book of the Year och denna lördagen är det Bolton Children’s Book Award. Båda är trevliga tillställningar med barn som hjälper till på olika sätt. Jag var i Preston för Lancashirepriset i fjol, och i Bolton året före. Man kan ha fullt upp om man ska runt på allt. Ibland vinner författaren inte mycket mer än äran, men de blir stolta för varje nominering.

DH och Robin

Vi har varit ute och rest igen. Det är dags för Dottern att hitta ett universitet hon kan tycka om, och som kan tycka om henne tillbaka. Så på engelskt maner har vi varit runt och inspekterat. Efter St Andrews i vintras, har vi denna veckan varit på dagsturer till Birmingham och Nottingham.

Det har varit roligt, men jobbigt. Lagom reseavstånd, men varmt och soligt, så man fått släpa sig runt och sitta och vila ganska ofta. Jag har försökt kompensera tiden med att läsa som besatt på tåget, och har trots sömnbrist klarat av två böcker på två resor, så jag får anse mig vara nöjd.

I Birmingham hade de ett stort bibliotek vi kollade in, fast även där var det mer datorer för studier än riktiga böcker att se. Nottinghams universitet kan erbjuda en filial av Blackwells bokhandel, som såg välsorterad ut. De hade t o m barnböcker.

Nere vid sjön (de har en sjö i Nottingham också) låg det en paviljong med namnet D H Lawrence, så jag gissar att det är ett Lawrence-museum. Orkade inte gå runt idag, så jag sa att om Dottern hamnar där får vi ta det som underhållning då någon gång. Annars kunde jag inte komma på annat än Robin Hood och spets (knypplad, alltså) som hör hemma i staden.

Böckerna jag läste var dels fotbollsromanen Keeper (Målvakt) av Mal Peet, som är en fantastisk historia om en målvakt och hans bakgrund. Kanske lite bristande fantasi att döpa en svensk fotbollsspelare till Larsson, men det får man stå ut med. Och dels en ännu inte utkommen bok av Andy Mulligan som heter Trash (Sopor), som utspelar sig på Filippinerna i ett sopberg. Helt underbar!

Nästa vecka är det Oxford och Leicester som får besök, om vi nu orkar. Dottern har äntligen fått klart för sig vad jag menade när jag sa att ibland klarar man inte av riktigt allt man planerat.

Mumins själ och andra tankar

För en så stor satsning tycker jag att Puffin inte har talat om särskilt mycket för mig, vad gäller de nya Muminböckerna de publicerar. Jag har inte ens ett publikationsdatum, men föralldel, det kan man ju leta upp på amazon.

Frågan jag ställer mig är om det är OK att göra nya böcker när författaren inte längre finns i livet? Egentligen var jag tveksam, men sedan läste jag det här. Och det är givetvis ganska omöjligt att säga nej till något som kan inbringa så mycket pengar. Dessutom är Mumin en populär figur, och det finns all anledning att tro att nya små barn också kommer att lära sig älska Mumin och hans vänner.

De två böcker jag har fått läsa är dels en bok om siffror, och en historia om Mumins födelsedag som verkar ha blivit bortglömd. Jag tycker om den lilla nummerboken, med fina bilder och det viktiga i att lära sig räkna. Födelsedagshistorien däremot, känns som om jag har läst tidigare. Jag vet att det finns ett begränsat antal historier här i världen, men lite mer fantasi hade jag väntat mig.

Förmodar att det blir med Muminböckerna som med den nya versionen av Pippi Långstrump som kom häromåret, att det är nostalgiska ”gamlingar” som köper åt barn och barnbarn. Och om jag ska vara ärlig ser jag hellre att en närstående baby lär sig om 1 och 4 0ch 7 med hjälp av bilder på Mumin & Co, än en massa annat skräp.

Men som signaturen sniff säger i sin kommentar till ovanstående artikel ”Bara tio nya böcker! Varför inte 20, då en död författares själ nu säljs.” Det ligger något i det.

Göteborg eller Edinburgh?

Föralldel, det måste inte vara en antingen eller situation. Man kan ta båda, eller ingen. I år vet jag inte riktigt hur jag vill ha det. Pippi frågade som vanligt om jag kommer till Bokmässan i år. Trodde inte det då, men programmet ser OK ut. Får se hur det går med stress och tid och finanser.

