Årets temla

Vilken tur, tänkte jag. Blev bjuden till Meg Rosoffs nya bok-party, på en husbåt på Themsen. Ja, det var ju tur det med, men vad jag menade var att det skedde så här under fastan. Då kunde man passa på att få sig en temla i London.

Jag kan baka. Men underligt nog blir den vetedeg som förvandlas till helt normala kanelbullar, enbart små hårda släta bullar, som inte bidrar till semlenjutning. Så jag brukar låta bli att baka, och jag slipper bli arg. Semlor blir det bara om man åker till Sverige mellan nyår och påsk.

Men i London finns det numera flera ställen där det bakas svenskt. Dottern och jag var på ett för ett par år sedan, men när jag tänkte efter insåg jag att stället var jobbigt att komma till, det var inte så kul att sitta där, och dessutom var semlan inte särskilt god. Varför anstränga sig?

Av en händelse hittade jag Bageriet på kartan, och eftersom jag skulle ditåt i alla fall, tog jag en provsväng in till Bageriet och köpte en ‘semla to take out, please.’ Bestämde mig för att inte vara svensk där inne. Det gjorde de så bra utan mig.

Fyra pund för en semla! Men OK, den var god, och den blev välpaketerad så den inte plattades till på tunnelbanan tillbaka till hotellet. Skulle köpa mjölk på Marks & Spencer, och passade på att knycka en av deras gratis plastgafflar att äta med. Men när jag satt där med semlan kom jag ihåg att man inte brukar ha tårtgaffel, utan man biter så gott det går över hela bullen och får grädde på näsan.

Så det gjorde jag.

Och eftersom Ture Sventon är litteratur, är väl min tradiga semlehistoria nästan litterär den med. Fast jag har aldrig fattat varför det är Sventon med S. Han kunde ju hetat Johanton om man inte skulle göra T av två hela S.

Lite norskt, så där?

Kunde inte sova häromnatten, så efter ett tag satte jag mig upp och gjorde lite allmän blogg-administration. Tänkte det kunde vara så tråkigt att jag snabbt skulle känna mig sömnig.

Efter lite koll på alla nya böcker som dykt upp, läste jag ett förlags bokkatalog (zzzzzz…) för årets nya böcker. Såg till min glädje att Saltkråkan ska komma i nyutgåva om några månader.

Jag ska nog skriva och be om ett exemplar, så jag kan se vad jag tycker. Fast, jag tycker ju redan lite grann, så där.

Bokomslaget är snyggt, som bokomslag betraktat. Men det fick mig mest att tänka på Norge. Inget ont i det, men Saltkråkan ligger inte i Norge. Vyn förflyttade mig till Bergen, eller möjligen något fjordlandskap norrut. Jag började tänka på våfflor. Norska våfflor.

Funderade lite på om det fungerar att ha Tjorven och barnen Melkersson springa omkring i skogar på bergssluttningar, med vad som ser ut som norska kyrkobyggnader här och var.

Vet inte om boken är illustrerad på insidan. Ska bli intressant att se vad som händer med klipporna och skärgården. Förmodar att illustratören har gjort som det jag brukar råka ut för; om jag säger att jag kommer från Sverige, så brukar folk utbrista att ‘de har varit i Norge, en gång.’

Och inte är det så stor skillnad, eller..?