Kategoriarkiv: Resor

Edinburghs bokfestival 2018

Tack och lov att den är slut nu. Roligt som det är med bokfestivalen i Edinburgh, så tar den på krafterna. Mina sju planerade dagar blev till sist fem, utspridda så man nästan hann vila emellan.

Men lite bilder kan jag alltid bjuda på, och börjar med den av Candy Gourlay som jag såg när den blev tagen. Chris Close som ställer ut sina dagliga foton runt Charlotte Square, hade läst på om Candy. Visserligen hennes första bok, men i alla fall, och då ville han klart och tydligt ha en liten Candy som gjorde en high five med en stor Candy.

Candy Gourlay by Chris Close

Vi lyckades inte få foton på alla. Michael Morpurgo har varit sjuk, så gjorde sitt event, men signerade inte böcker efteråt, och därmed blev det inga bilder. Men minnet av hur han sjöng för sin franske illustratör har vi. Och han, Barroux, är fin att titta på, även om han som Dottern sade, var snyggare på avstånd.

Barroux

Frank Cottrell Boyce hade jag inte sett på ett tag, så det var kul att han kom. Rolig är han också. (Det var Frank som var med och skrev inledningen till London-olympiaden, med den fallskärmshoppande drottningen i sällskap med James Bond.)

Frank Cottrell Boyce

Och Philip Pullman är väl aldrig fel. Väntade till dagen före, för att se om de skulle ge mig en biljett till detta utsålda event, och det gjorde de. Och sedan gav jag biljetten till Dottern…

Philip Pullman

Tomi Adeyemi var en helt ny bekantskap; en nigerianska som bor i Kalifornien och som vet precis hur farligt det är att vara svart i dagens USA. Men hon var glad och pigg och mycket rolig, och hon lockade dessutom dit många svarta läsare, vilket tyvärr är lite för ovanligt.

Tomi Adeyemi

Andy Stanton är alltid populär med barnen. De köar länge och väl för hans event och för en signerad bok.

Andy Stanton

Ett verkligt bonus för mig var att få se Chris Riddell i bokhandeln, tillsammans med Marcus Sedgwick och hans nya hästsvans. Det är inte alltid man hinner prata med folk i sådana här sammanhang, men Chris är en gentleman som lägger märke till häxor i bakgrunden.

Chris Riddell and Marcus Sedgwick

De delade bord med Frances Hardinge, som vanligt elegant i hatt.

Frances Hardinge

Och när jag kollade vilka författare jag valt att ha med här, så blev jag irriterad på mig själv för att ha fler män än kvinnor, när det faktiskt är så att det finns fler kvinnliga barnboksförfattare. Så här är Sally Gardner, som alltid är färggrann, och alltid pratar lika intelligent om världen. Och så tackar hon alltid för ens stöd, vilket är trevligt.

Sally Gardner

Och sist, och nästan minst, är Jo Nadin som lyckas vara både damig och lite svärig och som skriver bra böcker. Den där ‘pärlhalsbandslooken’ är inte helt lätt att fixa till.

Jo Nadin

Annonser

Litteraturfestival Glommen

Den fotbollen, den fotbollen… Vad den ställer till med. En del människor är konstigt nog intresserade av både boll och böcker. Inte jag, givetvis.

Litteraturfestival Glommen

För säkerhets skull bestämde sig den nya Litteraturfestival Glommen att starta sitt första år en timme tidigare. Det var säkert klokt, och den Bättre Hälften och jag anlände alltså till en full lokal med 25 författare och en massa böcker och dessutom hugade bokfans som handlade böcker. Det är alltid ett gott tecken när man inte kan parkera bilen.

Jo Salmson

Första rummet i Glommens Bygdegård bjöd på barnboksförfattare och nästa stora sal hade de ‘vuxna’ böckerna. Bland de förra fanns Ingrid Magnusson Rading, Therese Loreskär och Jo Salmson. De ‘lite äldre’ bestod bl a av Christina Larsson, Torbjörn Johansson och Anne-Marie Schjetlein.

Erika Widell Svernström, Therese Loreskär och Johan Rockbäck

Ulrika Larsson

Ulrika Larsson från Akademibokhandeln, dvs fd Larssons Bokhandel, inledde med att prata om alla de närvarande och att ge lite korta utdrag om vad böckerna handlar om. Tydligen går det efter ett tag lätt att sätta fel karaktärer i fel bok, så att säga, och hon tyckte det kändes bra att de flög runt lite i varandras historier.

