Tag Archives: Edinburgh International Book Festival

Maria Turtschaninoff om kvinnor och självständighet

Lagom till Finlands självständighetsdag – om än några månader senare än jag tänkt mig – kommer min intervju med Maria Turtschaninoff.

Att prata med Maria var något jag kände jag ville göra, efter jag läst ett par av hennes böcker. Och när jag läst ett par till, på svenska, så var det ett verkligt behov.

Maria Turtschaninoff

Och jag vet det låter löjligt, men att läsa Marias blogg var nästan som att läsa mig själv. Lite som när man råkar stöta på ett foto av en person som man vet fullt väl inte är av en själv, men det faktiskt ser ut som det är.

En annan sak är att det var skönt att träffa någon som ser kvinnor som självklart starka. Det händer inte riktigt så ofta som man skulle vilja.

Så, här pratar Maria om hur hon skapat en ny värld för alla sina flickor och kvinnor; en värld där de kan samarbeta för att förbättra sina liv.

Annonser

Varför inte försöka med Kina?

Det är ju självklart, egentligen. Ett land med så många invånare som Kina (jag vill inte ens gissa hur många, och i nästa vecka är det väl ganska så många fler), bör ju ha en väldigt stor mängd med läsare också. Och till skillnad för hur det var när en annan var ung, så finns det numera pengar, och kontakter med västvärlden i detta stora land.

Jag är ganska säker på att jag inte hört talas om Claire McFall innan hon vann ett skotskt bokpris i våras. Men sedan blev jag kontaktad av hennes förlag som ville att jag skulle prata med henne, och de kunde berätta hur denna relativt okända tonårsförfattare från en skotsk småstad, plötsligt hade blivit stor i Kina.

Tydligen hade hennes debutroman Ferryman (hon har skrivit fler böcker sedan dess), som handlar om en flicka som dör i en tågolycka, och som blir ledsagad av en snygg ung kille genom dödsriket till ‘Himlen’ och allt som händer på den färden, blivit funnen av en kinesisk redaktör. Hon gillade boken, och ville ge ut den på kinesiska.

Och Claire hade väl ingen direkt anledning att säga nej, även om hon inte väntade sig mycket. Så kontrakt skrevs, och lite senare kollade hon in en av de stora nätaffärerna i Kina för att se om boken fanns med där. Hon blev lite chockad när hon såg att Ferryman hade 50.000 recensioner!

Boken har nu sålts i en miljon exemplar, och på en turné i Kina i början av året blev hon mobbad som en superkändis. En film lär vara på väg. Och hon och hennes man och deras lille son har kunnat köpa ett hus och hon har råd att jobba halvtid som högstadielärare i engelska.

Claire McFall

Ja, det var anledningen till att jag skulle prata med henne. Och det lät ju annorlunda och kul, så vi träffades på bokfestivalen i Edinburgh, där jag upprepade gånger lyckades tjata om hur rik hon blivit…

Samtalet – på engelska – finns att läsa här.

En sak som man inte tänker på, är att alla dessa kinesiska piratversioner av böcker och annat, har en effekt på kulturlivet där. Läsare vill ha en ‘riktig’ bok, och många av kommentarerna på nätet handlade just om detta. Folk sa att boken såg ut att vara god kvalitet, och att den nog var äkta. Och då är de beredda att betala ordentligt. Och än så länge finns det inte så många utländska tonårsböcker på den kinesiska marknaden. Därav det stora antalet sålda exemplar.

Jag stötte på en liknande grej på deckarweekenden Bloody Scotland, där de skotska deckarförfattarna pratade om att ta sig in på den indiska bokmarknaden. Där läser de visserligen på engelska, men vill ha en ‘Indian Edition’ och med de enorma mängderna läsare i landet, borde det också medföra stora framgångar.

Det konstiga är väl att ingen tycks ha tänkt på det här förut.

Kort nordisk sammanfattning

RSI, vad heter nu det på svenska? I alla fall, högerhanden är inte glad, och då är inte jag det heller. Åtminstone inte när huvudet säger ‘att nu ska vi skriva lite’ för det vill handen inte alls. Den har två intervjuer att få ner på papper, så att säga, och det går så långsamt att tiden nästan går baklänges.

