Kategoriarkiv: Språk

Låtsas-svenskar och annat folk

Christoffer Carlsson

Bloody Scotland gick av stapeln förra veckoslutet. Jag gick bara dit ena dagen, men gav den all den energi jag kunde förmå, och började med ett ‘svenskt’ event på förmiddagen.

Svenskt och svenskt; de hade Christoffer Carlsson där, i sällskap med fransyskan Johana Gustawsson och engelsmannen Will Dean. Johana är gift med en svensk, bosatt i London, och Will har med (nästan) egna händer byggt ett litet hus i en svensk skog någonstans, där han bor med sin svenska fru. Så de är praktiskt taget svenskar.

Det var i alla fall rätt så västsvenskt, med Halmstadkillen Christoffer, Johana som sommarsemestrar i Falkenberg, och Will, vars hus ligger ‘norr om’ Göteborg. Det var också det roligaste eventet, enligt min mening. Kanske hade Christoffer rätt när han sade att alla svenska deckarförfattare är likadana, bor på samma ställe – Bromma – och skriver samma böcker. Alltså behövs dessa låtsas-svenskar.

Vi hade t o m en svensktalande moderator, Jacky Collins, och det är man inte van vid, direkt. Ja, inte för att de pratade svenska, för då hade ju bara ungefär tre personer i publiken förstått vad som sades.

Will Dean

Will har en detektiv som avskyr skogar, och det är ju rätt så uppmuntrande. Johana hade hittat en bok om Jack the Ripper, där hon upptäckte att ett av hans mordoffer kom från Falkenberg. Och Christoffer har bara nyligen skrivit en ännu inte utgiven roman som utspelar sig i Halmstads-området, efter ett halvdussin Stockholms-böcker. Det är väl Bromma-influensen kan jag tänka mig.

I princip handlar allt om Kalles Kaviar, att alla kramas t o m vid första mötet, och att du måste ta av dig skorna inomhus, även om det förstör effekten av din fina klänning. Och Will är godissugen, men det ordnade sig när Johana tömde ut innehållet i sin handväska på bordet. Hembränt gjorde också ett snabbt gästspel (dock inte från Johanas handväska).

Och detta är ju verkligen allt man behöver veta om oss svenskar. Tur att de inte had tre riktiga ena, för då hade det kanske blivit allvar. Som det var nu hade alla roligt, folk stannade och pratade så länge att åtminstone Christoffer praktiskt taget behövde bäras ut (så att nästa event kunde starta).

Johana Gustawsson

Annonser

Litteraturfestival Glommen

Den fotbollen, den fotbollen… Vad den ställer till med. En del människor är konstigt nog intresserade av både boll och böcker. Inte jag, givetvis.

Litteraturfestival Glommen

För säkerhets skull bestämde sig den nya Litteraturfestival Glommen att starta sitt första år en timme tidigare. Det var säkert klokt, och den Bättre Hälften och jag anlände alltså till en full lokal med 25 författare och en massa böcker och dessutom hugade bokfans som handlade böcker. Det är alltid ett gott tecken när man inte kan parkera bilen.

Jo Salmson

Första rummet i Glommens Bygdegård bjöd på barnboksförfattare och nästa stora sal hade de ‘vuxna’ böckerna. Bland de förra fanns Ingrid Magnusson Rading, Therese Loreskär och Jo Salmson. De ‘lite äldre’ bestod bl a av Christina Larsson, Torbjörn Johansson och Anne-Marie Schjetlein.

Erika Widell Svernström, Therese Loreskär och Johan Rockbäck

Ulrika Larsson

Ulrika Larsson från Akademibokhandeln, dvs fd Larssons Bokhandel, inledde med att prata om alla de närvarande och att ge lite korta utdrag om vad böckerna handlar om. Tydligen går det efter ett tag lätt att sätta fel karaktärer i fel bok, så att säga, och hon tyckte det kändes bra att de flög runt lite i varandras historier.

Flera av författarna har levt ett tidigare liv på Hallandsposten, och av ‘kriminalarna’ blev Ulrika inspirerad av att åka till Hudiksvall. Jag noterade att traktens superkändis Lars Kepler inte var närvarande, men folk mördar rätt bra däromkring i alla fall.