Flera av författarna har levt ett tidigare liv på Hallandsposten, och av ‘kriminalarna’ blev Ulrika inspirerad av att åka till Hudiksvall. Jag noterade att traktens superkändis Lars Kepler inte var närvarande, men folk mördar rätt bra däromkring i alla fall.

Efter Ulrikas tal hade två av författarna boksläpp, och jag hörde åtminstone en champagne-kork som flög. Eller var det päroncidern som hetsat upp sig i värmen?

Själv höll jag mig till te med hembakta kakor och bullar ute på verandan, med fantastiskt utsikt över Kattegatt. Te, skugga och lagom vindar gjorde det perfekt. Lite senare när den Bättre Hälften hade hittats i skuggan bakom en buske på stranden, fick han lite kaffe, och vi tittade på medan arrangörerna för festivalen intervjuades ute på gräset.

Glommen

Vi skulle nog tagit med oss badkläder. Det är inte alla bokfestivaler som kan erbjuda egen strand. Med solsken.

Reseapoteket

I affären ute på landet säljer de medicin från apoteket, som ombud. Väldigt praktiskt.

Vi har gått i närkamp med en hel del mygg och annat otyg den senaste veckan, och flaskan med Salubrin såg rätt tom ut. Jag tittade runt i affären men hittade ingen ny flaska, så frågade i kassan; ‘vet du om ni har Salubrin?’

‘Vad är det för något?’ frågade den unga damen. ‘Sådant man sätter på insektsbett,’ sade jag, och hoppades fåfängt att det skulle gå hem. Avstod från att fråga vad hennes mamma hade satt på hennes myggbett då det begav sig. Hon ropade över till sin kollega, som var den som hade hand om apoteksvarorna. Denna trodde nästan att hon hade Salubrin.

Hon pekade glatt på paketet med Samarin, men jag sade att det var det inte. Hon undrade vad det var för skillnad. Medan en äldre kund – dvs någon i min egen ålder – leende lyssnade, förklarade jag att Samarin går på insidan och Salubrin på utsidan. Och att det var en viss skillnad.

Har jag varit borta för länge? Finns inte Salubrin längre? (Om man Googlar så gör det det.) Använder folk inte det? Om inte, vad använder de i stället?

Ibland vet jag inte vad jag ska tro. För ett par år sedan var jag på Tempo för att hämta ut ett paket, och legitimerade mig med mitt ID-kort. ‘Vad är det för något?’ undrade tjejen vars jobb det måste vara att titta på legitimations-handlingar dagen i ända…

Jag får kanske övergå till att använda vinäger, även om man luktar lite smörgåsgurka av det. För insektsbetten. Inte som ID-handling.

Kort nordisk sammanfattning

RSI, vad heter nu det på svenska? I alla fall, högerhanden är inte glad, och då är inte jag det heller. Åtminstone inte när huvudet säger ‘att nu ska vi skriva lite’ för det vill handen inte alls. Den har två intervjuer att få ner på papper, så att säga, och det går så långsamt att tiden nästan går baklänges.

Men ni blir väl glada att höra att en av dem är mitt samtal med Maria Turtschaninoff, som jag efter bokhandelsnederlaget i Halmstad fick möta i Edinburgh i augusti. Det var ett bra tag sedan. Utskriften kommer en vacker dag. Det lovar jag.

Jag har fått tag i alla Marias böcker nu, och läser dem sakta. Man vill ju spara sig lite, så de räcker ett tag. Har recenserat dem på engelska, vilket givetvis är en aning dumt, eftersom ingen av mina läsare kan läsa dem. Men bortsett från det…

Maria var inte min enda svensktalande författare i Edinburgh, för jag lyckades fånga Christoffer Carlsson en kväll också. Han var snäll nog att sitta en stund i skymningen med en gammal tant, och med vår poet laureate vid bordet intill. Christoffer var rätt så okänd före sitt framträdande med Cat Clarke, men jag skulle säga att han gjorde succé.

En annan kväll småpratade jag med översättaren Daniel Hahn, och vi täckte det viktigaste, som Århus 39 och hur många muminmuggar en människa ska ha. Den konversationen ledde till att jag nu inte bara äger en muminmugg utan två. Daniel hade träffat Ævar Þór Benediktsson från Island, vars novell i Århus 39-antologin som Daniel redigerat, innehåller kloka tankar om hur många muminmuggar en bibliotekarie kan förväntas ha. Och en är för lite. Detta innebar att Ævar gav oss varsin mugg, vilket var oerhört generöst av honom.