Men ni blir väl glada att höra att en av dem är mitt samtal med Maria Turtschaninoff, som jag efter bokhandelsnederlaget i Halmstad fick möta i Edinburgh i augusti. Det var ett bra tag sedan. Utskriften kommer en vacker dag. Det lovar jag.

Jag har fått tag i alla Marias böcker nu, och läser dem sakta. Man vill ju spara sig lite, så de räcker ett tag. Har recenserat dem på engelska, vilket givetvis är en aning dumt, eftersom ingen av mina läsare kan läsa dem. Men bortsett från det…

Maria var inte min enda svensktalande författare i Edinburgh, för jag lyckades fånga Christoffer Carlsson en kväll också. Han var snäll nog att sitta en stund i skymningen med en gammal tant, och med vår poet laureate vid bordet intill. Christoffer var rätt så okänd före sitt framträdande med Cat Clarke, men jag skulle säga att han gjorde succé.

En annan kväll småpratade jag med översättaren Daniel Hahn, och vi täckte det viktigaste, som Århus 39 och hur många muminmuggar en människa ska ha. Den konversationen ledde till att jag nu inte bara äger en muminmugg utan två. Daniel hade träffat Ævar Þór Benediktsson från Island, vars novell i Århus 39-antologin som Daniel redigerat, innehåller kloka tankar om hur många muminmuggar en bibliotekarie kan förväntas ha. Och en är för lite. Detta innebar att Ævar gav oss varsin mugg, vilket var oerhört generöst av honom.

Århus 39, ja. Det är en barnboksfestival i Århus, så klart, som går av stapeln i slutet av oktober. Enligt Daniel kommer nästan alla de 39 medverkande från antologin. Plus ett antal större namn, som Meg Rosoff och Eoin Colfer. Detta gör att jag hemskt gärna vill åka dit, men jag är inte bara trött, utan har insett att Århus inte är det allra lättaste resmålet från Skottland. Men nog skulle det vara kul. Hade t o m hittat ett hotell med havsutsikt…

Listan med nomineringar till ALMA-priset kom i veckan. Och medan Meg Rosoff av förklarliga skäl inte finns med, så kan man hitta både Daniel och Ævar i rollen som läsfrämjare och Maria som författare, så nog har jag träffat mycket duktigt folk.

Och vem än som vinner, så räcker prispengarna till en ny muminmugg eller två. Såvida inte någon helt annan kommer först. Fast alla borde ha minst tre muggar.

Var det bättre förr?

Jag tog mig en tripp ‘down memory lane’ genom att läsa lite inlägg (mina egna, alltså) från det första året i Edinburgh. Och sedan lite från det andra, för att jämföra. Och jag kom fram till att det faktiskt var fler, intressanta författare varje dag, då.

Ja, inget fel på de som kommer nu heller, förstås. Men det är mera tunnsått, tror jag. Gjorde inte så mycket i år, och var dessutom tvungen att missa Meg Rosoff, av alla människor, pga packning inför resa och risk att jag skulle bli vansinnig på kuppen. Men ändå. Täckte samma period och ungefär samma antal dagar som första året, 2009. Och när jag läser om det så vimlade det av författare överallt, hela tiden.

Det har vimlat bra mycket mindre i år.

Kanske har det varit färre barnboksförfattare? För när jag tänker på det, så har de lagt in evenemang på baren och i festtältet, osv, vilket tyder på att de anstränger sig att ha fler saker att erbjuda genom att använda alla ‘rum’ de har.

Jim Kay

Tänkte att de eventuellt sparar in pengar genom att ha färre författare, och att de stannar kortare tid när de kommer. Det brukade vara två nätter på hotell, men i år har många jag pratat med åkt hem efter en natt.

Det är så roligt när det blir bra, men samtidigt har det känts lite som ‘var det här allt?’ Det skulle kunna vara jag, förstås. Jag har blivit så bortskämd att jag inte kan vara nöjd.

