Category Archives: Resor

Kort nordisk sammanfattning

RSI, vad heter nu det på svenska? I alla fall, högerhanden är inte glad, och då är inte jag det heller. Åtminstone inte när huvudet säger ‘att nu ska vi skriva lite’ för det vill handen inte alls. Den har två intervjuer att få ner på papper, så att säga, och det går så långsamt att tiden nästan går baklänges.

Men ni blir väl glada att höra att en av dem är mitt samtal med Maria Turtschaninoff, som jag efter bokhandelsnederlaget i Halmstad fick möta i Edinburgh i augusti. Det var ett bra tag sedan. Utskriften kommer en vacker dag. Det lovar jag.

Jag har fått tag i alla Marias böcker nu, och läser dem sakta. Man vill ju spara sig lite, så de räcker ett tag. Har recenserat dem på engelska, vilket givetvis är en aning dumt, eftersom ingen av mina läsare kan läsa dem. Men bortsett från det…

Maria var inte min enda svensktalande författare i Edinburgh, för jag lyckades fånga Christoffer Carlsson en kväll också. Han var snäll nog att sitta en stund i skymningen med en gammal tant, och med vår poet laureate vid bordet intill. Christoffer var rätt så okänd före sitt framträdande med Cat Clarke, men jag skulle säga att han gjorde succé.

En annan kväll småpratade jag med översättaren Daniel Hahn, och vi täckte det viktigaste, som Århus 39 och hur många muminmuggar en människa ska ha. Den konversationen ledde till att jag nu inte bara äger en muminmugg utan två. Daniel hade träffat Ævar Þór Benediktsson från Island, vars novell i Århus 39-antologin som Daniel redigerat, innehåller kloka tankar om hur många muminmuggar en bibliotekarie kan förväntas ha. Och en är för lite. Detta innebar att Ævar gav oss varsin mugg, vilket var oerhört generöst av honom.

Århus 39, ja. Det är en barnboksfestival i Århus, så klart, som går av stapeln i slutet av oktober. Enligt Daniel kommer nästan alla de 39 medverkande från antologin. Plus ett antal större namn, som Meg Rosoff och Eoin Colfer. Detta gör att jag hemskt gärna vill åka dit, men jag är inte bara trött, utan har insett att Århus inte är det allra lättaste resmålet från Skottland. Men nog skulle det vara kul. Hade t o m hittat ett hotell med havsutsikt…

Listan med nomineringar till ALMA-priset kom i veckan. Och medan Meg Rosoff av förklarliga skäl inte finns med, så kan man hitta både Daniel och Ævar i rollen som läsfrämjare och Maria som författare, så nog har jag träffat mycket duktigt folk.

Och vem än som vinner, så räcker prispengarna till en ny muminmugg eller två. Såvida inte någon helt annan kommer först. Fast alla borde ha minst tre muggar.

Annonser

Var är böckerna?

Det här kommer att låta löjligt, men i över två veckor gladde jag mig att jag skulle komma in till Halmstad och kolla in böcker av Maria Turtschaninoff i stans båda bokhandlar. Efter att jag läst Maresi och Naondel på engelska såg jag fram emot att kunna köpa och läsa resterande böcker på svenska.

Jag skulle kollat in det här lite noggrannare, och hade jag gjort det, kunde jag gått på biblioteket och lånat och läst under semestern, och hunnit lämna tillbaka. Men det gjorde jag alltså inte.

På fd Meijels bokhandel (om jag inte får använda de gamla namnen tappar jag bort mig) hittade jag ett ex av Maresi. Stolpade ilsket bort till fd Larssons där jag förvirrat snurrade runt bland åldersgrupperna. Hittade 3-6 och 6-9 samt 9-12 och därefter undrade jag vad tonåringarna skulle hitta på.

Ja, inte läsa Marias böcker i alla fall. När jag väl fann Unga Vuxna hittade jag inget alls jag ville ha.

Man skulle kunna resonera som så att ‘gamla’ boktitlar inte platsar, men på Meijels fanns en hel uppsättning av Michelle Pavers böcker, och de är rätt gamla nu.

Jag kom hem och gjorde min efterforskning. Lite som att stänga stalldörren när hästen för längesedan sprungit sin väg. Kontaktade både Maria och förlaget. Lärde mig att av de fyra böckerna jag siktat in mig på, blev bara två köpta av Sverige, medan de andra stannade i Finland.

För det är väl det det hänger på. Svenskar är som vanligt mindre intresserade av grannländernas bokproduktion än grannarna är av svenska böcker. Jag hade bara trott att det inte var så, samt att Maria fått fina priser för sina böcker och då så…

Väl?