Efter Ulrikas tal hade två av författarna boksläpp, och jag hörde åtminstone en champagne-kork som flög. Eller var det päroncidern som hetsat upp sig i värmen?

Själv höll jag mig till te med hembakta kakor och bullar ute på verandan, med fantastiskt utsikt över Kattegatt. Te, skugga och lagom vindar gjorde det perfekt. Lite senare när den Bättre Hälften hade hittats i skuggan bakom en buske på stranden, fick han lite kaffe, och vi tittade på medan arrangörerna för festivalen intervjuades ute på gräset.

Glommen

Vi skulle nog tagit med oss badkläder. Det är inte alla bokfestivaler som kan erbjuda egen strand. Med solsken.

Att släppa en bok

När det är dags för en bok att släppas ut i den stora vida världen, hoppas man att den får sällskap av lite päroncider, kanske. Goda lavendelskorpor.

Den hemlighetsfulla grottan

Fint var det i alla fall när Ingrid Magnusson Rading släppte sin nya barnbok Den hemlighetsfulla grottan under midsommarhelgen. Man kan inte ligga på latsidan när man skriver böcker. Först ska man skriva dem, och redigera dem, och någonstans där på slutet ska de överlämnas till läsarna, och i dagens läge är det oftast så att författarna står där och gör det jobbet med.

Den hemlighetsfulla grottan: boksläpp i hönshuset

Hyr lokal, annonserar, bakar, köper bubbliga drycker, och allt vad det nu kan vara. Inget man blir stormrik på, direkt.

Ingrid Magnusson Rading och Den hemlighetsfulla grottan

Men roligt kan man ju ha, förstås. I Ingrids fall satt hon i ett hönshus och ‘släppte’ böcker, dvs sålde och signerade. Och eftersom det var midsommarafton hade hönshuset – på Annies Gård i Haverdal – en midsommarstång utanför, som kläddes fin inför dansen. Om inte det är somrigt och svenskt, så vet jag inte vad som är.

Annies Gård

Och med svensk gästfrihet släppte Ingrid ännu fler böcker hemma hos sig, dagen därpå. Efter det kan man gå till en butik och köpa; på Ankaret, den lokala mataffären, på campingen, eller bokhandlarna inne i Halmstad. Eller på nätet, av Ingrid själv.

Ingrid Magnusson Rading

Reseapoteket

I affären ute på landet säljer de medicin från apoteket, som ombud. Väldigt praktiskt.

Vi har gått i närkamp med en hel del mygg och annat otyg den senaste veckan, och flaskan med Salubrin såg rätt tom ut. Jag tittade runt i affären men hittade ingen ny flaska, så frågade i kassan; ‘vet du om ni har Salubrin?’

‘Vad är det för något?’ frågade den unga damen. ‘Sådant man sätter på insektsbett,’ sade jag, och hoppades fåfängt att det skulle gå hem. Avstod från att fråga vad hennes mamma hade satt på hennes myggbett då det begav sig. Hon ropade över till sin kollega, som var den som hade hand om apoteksvarorna. Denna trodde nästan att hon hade Salubrin.

Hon pekade glatt på paketet med Samarin, men jag sade att det var det inte. Hon undrade vad det var för skillnad. Medan en äldre kund – dvs någon i min egen ålder – leende lyssnade, förklarade jag att Samarin går på insidan och Salubrin på utsidan. Och att det var en viss skillnad.

Har jag varit borta för länge? Finns inte Salubrin längre? (Om man Googlar så gör det det.) Använder folk inte det? Om inte, vad använder de i stället?

Ibland vet jag inte vad jag ska tro. För ett par år sedan var jag på Tempo för att hämta ut ett paket, och legitimerade mig med mitt ID-kort. ‘Vad är det för något?’ undrade tjejen vars jobb det måste vara att titta på legitimations-handlingar dagen i ända…

Jag får kanske övergå till att använda vinäger, även om man luktar lite smörgåsgurka av det. För insektsbetten. Inte som ID-handling.

Sean Duffy i Sverige

Kall, kall jord. Det passar ju bra som beskrivning av Sverige, som är ett land med tjäle. Nu var det Adrian McKintys första deckare om Sean Duffy i Carrickfergus jag menade. För två år sedan hörde hans svenska översättare Nils Larsson av sig för att berätta att äntligen skulle Duffy få lösa mord även på svenska.

