Kategoriarkiv: Resor

Måns och Astrid Lindgren

Vi var i Borås i mars, för att äta semlor och gå på konsert med Måns Zelmerlöw. Zemlelovet, som jag döpte hela affären till. (Jag är väldigt vitsig ibland.)

Han bor tydligen i England numera, och har till råga på allt engelsktalande barn. Och fru. Men det är sådant som händer folk.

I alla fall så nämndes Astrid Lindgren en hel del i mellansnacket. Måns är en stor beundrare, och Ronja Rövardotter hade påverkat honom, och konsertturnén, en hel del. Ronja var lite efter min tid, och speciellt då filmen. Men det gör ju inget. Före konserten satt vi hemma hos Skolkompisen och kollade in ett vrål på YouTube. Bara så att vi skulle veta mera.

Men, vad Måns sa var att han inte kunde intressera resten av familjen för Astrids många verk. Om han beskrev för fru Zelmerlöw vad de olika böckerna handlade om, slutade det oftast med förvirring om hur konstigt allt var. Och sådant kunde ju inte de små oskyldiga barnen titta på. Eller läsa, var det kanske.

Jag var hemskt frestad att räcka upp handen och tala om hur vi, och många andra bland-familjer, sköter det här med Pippi och Saltkråkan och Karlsson på Taket. Jag ville säga att anledningen att Dottern och jag var där för att höra Måns prata om just detta dilemma var för att jag hade lyckats rätt bra med Lindgren-indoktrineringen. Om jag får säga det själv.

Så, man sätter de små barnen framför TVn och sätter på DVD eller video eller vad som nu råkar vara senaste mode, med Tjorven och de andra. Så lämnar man dem där i ett antal år tills Astrid sitter som berget. Lätt som en plätt. Sedan växer de upp och börjar titta – frivilligt, alltså – på Eurovision. Därefter kan det hända att de börjar gilla någon viss sångare extra mycket.

T ex Måns Zelmerlöw. Och innan man vet ordet av sitter man där i Borås, på Åhaga, och lyssnar till honom när han sjunger, och det är inte ens Allsång på Skansen. Och hade jag vetat att han behövde goda råd vad gäller Astrid, hade jag stannat och pratat allvar med honom på ICA-Maxi på eftermiddagen, dit vi gått för att nedlägga fler zemlor. Själv köpte han säkert något nyttigare att käka i turnébussen på natten, på väg till Halmstad, kommunen där vårt TV-tittande gick av stapeln.

Att växla

‘Ska du resa på semester någonstans?’ frågade tandläkaren.

Jo, jag och Dottern skulle ju till Sverige igen snart, sa jag. Så då undrade han om jag tyckte det var svårt att växla språk. Då, när jag plötsligt befinner mig i det andra landet. ‘Nja, jag pratar svenska varje dag’ svarade jag.

‘Åh.’ Han kom på att de hade besökt goda vänner i Frankrike nyligen; ett äkta par som talade både engelska och franska. På samma gång. I en och samma mening, t o m. Var det kanske så jag hade det? Och jo, det var det ju.

Oftast är enspråkiga människor mest imponerade av små barn som kan tala mer än ett språk. ‘Vad duktiga de är!’ Men nu var det blandandet det gällde. Jag avstod från att säga att ‘code switching’ är vanligt. Att man grabbar tag i det ord som kommer fram först, liksom.

Fast jag börjar ju tappa eller glömma ord. På båda språken. Och samtidigt är jag fullt kapabel till att komma ihåg det latinska namnet på busken i trädgården som vi högg ner för sju år sedan.

Hö-hö-högt

Vi behövde nya små röda böcker, Dottern och jag. Ja, pass, alltså. Situationen med Brexit, för mig, gjorde att jag verkligen ville försäkra mig om ett nytt dylikt. Men med Corona var det lättare sagt än gjort. Kanske man skulle kunna ta en snabbresa till passpolisen i Sverige?

Nu var vi inte kvicka nog och fick både en och två flygresor inställda. Och det var väl tur, nu när t o m Sverige har blivit lite mera restriktivt än det varit hela året. Så Plan C var att åka till huvudstaden och gå till ambassaden, vars första mål verkar vara vad Systembolaget sysslade med förr; att bli av med kunderna. Men det gick att få en tid och vi bokade både tågbiljetter och hotellrum, eftersom vi haft den dåliga smaken att bosätta oss långt ifrån huvudstaden.