Översatt

Jag var ute och låtsades vara en riktig person för några veckor sedan. Fast man kan också beskriva det som att jag genomförde ett par evenemang där jag tvivlade på att jag varit riktigt klok som gått med på detta. Man vet ju aldrig.

Först åkte jag till Newcastle och intervjuade Cornelia Funke. Inte min idé, utan faktiskt på hennes PR-dams begäran. Men det var en bra idé – bortsett från samma morgon när jag alltså undrade vad jag hade tänkt som sa ja – och resan gick bra; lagom lång och lagom tid, så man kunde sova normalt och så.

Cornelia Funke and Garth Nix at Seven Stories

Och en synnerligen lagom person att intervjua. Jag har inte läst massor av Cornelias böcker, men nog för att kunna konversera med henne, utan att veta för mycket heller.

Några dagar senare kravlade jag ur sängen nästan innan jag hunnit gå och lägga mig; så tidigt gick tåget till London. Sonen hade årsmöte med sina kolleger på SELTA; de som översätter svensk litteratur till engelska. Av någon outgrundlig anledning tyckte de att de kunde vilja bli underhållna efteråt av några bloggare som skriver om översatt litteratur, och bjöd in mig – som egentligen inte gör det – och två andra som läser massor med översatta böcker, och som alltså visste vad de pratade om.

Så kan det gå. Jag svamlade på efter bästa förmåga, och de andra pratade efter mig, vilket var en himla tur, får man säga. Men det var rätt roligt i alla fall. Och sedan gick vi på puben, och jag hann prata lite mer med Sarah Death, som är ett stort namn när det gäller svensk litteratur till engelska.

Därefter åkte Sonen och jag till en indisk vegetarisk restaurang och åt god mat, sedan satt vi i loungen på Euston och väntade på vårt sovvagnståg hem. Vi intog drinkar (ja min var te, förstås) i salongen på tåget, och man kände sig nästan som om man var i en Agatha Christie, faktiskt. Som tur var blev vi inte mördade, utan sov hela vägen till Skottland.

Efter dessa utsvävningar bestämde jag att borta kanske är bra, men att hemma – t o m när det byggs om – är bäst. Så här sitter jag nu, och det kommer att vara ända till påska, eller till någon annan tidpunkt då jag hunnit glömma att jag inte skulle ut och resa igen.

Mässtider

Nio år efter senaste Bokmässebesöket var jag tillbaka i Göteborg. Och för att vara ärlig var det bara för Meg Rosoffs skull. Inte för att det inte är bra där, för det är det. Men det är så jobbigt att jag kände jag ville åka hem så fort jag kommit dit. Man får skylla det på hög ålder och allmänt dålig ork.

Men jag hade ju tjatat om Meg för Bok & Bibliotek, och om Bokmässan till Meg, så när de tu till slut skulle mötas behövde jag liksom vara med.

Meg Rosoff at Vi Läser in Gothenburg

Och efter att ha sett listan på Megs programdeltagande, blev det bara att avbeställa en del andra författare, för skulle jag stolpa efter, så skulle jag. Fast sedan visade det sig så klart att hon hade ännu mer på programmet än min lista sa.

Jag sprang på Meg och hennes ledsagare Helen från ALMA redan före första programpunkten på torsdagen, så vi pratade lite, kollade in foton på hennes mobil, och det visade sig att Helen hade träffat Sonen i maj. Jag var så på hugget att jag t o m satte mig på första raden för första pratet (men det fortsatte jag förstås inte med), och sedan hängde jag på och gick runt på ett par program till, och hann snacka mer med Meg i pausen medan hon slurpade i sig en blåbärsdrink. Den var så skär i färgen att jag kom att tänka på Philip Pullmans rosa glass 2005.

Med presspasset runt halsen kom jag även in på Megs seminarie, fast kön till Patti Smith i rummet bredvid gjorde det lite svårare än det borde varit. Den Nya Bibliotekarien kom och satt bredvid mig, vilket är en av de många trevliga sakerna med Bokmässan; detta att man hittar folk man känner.

Meg Rosoff at Piratförlaget in Gothenburg

Efteråt kopplade jag av med en aning fysik, med Christophe Galfard och Ulf Danielsson. Det var faktiskt nio år sedan jag först träffade Christophe, också, och han ser precis lika ung ut som då, och kan t o m prata ‘lite’ svenska.

Medan jag samlade ihop mig över en mycket åldersstigen lussekatt (förra årets, från Dotterns frys, två dygn tidigare), kom Meg strosande, i förhoppning om att hitta sitt hotellrum så hon kunde ligga ner ett tag.

