Det är det där jag brukar säga. Även en bra författare är bäst på hemmaplan.
Här har vi Christer Carlssons andra deckare om/från Halmstad. Den är verkligen bra, och jag tror inte det är för att jag så att säga hittar bland mordplatserna, och att polisstationen – mestadels – är den jag känner bäst (för att få pass på; inte arresten).
Brinn mig en sol är ett citat från Elsa Grave. Även hon en välkänd person för både Halmstad och mig, och det blir inte sämre för att Elsa också får figurera lite grann i händelserna.
Handlingen går mellan ‘idag’ och 1986 och framåt. Vi börjar med en Christer Carlsson-typ av författare, som av någon anledning vill gräva i ett mord som utfördes på Nyårsåsen samma natt som Palme mördades. Inte den mest idealiska tidpunkten för att få polisinsatser att fungera. Polismannen Sven Jörgensson är den som hittar (det första) offret, och den som ger allt av sitt liv för att hitta gärningsmannen. Hans son Vidar ‘tar över’ när han blivit utbildad polis, för det här är inte ett brott som går att lösa snabbt.
Läsaren går mellan barn och ungdomar som blivit vuxna, och vuxna som blivit rätt så gamla, om de ens lever. Porträtten av dem känns helt verkliga; hur man levde och tänkte och vad man gjorde.
Där finns många möjliga mördare i porträttgalleriet, och många tragedier föds i dessa mord och lögner. Det är inte så att allt kan bli bra, bara man har mördaren bakom galler. Så enkelt är det inte.
Brinn mig en sol är mest en spännande beskrivning av nästan fyrtio år i områdena runt Halmstad. Det träffar man inte på var dag precis.
Bookwitch på svenska 