Kategoriarkiv: Språk

Hösten med IKEA Tyskland – en saga

Ja, Dottern behövde en lägenhet i Berlin. Och trots att sådant ofta tar lång tid att få, gick det riktigt fort. Och fin var den. Centralt belägen, sekelskiftes – ja, förra sekelskiftet, då – inte alltför otroligt dyr, lagom stor, mm. Men, nä, kök hade den förstås inte. Synd.

Så man åkte dit och mätte runt de där stumparna som var vattenledningar och de lustigt placerade elurtagen, för att inte tala om den där konstiga extra golvlistmojängen i ena hörnet. Sedan designade man ett hyfsat snyggt IKEA-kök som skulle passa. Samt skrev en lång inköpslista på annat som behövdes; soffa, TV-bänk, säng, garderob och annat.

Efter ett par besök på ett par IKEA-varuhus kunde man konstatera att DET HÄR SKULLE TA TID. T ex 46 veckor innan de kunde komma och bygga köket. Åh, nej, det var lite som brödskivorna för femtio år sedan… 4 till 6 veckor, men det var för länge det med. Och tyska skulle de säkert tala också.

Så vi hittade Happy Bart, som var happy och som dessutom är happy på engelska, och som kunde bygga ett kök meddetsamma och vars tro på IKEA var sådan att han kunde lova att komma dagen efter köket levererats.

Först var det ju lite svårt att beställa. Vi ville helst undvika att gå runt IKEA själva och plocka till oss alla varorna, så beställde på nätet. Fast då ville de ju ta €1000 extra för en specialbeställd bänkskiva eftersom vi ju hade den där lilla listen jag nämnde, som skulle ‘vara i vägen.’ (Man kan väl bara såga runt omkring.)

Men efter några turer med mejl till snäll dam som inte pratade engelska, så blev beställningen gjord. Tio dagar senare skulle allt komma. Bortsett från det som skulle komma ‘som paket’ två dagar tidigare. Och man måste betala allt vid leveransen. Inte i förväg eller så.

Hon hade försökt. IKEA skickar sådana hurtiga mejl, med ‘hej’ och ‘hej då’ skrivna av personal som inte talar svenska. De hade skrivit och sagt att de var hemskt ledsna för att hon inte betalt än. Men de hade ingen faktura eller betalningsinformation. Så hon reste ut till sitt närmsta varuhus och bad att få betala. Blev hemskickad. Det skulle betalas vid ankomsten. Så det så.

Den som är bra på att räkna kan nog räkna ut att det handlade om många tusen pengar. Fram tills helt nyligen tog tyska IKEA enbart kontanter. Tänk bara att stå där på trottoaren och hala upp tusenlappar till en chaufför som senare måste köra omkring och hoppas att han inte blir rånad. Men nej, nu tar de kort. Och inte bara de tyska girokorten (som många nyanlända utlänningar helt enkelt inte hunnit få) som myndigheterna kräver för att byta ut körkort och annat.

Så det var ju bra.

Fyra dagar före paketleveransen anlände ett mejl sent på kvällen. Jo, så de tänkte komma med paketen (och vi visste inte riktigt varför en del saker kom i paket) i morgon. Oj. Snabbt beslut att inte gå till jobbet utan att sitta i den tomma lägenheten utan möbler, eller kök. En hel dag. Och hoppas att DHL skulle dyka upp.

Det gjorde de. Men de ville ha betalt. Och inte med kort. Nu satt ju Dottern inte där med drygt niohundra i kontanter, om inte annat för att hon inte hade fått nog förvarning om leveransen. Chauffören var snäll. Han försökte hjälpa henne, men det bästa som kunde ordnas var att han tog paketen, stora paket, till närmaste postkontor och så kunde hon gå dit och betala med kort och, ja… Hur få ‘hem’ dem?

Nu kom hennes snälla mamma på besök dagen efter, och vi travade iväg till postkontoret. Ett trevligt ett, som såg ut som mammans arbetsplatser brukade för fyrtio år sedan. Lång kö. Nästan inga luckor öppna. När den trevlige mannen på posten såg paketen blev han förskräckt och sa att detta kunde vi ju inte klara. Men vi sa att det måste vi, och här är pengarna och var snäll och ge oss våra möbler (eller vad det nu var i dem).

