Kategoriarkiv: Språk

Varför översätta?

Det är väl rätt bekant att för dem som var unga läsare när Harry Potter-böckerna kom ut, så läste man på engelska, för det gick ju omöjligt att vänta på den svenska översättningen. Så var det i alla fall för rätt så många. Jag gav första boken till Pippi för 20 år sedan, och när hon hade läst den gav hon den till grannflickan, som nog var ca tretton år.

Man tycker ofta att unga människor är så duktiga, men egentligen var det inte så konstigt. Jag läste själv Agatha Christie på engelska i samma ålder. Man kan om man vill. Eller måste.

Och när man startat så kanske man fortsätter med annat, av bara farten.

För tolv år sedan när engelska Bookwitch var ny, hittade ett svenskt Asperger-forum min lista på böcker som hade aspie-karaktärer, och de hade verkligen inget emot tanken på att läsa på engelska.

Alldeles nyligen tog en läsare någonstans i världen kontakt med mig för att fråga två saker. En var hur hon skulle hitta detta forum. Och i mitt stilla sinne undrade jag det också. Online-grupper varar inte alltid så länge, men tänk, jag letade och hittade dem. Så det var kul.

Den andra frågan var om en bok hon just läst möjligen fanns på svenska också. Det gör den inte. Men det är så få böcker som tycks bli översatta nu. Få åtminstone om man tänker på hur många som ges ut på engelska. Frågan är då om förlagen i Sverige kallt räknar med att de inte behöver köpa in nya böcker, för de som vill läsa köper och läser på engelska?

Jag vet inte hur det är med det. Och inte var åldersgränsen går. För när jag kommer med bilderböcker på engelska eller något för en femåring, säg, så fattar jag ju att det blir för en vuxen att hjälpa med. Har själv inte provat att göra så, men det går nog. Så länge man läser för sitt barn så ‘översätter’ man ju på något sätt, bara genom att koda texten på sidan.

Minns dessutom hur jag lyssnade till min granne för många år sedan när hon läste Rödluvan för sin yngsta. Plötsligt hörde jag hur ingen alls blev uppäten, och förbluffades över vilken underlig version av boken de hade där på lekgruppen där vi satt, tills jag begrep att hon gjorde en snabbcensur av det blodiga förloppet.

Och det är ju också en slags översättning, eller simultantolkning, så att säga.

Annonser

Järtecken

Jag visste inte vad järtecken betyder. Det verkar vara ungefär detsamma som omen. Enligt Wikipedia ‘Järtecken, är varsel, förebud eller tecken på något, i folktron tron att vissa händelser kan säga något om en persons framtid och kommande händelser, positiva eller negativa.’

Ja, det får en ju inte att vänta sig något lättsamt, direkt. Christoffer Carlssons nya roman Järtecken är en deckare, med en mordbrand i centrum och en bygd där folk inte litar på varann.

Den utspelar sig på hemmaplan, både för Christoffer, och för mig. Och det var en intressant upplevelse att röra sig i skogarna öster om Halmstad, där han har placerat sina händelser, med start 1994 och fram till 2017. Christoffer har sagt att mycket av det som finns med i boken har funnits eller hänt på riktigt, och nu när jag insett att han har gjort en av sina huvudpersoner jämnårig med sig själv, så undrar man ju var gränsen mellan verklighet och påhitt går.

Christoffer Carlsson, Järtecken

Isak är 8-åringen vars älskade morbror Edvard misstänks för att ha dödat sin flickvän Lovisa. Och sedan går det som det ofta går. Edvard kanske gjorde det, eller inte, men på bygden ‘vet’ de att han är skyldig. Och det smetar av sig på resten av familjen, och det är Isak som får lida för detta.

Det är dystert ute i Marbäck. Men det är framförallt helt klart att Christoffer skriver om något han känner till mycket väl. Och för mig som gammal Halmstadbo var det en helt ny känsla att röra sig i trakter där man hör hemma. Fel årtionde och fel sida av stan, men ändå hemma.

Moderna kriminalromaner är tillräckligt realistiska att man vet att inte vänta sig alltför mycket ‘och så levde de lyckliga i alla sina dagar,’ men det är svårt att gissa hur dåligt det kan bli, eller om något positivt kan överleva.

Järtecken är ytterligare ett bevis för att författare skriver bäst när de kommer hem. Fler – fiktiva – Halmstadsbaserade brott står på önskelistan.