Och nästa morgon råkade jag sitta på samma plats, när hon kom och ville ha sällskap över en kopp kaffe. Så till slut blev det en skär drink för mig också, och den var förvånansvärt osötad. Jag försökte sedan orientera oss fram till Brombergs monter, och lyckades nästan.

Lämnade Meg där och sprang vidare till ett seminarie med Chris Haughton; en irländare som gör fina bilderböcker, och även designar rättvisa mattor och annat. På vägen råkade jag springa förbi Skolkompisen med Den Nya Bibliotekarien och Pizzabella, som alla stod och åt en tidig Thailunch. Själv åt jag min medhavda macka inne på seminariet, som de flesta andra.

Direkt till ytterligare ett seminarie, med Jonathan Stroud, som pratade med Lotta Olsson om sin Lockwood-serie, och Mats Strandberg som skriver rysare som utspelar sig på Finlandsbåtarna… Det var min andra programpunkt med Jonathan, som hade ett miniseminarie dagen innan också.

Mats Strandberg, Lotta Olsson and Jonathan Stroud

Efteråt var det spring direkt till ett monterframträdande för Meg, där jag hade bestämt träff med både Pippi och Skolkompisen. Den senare ville absolut inte bli introducerad för Meg, så hon stack, och det blev bara Pippi som fick heja på ALMA-vinnaren.

Sedan bjöd hon mig på te med kanelbulle (Pippi, alltså) och vi satt och skvallrade så där lagom, om väskmordet och om ärkebiskopar och annat.

Därefter var det mer än dags att gå och vila upp sig och bara göra ingenting. Men roligt hade det förstås varit. Och tänk att Meg äntligen fick sin Göteborgs-inbjudan och att alla var så glada att se henne. Inte bara jag. Och hon fick dra historien om sin sexiga hästbok flera gånger. De gillar den. Och svenskarna är tokiga i Den Jag Var.

Läs den. Och alla de andra.

Var det bättre förr?

Jag tog mig en tripp ‘down memory lane’ genom att läsa lite inlägg (mina egna, alltså) från det första året i Edinburgh. Och sedan lite från det andra, för att jämföra. Och jag kom fram till att det faktiskt var fler, intressanta författare varje dag, då.

Ja, inget fel på de som kommer nu heller, förstås. Men det är mera tunnsått, tror jag. Gjorde inte så mycket i år, och var dessutom tvungen att missa Meg Rosoff, av alla människor, pga packning inför resa och risk att jag skulle bli vansinnig på kuppen. Men ändå. Täckte samma period och ungefär samma antal dagar som första året, 2009. Och när jag läser om det så vimlade det av författare överallt, hela tiden.

Det har vimlat bra mycket mindre i år.

Kanske har det varit färre barnboksförfattare? För när jag tänker på det, så har de lagt in evenemang på baren och i festtältet, osv, vilket tyder på att de anstränger sig att ha fler saker att erbjuda genom att använda alla ‘rum’ de har.

Jim Kay

Tänkte att de eventuellt sparar in pengar genom att ha färre författare, och att de stannar kortare tid när de kommer. Det brukade vara två nätter på hotell, men i år har många jag pratat med åkt hem efter en natt.

Det är så roligt när det blir bra, men samtidigt har det känts lite som ‘var det här allt?’ Det skulle kunna vara jag, förstås. Jag har blivit så bortskämd att jag inte kan vara nöjd.

Men som sagt, när jag jämförde de gamla fotosamlingarna på vem vi sett, med vad jag fick ihop i år, så blev det mindre. Fast de som kom var ju bra. Och jag hälsade på en kille i måndags som jag inte pratat med tidigare, och skämdes för att jag aldrig läst någon av hans böcker, och han var så gullig ändå. (Han hade förstås läst Bookwitch…) Kollade in honom på nätet efteråt, som man gör, och fick veta att han gått på fina skolor och studerat i Oxford och att han är gift med en prinsessa. Det ni! Inte undra på att han kunde vara så artig.

Rondellfri

Jag har en ledig helg från rondellen. Dvs, jag latar mig och åker inte till Edinburgh på flera dagar. Det regnar. Vi fick sex dagar med sol, eller åtminstone uppehåll, och det var trevligt nog.

Charlotte Square

Denna litterära rondell mitt inne i stan behöver inte regn. Då blir gräset till lervälling, och man kan förstå att icke bokmänniskor ojar sig över förstörelsen och vill att bokfestivalen ska flytta någon annanstans. Men det vore inte detsamma.