Århus 39, ja. Det är en barnboksfestival i Århus, så klart, som går av stapeln i slutet av oktober. Enligt Daniel kommer nästan alla de 39 medverkande från antologin. Plus ett antal större namn, som Meg Rosoff och Eoin Colfer. Detta gör att jag hemskt gärna vill åka dit, men jag är inte bara trött, utan har insett att Århus inte är det allra lättaste resmålet från Skottland. Men nog skulle det vara kul. Hade t o m hittat ett hotell med havsutsikt…

Listan med nomineringar till ALMA-priset kom i veckan. Och medan Meg Rosoff av förklarliga skäl inte finns med, så kan man hitta både Daniel och Ævar i rollen som läsfrämjare och Maria som författare, så nog har jag träffat mycket duktigt folk.

Och vem än som vinner, så räcker prispengarna till en ny muminmugg eller två. Såvida inte någon helt annan kommer först. Fast alla borde ha minst tre muggar.

Var är böckerna?

Det här kommer att låta löjligt, men i över två veckor gladde jag mig att jag skulle komma in till Halmstad och kolla in böcker av Maria Turtschaninoff i stans båda bokhandlar. Efter att jag läst Maresi och Naondel på engelska såg jag fram emot att kunna köpa och läsa resterande böcker på svenska.

Jag skulle kollat in det här lite noggrannare, och hade jag gjort det, kunde jag gått på biblioteket och lånat och läst under semestern, och hunnit lämna tillbaka. Men det gjorde jag alltså inte.

På fd Meijels bokhandel (om jag inte får använda de gamla namnen tappar jag bort mig) hittade jag ett ex av Maresi. Stolpade ilsket bort till fd Larssons där jag förvirrat snurrade runt bland åldersgrupperna. Hittade 3-6 och 6-9 samt 9-12 och därefter undrade jag vad tonåringarna skulle hitta på.

Ja, inte läsa Marias böcker i alla fall. När jag väl fann Unga Vuxna hittade jag inget alls jag ville ha.

Man skulle kunna resonera som så att ‘gamla’ boktitlar inte platsar, men på Meijels fanns en hel uppsättning av Michelle Pavers böcker, och de är rätt gamla nu.

Jag kom hem och gjorde min efterforskning. Lite som att stänga stalldörren när hästen för längesedan sprungit sin väg. Kontaktade både Maria och förlaget. Lärde mig att av de fyra böckerna jag siktat in mig på, blev bara två köpta av Sverige, medan de andra stannade i Finland.

För det är väl det det hänger på. Svenskar är som vanligt mindre intresserade av grannländernas bokproduktion än grannarna är av svenska böcker. Jag hade bara trott att det inte var så, samt att Maria fått fina priser för sina böcker och då så…

Väl?

Översatt

Jag var ute och låtsades vara en riktig person för några veckor sedan. Fast man kan också beskriva det som att jag genomförde ett par evenemang där jag tvivlade på att jag varit riktigt klok som gått med på detta. Man vet ju aldrig.

Först åkte jag till Newcastle och intervjuade Cornelia Funke. Inte min idé, utan faktiskt på hennes PR-dams begäran. Men det var en bra idé – bortsett från samma morgon när jag alltså undrade vad jag hade tänkt som sa ja – och resan gick bra; lagom lång och lagom tid, så man kunde sova normalt och så.

Cornelia Funke and Garth Nix at Seven Stories

Och en synnerligen lagom person att intervjua. Jag har inte läst massor av Cornelias böcker, men nog för att kunna konversera med henne, utan att veta för mycket heller.

Några dagar senare kravlade jag ur sängen nästan innan jag hunnit gå och lägga mig; så tidigt gick tåget till London. Sonen hade årsmöte med sina kolleger på SELTA; de som översätter svensk litteratur till engelska. Av någon outgrundlig anledning tyckte de att de kunde vilja bli underhållna efteråt av några bloggare som skriver om översatt litteratur, och bjöd in mig – som egentligen inte gör det – och två andra som läser massor med översatta böcker, och som alltså visste vad de pratade om.

Så kan det gå. Jag svamlade på efter bästa förmåga, och de andra pratade efter mig, vilket var en himla tur, får man säga. Men det var rätt roligt i alla fall. Och sedan gick vi på puben, och jag hann prata lite mer med Sarah Death, som är ett stort namn när det gäller svensk litteratur till engelska.

Därefter åkte Sonen och jag till en indisk vegetarisk restaurang och åt god mat, sedan satt vi i loungen på Euston och väntade på vårt sovvagnståg hem. Vi intog drinkar (ja min var te, förstås) i salongen på tåget, och man kände sig nästan som om man var i en Agatha Christie, faktiskt. Som tur var blev vi inte mördade, utan sov hela vägen till Skottland.