För sex, sju år sedan var vi på samma gata, lite längre bort, på bokförlaget Hodder, för att intervjua Marcus Sedgwick. Det skedde på sextonde våningen, och hissen dit upp var en glas-hiss som satt utanpå byggnaden. Jag insisterade på en normal hiss, och när jag väl var där uppe tittade jag inte ut genom fönstren.

Så i förra veckan tänkte jag på detta, för vi hade bett om rum på ett lägre våningsplan, om det gick. Jag hann nästan få in ett skämt om att jag ville undvika att bo på tionde våningen, höhö, när jag hörde receptionisten säga att han kunde erbjuda två sammankopplade de luxe-rum på fjortonde våningen.

Medan jag avstod från att svimma, så tänkte han till igen, och kom fram till att vi kunde få var sin svit på tredje våningen i stället. Men inte sammankopplade, om det var OK? Det var det. Mer än OK. (Ni skulle sett priset på en sådan svit. Ett pris vi alltså inte betalade. Men de hade inte direkt några gäster, pga Corona.)

Tänkte nästan skämtat igen, och dragit historien om Hodders glas-hiss, höhö. Gjorde som tur var inte det. För hotellet hade givetvis också en sådan hiss. Man märkte det inte där nere, men när vi åkte ner igen så steg vi in i en hiss med utsikt över gatan, långt där nere, t o m från bara tredje våningen. Lärde mig snabbt att vända ryggen mot gatan.

Ett annat önskemål Dottern hade haft, var att få utsikt över The British Library. Men hon avstod, för hennes besvärliga mamma hade så många andra krav. Och sedan visade det sig att sviterna låg precis där man såg biblioteket bäst. Det var stängt, men se det kunde vi. Och även ‘Hogwarts’ bakom. Samt räven som raskade över bibliotekets lilla torg.

Efter passärendet var avklarat, gjorde vi en avstickare för att kolla om den stora bokhandeln som borde vara stängd, pga Corona, men som påstod sig vara öppen när man kollade hemsidan, samt den lite mindre bokhandeln några dörrar bort, som också skulle vara ‘öppen’, verkligen var öppna. Fast det var de inte så klart.

Men julbelysningen på gatorna var vacker.

Hösten med IKEA Tyskland – en saga

Ja, Dottern behövde en lägenhet i Berlin. Och trots att sådant ofta tar lång tid att få, gick det riktigt fort. Och fin var den. Centralt belägen, sekelskiftes – ja, förra sekelskiftet, då – inte alltför otroligt dyr, lagom stor, mm. Men, nä, kök hade den förstås inte. Synd.

Så man åkte dit och mätte runt de där stumparna som var vattenledningar och de lustigt placerade elurtagen, för att inte tala om den där konstiga extra golvlistmojängen i ena hörnet. Sedan designade man ett hyfsat snyggt IKEA-kök som skulle passa. Samt skrev en lång inköpslista på annat som behövdes; soffa, TV-bänk, säng, garderob och annat.

Efter ett par besök på ett par IKEA-varuhus kunde man konstatera att DET HÄR SKULLE TA TID. T ex 46 veckor innan de kunde komma och bygga köket. Åh, nej, det var lite som brödskivorna för femtio år sedan… 4 till 6 veckor, men det var för länge det med. Och tyska skulle de säkert tala också.

Så vi hittade Happy Bart, som var happy och som dessutom är happy på engelska, och som kunde bygga ett kök meddetsamma och vars tro på IKEA var sådan att han kunde lova att komma dagen efter köket levererats.

Först var det ju lite svårt att beställa. Vi ville helst undvika att gå runt IKEA själva och plocka till oss alla varorna, så beställde på nätet. Fast då ville de ju ta €1000 extra för en specialbeställd bänkskiva eftersom vi ju hade den där lilla listen jag nämnde, som skulle ‘vara i vägen.’ (Man kan väl bara såga runt omkring.)

Men efter några turer med mejl till snäll dam som inte pratade engelska, så blev beställningen gjord. Tio dagar senare skulle allt komma. Bortsett från det som skulle komma ‘som paket’ två dagar tidigare. Och man måste betala allt vid leveransen. Inte i förväg eller så.

Hon hade försökt. IKEA skickar sådana hurtiga mejl, med ‘hej’ och ‘hej då’ skrivna av personal som inte talar svenska. De hade skrivit och sagt att de var hemskt ledsna för att hon inte betalt än. Men de hade ingen faktura eller betalningsinformation. Så hon reste ut till sitt närmsta varuhus och bad att få betala. Blev hemskickad. Det skulle betalas vid ankomsten. Så det så.