Men som sagt, när jag jämförde de gamla fotosamlingarna på vem vi sett, med vad jag fick ihop i år, så blev det mindre. Fast de som kom var ju bra. Och jag hälsade på en kille i måndags som jag inte pratat med tidigare, och skämdes för att jag aldrig läst någon av hans böcker, och han var så gullig ändå. (Han hade förstås läst Bookwitch…) Kollade in honom på nätet efteråt, som man gör, och fick veta att han gått på fina skolor och studerat i Oxford och att han är gift med en prinsessa. Det ni! Inte undra på att han kunde vara så artig.

Rondellfri

Jag har en ledig helg från rondellen. Dvs, jag latar mig och åker inte till Edinburgh på flera dagar. Det regnar. Vi fick sex dagar med sol, eller åtminstone uppehåll, och det var trevligt nog.

Charlotte Square

Denna litterära rondell mitt inne i stan behöver inte regn. Då blir gräset till lervälling, och man kan förstå att icke bokmänniskor ojar sig över förstörelsen och vill att bokfestivalen ska flytta någon annanstans. Men det vore inte detsamma.

Man blir van vid att sitta i ett tält och lyssna på 1) en författare, 2) barnen som skriker precis på andra sidan tältväggen, 3) trafiken som dånar förbi några meter bort.

Jackie Kay and Nicola Sturgeon

Än så länge i år har jag sett författare som jag känner väl, och sådana jag aldrig hade hört talas om förut. Bra blandning. Har ätit lunch på en bänk med Simon Callow en meter bort på samma bänk. Har passat Shappi Khorsandis handväska, fast det visste hon inte om. Försökte uppföra mig när Skottlands Första Minister anlände, genom att stå bakom de mycket längre och vanare yrkesfotograferna. Hittade en ny författare som visade sig vara en gammal, med ett nytt namn.

Och så vidare.

Richard Byrne

Just nu tror jag det är söndag, fast det bara är lördag. Så jag har en rondellfri dag till innan jag ska kasta mig ut bland en hög nya och gamla skribenter.

Kanela din inre gympafröken

Det kan hända att mitt språk idag avslöjar riktigt hur gammal jag är. Vad kallar man gymnastikläraren idag? Har man ens gymnastik? Det kanske heter något annat. Och läraren kallas väl vid förnamn. Osv.

T o m i min ungdom var gymnastiklärarna rätt trevliga men förfärligt hurtfriska. De som Glina hade var alla helt OK. Det var mest ämnet som sådant som inte alltid var så kul. Fast jag fick bättre betyg (från en etta till en högst oförtjänt tvåa) när min sista Gymnastikdirektör upptäckte att jag var dotter till den kollega hon åt lunch med varje dag. Så kan det gå.

I alla fall. I måndags var jag på Edinburghs bokfestival, och dagens enda betalda föreställning var mina två Facebookvänners Edinburgh-debut. Jo Cotterill skriver mest för lite yngre, ca tio-åringar, medan Kathryn Evans första bok är ett tonårsdrama. Hur skulle det gå? Är man nervösare eller sämre första gången?

Jo Cotterill and Kathryn Evans

Inte dessa två! Kathryn var underhållande om bakgrunden till sin bok. Och sedan kom Jo och förklarade hur atomer är uppbyggda, eftersom hennes nya bok är lite elektrisk. Hon plockade till slut upp halva salongen att delta i att vara atomer och elektroner och strömbrytare. Och sedan behövdes ett batteri, i form av en gymnastiklärare.

Det blev Kathryns roll, och hon var hurtig men sträng gympafröken av den lite gammaldags sorten. Den som skriker åt flickorna att sluta slöa, att springa fortare och att de inte har hela dagen på sig, och att hon kan se dem, etc. Hon var verkligen en naturbegåvning för detta.

Men det slog mig efteråt att det nog inte skulle funka i det jämlika Sverige, där man måste vara snäll. Det här var mer brittiska skoltag, där lärarna adresserar barnen lite hur som helst, för de kräver att de ska uppföra sig.

Någon kanel var det förstås inte fråga om. Frasen Jo använde när hon instruerade Kathryn var ‘channel your inner gym mistress.’ Och hon hade uppenbarligen en på insidan, väntande. Vilket i sin tur är lite oroväckande eftersom hennes roman handlar om en flicka som ersätts av en ‘syster’ som gräver sig fram inifrån hennes kropp, och tar över hennes liv, medan de före detta flickorna bara sitter hemma.

