Kategoriarkiv: Språk

Brinn mig en sol

Det är det där jag brukar säga. Även en bra författare är bäst på hemmaplan.

Här har vi Christer Carlssons andra deckare om/från Halmstad. Den är verkligen bra, och jag tror inte det är för att jag så att säga hittar bland mordplatserna, och att polisstationen – mestadels – är den jag känner bäst (för att få pass på; inte arresten).

Brinn mig en sol är ett citat från Elsa Grave. Även hon en välkänd person för både Halmstad och mig, och det blir inte sämre för att Elsa också får figurera lite grann i händelserna.

Handlingen går mellan ‘idag’ och 1986 och framåt. Vi börjar med en Christer Carlsson-typ av författare, som av någon anledning vill gräva i ett mord som utfördes på Nyårsåsen samma natt som Palme mördades. Inte den mest idealiska tidpunkten för att få polisinsatser att fungera. Polismannen Sven Jörgensson är den som hittar (det första) offret, och den som ger allt av sitt liv för att hitta gärningsmannen. Hans son Vidar ‘tar över’ när han blivit utbildad polis, för det här är inte ett brott som går att lösa snabbt.

Läsaren går mellan barn och ungdomar som blivit vuxna, och vuxna som blivit rätt så gamla, om de ens lever. Porträtten av dem känns helt verkliga; hur man levde och tänkte och vad man gjorde.

Där finns många möjliga mördare i porträttgalleriet, och många tragedier föds i dessa mord och lögner. Det är inte så att allt kan bli bra, bara man har mördaren bakom galler. Så enkelt är det inte.

Brinn mig en sol är mest en spännande beskrivning av nästan fyrtio år i områdena runt Halmstad. Det träffar man inte på var dag precis.

Måns och Astrid Lindgren

Vi var i Borås i mars, för att äta semlor och gå på konsert med Måns Zelmerlöw. Zemlelovet, som jag döpte hela affären till. (Jag är väldigt vitsig ibland.)

Han bor tydligen i England numera, och har till råga på allt engelsktalande barn. Och fru. Men det är sådant som händer folk.

I alla fall så nämndes Astrid Lindgren en hel del i mellansnacket. Måns är en stor beundrare, och Ronja Rövardotter hade påverkat honom, och konsertturnén, en hel del. Ronja var lite efter min tid, och speciellt då filmen. Men det gör ju inget. Före konserten satt vi hemma hos Skolkompisen och kollade in ett vrål på YouTube. Bara så att vi skulle veta mera.

Men, vad Måns sa var att han inte kunde intressera resten av familjen för Astrids många verk. Om han beskrev för fru Zelmerlöw vad de olika böckerna handlade om, slutade det oftast med förvirring om hur konstigt allt var. Och sådant kunde ju inte de små oskyldiga barnen titta på. Eller läsa, var det kanske.

Jag var hemskt frestad att räcka upp handen och tala om hur vi, och många andra bland-familjer, sköter det här med Pippi och Saltkråkan och Karlsson på Taket. Jag ville säga att anledningen att Dottern och jag var där för att höra Måns prata om just detta dilemma var för att jag hade lyckats rätt bra med Lindgren-indoktrineringen. Om jag får säga det själv.

Så, man sätter de små barnen framför TVn och sätter på DVD eller video eller vad som nu råkar vara senaste mode, med Tjorven och de andra. Så lämnar man dem där i ett antal år tills Astrid sitter som berget. Lätt som en plätt. Sedan växer de upp och börjar titta – frivilligt, alltså – på Eurovision. Därefter kan det hända att de börjar gilla någon viss sångare extra mycket.

T ex Måns Zelmerlöw. Och innan man vet ordet av sitter man där i Borås, på Åhaga, och lyssnar till honom när han sjunger, och det är inte ens Allsång på Skansen. Och hade jag vetat att han behövde goda råd vad gäller Astrid, hade jag stannat och pratat allvar med honom på ICA-Maxi på eftermiddagen, dit vi gått för att nedlägga fler zemlor. Själv köpte han säkert något nyttigare att käka i turnébussen på natten, på väg till Halmstad, kommunen där vårt TV-tittande gick av stapeln.

