Månadsarkiv: oktober 2012

Demonstration

Mass Lobby of Parliament for School Libraries

När jag nu lånat lite foton av Candy Gourlay, vore det slöseri att inte visa några av dem här. I morse var det en stor (relativt, alltså) demonstration i London för skolbibliotek. Tydligen måste det finnas bibliotek i fängelser, men inte i skolor.

Mass Lobby of Parliament for School Libraries

En grupp författarvänner var med och viftade med sina plakat. Kanske hade de det alltför roligt?

Mass Lobby of Parliament for School Libraries

Mass Lobby of Parliament for School Libraries

Annonser

En liten bokfestival

Eftersom jag ‘behövde’ resa till St Andrews för att fira en 20-årsdag, passade jag på att supa in en aning litteraturfestival också. St Andrews hade sin första alldeles egna festival i fredags och lördags, och förste man på plan var Keith Charters, som jag visserligen känner, men som jag inte sett ‘in action’ så att säga.

Keith Charters

Action, ja. Keith pratade om sin action sandwich, vilken man inte äter, utan den beskriver hur man varvar det man skriver, för att få ihop en bra historia. Action plus bakgrund plus mera action, är receptet.

Keith Charters

Det hela gick av stapeln på stadens Byre Theatre (nybyggd, fin teater instoppad bland gamla hus och trädgårdar, mitt i St Andrews) och eftersom detta var en skoldag, så hade skolklasser bjudits in, och lokalen var full.

Byre Theatre

Keith pratade mest om sin brustna blindtarm, vilken han stoppat in i en bok, och sedan beskrev han sin författarprocess, som startar på en mjuk och skön soffa. Som avslutning lottade han ut två böcker, genom att ropa ut folks födelsedatum.

Till sist var det boksignering i foajén, innan vi alla troppade ut i det underbara solskenet. Staden visade sig verkligen från sin vackraste sida.

Och jag kan nog tänka mig att besöka nästa års festival, om de upprepar Literature Live.

Efter Potter

Har den svenska pressen också varit så avundsjuk att det mest blivit otrevliga artiklar om J K Rowlings nya bok? Förhoppningsvis är det mest brittisk press som måste vara cynisk i alla väder. Man kan ju bara inte vara positiv om en författare som tjänat så jäkla mycket pengar som J K. Eller?

Jag har hela tiden känt att om jag gillade Harry Potter så skulle jag troligen tycka om den nya vuxenromanen också. Jag menar, varför inte? Det som irriterat har varit sekretessen, med små nyhetsbitar som släppts då och då. Och Ian Rankin som tyckte det var roligt att lura i oss att det var en deckare hon skrivit.

Nu var det ju varken trollkarlar eller detektiver, utan en realistisk nutidsskildring av ett mindre samhälle fyllt av intriger och otrevligheter. Misstänker att det finns fler sådana orter än man skulle önska. Den gulliga lilla staden Pagford, där folk vill fortsätta vara gulliga och separata från problemområdet The Fields där alla missbrukare och arbetslösa och ‘annat pack’ bor.

Boken börjar med ett dödsfall, som lämnar stora efterdyningar i hela samhället. Så följer vi invånarna i kampen för eller emot The Fields, till det bittra slutet, som är en dubbelbegravning.

Så, inte särskilt upplyftande, men realistiskt. Om de hade levt lyckliga i alla sina dagar, skulle J K ha lurat oss. Folk dör i verkligheten, och det gör de i Pagford också. Lite bättre blev det kanske för en del, men för det mesta går livet vidare som vanligt. Utom för dem som dör.

J K har starka åsikter om det brittiska samhället, och det hedrar henne att hon tar upp dessa problem. Hon har ju levt som fattig (om än välutbildad), och hon är orolig över hur det har blivit. Och det är det inte många superrika kändisar som bryr sig om. Men av någon anledning är det mera populärt att reta upp sig på henne, än på dem som förtjänar det.

Förlaget körde med hemlighetsmakeri igen. De stora tidningarna fick recensionsexemplar av boken hemkörda till recensenten eftermiddagen före utgivningsdagen, med avsikt att de skulle sitta uppe hela natten och plöja igenom de drygt 500 sidorna. Jag tror att recensionerna blev därefter.

Mitt eget ex kom senare och jag tog tid på mig att läsa. Det var ingen rolig läsning precis, men mera givande än väntat. Jag anser att fyra personer i boken var relativt sympatiska. Resten var hemska.

Så har hon det nu

Jag vet, jag vet. Musik är inte böcker. Men så tänkte jag att när jag har en nyskriven intervju med Lena Andersson (numera Hubbard), så vore det slöseri att inte sätta intervjun här också.

För första gången har jag intervjuat via mejl. Brukar inte vilja göra det, eftersom jag vill veta hurdana mina intervju-offer är i verkligheten också. Men Lena reser sällan till Sverige, och jag är aldrig i USA. Och nog borde min erfarenhet av att hoppa rep med henne täcka mitt behov av att veta.

Lena var flickan som snällt kom och ‘lekte’ med den tråkiga tjejen på gatan. Hon sjöng alltid. Hopprep och spirituals är inte den vanligaste av kombinationer för tio-elvaåringar, men varför inte? Jag njöt av privat-konserterna.

Och genom att Lena svarade på alla frågor skriftligen, slapp jag allt det lång-samma skrivandet. Så på CultureWitch har jag intervjuer på både engelska och svenska. De är inte identiska, men nästan.