Books by Jo Cotterill and Kathryn Evans

2012 i Edinburgh

Tänkte sammanfatta årets bokfestival i Edinburgh, men så slog det mig att jag ju inte sagt så mycket tidigare. Men man kanske kan sammanfatta ändå.

Ice cream at Charlotte Square

Det var jobbigt. Jag börjar nog bli gammal. Äldre. Nästa gång bör jag komma ihåg att jag ska stå emot och inte åka. Eller låta det bli ett intensivt veckoslut på tre dagar. Max. Så om någon kan påminna mig om det när det drar ihop sig?

Svenskarna har jag nämnt. Där var ‘en del’ engelskspråkiga författare också. Vi försökte ta två eller tre seminarier per dag, annars blir det för mycket sitt och för mycket spring. Vi hade en lista på möjliga intervjuer, men även där måste man hålla koll på hur många man hinner skriva rent efteråt. Dottern intervjuade sin idol Professor Frank Close, och har redan ojat sig över hur länge det tog att skriva ut. Själv har jag knappt börjat renskrivandet av mina två offer, Andy Mulligan och Barry Hutchison.

Jag tiggde biljetter av en del, för att slippa köpa (för eibf har beslutat att inte ge pressbiljetter till barnförfattares seminarier…), och snälla som de är fick jag en hel del. Speciellt bra till utsålda evenemang.

Chris Close and Meg Rosoff

Ska jag bara rabbla namn nu? Vi såg Meg Rosoff, så klart. Theresa Breslin och Elizabeth Laird, samt Keren David och Cat Clarke. Chris Riddell i egenskap av politisk karikatyrtecknare. Och Sally Gardner med Celia Rees och Nicola Morgan.

Keren David, Another Life

Sedan var det Dotterns höjdpunkt, när Frank Close inte pratade ensam, utan fick sällskap av Peter Higgs (Higgs Boson), och det var inte utan att man kände att det var speciellt. T o m för icke-astrofysiker. Samma kväll stack hon och lyssnade till Michael Palin, medan jag tog Neil Gaiman med Chris Riddell, igen.

Tidigare samma dag hade vi plåtat Gordon Brown, så det var en dag för storkändisar. Han kom in bakvägen, med en SÄPO-typ stående vid grinden. Nästa dag hoppade vi över Alexander McCall Smith, för det kändes jobbigt, och gick bara till Sven Lindqvist.

Ledig dag, som tillbringades med att städa Sonens nya lägenhet, som vi lånade innan han flyttade in. Det blev t o m bredband installerat den dagen, så att vi till slut inte behövde gå på restaurang för att få wifi.

Charlotte Square

Patrick Ness pratade med Keith Gray, i en diskussion som slutade med att Keith sa ‘will you marry me?’ fast inte på det viset man kunde tro. Patrick hade fått rätt att gifta folk.

Philip Ardagh and victim

Skulle haft en ledig dag till, men blev bjudna på ett bokprisparty. The Kelpies Prize skulle delas ut, och det är ett pris som går till mest lovande manuskript, så det är en stor grej för opublicerade författare.

I lördags hamnade vi på skotska parlamentet för en debatt om hur man får unga att läsa (mera). I rent oförstånd råkade Dottern och jag få med oss våra Swiss Army-knivar in, men som tur var upptäckte ingen det. Sedan sprang vi vidare till Lee Weatherly som pratade om änglar. Skulle sedan hem, men gick på en Amnesty-läsning i stället, eftersom Steve Cole och Joanna Nadin var med. Ovanligt med flera barnboksförfattare på samma gång, på något så allvarligt.

Steve Cole and fan

Sista dagen var vi uppe tidigt för Michael Grant, och för att kolla in Steve Coles Spiderman-kostym. Han bar den med kilt ovanpå. Efter Peter Englund stannade vi sent för att Dottern skulle få höra på Doctor Who med Steve och Jenny Colgan. Jenny fixade en biljett till detta utsålda evenemang, trots att hon inte kände oss…

Sedan åkte vi hem. Och då har jag ändå inte gjort en lista på alla som vi ‘bara såg’ eller bytte några ord med. Jag känner mig mätt på kändisar och andra, och kommer säkert att stå mig i flera veckor.