Att växla

‘Ska du resa på semester någonstans?’ frågade tandläkaren.

Jo, jag och Dottern skulle ju till Sverige igen snart, sa jag. Så då undrade han om jag tyckte det var svårt att växla språk. Då, när jag plötsligt befinner mig i det andra landet. ‘Nja, jag pratar svenska varje dag’ svarade jag.

‘Åh.’ Han kom på att de hade besökt goda vänner i Frankrike nyligen; ett äkta par som talade både engelska och franska. På samma gång. I en och samma mening, t o m. Var det kanske så jag hade det? Och jo, det var det ju.

Oftast är enspråkiga människor mest imponerade av små barn som kan tala mer än ett språk. ‘Vad duktiga de är!’ Men nu var det blandandet det gällde. Jag avstod från att säga att ‘code switching’ är vanligt. Att man grabbar tag i det ord som kommer fram först, liksom.

Fast jag börjar ju tappa eller glömma ord. På båda språken. Och samtidigt är jag fullt kapabel till att komma ihåg det latinska namnet på busken i trädgården som vi högg ner för sju år sedan.

Krutgubbar, och gummor

Blev påmind om Vasaloppets existens för ett par veckor sedan. Vet ju att det finns, men så här i exil glömmer man bort både att och när.

Nåväl, det fanns dessutom en lång artikel i Vi att läsa, så här precis lagom till själva dagen.

För så där femtio år sedan, när jag gick på högstadiet, fick vi besök av ett par ‘riktiga’ ‘engelsmän’ på en del lektioner. Tanken var väl att vi skulle få höra engelska som det talades, och British Council hade på den tiden råd att betala folk att åka ut och prata, på skolor i Borås och allt möjligt.

En var en tjej från York, tror jag. Var rätt imponerad av att hon kunde det svenska ordet krut. Man förstår ju att folk lär sig språk på universitetet, men krut var att ta i lite, tyckte jag. Annars minns jag inte mycket om henne; långt hår, samt klädsel bestående av en sådan där yllekjol i engelsk stil (det var modernt, då).

Yllekjol, ja. Det bar även den andre ‘engelsmannen’, som var en äkta skotte. Fast han satte inte på sig kilten till vår första träff, eftersom han hade lärt sig att då blev eleverna alldeles till sig och lyssnade inte på vad han sa. Men efter några lektioner kom Donald Ferguson i kilt och allt.

För hans namn kommer jag fortfarande ihåg, och att han hade skägg. Och att han ville åka Vasaloppet.

Så när jag hittade den lustiga fotnoten i Vi-artikeln, om Donald Ferguson som körde loppet i sin kilt i 15 minusgrader, så tänkte jag att det måste väl ändå vara ‘min’ Donald Ferguson. Fast året kändes fel. Jag gick på högstadiet sex år tidigare. Men antingen åkte han senare, eller så har någon begått tyrkfel. Det händer ju. Tror att jag minns en bild i Borås Tidning.

Googlade nu, men hittade bara en bild jag kunde köpa, men som jag nog inte kunde köpa. Därav den lilla storleken.

Att platsa som nr 10 288 är inte dåligt, under några förhållanden. Och yllekjol värmer så gott.

Det var ordentligt krut i båda mina ‘engelsmän.’

Om hur jag växte upp under diktaturen

Om hur rätt mycket var ganska likt, egentligen. OK, jag vet att en uppväxt i den svenska välfärden på 1960 och 70-talen inte alls var som den sovjetiska diktaturen, men det är intressant att se hur mycket en svensk flicka kan ha gemensamt med en rysk tjej, ett par år äldre. Vissa tankar och erfarenheter är de ‘samma’, var man än bor.

När jag ibland brukade berätta om författare jag ‘känner’ både på och utanför Facebook, för Den Pensionerade Barnbibliotekarien, var hon föga imponerad. Lite lustigt egentligen, för en förespråkare av den sortens böcker dessa skriver. Men med Maria Nikolajeva var det en helt annan sak. Henne var hon imponerad av; en riktig person, akademiker, kunnig, mm, mm. The real deal, helt enkelt.