Jag bet ihop tänderna och släpade ut två paket så det skrapade. Dottern släpade ut de andra två. Vi hade tänkt oss att lasta in det in en Uber. Eller två. Den första vägrade, och ringde en kompis med större bil. Denne snälle man (muslim som de flesta andra), ställde sig för att pussla in de stora åbäkena. Och allt detta för en oerhört kort resa. Han blev inte ens arg. Jag smög till honom en stor peng som tack för hjälpen, och sedan släpade vi in och upp paketen.

Med fyra paket under bältet bestämde vi att lördagens utlovade sändning hade nu anlänt och vi behövde inte sitta en hel dag till i den tomma – bortsett från paketen, då –  lägenheten.

Nerverna var inte i bästa hälsa när vi påbörjade nästa väntedag, med start kl sju på morgonen. Fortfarande i en lägenhet utan möbler. Nåja, vi hade två trebenta pallar, men de var inte det mest bekväma för så mycket sitt. Och kök hade vi ju inte, så kokade te med vattenkokare på golvet.

Vi skulle – verkade det som – få två leveranser; en från centrala IKEA och en från varuhuset i Tempelhof, som skulle bidra med det som saknades i den första bilen. Och första omgången kom relativt tidigt. Kl nio, kanske. Och de accepterade Dotterns American Express utan att blinka. Och sedan bar de i dagarna tre. Eller möjligen i en halvtimme eller så.

Sedan satt vi där omgivna av alla dessa paket och väntade. Och väntade. Om sanningen ska fram trodde vi inte att nästa leverans skulle hända. Men så ringde de. De var visserligen tre timmar försenade, men komma skulle de. Vilket de gjorde, och de bar och bar de också. Och ville inte alls ha betalt…

Dagen efter kom Happy Bart som han lovat och två förtjusande trevliga engelska pojkar som byggde ett kök. De sågade runt den där listen som vi inte specialbeställt en köksbänk till. Blev snyggt.

The kitchen corner

Veckan därpå återvände de och satte ihop alla möblerna. Och hängde lampor och gardiner tre och en halv meter upp (det är där taket sitter).

Men så var det det resterande beloppet som inte var betalt. Ingen hörde av sig, så Dottern skrev efter ett par veckor och undrade hur det skulle bli med det. Jo, de skulle skicka räkning. Den kom. Men inte gick den att betala inte. Dottern svor som en borstbindare, men det gick det inte bättre för. Inget av alla bankkontona ville sig.

Så vi tog ytterligare en tur till IKEA. Vi hade en oerhörd tur och hittade en tjej i kundtjänst som var både trevlig och engelsktalande. Hon fattade vårt problem, men ansåg att det var nog Dotterns bank det var fel på. Jag sa att vi hade försökt allt, och berättade om alla turer med alla leveranser och kortbetalningar och det extra besöket tidigare och att VI VILLE BETALA.

Hon pratade med killen bredvid. Det var visst han som skickat fakturan, och alla andra fakturor han skickat ut hade gått hur bra som helst så det var inget fel med dem. Tjejen var envis på ett trevligt sätt. Hon ställde sig och räknade nollor i IBAN-numret. Hon räknade och räknade och räknade om igen. ‘Oj,’ sa hon.

Tydligen hade Herr Perfekt till höger hoppat över en nolla. Vi tackade, gick upp och åt varsin varmkorv och Dottern halade fram appen på mobilen och nu gick det som smort.

Hon är nöjd med köket. Fast i sanningens namn är det mest min och Happy Barts pojkars förtjänst.