Kusligt verkligt

Den kom tidigt i boken, och jag hade faktiskt glömt att den skulle vara där. ‘Sov du lilla videung…’ var det, och det var jag som bidragit med denna vaggvisa. I en
dystopi.

Teri Terry, Fated - Sov du lilla videung

Teri Terry skriver böcker av den sorten som är svåra att lägga ifrån sig. Hennes första var trilogin om ett dystopiskt Storbritannien om ca 40 år; Slated, Fractured, och Shattered. Ungdomar som missköter sig får sitt minne borttaget genom en operation, och på detta sätt kan de få en andra chans till ett liv som någon annan. Trilogins huvudperson är Kyla, och läsarna undrade väldigt mycket om hur det hade kunnat bli så här.

Och nu kan vi läsa i en prequel om vad som hände. Det är värre än man kunde tro. Fated, som kommer ut om ett par veckor har så mycket gemensamt med hur det är i Storbritannien just nu, att man lätt kan bli illamående. Om nu boken inte var så hemskt bra, fast hemsk.

Teri Terry, Fated

Det är där videung kommer in. Teri bad mig om en vaggsång som en av hennes huvudpersoners svenska mamma kunde ha sjungit för henne. Och sedan ville hon veta om mamman kunde räkna med att få svensk sjukvård om hon återvände till Sverige. Jag trodde det (och dessutom är det ju meningen att vara påhittat).

Mamman försvann när landet stängdes för utlänningar. Man var tvungen att välja; stanna eller gå. Som utlänning hade man inga rättigheter, och ingen sjukvård. Storbritannien hade lämnat EU och stängt sina gränser och många människor var fattiga och där var svält och elände.

Detta är ju inte precis något som piggar upp för närvarande, med fem veckor kvar. Både de, och vi, har en grym, kvinnlig premiärminister. Att vara utlänning – om man stannade kvar – var en sak att dölja.

Jag bestämde mig för att skriva om boken innan jag kommit till slutet av Fated. Jag kan gissa en del, och jag har räknat ut ungefär hur tonåringarna i Fated hör ihop med dem i trilogin. De är en del av ‘föräldragenerationen’ i Slated, och därmed antagligen födda omkring nu eller för ett par år sedan. Fated torde utspela sig under 2020-talet. Kanske med handlingen som går tillbaka till förra året. Slated är från 2054.

Teri Terry, Fated - acknowledgement

Hur det går för dem är en annan sak. Hoppas att den halvsvenska tjejen får något lite positivt i sitt liv. Teri bad mig om ett smeknamn mamman kunde kallat sin dotter för. Som hon säger i slutet av boken så lånade jag henne visst mitt eget för Dottern. (Hon kommer att slå ihjäl mig…)

Här finns ett blogginlägg där Teri skriver om bakgrunden till den nya boken.

Min intervju med Teri från 2013.

Böckerna borde givetvis översättas. De är verkliga bladvändare, och med korta kapitel så tänker man att jag tar ett till. Och ett till. Och…

Christoffer Carlsson på Bloody Scotland

Jag lät Christoffer Carlsson få den sista koppen kaffe i Bloody Scotlands green room. Han var ju gäst här, och jag hade inte ‘lärt mig dricka kaffe än.’ Vi lyckades hitta ett hörn vid ett bord, fast rummet var knökfullt med yrkesmördare. Tre event hade precis slutat och alla författare hängde i det greena roomet ett tag, och pratade med varandra, så man knappt hörde sig själv tänka. Christoffer fastnade hos Denise Mina en stund, så jag hann pilla färdigt med min inspelningsmanick.

Christoffer Carlsson

Christoffer hade sett sådana förut, och visste att om han böjde sig ner och talade högt och tydligt, så skulle hans röst fastna på ‘bandet.’ Och det gjorde den. Ihop med minst trettio andra människors röster.

I alla fall… Jag blev glad tidigare på dagen när Christoffer berättade att han redan skrivit en bok som utspelar sig i Halmstad. Jag hade nämligen tänkt be om en sådan, annars. Den kommer till våren, och han har varit ‘lite rädd för att platsen jag kom ifrån inte är intressant nog.’ Men det är klart den är. Författare skriver ofta bäst om sitt eget lilla hörn i världen. När jag sade det litade han på mig, för jag är ju ‘så mycket äldre och klokare…’ Hmph. Tack!