Den som är bra på att räkna kan nog räkna ut att det handlade om många tusen pengar. Fram tills helt nyligen tog tyska IKEA enbart kontanter. Tänk bara att stå där på trottoaren och hala upp tusenlappar till en chaufför som senare måste köra omkring och hoppas att han inte blir rånad. Men nej, nu tar de kort. Och inte bara de tyska girokorten (som många nyanlända utlänningar helt enkelt inte hunnit få) som myndigheterna kräver för att byta ut körkort och annat.

Så det var ju bra.

Fyra dagar före paketleveransen anlände ett mejl sent på kvällen. Jo, så de tänkte komma med paketen (och vi visste inte riktigt varför en del saker kom i paket) i morgon. Oj. Snabbt beslut att inte gå till jobbet utan att sitta i den tomma lägenheten utan möbler, eller kök. En hel dag. Och hoppas att DHL skulle dyka upp.

Det gjorde de. Men de ville ha betalt. Och inte med kort. Nu satt ju Dottern inte där med drygt niohundra i kontanter, om inte annat för att hon inte hade fått nog förvarning om leveransen. Chauffören var snäll. Han försökte hjälpa henne, men det bästa som kunde ordnas var att han tog paketen, stora paket, till närmaste postkontor och så kunde hon gå dit och betala med kort och, ja… Hur få ‘hem’ dem?

Nu kom hennes snälla mamma på besök dagen efter, och vi travade iväg till postkontoret. Ett trevligt ett, som såg ut som mammans arbetsplatser brukade för fyrtio år sedan. Lång kö. Nästan inga luckor öppna. När den trevlige mannen på posten såg paketen blev han förskräckt och sa att detta kunde vi ju inte klara. Men vi sa att det måste vi, och här är pengarna och var snäll och ge oss våra möbler (eller vad det nu var i dem).

Jag bet ihop tänderna och släpade ut två paket så det skrapade. Dottern släpade ut de andra två. Vi hade tänkt oss att lasta in det i en Uber. Eller två. Den första vägrade, och ringde en kompis med större bil. Denne snälle man (muslim som de flesta andra), ställde sig för att pussla in de stora åbäkena. Och allt detta för en oerhört kort resa. Han blev inte ens arg. Jag smög till honom en stor peng som tack för hjälpen, och sedan släpade vi in och upp paketen.

Med fyra paket under bältet bestämde vi att lördagens utlovade sändning hade nu anlänt och vi behövde inte sitta en hel dag till i den tomma – bortsett från paketen, då –  lägenheten.

Nerverna var inte i bästa hälsa när vi påbörjade nästa väntedag, med start kl sju på morgonen. Fortfarande i en lägenhet utan möbler. Nåja, vi hade två trebenta pallar, men de var inte det mest bekväma för så mycket sitt. Och kök hade vi ju inte, så kokade te med vattenkokare på golvet.

Vi skulle – verkade det som – få två leveranser; en från centrala IKEA och en från varuhuset i Tempelhof, som skulle bidra med det som saknades i den första bilen. Och första omgången kom relativt tidigt. Kl nio, kanske. Och de accepterade Dotterns American Express utan att blinka. Och sedan bar de i dagarna tre. Eller möjligen i en halvtimme eller så.

Sedan satt vi där omgivna av alla dessa paket och väntade. Och väntade. Om sanningen ska fram trodde vi inte att nästa leverans skulle hända. Men så ringde de. De var visserligen tre timmar försenade, men komma skulle de. Vilket de gjorde, och de bar och bar de också. Och ville inte alls ha betalt…

Dagen efter kom Happy Bart som han lovat och två förtjusande trevliga engelska pojkar som byggde ett kök. De sågade runt den där listen som vi inte specialbeställt en köksbänk till. Blev snyggt.

The kitchen corner

Veckan därpå återvände de och satte ihop alla möblerna. Och hängde lampor och gardiner tre och en halv meter upp (det är där taket sitter).

Men så var det det resterande beloppet som inte var betalt. Ingen hörde av sig, så Dottern skrev efter ett par veckor och undrade hur det skulle bli med det. Jo, de skulle skicka räkning. Den kom. Men inte gick den att betala inte. Dottern svor som en borstbindare, men det gick det inte bättre för. Inget av alla bankkontona ville sig.