Vande mig vid att det kom rätt många engelskspråkiga författare till Bokmässan, för det är det jag i första hand vill ha, bakvänd som jag är. Men de senaste åren har det varit mera tunnsått, och samtidigt har jag hittat fler och fler brittiskbaserade bokfestivaler. Man kan inte göra hur mycket som helst, även när man är en duktig häxa.

Nu har programmet för Edinburghs bokfestival publicerats, och det finns givetvis en hel del där. Men, det ser ut att vara mycket färre evenemang med barnboksförfattare i år. Och det är ju det jag vill ha. De som jag helst vill se är rätt utspridda över de två och en halv veckorna, och det innebär logistikproblem. Fast det kan man väl lösa på något sätt.

Skolprogrammet i Edinburgh ser nästan mer lockande ut än det allmänna. Funderar redan på hur jag ska förklä mig till en skolklass och smita in.

Sophia Jansson och Alexander McCall Smith finns med på båda. Sedan var det då resten. Ska lusläsa lite och skriva på papperslappar och se hur det blir med pusslandet.

Jakten på Sophia

Det är inte lätt med utlänningar, inte. Jag går ju omkring och är rätt utländsk för det mesta. Men jag är åtminstone en svensk svensk. Att förklara skillnaden på svenskar, finlandssvenskar och finländare för britter är inte gjort på en kaffekvart, precis.

Fick en mejl från Puffin som just ska ge ut nya Muminböcker. De tyckte det vore bra om jag skulle ta och intervjua Toves brorsdotter Sophia på bloggen. Det tyckte jag också, även om jag inte är en Muminexpert. Bytte ju några ord med Sophia i januari, och hon verkade både trevlig och lättpratad.

Men eftersom jag varken hinner eller har råd med en tripp till London när de har sitt förlagsparty om en vecka, kunde Puffintjejen inte hitta ett alternativ för när och var jag kan träffa Sophia. Jag frågade om hon kanske finns i Sverige ibland. Inget svar. Frågade igen. Fick då veta att Sophia ibland är i Finland.

Jaså?

Det var inte vad jag frågade. Och svaret var inte helt oväntat.

Så jag har googlat mig fram, fast finsk google inte är det lättaste att dechiffrera, och jag har kanske hittat en kontaktadress för Sophia. Bestämde mig för att ”goddag yxskaft”-situationen med Puffin inte skulle reda ut sig särskilt fort.

Får se om jag kan fixa något själv. Går det så går det.

Kläder för författare

Vad klär en författare? Ja, många tycks köra med pyjamas och annat bekvämt men fult, för man kan göra vad man vill om man jobbar hemma och inte blir sedd av folk. Läste på facebook om en som gick till biblioteket för research en dag och som upptäckte när han väl kom dit att hans hemmaklädsel som fortfarande satt på, möjligen var i ”bekvämaste” laget. Men då var det för sent.

Men hur ska man klä sig för mera offentliga tillfällen? Vet inte om svenska författare bär Gudrun Sjödén-kläder, eller om det bara är bibliotekarierna som har sådana på sig. Jag blev glad att höra att en engelsk författare just upptäckt Gudrun Sjödén. Inte nödvändigtvis för att det var svenskt, men för att hon när första boken kom ut ca 2004 såg ut som en elegant engelsk medelålders dam. Ett år senare hade hon blivit tio år yngre, och det var väl kontakten med förlagsvärlden som förorsakade både ny frisyr och yngre kläder.

Och på förlagspartyt då? Det finns fortfarande sådana, och t o m jag blir bjuden på dem. Problemet är att de är i London, och att de slutar sent, och det kan vara svårt att undvika övernattningskostnad. De flesta har sina partyn under en begränsad tid på året, så allt händer på en gång. Alltså går jag inte på många.

I år går jag inte på Puffins 70-årskalas. En som ska gå är deras nya stjärna Helen Grant och hon har oroat sig för vad hon ska sätta på sig. Hon frågade mig. Så jag skyllde på Meg Rosoff som för ett par år sedan fick mig i panik över kläder genom att säga att folk ”brukar klä upp sig ordentligt”.

Jag shoppade lite, och våndades. Kom fram till att för min personliga del var jag alltför finklädd, även om andra kanske inte tyckte det. Men det var inte jag, så att säga. Gav Helen rådet att inte anstränga sig för mycket, men nu är hon så orolig att hon t o m bloggat om det.