Efter dessa utsvävningar bestämde jag att borta kanske är bra, men att hemma – t o m när det byggs om – är bäst. Så här sitter jag nu, och det kommer att vara ända till påska, eller till någon annan tidpunkt då jag hunnit glömma att jag inte skulle ut och resa igen.

Mässtider

Nio år efter senaste Bokmässebesöket var jag tillbaka i Göteborg. Och för att vara ärlig var det bara för Meg Rosoffs skull. Inte för att det inte är bra där, för det är det. Men det är så jobbigt att jag kände jag ville åka hem så fort jag kommit dit. Man får skylla det på hög ålder och allmänt dålig ork.

Men jag hade ju tjatat om Meg för Bok & Bibliotek, och om Bokmässan till Meg, så när de tu till slut skulle mötas behövde jag liksom vara med.

Meg Rosoff at Vi Läser in Gothenburg

Och efter att ha sett listan på Megs programdeltagande, blev det bara att avbeställa en del andra författare, för skulle jag stolpa efter, så skulle jag. Fast sedan visade det sig så klart att hon hade ännu mer på programmet än min lista sa.

Jag sprang på Meg och hennes ledsagare Helen från ALMA redan före första programpunkten på torsdagen, så vi pratade lite, kollade in foton på hennes mobil, och det visade sig att Helen hade träffat Sonen i maj. Jag var så på hugget att jag t o m satte mig på första raden för första pratet (men det fortsatte jag förstås inte med), och sedan hängde jag på och gick runt på ett par program till, och hann snacka mer med Meg i pausen medan hon slurpade i sig en blåbärsdrink. Den var så skär i färgen att jag kom att tänka på Philip Pullmans rosa glass 2005.

Med presspasset runt halsen kom jag även in på Megs seminarie, fast kön till Patti Smith i rummet bredvid gjorde det lite svårare än det borde varit. Den Nya Bibliotekarien kom och satt bredvid mig, vilket är en av de många trevliga sakerna med Bokmässan; detta att man hittar folk man känner.

Meg Rosoff at Piratförlaget in Gothenburg

Efteråt kopplade jag av med en aning fysik, med Christophe Galfard och Ulf Danielsson. Det var faktiskt nio år sedan jag först träffade Christophe, också, och han ser precis lika ung ut som då, och kan t o m prata ‘lite’ svenska.

Medan jag samlade ihop mig över en mycket åldersstigen lussekatt (förra årets, från Dotterns frys, två dygn tidigare), kom Meg strosande, i förhoppning om att hitta sitt hotellrum så hon kunde ligga ner ett tag.

Och nästa morgon råkade jag sitta på samma plats, när hon kom och ville ha sällskap över en kopp kaffe. Så till slut blev det en skär drink för mig också, och den var förvånansvärt osötad. Jag försökte sedan orientera oss fram till Brombergs monter, och lyckades nästan.

Lämnade Meg där och sprang vidare till ett seminarie med Chris Haughton; en irländare som gör fina bilderböcker, och även designar rättvisa mattor och annat. På vägen råkade jag springa förbi Skolkompisen med Den Nya Bibliotekarien och Pizzabella, som alla stod och åt en tidig Thailunch. Själv åt jag min medhavda macka inne på seminariet, som de flesta andra.

Direkt till ytterligare ett seminarie, med Jonathan Stroud, som pratade med Lotta Olsson om sin Lockwood-serie, och Mats Strandberg som skriver rysare som utspelar sig på Finlandsbåtarna… Det var min andra programpunkt med Jonathan, som hade ett miniseminarie dagen innan också.

Mats Strandberg, Lotta Olsson and Jonathan Stroud

Efteråt var det spring direkt till ett monterframträdande för Meg, där jag hade bestämt träff med både Pippi och Skolkompisen. Den senare ville absolut inte bli introducerad för Meg, så hon stack, och det blev bara Pippi som fick heja på ALMA-vinnaren.

Sedan bjöd hon mig på te med kanelbulle (Pippi, alltså) och vi satt och skvallrade så där lagom, om väskmordet och om ärkebiskopar och annat.

Därefter var det mer än dags att gå och vila upp sig och bara göra ingenting. Men roligt hade det förstås varit. Och tänk att Meg äntligen fick sin Göteborgs-inbjudan och att alla var så glada att se henne. Inte bara jag. Och hon fick dra historien om sin sexiga hästbok flera gånger. De gillar den. Och svenskarna är tokiga i Den Jag Var.

Läs den. Och alla de andra.