Jag har varit IKEA-kund i femtio år eller så, och varit så nöjd som man brukar vara med ett företag som funkar för det mesta men inte alltid. Men jag måste säga att tyskarnas psykande med oväntade leveranser och ingen ordning på vem som betalar vad på vilket ställe och med vad, är inte trevligt. Det var inte att bygga ett kök som var jobbigt. Det var att inte ha kontroll, och att inte kunna kontakta någon för att få veta vad de hade för sig. Att inte få designa det kök man anser sig vilja ha, utan att någon måste lägga sig i detaljer om konstiga kantlister och var kylskåpet ska stå. Och att stå på Kleiststrasse med fyra tunga paket och inte veta om man kommer att stå där under resten av sitt liv.

Det kommer att ta tid innan Dottern och jag känner oss normala igen.

Det vete bröd…

Vi skulle ha gäster. Redan andra dagen av ‘semestern’ och första dagen gick åt till att inte packa upp, men att gå och bada och att klippa gräset, ifall det nu skulle vara den enda regnfria dagen. Plus att räkna ut vad vi skulle bjuda på till elvakaffet.

Den Bättre Hälften valde att inte köra till det fina bageriet några kilometer bort, utan fann sig senare skickad till den lokala affären för att köpa vetebröd. ‘Men om jag inte hittar det, igen?’ sa han. Det gör du säkert sa jag, för det finns där. Om inte, så ställ dig och se ut som ett stort frågetecken och säg ‘vetebröd???’

Han kom tillbaka helt utan vetebröd. Han hade frågat. Tyvärr visste tjejen i affären inte vad vetebröd var för något. Men de hade tittat i alla fall, utan att finna något.

Jag hade under tiden hittat en påse köpta frysta kanelbullar, och tänkte att det får vara Plan C. Uppriktigt sagt var det en urusel plan för de var mycket torra bullar, och det vara bara närvaron av lite schweizisk choklad som räddade situationen. Plus det faktum att gästerna är artiga och trevliga människor.

Så vetebröd har tydligen gått samma väg som Salubrin. Under en viss ålder vet ingen vad det man vill ha är. Fast mina chokladätande gäster sa att man faktiskt inte använder Salubrin numera.

Det vete katten hur man ska klara sig i fortsättningen, om varenda sak byts ut, försvinner eller bara är okänd.

Översättartankar

Upptäckte att jag hade mer att säga om översatta böcker.

Bortsett från eventuella puritanska tankar man kan ha om att det är bättre eller finare att läsa på originalspråk, så räknar jag inte med att en roman förändras så hemskt mycket på ett annat språk. Och om den gör det; är det oundvikligt för det andra språket kan bara inte förmedla samma känsla, eller beror det på översättaren? Och är det då en smaksak för denne, eller är de inte så bra på ursprungsspråket? Eller för den delen, det språk de översätter från. (Lärde mig av Sonen att hans översättningar från skandinaviska språk till engelska ofta används av översättare i resten av världen, för det är enklare. Och då behöver man ju veta om man kan lita på den versionen.)

För en del år sedan läste jag en hel trilogi – av Rachel Ward – på svenska, för att hon inte visste vad att göra med de svenska böckerna hon fick, och skickade dem till mig. Och bortsett från den där känslan att det ju inte var riktigt klokt, så tyckte jag om böckerna – vilket väl var Rachels förtjänst – och översättningen kom inte i vägen för handlingen. Eller det tyckte jag, utan att ha läst böckerna i original.

Minns att mina snabbdykningar i svenska versioner av Meg Rosoffs böcker, samt ett par av Cathy Hopkins, som jag redan läst på engelska, ledde till tanken att de kändes rätt så bra, men som svenska tonårsböcker. Dvs skrivna med svenska tonåringar i tankarna, och det var nog ett stilval av översättarna i de fallen.

Började läsa en översatt vuxendeckare i veckan, från engelska till svenska. Räknade med att den skulle vara helt OK. Men jag stördes snart av känslan att det blivit en lite annan stil på boken än den skulle haft i original. Personerna, åtminstone mannen, lät otrevligare än jag skulle velat. Han flinade, t ex.

Fast jag vet faktiskt inte längre exakt vad flina står för. Men i mitt huvud ville jag inte att han skulle flina.