Så när Sonen dök upp under mellandagarna med en hög böcker till mig, var jag lite förvånad att hitta en av Maria, Om hur jag växte upp under diktaturen. Drygt tio år gammal, och jag hade aldrig hört talas om den. Men jag tittade lite och kom fram till att den såg bra ut. Och man kunde ju kila in några sidor då och då, mellan allt annat som skulle läsas.

Jovisst. Jag upptäckte att jag valde Marias bok allt oftare, för den var så himla intressant. Detta att lära sig om livet i Moskva för ett barn och tonåring och ung kvinna, ungefär jämsides med mig själv. För boken slutar med att Maria flyttar till Sverige, vilket jag redan visste skedde för ganska exakt fyrtio år sedan.

Man blir lätt utmattad av att läsa om allt hon gjorde. Både för att det ryska vardagslivet krävde mer av sin människa, med köer och brist på allt möjligt; inte minst frihet att göra vad du vill. Men också för att Maria verkar ha haft så många idéer och så många planer och hon förverkligade så många av dem också.

Det är lätt att tro att Maria kom från en enkel bakgrund, men det gjorde hon verkligen inte. Familjen stod högt kulturellt och hon bodde nära Kremlin, och hon gick på konserter varje vecka, träffade författare och musiker, reste på semestrar (mestadels givetvis inom Ryssland), mm. Bristen på böcker att läsa gjorde att hon läste allt som hon kunde komma över, om det så var fjärde karbonkopian av en förbjuden roman.

Inte konstigt att hon kom så långt som att bli professor i Cambridge.

Passande nog träffade jag henne på Stockholms Konserthus, när båda våras favoritförfattare fick ALMA-priset.

Jag visste inte att hennes bok fanns, eller att jag skulle bli så ivrig att läsa den. Frågade Sonen var den kom ifrån. Han var lite osäker, men sa att den kanske var Marias…

Tack i alla fall.

Vad han gör

Den såg bekant ut, så där lite grann. Sonen hade blivit intervjuad om vad han gör, egentligen. Och ja, jag hade möjligen varit inblandad med lite redigering så att allt skulle se bra ut. Det var därför jag kände igen texten.

Men det är inte en dålig sak, att få berätta om jobbet. Folk tror ofta att det fungerar på ett helt annat sätt. Och att man översätter till ‘det andra’ språket. Som regel tar man alltså det man är svagast på och förvandlar det till något väldigt bra på sitt eget, det starkare, språket. Fast i vårt fall är det mer fadersmål än modersmål som gäller. Att vara normal är inte min grej.

Vad vet jag?

Varje fredag kommer det lustig epost från en affär i London som säljer skandinaviska varor. Mest mat, men även saker. När jag inte känner mig alltför grinig läser jag dem. Ibland beställer jag lite illaluktande dansk ost.

Affären består av en blandning skandinaver, vilket gör att de lustiga nyheterna täcker de nordiska länderna rätt bra. Även finnarna kommer med på ett hörn. Jag tar för givet att någon kollar hur många ä och k de finska orden behöver.

Veckan före julafton nämndes vilka julprogram vi brukar titta på. Jag har redan lyckats glömma vad danskarna gillar. Men danskan – som jag tror ligger bakom texten de flesta gångerna – lät förbluffad över att svenskarna tittar på Kalle Anka.

Och ja, det låter lite tråkigt och kanske en aning föråldrat? Men det är klart, det är ju inte Kalle Anka. Egentligen. Jo, det brukade vara en bit. Men mest är det väl en samlingstitel för en hel mängd Walt Disney-snuttar från olika program och filmer.

Som förändras med jämna mellanrum. Något tas bort och annat kommer till. Jag är försiktig nu, för jag har inte sett en färsk version på, ja, sjutton år. Då var vi i Sverige till jul, och jag gissar vi tittade live, i stället för någon gammal, tidigare inspelad video.

Så det heter Kalle Anka, men det är det ju inte.

Och jag har ännu aldrig tittat på Karl Bertil Jonsson. Sorry. Fast Tommy Körberg sjunger om honom, på min jul-CD, inköpt för arton år sedan…

Och affären i London? De serverar ‘builder’s tea’. Tror de i alla fall. Men det kan man inte kalla det, så jag gissar att någon missförstått en gång, och så blev det som det blev.