Eftersom jag ju tjatat rätt så rejält om Adrian och speciellt om hans numera sex böcker om Duffy, the katolske detektiven strax utanför Belfast under 1980-talet, så blev jag glad. Jag hade helt enkelt ‘vetat’ att dessa irländska deckare skulle passa svenska läsare perfekt.

Adrian McKinty, Kall, kall jord

Jag hoppas att det stämmer, men man ska passa sig för vad man tycker och tror. Råkade i dagarna ramla över Kall, kall jord igen, och tänkte jag skulle kolla in några recensioner. Bara för att se.

Blev uppriktigt sagt både besviken och förvånad. De första recensionerna var alla negativa, och en del hade inte ens orkat läsa färdigt. Det får mig att undra vem förlaget väljer att skicka sina recensionsexemplar till.

Men som tur var hade en hel del andra tyckt om både brottet och detektiven. Jag gissar att det beror på åldern. Är man för ung är Nordirland ointressant och Duffy framstår som den 1980-talsman han är. Man kan inte skriva om historien. Men för oss som levde genom IRA-terrorn och striderna är det ‘roligt’ att komma tillbaka och läsa om det från insidan.

Bok två, Jag hör sirenerna på gatan, kom i höstas. Jag hoppas det går bra för den, trots att en del bloggare inte har förstått att titlarna är musikcitat utan anser att det är en idiotisk titel för en deckare.

Enligt Adrian kommer det att bli tre böcker till, sju, åtta och nio. I alla fall på engelska. Det ser jag fram emot.

De Otrogna

Titeln på Andreas Normans andra bok om den svenska spionen Bente Jensen är förvånansvärt passande, vilket läsaren inser efter ett tag. Precis som i En Rasande Eld tar det en stund för händelserna att komma igång. Men det är ju med avsikt, och allt klarnar så småningom.

Andreas är bra på att vända på saker och ting. I förra boken blev man lite förvånad över att britterna var the bad guys. Det oväntade här är att både Bente och hennes brittiska motpart Jonathan Green plötsligt upplever att deras liv, både privat och professionellt, står vid något av en avgrund.

Andreas Norman, De Otrogna

Allt blir mera personligt, och allt blir ganska otäckt för de två. Jag funderade på om de skulle bli ‘vänner’ eller om britterna plötsligt skulle bli lite ‘trevligare’ men det kan jag ju inte gärna tala om här.

MI6 sysslar inte oväntat med hemska saker i Syrien, och det är inte meningen att världen ska veta om det. Vi ser mycket mer av London, där Jonathan har en otrevlig typ till chef, och deras överordnade har lustigt nog ett namn som för tankarna till IRA, men det är väl bara en händelse. Inte skulle vår (min) regering ha irländska katoliker i så hög ställning… Men fula typer är de allihop.

Den lite långsamma starten leder ganska plötsligt till betydligt mera explosiva händelser. Och mer än så kan jag inte berätta. Läs!

Jacqueline Woodson

Efter relativt begränsad research har jag kommit fram till att ALMA-pristagaren för 2018 inte finns översatt till svenska. Jag vet, jag har varit lite tjatig om översättningar ett tag.

Jacqueline Woodson, by Marty Umans

Hade inte hört mycket om Jacqueline Woodson alls. Mest namnet, som får mig att tänka på den andra Jacqueline; Wilson. Men baserat på det jag hittat om henne idag när jag kollat lite hastigt, så låter hon verkligen intressant. Och tur är väl det, för ALMA-juryn borde ju inte dela ut priset till vem som helst.

När jag kommit så långt, letade jag för att se vem som ger ut hennes böcker i Storbritannien. Var förberedd på att ingen alls skulle göra det, men så illa var det inte. Hennes böcker finns lite varstans, och jag har redan bett att få hennes senaste, Another Brooklyn. Förlaget är ett litet ett, som specialiserar sig på utländsk litteratur, och som redan hunnit ge ut flera stora prisvinnande böcker. Och här kom då en till.

Så, nu återstår att se om det kommer en bok, och vad jag tycker om den. Men jag hoppas på något bra.