Kommer däremot ihåg nu att jag tror att barnen i Femböckerna flinade ibland. Då led jag inte av det, och nu undrar jag om det helt enkelt inte finns ett bra ord för engelska ‘grin.’ Och jag är fullt medveten om att just Enid Blyton helt förändrades i översättning, men det är till stor del för att vi svenskar inte har deras snobbiga övre medelklass-inställningar till de ‘lägre’ klasserna.

Och det sägs ju att Gabriela Mistral fick Nobelpriset för att översättningarna var så bra.

Varför översätta?

Det är väl rätt bekant att för dem som var unga läsare när Harry Potter-böckerna kom ut, så läste man på engelska, för det gick ju omöjligt att vänta på den svenska översättningen. Så var det i alla fall för rätt så många. Jag gav första boken till Pippi för 20 år sedan, och när hon hade läst den gav hon den till grannflickan, som nog var ca tretton år.

Man tycker ofta att unga människor är så duktiga, men egentligen var det inte så konstigt. Jag läste själv Agatha Christie på engelska i samma ålder. Man kan om man vill. Eller måste.

Och när man startat så kanske man fortsätter med annat, av bara farten.

För tolv år sedan när engelska Bookwitch var ny, hittade ett svenskt Asperger-forum min lista på böcker som hade aspie-karaktärer, och de hade verkligen inget emot tanken på att läsa på engelska.

Alldeles nyligen tog en läsare någonstans i världen kontakt med mig för att fråga två saker. En var hur hon skulle hitta detta forum. Och i mitt stilla sinne undrade jag det också. Online-grupper varar inte alltid så länge, men tänk, jag letade och hittade dem. Så det var kul.

Den andra frågan var om en bok hon just läst möjligen fanns på svenska också. Det gör den inte. Men det är så få böcker som tycks bli översatta nu. Få åtminstone om man tänker på hur många som ges ut på engelska. Frågan är då om förlagen i Sverige kallt räknar med att de inte behöver köpa in nya böcker, för de som vill läsa köper och läser på engelska?

Jag vet inte hur det är med det. Och inte var åldersgränsen går. För när jag kommer med bilderböcker på engelska eller något för en femåring, säg, så fattar jag ju att det blir för en vuxen att hjälpa med. Har själv inte provat att göra så, men det går nog. Så länge man läser för sitt barn så ‘översätter’ man ju på något sätt, bara genom att koda texten på sidan.

Minns dessutom hur jag lyssnade till min granne för många år sedan när hon läste Rödluvan för sin yngsta. Plötsligt hörde jag hur ingen alls blev uppäten, och förbluffades över vilken underlig version av boken de hade där på lekgruppen där vi satt, tills jag begrep att hon gjorde en snabbcensur av det blodiga förloppet.

Och det är ju också en slags översättning, eller simultantolkning, så att säga.

Järtecken

Jag visste inte vad järtecken betyder. Det verkar vara ungefär detsamma som omen. Enligt Wikipedia ‘Järtecken, är varsel, förebud eller tecken på något, i folktron tron att vissa händelser kan säga något om en persons framtid och kommande händelser, positiva eller negativa.’

Ja, det får en ju inte att vänta sig något lättsamt, direkt. Christoffer Carlssons nya roman Järtecken är en deckare, med en mordbrand i centrum och en bygd där folk inte litar på varann.

Den utspelar sig på hemmaplan, både för Christoffer, och för mig. Och det var en intressant upplevelse att röra sig i skogarna öster om Halmstad, där han har placerat sina händelser, med start 1994 och fram till 2017. Christoffer har sagt att mycket av det som finns med i boken har funnits eller hänt på riktigt, och nu när jag insett att han har gjort en av sina huvudpersoner jämnårig med sig själv, så undrar man ju var gränsen mellan verklighet och påhitt går.

Christoffer Carlsson, Järtecken

Isak är 8-åringen vars älskade morbror Edvard misstänks för att ha dödat sin flickvän Lovisa. Och sedan går det som det ofta går. Edvard kanske gjorde det, eller inte, men på bygden ‘vet’ de att han är skyldig. Och det smetar av sig på resten av familjen, och det är Isak som får lida för detta.