Så vi tog ytterligare en tur till IKEA. Vi hade en oerhörd tur och hittade en tjej i kundtjänst som var både trevlig och engelsktalande. Hon fattade vårt problem, men ansåg att det var nog Dotterns bank det var fel på. Jag sa att vi hade försökt allt, och berättade om alla turer med alla leveranser och kortbetalningar och det extra besöket tidigare och att VI VILLE BETALA.

Hon pratade med killen bredvid. Det var visst han som skickat fakturan, och alla andra fakturor han skickat ut hade gått hur bra som helst så det var inget fel med dem. Tjejen var envis på ett trevligt sätt. Hon ställde sig och räknade nollor i IBAN-numret. Hon räknade och räknade och räknade om igen. ‘Oj,’ sa hon.

Tydligen hade Herr Perfekt till höger hoppat över en nolla. Vi tackade, gick upp och åt varsin varmkorv och Dottern halade fram appen på mobilen och nu gick det som smort.

Hon är nöjd med köket. Fast i sanningens namn är det mest min och Happy Barts pojkars förtjänst.

Jag har varit IKEA-kund i femtio år eller så, och varit så nöjd som man brukar vara med ett företag som funkar för det mesta men inte alltid. Men jag måste säga att tyskarnas psykande med oväntade leveranser och ingen ordning på vem som betalar vad på vilket ställe och med vad, är inte trevligt. Det var inte att bygga ett kök som var jobbigt. Det var att inte ha kontroll, och att inte kunna kontakta någon för att få veta vad de hade för sig. Att inte få designa det kök man anser sig vilja ha, utan att någon måste lägga sig i detaljer om konstiga kantlister och var kylskåpet ska stå. Och att stå på Kleiststrasse med fyra tunga paket och inte veta om man kommer att stå där under resten av sitt liv.

Det kommer att ta tid innan Dottern och jag känner oss normala igen.

Gåvor

Jag skickade iväg Den Bättre Hälften till Kanada häromdagen. Ja, han ville själv åka, så klart. Efter år av återhållsamhet tyckte han det var dags att hälsa på tjocka släkten over there. Jag höll med, men kände att det klarade han utan mitt sällskap.

Man ska ju ha presenter med sig, dock. Och när förhållandena har varit ombytta så har det varit rejält med gåvor, så man behövde hitta på något bra.

Den Bättre Hälften valde lite skotska matvaror, som hans olika värdar eventuellt kunde bli glada att stöta på igen, efter år i exil.

Men jag körde på med det jag nästan alltid gör, vilket är att tvinga på folk böcker. När man inte vet vad mottagarna kan tycka om eller har läst, får man gå på det man själv gillar och som är tillräckligt allmänt hållet att det borde tilltala de flesta. Och mestadels blev det romaner med lite skotsk bakgrund och/eller skrivna av mina favoriter. Svägerskans bok blev t o m påskriven av författaren i förra veckan.

Tyvärr skulle några av släktingarna resa till andra änden av världen, men de planerade att lämna en familjemedlem kvar hemma, så med vetskap om deras specialbakgrund valde jag en synnerligen passande bok. Men just då bestämde han sig för att sticka iväg till Nya Zeeland, han också.

Alltså blir det ingen bok där alls, och när jag lade undan den inköpta romanen råkade jag se att den rekommenderades av Bookwitch själv. Så det var synd, och det hade jag inte haft en aning om. Den får väl ligga här och samla damm, i all sin godhet. Men att den är bra råder det ju inget tvivel om…

Bali Rai - Bookwitch quote

Hägg och syrén

Det är rätt fint i alla fall. Men kallt.

Dock, som någon påpekade, om man tar genomsnittet mellan maj 2018 och maj 2019 så blir det lagom.

Vi kom tidigare än vanligt till Sverige förra året, men värmen gjorde att det såg ut som senare på sommaren.

I år är vi också tidiga, men hinner pga det något svala vädret se det vi aldrig brukar hinna fram i tid för. Jag upptäckte när vi var ute häromdagen att jag inte är van att se alla dessa blommande träd och buskar. Åtminstone inte på samma gång. Och vad vackert det var!

Jag kände mig omfamnad av syrener och alla de där andra blommorna. Vi har en fin rhododendron i trädgården, men såg ett helt hav av dem på någon annans tomtgräns.