Man blir van vid att sitta i ett tält och lyssna på 1) en författare, 2) barnen som skriker precis på andra sidan tältväggen, 3) trafiken som dånar förbi några meter bort.

Jackie Kay and Nicola Sturgeon

Än så länge i år har jag sett författare som jag känner väl, och sådana jag aldrig hade hört talas om förut. Bra blandning. Har ätit lunch på en bänk med Simon Callow en meter bort på samma bänk. Har passat Shappi Khorsandis handväska, fast det visste hon inte om. Försökte uppföra mig när Skottlands Första Minister anlände, genom att stå bakom de mycket längre och vanare yrkesfotograferna. Hittade en ny författare som visade sig vara en gammal, med ett nytt namn.

Och så vidare.

Richard Byrne

Just nu tror jag det är söndag, fast det bara är lördag. Så jag har en rondellfri dag till innan jag ska kasta mig ut bland en hög nya och gamla skribenter.

Ute på vift

Vift är jag ute på nu också, och det hjälper verkligen inte med att man ska hinna med trippelbloggande ihop med allt annat i livet.

Lyckades pricka in en snabbtur till Stockholm för att närvara på Konserthuset i förra veckan, när Meg Rosoff fick Astrid Lindgrenpriset. Den Bättre Hälften följde med, när han fick höra att jag tänkte åka tåg. Så vi klädde upp oss för att Meg inte skulle behöva skämmas över oss. Att döma av antalet Gudrun Sjödénklädda damer utanför, hade jag valt rätt utstyrsel.

Meg Rosoff and the ALMA award, with Alice Bah Kuhnke and Katti Hoflin

Det var fint och bra på alla sätt, med lagom tårar som föll och allt det där. Trångt som sjutton på minglet efteråt, där jag slängde mig in för att hitta familjen Rosoff. Stötte ihop med Astrids dotter Karin Nyman i trängseln. Till slut hittade jag Meg själv, som påstod att familjen fanns längre in, och hon hade rätt. Hälsade på herr och fröken ‘Rosoff’ samt Megs två systrar och styvmor som kommit från USA för att se affischer på henne över hela Stockholm.

Hälsade också på Maria Nikolajeva som hastigast, vilket var trevligt eftersom vi aldrig setts utanför Facebook.

Detta var inte enda bokresan i vår. Strax efter priset tilkännagetts bar det av till London på 24 timmar, med flyg ner och sovvagn hem. Hade en ledig eftermiddag, då jag passade på att gå på Londons bokmässa, bara för att se hur det var. Annorlunda än Göteborg, kan man säga, men inte nödvändigtvis bättre eller sämre.

Mary Hoffman at London Book Fair

Anledningen till resan var en minnesstund för Terry Pratchett. Stund och stund, förresten. Det skulle ta två timmar, men tog tre. Utan paus. Men det gick, och det var givetvis både rörande och roligt, med alla möjliga personer från Terrys alltför korta liv som kom och pratade, eller i Steeleye Spans fall, sjöng och spelade. Neil Gaiman var där, och Eric Idle var inte där, annat än via teknik.

Några dagar senare var jag på Yay!YA+ som är Skottlands svar på YALC i London. Det är därför den går av stapeln i den lilla betongstaden Cumbernauld, inte alltför långt hemifrån. En hög kända, och i år mindre kända, författare av tonårsböcker kommer och pratar med 200 skolelever under en hel dag. Många av dem är vansinnigt unga, och jag håller nog med Meg Rosoff att det är bra att fylla 46 innan man börjar skriva.

Elizabeth Wein

Och nu sitter jag som sagt på vift i Sverige i sommarljuset. Först var det för varmt. Nu är det för kallt. Men det är väl det man har sin nya Gudrun Sjödénkofta till. Den som gjorde att Den Bättre Hälften kunde hitta mig i minglet, för att färgen SYNS.

Den Pensionerade Barnbibliotekarien var också på vift denna veckan. Hon kom flygande för att fira min alltför storsiffriga födelsedag, ett par dagar efter alla andra. Under tiden var Dottern på vift åt andra hållet, på konferens i Uppsala, där hon ‘råkade’ vara tvungen att tala inför 500 delegater. Veckan före ALMA-utdelningen var Sonen i Stockholm, också på konferens, där han både hann med att krama om Meg på Kulturhuset och praktiskt taget adoptera henne, samt fick ett oväntat tal av kulturministern som snubblade över hans översättarkonferens av en ren händelse, och bara måste hålla tal.

Nu tycker jag det kan vara dags att inte resa alls ett tag.