Det är dystert ute i Marbäck. Men det är framförallt helt klart att Christoffer skriver om något han känner till mycket väl. Och för mig som gammal Halmstadbo var det en helt ny känsla att röra sig i trakter där man hör hemma. Fel årtionde och fel sida av stan, men ändå hemma.

Moderna kriminalromaner är tillräckligt realistiska att man vet att inte vänta sig alltför mycket ‘och så levde de lyckliga i alla sina dagar,’ men det är svårt att gissa hur dåligt det kan bli, eller om något positivt kan överleva.

Järtecken är ytterligare ett bevis för att författare skriver bäst när de kommer hem. Fler – fiktiva – Halmstadsbaserade brott står på önskelistan.

Kusligt verkligt

Den kom tidigt i boken, och jag hade faktiskt glömt att den skulle vara där. ‘Sov du lilla videung…’ var det, och det var jag som bidragit med denna vaggvisa. I en
dystopi.

Teri Terry, Fated - Sov du lilla videung

Teri Terry skriver böcker av den sorten som är svåra att lägga ifrån sig. Hennes första var trilogin om ett dystopiskt Storbritannien om ca 40 år; Slated, Fractured, och Shattered. Ungdomar som missköter sig får sitt minne borttaget genom en operation, och på detta sätt kan de få en andra chans till ett liv som någon annan. Trilogins huvudperson är Kyla, och läsarna undrade väldigt mycket om hur det hade kunnat bli så här.

Och nu kan vi läsa i en prequel om vad som hände. Det är värre än man kunde tro. Fated, som kommer ut om ett par veckor har så mycket gemensamt med hur det är i Storbritannien just nu, att man lätt kan bli illamående. Om nu boken inte var så hemskt bra, fast hemsk.

Teri Terry, Fated

Det är där videung kommer in. Teri bad mig om en vaggsång som en av hennes huvudpersoners svenska mamma kunde ha sjungit för henne. Och sedan ville hon veta om mamman kunde räkna med att få svensk sjukvård om hon återvände till Sverige. Jag trodde det (och dessutom är det ju meningen att vara påhittat).

Mamman försvann när landet stängdes för utlänningar. Man var tvungen att välja; stanna eller gå. Som utlänning hade man inga rättigheter, och ingen sjukvård. Storbritannien hade lämnat EU och stängt sina gränser och många människor var fattiga och där var svält och elände.

Detta är ju inte precis något som piggar upp för närvarande, med fem veckor kvar. Både de, och vi, har en grym, kvinnlig premiärminister. Att vara utlänning – om man stannade kvar – var en sak att dölja.

Jag bestämde mig för att skriva om boken innan jag kommit till slutet av Fated. Jag kan gissa en del, och jag har räknat ut ungefär hur tonåringarna i Fated hör ihop med dem i trilogin. De är en del av ‘föräldragenerationen’ i Slated, och därmed antagligen födda omkring nu eller för ett par år sedan. Fated torde utspela sig under 2020-talet. Kanske med handlingen som går tillbaka till förra året. Slated är från 2054.

Teri Terry, Fated - acknowledgement

Hur det går för dem är en annan sak. Hoppas att den halvsvenska tjejen får något lite positivt i sitt liv. Teri bad mig om ett smeknamn mamman kunde kallat sin dotter för. Som hon säger i slutet av boken så lånade jag henne visst mitt eget för Dottern. (Hon kommer att slå ihjäl mig…)

Här finns ett blogginlägg där Teri skriver om bakgrunden till den nya boken.

Min intervju med Teri från 2013.

Böckerna borde givetvis översättas. De är verkliga bladvändare, och med korta kapitel så tänker man att jag tar ett till. Och ett till. Och…

Christoffer Carlsson på Bloody Scotland

Jag lät Christoffer Carlsson få den sista koppen kaffe i Bloody Scotlands green room. Han var ju gäst här, och jag hade inte ‘lärt mig dricka kaffe än.’ Vi lyckades hitta ett hörn vid ett bord, fast rummet var knökfullt med yrkesmördare. Tre event hade precis slutat och alla författare hängde i det greena roomet ett tag, och pratade med varandra, så man knappt hörde sig själv tänka. Christoffer fastnade hos Denise Mina en stund, så jag hann pilla färdigt med min inspelningsmanick.