Hösten med IKEA Tyskland – en saga

Ja, Dottern behövde en lägenhet i Berlin. Och trots att sådant ofta tar lång tid att få, gick det riktigt fort. Och fin var den. Centralt belägen, sekelskiftes – ja, förra sekelskiftet, då – inte alltför otroligt dyr, lagom stor, mm. Men, nä, kök hade den förstås inte. Synd.

Så man åkte dit och mätte runt de där stumparna som var vattenledningar och de lustigt placerade elurtagen, för att inte tala om den där konstiga extra golvlistmojängen i ena hörnet. Sedan designade man ett hyfsat snyggt IKEA-kök som skulle passa. Samt skrev en lång inköpslista på annat som behövdes; soffa, TV-bänk, säng, garderob och annat.

Efter ett par besök på ett par IKEA-varuhus kunde man konstatera att DET HÄR SKULLE TA TID. T ex 46 veckor innan de kunde komma och bygga köket. Åh, nej, det var lite som brödskivorna för femtio år sedan… 4 till 6 veckor, men det var för länge det med. Och tyska skulle de säkert tala också.

Så vi hittade Happy Bart, som var happy och som dessutom är happy på engelska, och som kunde bygga ett kök meddetsamma och vars tro på IKEA var sådan att han kunde lova att komma dagen efter köket levererats.

Först var det ju lite svårt att beställa. Vi ville helst undvika att gå runt IKEA själva och plocka till oss alla varorna, så beställde på nätet. Fast då ville de ju ta €1000 extra för en specialbeställd bänkskiva eftersom vi ju hade den där lilla listen jag nämnde, som skulle ‘vara i vägen.’ (Man kan väl bara såga runt omkring.)

Men efter några turer med mejl till snäll dam som inte pratade engelska, så blev beställningen gjord. Tio dagar senare skulle allt komma. Bortsett från det som skulle komma ‘som paket’ två dagar tidigare. Och man måste betala allt vid leveransen. Inte i förväg eller så.

Hon hade försökt. IKEA skickar sådana hurtiga mejl, med ‘hej’ och ‘hej då’ skrivna av personal som inte talar svenska. De hade skrivit och sagt att de var hemskt ledsna för att hon inte betalt än. Men de hade ingen faktura eller betalningsinformation. Så hon reste ut till sitt närmsta varuhus och bad att få betala. Blev hemskickad. Det skulle betalas vid ankomsten. Så det så.

Den som är bra på att räkna kan nog räkna ut att det handlade om många tusen pengar. Fram tills helt nyligen tog tyska IKEA enbart kontanter. Tänk bara att stå där på trottoaren och hala upp tusenlappar till en chaufför som senare måste köra omkring och hoppas att han inte blir rånad. Men nej, nu tar de kort. Och inte bara de tyska girokorten (som många nyanlända utlänningar helt enkelt inte hunnit få) som myndigheterna kräver för att byta ut körkort och annat.

Så det var ju bra.

Fyra dagar före paketleveransen anlände ett mejl sent på kvällen. Jo, så de tänkte komma med paketen (och vi visste inte riktigt varför en del saker kom i paket) i morgon. Oj. Snabbt beslut att inte gå till jobbet utan att sitta i den tomma lägenheten utan möbler, eller kök. En hel dag. Och hoppas att DHL skulle dyka upp.

Det gjorde de. Men de ville ha betalt. Och inte med kort. Nu satt ju Dottern inte där med drygt niohundra i kontanter, om inte annat för att hon inte hade fått nog förvarning om leveransen. Chauffören var snäll. Han försökte hjälpa henne, men det bästa som kunde ordnas var att han tog paketen, stora paket, till närmaste postkontor och så kunde hon gå dit och betala med kort och, ja… Hur få ‘hem’ dem?

Nu kom hennes snälla mamma på besök dagen efter, och vi travade iväg till postkontoret. Ett trevligt ett, som såg ut som mammans arbetsplatser brukade för fyrtio år sedan. Lång kö. Nästan inga luckor öppna. När den trevlige mannen på posten såg paketen blev han förskräckt och sa att detta kunde vi ju inte klara. Men vi sa att det måste vi, och här är pengarna och var snäll och ge oss våra möbler (eller vad det nu var i dem).

