Jag har ju på sätt och vis varit där. Jag har också nästan varit en av de många människor Maria Turtschaninoff berättar om i sin senaste roman, Arvejord.
Inte så att jag varit i Finland, men det är märkligt hur dofterna på våren, eller vintern, eller vilken annan årstid som helst, om det så var på 1800-talet, i en skog långt borta, ändå är något jag känner igen. Om det är det nordiska, eller om det faktiskt är så att stora delar av världen är lite mera lika de andra, fast vi inte begriper det.
Arvejord sträcker sig från 1600-talet när en före detta soldat bygger sig en liten stuga, och sakta börjar bruka jorden, skogen, runt omkring. Det slutar i nuet, efter en slags prolog – den vackraste dikt jag läst om tankar om livet, efter att någon närstående har dött – som också är idag. Vi vet bara inte vem som dött, vem som är där nu, eller vad som hänt under fyrahundra år.
Den som känner mig vet att det egentligen är för mycket skog i Arvejord. Och mygg och hårt arbete och umbäranden. Mot slutet är det en lättnad när man inser att de flesta nu inte kommer att svälta ihjäl eller dö av tyfus. Under århundradena går det bra, och dåligt, för dem som brukar Nevabacka. Ryssarna kommer, vintrarna tar inte slut i tid och skörden blir aldrig till mat.
Vi lär oss hur folk hade det, och jag förundras över hur Maria kan veta allt vad en bonde behövde göra. Och kvinnorna, som ‘bara’ hade lättare sysslor, ‘laga mat och sy.’ På mitten kände jag alltför mycket vemod, och längtade efter en modern deckare med humor i, men det gick över. Jag behövde veta hur det skulle gå för mina människor. Beskrivningarna är kortfattade, lite som i Haleys Rötter. När man väl lärt känna X, går historien vidare; kanske till systersonen, eller någon längre bort. Men de har alla någon kontakt med vad som hänt tidigare, kan peka ut var någon drunknade eller mötte en björn.
Grät lite i början när jag mötte, ja vem mötte jag? Och på slutet när man sörjer alla som slitit, hoppats, och dött.
Bookwitch på svenska 