Christoffer Carlsson

Christoffer hade sett sådana förut, och visste att om han böjde sig ner och talade högt och tydligt, så skulle hans röst fastna på ‘bandet.’ Och det gjorde den. Ihop med minst trettio andra människors röster.

I alla fall… Jag blev glad tidigare på dagen när Christoffer berättade att han redan skrivit en bok som utspelar sig i Halmstad. Jag hade nämligen tänkt be om en sådan, annars. Den kommer till våren, och han har varit ‘lite rädd för att platsen jag kom ifrån inte är intressant nog.’ Men det är klart den är. Författare skriver ofta bäst om sitt eget lilla hörn i världen. När jag sade det litade han på mig, för jag är ju ‘så mycket äldre och klokare…’ Hmph. Tack!

Jag fick en verkligt detaljerad beskrivning på exakt var boken utspelar sig, men ni får nöja er med Tolarp, Marbäck och Fylleån, och spring nu inte ut i skogen och villa bort er! Han och hans bror brukade leka just där, och halvvägs genom skrivandet av boken bestämde sig föräldrarna för att flytta in till stan, där de nu bor på trettonde våningen med underbar utsikt. ‘Boken blev ett slags farväl. Det var rätt svårt… en bit av min historia som blivit oåtkomlig.’

Så den naturliga frågan till en kille som växt upp i den halländska skogen, var ju hur han kan veta något om att bo i höghus i Salem i Stockholms förorter? Christoffer fnissade lite, men sade att han har hunnit bo på flera ställen i Stockholm, både Vasastan (höghus) och Skarpnäck och Hagsätra (som är Salem). Han berättade om hur brotten i en förort skiljer sig från dem på Kungsholmen, och beskrev en smash & grab i Hagsätra. Själv tyckte han det var kul att bli igenkänd i kiosken. Det gav en känsla av hemmahörande.

Christoffer Carlsson, Johana Gustawsson and Will Dean

Skolan som beskrivs i böckerna om Leo Junker, låter som de flesta skolor, men jag måste i alla fall fråga var han själv gick. Snöstorpsskolan, som inte ens hade ett bibliotek, i ett otroligt gulligt litet område, där bara en elev inte var vit. Sedan blev det Östergård, där närheten till Andersberg gjorde att det var fifty fifty med invandrare. En väldigt bra integrerad skola, ‘kidsen från Snöstorp och Andersberg jämkades,’ och det gillade han verkligen. Man tänkte tydligen bara att den där killen var bra på fotboll, eller hade många hockey-kort. Det var ‘en humanistisk och rimlig syn på integration, och Christoffer är säker på att det hjälpt till med skrivandet.

Jag undrade om frekvensen av alla invandrarnamn han använder i sina böcker, om de motsvarar verkligheten, och det ansåg han att de gör. Det finns ju numera andra namn man kan heta än Carlsson. Christoffer tycker att Arne Dahls böcker ‘är jävligt intressanta,’ hur han startade med en rätt homogen A-grupp som sedan utvecklades i takt med att samhället gjorde det. Han sade att i sin egen nya bok finns det bara en del jugoslaviska namn, för det här var på 1990-talet. Folk går från att vara invandrare till att tio år senare ha vanliga jobb och allt det som hör till.  Jag muttrade något om hur exotiskt det var för mig att ha en ungersk klasskamrat i första klass, och en finsk kille i klassen på högstadiet. Christoffer kacklade att ‘det var ju spännande…’

Så flyttade vi tillbaka till gymnasiet, och jämförde mitt Sannarp med hans Sture-gymnasium. Han sade att Sannarp är/var en fin skola, Halmstads äldsta, men jag påpekade att på min tid var den nybyggd, och inte längre riktigt detsamma som stadens Allmänna Läroverk.

Jag hade ju blivit lite upprörd över ödena han givit sina chilenska karaktärer, med alltför tidig död. Christoffer sade att de kanske löper större risk att råka illa ut, men majoriteten gick det ändå bra för. Själv har han en professor i kriminologi som kommer från Chile. Tonåringar söker alltid spänning och det gör dem sårbara.