Ja, det var väl allt jag ville säga, egentligen. Att jag efter många år plötsligt såg vitsen med det där ‘från hägg till syrén’-snacket. Man kan ju alltid leta fram en ylletröja. Och sitta inne och läsa en bok.

Att vara känd

Det är en sak att bli igenkänd i en affär när man kommer in. En annan när man upptäcker att affärsinnehavaren står och pratar i telefon just då. Och att han talar om för personen han pratar med att Bookwitch precis kommit in. Då får man ju undra vem de pratar med.

I mina yngre dagar hade jag precis anlänt till London från Sverige, och gick omedelbart till en italiensk restaurang för att äta. Strax efter kom en man, som visade sig vara från Libanon, och satte sig vid mitt bord. Vi pratade så där som man gör med främmande människor. Efter en stund utbrast han ‘jag har hört talas om dig!’ Så klart han hade…

Eller morgonen när jag stod och hängde utanför en järnaffär på Lilla Brogatan i Borås, och brevbäraren kom ut och sa att det var telefon till mig. (Ja, vad gjorde folk före mobiltelefonernas tid?)

Fast rent allmänt är det bokhäxeriet som utmärker en annars så vanlig och halvtråkig människa som jag. Första gången jag presenterade mig som Bookwitch för en författare, och tjejen strax intill utbrast ‘wow, är du Bookwitch?’ som om det var en spännande upptäckt. Eller när jag gick fram och hälsade på någon jag inte känt till förrän någon timme tidigare, och han säger ‘jag vet vem du är…’

Numera kommer folk fram och hälsar, enligt principen att ‘alla känner apan.’

Men nog är jag tacksam för att jag inte är känd, på riktigt. Fast en hel del – i mitt tycke kända människor – påstår sig inte bli igenkända ute på stan.

Edinburghs bokfestival 2018

Tack och lov att den är slut nu. Roligt som det är med bokfestivalen i Edinburgh, så tar den på krafterna. Mina sju planerade dagar blev till sist fem, utspridda så man nästan hann vila emellan.

Men lite bilder kan jag alltid bjuda på, och börjar med den av Candy Gourlay som jag såg när den blev tagen. Chris Close som ställer ut sina dagliga foton runt Charlotte Square, hade läst på om Candy. Visserligen hennes första bok, men i alla fall, och då ville han klart och tydligt ha en liten Candy som gjorde en high five med en stor Candy.

Candy Gourlay by Chris Close

Vi lyckades inte få foton på alla. Michael Morpurgo har varit sjuk, så gjorde sitt event, men signerade inte böcker efteråt, och därmed blev det inga bilder. Men minnet av hur han sjöng för sin franske illustratör har vi. Och han, Barroux, är fin att titta på, även om han som Dottern sade, var snyggare på avstånd.

Barroux

Frank Cottrell Boyce hade jag inte sett på ett tag, så det var kul att han kom. Rolig är han också. (Det var Frank som var med och skrev inledningen till London-olympiaden, med den fallskärmshoppande drottningen i sällskap med James Bond.)

Frank Cottrell Boyce

Och Philip Pullman är väl aldrig fel. Väntade till dagen före, för att se om de skulle ge mig en biljett till detta utsålda event, och det gjorde de. Och sedan gav jag biljetten till Dottern…

Philip Pullman

Tomi Adeyemi var en helt ny bekantskap; en nigerianska som bor i Kalifornien och som vet precis hur farligt det är att vara svart i dagens USA. Men hon var glad och pigg och mycket rolig, och hon lockade dessutom dit många svarta läsare, vilket tyvärr är lite för ovanligt.

Tomi Adeyemi

Andy Stanton är alltid populär med barnen. De köar länge och väl för hans event och för en signerad bok.

Andy Stanton

Ett verkligt bonus för mig var att få se Chris Riddell i bokhandeln, tillsammans med Marcus Sedgwick och hans nya hästsvans. Det är inte alltid man hinner prata med folk i sådana här sammanhang, men Chris är en gentleman som lägger märke till häxor i bakgrunden.

Chris Riddell and Marcus Sedgwick

De delade bord med Frances Hardinge, som vanligt elegant i hatt.

Frances Hardinge

Och när jag kollade vilka författare jag valt att ha med här, så blev jag irriterad på mig själv för att ha fler män än kvinnor, när det faktiskt är så att det finns fler kvinnliga barnboksförfattare. Så här är Sally Gardner, som alltid är färggrann, och alltid pratar lika intelligent om världen. Och så tackar hon alltid för ens stöd, vilket är trevligt.

