Bokslut

Jag mejlade runt till alla (åtminstone så många som jag kom på) förlag och sa att jag ska flytta, och gav dem min tillfälliga adress för de närmaste par månaderna. Det krångliga är att sedan får man göra om det, när den permanenta adressen ska meddelas.

Som gammal god fd postanställd har jag givetvis fixat eftersändning, men man vet aldrig hur det går. Speciellt inte med alla bokpaket. Farmoderns brevbärare har just nu inte en aning om vad som strax kommer att drabba honom. För det är dit den tillfälliga posten får gå. Vi också, så det blir till att klämma in sig i ett gästrum, när man är van vid sex rum.

Man köper hus på olika sätt i England och Skottland, vilket är en anledning till  att vi har sålt först och köpt efter. Vi hoppas i alla fall att vi ‘köpt.’ Husägaren har sagt ja, men inga papper är klara, för det är påsklov och advokaterna har rest bort med sina barn. Tror vi.

Och tokig är man också. För mindre inköp kan man titta både två och fem gånger, innan man slår till. I det här fallet köpte vi efter en halvtimmes titt, nästan två månader tidigare. Kanske är huset färdigt att falla ner, men det kan ju hända med vilket hus som helst. Det är mindre än det gamla, fast rent teoretiskt har det samma antal rum.

Vi körde krukväxterna till Farmodern, eftersom de knappast kan sitta i ett lager i två månader och torka ut. Och en hög med ca 25 böcker att läsa, i fall brevbäraren inte skulle leverera några nya. På samma gång passade vi på att titta på huset igen.

Och nu sitter vi i flyttkartongshögarna och funderar på var vi kan få plats med bokhyllor i vårt nästa hem. Och hur många av böckerna, som redan har sållats, måste sållas lite mer.

Jag försöker också blogga framåt lite. När flyttkartongspackandet blir som intensivast, kommer jag antagligen inte att ha tid. Eller inspiration. Men förhoppningsvis kommer man ut oskadd på andra sidan av flyttlasset.

Lite snobb är man allt

Nu är det nästan tio veckor som jag sprungit till min läkarmottagning, tre gånger i veckan. Inte för att jag är direkt sjuk (som vissa snälla människor oroligt frågat) (hoppas jag, i alla fall), men för att jag har behövt ett nytt plåster så ofta. Så min relativt nya mottagning (dvs ny för mig) har plötsligt blivit mig – alltför – välbekant.

Två sköterskor har samsats om att plåstra. En har varit snäll och gullig hela tiden (och lär prata fotboll bra, enligt min frissa, som också är patient där), medan den andra inte tinade på samma sätt.

Varje gång satt jag i väntrummet med en bok. Oftast en ny bok varje gång, för man måste ju komma någon vart med läsandet, när man bara sitter. Och att läsa lugnar väntrumsnerverna. Hon kommenterade läsandet varje gång. Lite så där så man nästan ville be om ursäkt för att man sysslar med sådant.

Men så en dag undrade hon om jag köpte böckerna i andra hand, eller om jag beställde på något billigt sätt. Jag sa att jag som regel inte betalar alls, för att jag får dem att recensera.

Och då vände det! Hon läser också. Jag var lite förvånad. För jag är ju också snobb. Hon tänkte väl att jag var samma outbildade fattiga typ som alla andra där. Och jag tänkte att hon var ju ‘bara’ sjuksköterska…

Därefter pratar vi böcker varje gång. Plåstrandet tar inte längre än fem minuter, men lite boksnack hinns med. Hon läser inte ens bara eller enbart lätta böcker. Det var mycket ryskt första gången, och hon jämförde någon bok med hur Aleksandr Solzjenitsyn brukade vara. Och det är ju inte vardagsmat för alla, precis. Häromveckan läste hon Jean Rhys.

Dessutom berättade hon att i julas, i stället för att gå på julmiddag med personalen, så hade chefsläkaren köpt teaterbiljetter till alla tjugo. De hade sett Michael Morpurgos War Horse. Jag tyckte visserligen redan att denna läkare är underbar, men min respekt för henne steg betydligt.

Så, sjuksköterskor läser. Och det gör patienter med. Vem kunde ha trott det?