Han sade om integration i Sverige att man tror att folk antingen är terrorister eller änglar, men de är ju precis som vi; några är idioter, andra är änglar. ‘They are just people.’ Deckare har en roll att spela i hur man visar samhället och alla som finns där.

Christoffer Carlsson

Så, varför skrev han en tonårsroman mitt i allt det andra? ‘Sanningen, sanningen Ann,’ han kacklade och satte nästan kaffet i halsen, ‘är så jävla banal.’ Tydligen var tredje boken om Leo Junker så jobbig att skriva att Christoffer valde att göra avbrott och skriva något annat. Han vände på vad han höll på med, så det blev en story om en tonårstjej, ‘en brottsroman från en 16-årings syn,’ och det fick inte bli Kalle Blomkvist av det.

Och när den var klar undrade han vad han skulle göra med den. Förlaget påpekade att han var mitt i en annan serie, så tyckte det kunde få bli en ungdomsroman. Då gjorde han en del ändringar, mest baserat på vad han själv skulle ha velat läsa i den åldern.

Christoffer Carlsson, October is the Coldest Month

Jag frågade om han verkligen blev insläppt på Stirling High School dagen innan, med tanke på hur pass vågad Oktober är den kallaste månaden faktiskt är, med brittiska mått mätt. Han kacklade, och svarade att visst gjorde de det, och de var underbara. (Inom parentes berättade han om alla de länder som sade att våldet var OK, men som bad honom att tona ner sexscenerna i boken i översättning. De ville ha mer ‘pink and fluffy’ och han undrade nu vad det ens är.)

‘Lite gulligare?’

Han ‘vet inte vilken uppgift fiktion har idag, men jag vet från när jag var ung att fiktionen ska inte ljuga, den får inte skönmåla, den får inte uppfostra. Som ung läsare känner man det in a second.’

Så fortsatte Christoffer om Stirling High School, ‘i korthet, ja jag fick komma dit, de var fantastiska, det var typ, vi pratade om böcker. De läser allt, från Rankin till John Green, till Virginia Woolf.’ Han sade till dem att de ska göra vad de vill på fritiden, så länge det inte skadar någon. ‘Kanske inte jättepopulärt att säga i ett bibliotek…’

Jag nämnde en brittisk tonårsförfattare som blev utslängd från en skola, men att Christoffer ser ju så snäll ut…

På samma gång sade han ‘jag är ju så snäll, jag har så snäll framtoning!’

‘Du kanske är riktigt elak på insidan?’

Han kacklade till igen, ‘exakt, jag har ju det för mig, jag är ju så snäll, liksom… Men det var jättefint.’ Och när det ringde ut stannade många av dem och ville prata. Christoffer hade gärna pratat mer, kommit tidigare, men var tacksam för att ha fått tillfälle att vara där. När han är utomlands vill han alltid antingen besöka en skola eller ett fängelse. Det brukar gå bra, ‘kanske en gräddfil för författare? Svårt att ta sig in på anstalt i Sverige.’ (Jag kan tänka mig ett sätt…) Christoffer sade att han eventuellt kommer till Newcastle Noir i maj, och vill veta om det finns några bra state prisons där.

‘Jag är inte expert på fängelser,’ svarade jag. Han skrattade och bad om ursäkt, ‘sorry, du är mitt lexikon.’

Christoffer Carlsson, Johana Gustawsson and Will Dean

Innan Christoffer ställde ännu mer krav på min expertis bestämde jag att vi nog var färdiga. Jag hade ju redan fått honom att sitta kvar betydligt längre än vi kom överens om.

Vi ursäktade oss till dem som fanns kvar i green room, för vi blev lite högljudda på slutet, och så gick vi ut på King Street. Christoffer skulle upp till höger till sitt hotell, medan jag tog backen ner till vänster för att komma hem. Jag sade att jag kanske ser honom i Newcastle. Jag kan ju åka dit om jag börjar längta efter honom.