Sally Gardner

Och sist, och nästan minst, är Jo Nadin som lyckas vara både damig och lite svärig och som skriver bra böcker. Den där ‘pärlhalsbandslooken’ är inte helt lätt att fixa till.

Jo Nadin

Litteraturfestival Glommen

Den fotbollen, den fotbollen… Vad den ställer till med. En del människor är konstigt nog intresserade av både boll och böcker. Inte jag, givetvis.

Litteraturfestival Glommen

För säkerhets skull bestämde sig den nya Litteraturfestival Glommen att starta sitt första år en timme tidigare. Det var säkert klokt, och den Bättre Hälften och jag anlände alltså till en full lokal med 25 författare och en massa böcker och dessutom hugade bokfans som handlade böcker. Det är alltid ett gott tecken när man inte kan parkera bilen.

Jo Salmson

Första rummet i Glommens Bygdegård bjöd på barnboksförfattare och nästa stora sal hade de ‘vuxna’ böckerna. Bland de förra fanns Ingrid Magnusson Rading, Therese Loreskär och Jo Salmson. De ‘lite äldre’ bestod bl a av Christina Larsson, Torbjörn Johansson och Anne-Marie Schjetlein.

Erika Widell Svernström, Therese Loreskär och Johan Rockbäck

Ulrika Larsson

Ulrika Larsson från Akademibokhandeln, dvs fd Larssons Bokhandel, inledde med att prata om alla de närvarande och att ge lite korta utdrag om vad böckerna handlar om. Tydligen går det efter ett tag lätt att sätta fel karaktärer i fel bok, så att säga, och hon tyckte det kändes bra att de flög runt lite i varandras historier.

Flera av författarna har levt ett tidigare liv på Hallandsposten, och av ‘kriminalarna’ blev Ulrika inspirerad av att åka till Hudiksvall. Jag noterade att traktens superkändis Lars Kepler inte var närvarande, men folk mördar rätt bra däromkring i alla fall.

Efter Ulrikas tal hade två av författarna boksläpp, och jag hörde åtminstone en champagne-kork som flög. Eller var det päroncidern som hetsat upp sig i värmen?

Själv höll jag mig till te med hembakta kakor och bullar ute på verandan, med fantastiskt utsikt över Kattegatt. Te, skugga och lagom vindar gjorde det perfekt. Lite senare när den Bättre Hälften hade hittats i skuggan bakom en buske på stranden, fick han lite kaffe, och vi tittade på medan arrangörerna för festivalen intervjuades ute på gräset.

Glommen

Vi skulle nog tagit med oss badkläder. Det är inte alla bokfestivaler som kan erbjuda egen strand. Med solsken.

Reseapoteket

I affären ute på landet säljer de medicin från apoteket, som ombud. Väldigt praktiskt.

Vi har gått i närkamp med en hel del mygg och annat otyg den senaste veckan, och flaskan med Salubrin såg rätt tom ut. Jag tittade runt i affären men hittade ingen ny flaska, så frågade i kassan; ‘vet du om ni har Salubrin?’

‘Vad är det för något?’ frågade den unga damen. ‘Sådant man sätter på insektsbett,’ sade jag, och hoppades fåfängt att det skulle gå hem. Avstod från att fråga vad hennes mamma hade satt på hennes myggbett då det begav sig. Hon ropade över till sin kollega, som var den som hade hand om apoteksvarorna. Denna trodde nästan att hon hade Salubrin.

Hon pekade glatt på paketet med Samarin, men jag sade att det var det inte. Hon undrade vad det var för skillnad. Medan en äldre kund – dvs någon i min egen ålder – leende lyssnade, förklarade jag att Samarin går på insidan och Salubrin på utsidan. Och att det var en viss skillnad.

Har jag varit borta för länge? Finns inte Salubrin längre? (Om man Googlar så gör det det.) Använder folk inte det? Om inte, vad använder de i stället?

Ibland vet jag inte vad jag ska tro. För ett par år sedan var jag på Tempo för att hämta ut ett paket, och legitimerade mig med mitt ID-kort. ‘Vad är det för något?’ undrade tjejen vars jobb det måste vara att titta på legitimations-handlingar dagen i ända…

Jag får kanske övergå till att använda vinäger, även om man luktar lite smörgåsgurka av det. För insektsbetten. Inte som ID-handling.