Jag bet ihop tänderna och släpade ut två paket så det skrapade. Dottern släpade ut de andra två. Vi hade tänkt oss att lasta in det i en Uber. Eller två. Den första vägrade, och ringde en kompis med större bil. Denne snälle man (muslim som de flesta andra), ställde sig för att pussla in de stora åbäkena. Och allt detta för en oerhört kort resa. Han blev inte ens arg. Jag smög till honom en stor peng som tack för hjälpen, och sedan släpade vi in och upp paketen.

Med fyra paket under bältet bestämde vi att lördagens utlovade sändning hade nu anlänt och vi behövde inte sitta en hel dag till i den tomma – bortsett från paketen, då –  lägenheten.

Nerverna var inte i bästa hälsa när vi påbörjade nästa väntedag, med start kl sju på morgonen. Fortfarande i en lägenhet utan möbler. Nåja, vi hade två trebenta pallar, men de var inte det mest bekväma för så mycket sitt. Och kök hade vi ju inte, så kokade te med vattenkokare på golvet.

Vi skulle – verkade det som – få två leveranser; en från centrala IKEA och en från varuhuset i Tempelhof, som skulle bidra med det som saknades i den första bilen. Och första omgången kom relativt tidigt. Kl nio, kanske. Och de accepterade Dotterns American Express utan att blinka. Och sedan bar de i dagarna tre. Eller möjligen i en halvtimme eller så.

Sedan satt vi där omgivna av alla dessa paket och väntade. Och väntade. Om sanningen ska fram trodde vi inte att nästa leverans skulle hända. Men så ringde de. De var visserligen tre timmar försenade, men komma skulle de. Vilket de gjorde, och de bar och bar de också. Och ville inte alls ha betalt…

Dagen efter kom Happy Bart som han lovat och två förtjusande trevliga engelska pojkar som byggde ett kök. De sågade runt den där listen som vi inte specialbeställt en köksbänk till. Blev snyggt.

The kitchen corner

Veckan därpå återvände de och satte ihop alla möblerna. Och hängde lampor och gardiner tre och en halv meter upp (det är där taket sitter).

Men så var det det resterande beloppet som inte var betalt. Ingen hörde av sig, så Dottern skrev efter ett par veckor och undrade hur det skulle bli med det. Jo, de skulle skicka räkning. Den kom. Men inte gick den att betala inte. Dottern svor som en borstbindare, men det gick det inte bättre för. Inget av alla bankkontona ville sig.

Så vi tog ytterligare en tur till IKEA. Vi hade en oerhörd tur och hittade en tjej i kundtjänst som var både trevlig och engelsktalande. Hon fattade vårt problem, men ansåg att det var nog Dotterns bank det var fel på. Jag sa att vi hade försökt allt, och berättade om alla turer med alla leveranser och kortbetalningar och det extra besöket tidigare och att VI VILLE BETALA.

Hon pratade med killen bredvid. Det var visst han som skickat fakturan, och alla andra fakturor han skickat ut hade gått hur bra som helst så det var inget fel med dem. Tjejen var envis på ett trevligt sätt. Hon ställde sig och räknade nollor i IBAN-numret. Hon räknade och räknade och räknade om igen. ‘Oj,’ sa hon.

Tydligen hade Herr Perfekt till höger hoppat över en nolla. Vi tackade, gick upp och åt varsin varmkorv och Dottern halade fram appen på mobilen och nu gick det som smort.

Hon är nöjd med köket. Fast i sanningens namn är det mest min och Happy Barts pojkars förtjänst.

Jag har varit IKEA-kund i femtio år eller så, och varit så nöjd som man brukar vara med ett företag som funkar för det mesta men inte alltid. Men jag måste säga att tyskarnas psykande med oväntade leveranser och ingen ordning på vem som betalar vad på vilket ställe och med vad, är inte trevligt. Det var inte att bygga ett kök som var jobbigt. Det var att inte ha kontroll, och att inte kunna kontakta någon för att få veta vad de hade för sig. Att inte få designa det kök man anser sig vilja ha, utan att någon måste lägga sig i detaljer om konstiga kantlister och var kylskåpet ska stå. Och att stå på Kleiststrasse med fyra tunga paket och inte veta om man kommer att stå där under resten av sitt liv.