De flesta hade allt från jeans och t-shirt till urtjusiga klänningar. Men jag gissar att de följde sina vanliga klädregler. Det var det jag inte gjorde, och därför kändes det inte så bra. Det kan snart vara dags att skaffa en liten svart historia som duger till allt. En enkel slags svart, passande en tråkig häxa.

Kriminella svenskar?

Läser svenskarna mer deckare än andra nationaliteter? Inte nödvändigtvis fler, men större andel deckare, alltså. Uppfödd som man är på deckare och speciellt idén att man läser deckare på semestern, gör att man tror alla andra är likadana. Men jag börjar undra om vi är lite mera kriminellt belastade, så att säga.

Just nu vore det lätt att säga ja till detta, när våra deckarförfattare sprider mord och elände över hela världen. Men bortsett från att det måste översättas fler deckare från svenska än tidigare, är det kanske inte säkert att antalet böcker är större. Såvida Stieg Larsson och Henning Mankell inte har lockat folk till att börja skriva, precis som Björn Borg fick varenda kotte att spela tennis.

Anledningen till att jag tycker man ska slå sig ner med en deckare på sommaren är att så “uppfostrades” jag. Dels kom den Pensionerade Barnboksbibliotekarien på semester med en hög deckare och läste, vilket ju innebar en förebild för en liten bokhäxa, men hon lämnade också böckerna kvar till mig att läsa.

Jag har bara hunnit till bok fyra på den nuvarande resan, och det är min andra deckare. Läser gärna barndeckare, men oftast är ju mordhistorierna vuxenböcker, och så är det nu också. Först läste jag en deckarantologi baserad i Edinburgh, och nu har jag startat en bok om en irländsk flicka i New York för hundra år sedan.

Asch, nu ljög jag allt lite grann. Igår satte jag igång med en annan deckare, men efter ett halvt kapitel blev jag förfärad över hur dålig den var, fast jag tvingade mig att läsa hela kapitlet innan jag slängde den åt sidan. Hade sett fram emot den, också. Typiskt.

Får se det positiva i situationen. Nu slipper jag bära hem boken.

Semesterböcker

Nu när jag kommit till ”sommarstugan” har jag förstås inte tid att läsa. Bloggandet tar dubbelt så lång tid som det borde, med bara uppringt internet, där man sitter och väntar. Och väntar. Och…

Hade sisådär sju åtta böcker med i bagaget, för man vet aldrig vad man känner för att läsa. Och i packandets vanvettsstund tror man faktiskt att ”det där hinner jag lätt med”. Är just nu på min tredje bok, efter en dryg veckas semester. Tja, det kunde ju varit värre.

Så tänker jag på barndomssomrarna hos mostrarna i Södra Näs. Där fanns det hos ena mostern ett lager gamla deckare och annat. Så det är något jag aspirerat efter, och jag har under årens lopp lagt upp ett lager jag också. Har burit hit böcker från diverse marknader och välgörenhetsaffärer samt dubletter av bra böcker. Och mycket annat. Det saknas verkligen inte läsmaterial här.

Vad som saknas är tid. Men det får bli med det som med allt här i livet. Man kanske hinner när man blir pensionär.

Boråsböcker

Jag har sovit två nätter i Den Nya Bibliotekariens säng. Hon var inte där samtidigt, är väl bäst att tillägga. Men sängen är mycket bekväm, och det händer inte ofta när man sover borta. Trevligt också med ordentligt med böcker överallt. Hylla över dörrkarmen. Hyllor på hela hallväggen. Många hyllor i gästrummet.

Jag har lämpat av några böcker som tack för sängplats, så resväskan väger en aning mindre idag. Ska vidare till andra sängar nu med fler böcker.

Ovanför sängen – den bekväma – finns en liten hylla med ett fåtal böcker, och en av dem ligger mig varmt om hjärtat. Det är en novellsamling av Adèle Geras, bestående av skräckhistorier från Manchester. A Lane to the Land of the Dead låter rätt så lagom till läggdags, eller hur? Jag har själv gett den till mina värdar, men det är skönt att se en välbekant volym i alla fall. Tror att den är slut på förlaget, men jag lyckades köpa upp de resterande exemplaren på nätet.

Varje gång jag går på Arndale shopping center i Manchester tänker jag på en av novellerna och går lite fortare. För säkerhets skull. Kanske de där skyltdockorna verkligen…

Aaahhh!