Här ska det inte mobbas!

Jag blir så arg! Inte ska man tillåta vuxna människor att mobba andra vuxna människor på nätet, bara för att man ‘råkat bli sur.’ Man får väl vara så mogen att man kan ta smärre irritationsmoment som en man.

Pratade via mejl med Debi Gliori nyligen, och då visade det sig att hon haft det jobbigt. Visst, man får acceptera att jobb och familj kan göra livet besvärligt, och alla oroar vi oss för ekonomin. Men inte ska väl en normal och synnerligen renhårig kvinna behöva oroa sig för sin personliga säkerhet på grund av en man som känner sig bestulen på sin fiffiga idé att sätta kattfoton på facebook?

Denne typ har fotograferat en trevlig katt i sin omnejd på ön Mull. Sedan gav han den namnet Tobermory Cat och gav kissen en facebooksida.

Långt innan dess (eftersom böcker tar en förfärligt lång tid att bli böcker) hade Debi satt igång att illustrera en bilderbok om en katt på Mull, med titeln Tobermory Cat. När jeppen med fotona upptäckte detta blev han gnällig och hotfull, fastän han inte har ett enda juridiskt ben att stå på.

Det är inte ens hans katt. Den heter antagligen inte TC. Som jag påpekade i mitt blogginlägg på Bookwitch, så är det inte ovanligt med böcker med samma titel, och innehåll. Det bara blir så.

Medan jeppen på ön gormar och hotar och går på, försöker Debi försörja sin familj och att allmänt vara en anständig person. Det anser jag att hon har rätt till.

Den andre är som ett förskolebarn som upptäckt att någon annan har samma fina leksak som han, och nu ligger på golvet och bankar med nävarna. Jag rekommenderar inte ett besök på TCs sida. Tonen är rätt otrevlig där.

En allt längre lista

Läste med intresse listan för hoppfulla kandidater till ALMA-priset igår. Den är längre än någonsin, och man blir lite yr när man plöjer igenom allt på en gång.

Meg Rosoff

Blev glad när jag såg att Meg Rosoff är med. Inte för att jag väntar mig att hon ska vinna, men det är i alla fall ett erkännande. Själv visste hon inte om det, men nu har hon lite tid på sig att öva nigning om det skulle behövas. Eller man kanske inte niger för de kungliga längre? (Då gör hon bort sig, och det kommer att vara mitt fel.)

Jag hoppar över de flesta organisationerna, eftersom de antingen är totalt okända för mig, eller raka motsatsen. Alla av dem kan göra nytta om de får pengarna.

Så hoppar jag lite mer för de namn som säkert är värdiga, men också helt okända. För mig.

Och så är det alla dem man känner till. Många sitter på listan varje år. Är det troligt att man vinner ett år efter att ha varit med ett tag? Jag kollar givetvis de brittiska namnen. Många är alldeles utmärkta författare eller illustratörer. Och många är för mig okända namn. Och det begriper jag inte. Man skulle tro att jag åtminstone skulle tänka ‘jaså, hon, han?’ men i stället tänker jag ‘vem???’

Frågan är då om de vore så värdiga vinnare av fem miljoner, om jag inte har en aning om vem de är, när de så att säga spelar på hemmaplan.

Tokstolle härnäst

Han sjöng Sankta Lucia, ge mig en tia, inte en femma, det har vi hemma. Och inte en kotte utom jag begrep vad det handlade om. Ulf Stark var riktigt rolig. Inte så att jag inte trott det, men man vet aldrig hur svenskar känns när de inte är hemma.

Royal Exchange Theatre

Ulf pratade inför en teater full med mellanstadiebarn i Manchester, på Royal Exchange Theatre. Han pratade på svenska, dessutom, vilket var oväntat. För säkerhets skull hade han Julia Marshall som översätter hans böcker med sig, och hon tolkade så barnen hängde med. Fast Ulf hoppades att de skulle kunna svenska när han var klar.

Engelska barn är inte fullt så vana vid att ordentliga vuxna (han kanske inte var det?) pratar om att fisa. De skrattade glatt.

Man blir rätt nostalgisk när det kommer någon och pratar om skolmössor och gymnastikshorts, och som kan vissla om Johanna.

Ulf Stark

Jag hade läst Can you whistle, Johanna? före besöket, och tyckte om den. Däremot var jag mindre förtjust i boken om Percys gymnastikskor, men jag kan förstå varför Ulf är populär, och jag tycker nog att böckerna står sig i översättning också. Det är inte alltid fallet. (Däremot undrar jag vad lättskrämda föräldrar skulle tycka om de upptäckte alla dessa nakna damer som figurerar i boken om Percy.)

Siân Williams, som har hand om The Children’s Bookshow, och jag pratade efteråt om hur man ska få engelska barn att läsa mer utländska böcker.

Och så pratade jag givetvis med Ulf, och med Julia. Vi enades om att det är ett företag att bli ett företag. Och är man inte det kan Kulturrådet inte ge mig pengar. (Det kan de nog inte ändå…) Ulf lovade (hotade?) att skicka mig 400 böcker.

Ulf Stark

Men det är kul när det kommer svenskar. Det händer inte så ofta. Och så slipper man åka till bokmässan.

Tokstollarna lär vara med i Ulfs nästa bok. Så vi får se.