Det kommer att ta tid innan Dottern och jag känner oss normala igen.

Det vete bröd…

Vi skulle ha gäster. Redan andra dagen av ‘semestern’ och första dagen gick åt till att inte packa upp, men att gå och bada och att klippa gräset, ifall det nu skulle vara den enda regnfria dagen. Plus att räkna ut vad vi skulle bjuda på till elvakaffet.

Den Bättre Hälften valde att inte köra till det fina bageriet några kilometer bort, utan fann sig senare skickad till den lokala affären för att köpa vetebröd. ‘Men om jag inte hittar det, igen?’ sa han. Det gör du säkert sa jag, för det finns där. Om inte, så ställ dig och se ut som ett stort frågetecken och säg ‘vetebröd???’

Han kom tillbaka helt utan vetebröd. Han hade frågat. Tyvärr visste tjejen i affären inte vad vetebröd var för något. Men de hade tittat i alla fall, utan att finna något.

Jag hade under tiden hittat en påse köpta frysta kanelbullar, och tänkte att det får vara Plan C. Uppriktigt sagt var det en urusel plan för de var mycket torra bullar, och det vara bara närvaron av lite schweizisk choklad som räddade situationen. Plus det faktum att gästerna är artiga och trevliga människor.

Så vetebröd har tydligen gått samma väg som Salubrin. Under en viss ålder vet ingen vad det man vill ha är. Fast mina chokladätande gäster sa att man faktiskt inte använder Salubrin numera.

Det vete katten hur man ska klara sig i fortsättningen, om varenda sak byts ut, försvinner eller bara är okänd.

Översättartankar

Upptäckte att jag hade mer att säga om översatta böcker.

Bortsett från eventuella puritanska tankar man kan ha om att det är bättre eller finare att läsa på originalspråk, så räknar jag inte med att en roman förändras så hemskt mycket på ett annat språk. Och om den gör det; är det oundvikligt för det andra språket kan bara inte förmedla samma känsla, eller beror det på översättaren? Och är det då en smaksak för denne, eller är de inte så bra på ursprungsspråket? Eller för den delen, det språk de översätter från. (Lärde mig av Sonen att hans översättningar från skandinaviska språk till engelska ofta används av översättare i resten av världen, för det är enklare. Och då behöver man ju veta om man kan lita på den versionen.)

För en del år sedan läste jag en hel trilogi – av Rachel Ward – på svenska, för att hon inte visste vad att göra med de svenska böckerna hon fick, och skickade dem till mig. Och bortsett från den där känslan att det ju inte var riktigt klokt, så tyckte jag om böckerna – vilket väl var Rachels förtjänst – och översättningen kom inte i vägen för handlingen. Eller det tyckte jag, utan att ha läst böckerna i original.

Minns att mina snabbdykningar i svenska versioner av Meg Rosoffs böcker, samt ett par av Cathy Hopkins, som jag redan läst på engelska, ledde till tanken att de kändes rätt så bra, men som svenska tonårsböcker. Dvs skrivna med svenska tonåringar i tankarna, och det var nog ett stilval av översättarna i de fallen.

Började läsa en översatt vuxendeckare i veckan, från engelska till svenska. Räknade med att den skulle vara helt OK. Men jag stördes snart av känslan att det blivit en lite annan stil på boken än den skulle haft i original. Personerna, åtminstone mannen, lät otrevligare än jag skulle velat. Han flinade, t ex.

Fast jag vet faktiskt inte längre exakt vad flina står för. Men i mitt huvud ville jag inte att han skulle flina.

Kommer däremot ihåg nu att jag tror att barnen i Femböckerna flinade ibland. Då led jag inte av det, och nu undrar jag om det helt enkelt inte finns ett bra ord för engelska ‘grin.’ Och jag är fullt medveten om att just Enid Blyton helt förändrades i översättning, men det är till stor del för att vi svenskar inte har deras snobbiga övre medelklass-inställningar till de ‘lägre’ klasserna.

Och det sägs ju att Gabriela Mistral fick Nobelpriset för att översättningarna var så bra.