Jag fick en verkligt detaljerad beskrivning på exakt var boken utspelar sig, men ni får nöja er med Tolarp, Marbäck och Fylleån, och spring nu inte ut i skogen och villa bort er! Han och hans bror brukade leka just där, och halvvägs genom skrivandet av boken bestämde sig föräldrarna för att flytta in till stan, där de nu bor på trettonde våningen med underbar utsikt. ‘Boken blev ett slags farväl. Det var rätt svårt… en bit av min historia som blivit oåtkomlig.’

Så den naturliga frågan till en kille som växt upp i den halländska skogen, var ju hur han kan veta något om att bo i höghus i Salem i Stockholms förorter? Christoffer fnissade lite, men sade att han har hunnit bo på flera ställen i Stockholm, både Vasastan (höghus) och Skarpnäck och Hagsätra (som är Salem). Han berättade om hur brotten i en förort skiljer sig från dem på Kungsholmen, och beskrev en smash & grab i Hagsätra. Själv tyckte han det var kul att bli igenkänd i kiosken. Det gav en känsla av hemmahörande.

Christoffer Carlsson, Johana Gustawsson and Will Dean

Skolan som beskrivs i böckerna om Leo Junker, låter som de flesta skolor, men jag måste i alla fall fråga var han själv gick. Snöstorpsskolan, som inte ens hade ett bibliotek, i ett otroligt gulligt litet område, där bara en elev inte var vit. Sedan blev det Östergård, där närheten till Andersberg gjorde att det var fifty fifty med invandrare. En väldigt bra integrerad skola, ‘kidsen från Snöstorp och Andersberg jämkades,’ och det gillade han verkligen. Man tänkte tydligen bara att den där killen var bra på fotboll, eller hade många hockey-kort. Det var ‘en humanistisk och rimlig syn på integration, och Christoffer är säker på att det hjälpt till med skrivandet.

Jag undrade om frekvensen av alla invandrarnamn han använder i sina böcker, om de motsvarar verkligheten, och det ansåg han att de gör. Det finns ju numera andra namn man kan heta än Carlsson. Christoffer tycker att Arne Dahls böcker ‘är jävligt intressanta,’ hur han startade med en rätt homogen A-grupp som sedan utvecklades i takt med att samhället gjorde det. Han sade att i sin egen nya bok finns det bara en del jugoslaviska namn, för det här var på 1990-talet. Folk går från att vara invandrare till att tio år senare ha vanliga jobb och allt det som hör till.  Jag muttrade något om hur exotiskt det var för mig att ha en ungersk klasskamrat i första klass, och en finsk kille i klassen på högstadiet. Christoffer kacklade att ‘det var ju spännande…’

Så flyttade vi tillbaka till gymnasiet, och jämförde mitt Sannarp med hans Sture-gymnasium. Han sade att Sannarp är/var en fin skola, Halmstads äldsta, men jag påpekade att på min tid var den nybyggd, och inte längre riktigt detsamma som stadens Allmänna Läroverk.

Jag hade ju blivit lite upprörd över ödena han givit sina chilenska karaktärer, med alltför tidig död. Christoffer sade att de kanske löper större risk att råka illa ut, men majoriteten gick det ändå bra för. Själv har han en professor i kriminologi som kommer från Chile. Tonåringar söker alltid spänning och det gör dem sårbara.

Han sade om integration i Sverige att man tror att folk antingen är terrorister eller änglar, men de är ju precis som vi; några är idioter, andra är änglar. ‘They are just people.’ Deckare har en roll att spela i hur man visar samhället och alla som finns där.

Christoffer Carlsson

Så, varför skrev han en tonårsroman mitt i allt det andra? ‘Sanningen, sanningen Ann,’ han kacklade och satte nästan kaffet i halsen, ‘är så jävla banal.’ Tydligen var tredje boken om Leo Junker så jobbig att skriva att Christoffer valde att göra avbrott och skriva något annat. Han vände på vad han höll på med, så det blev en story om en tonårstjej, ‘en brottsroman från en 16-årings syn,’ och det fick inte bli Kalle Blomkvist av det.

Och när den var klar undrade han vad han skulle göra med den. Förlaget påpekade att han var mitt i en annan serie, så tyckte det kunde få bli en ungdomsroman. Då gjorde han en del ändringar, mest baserat på vad han själv skulle ha velat läsa i den åldern.

Christoffer Carlsson, October is the Coldest Month

Jag frågade om han verkligen blev insläppt på Stirling High School dagen innan, med tanke på hur pass vågad Oktober är den kallaste månaden faktiskt är, med brittiska mått mätt. Han kacklade, och svarade att visst gjorde de det, och de var underbara. (Inom parentes berättade han om alla de länder som sade att våldet var OK, men som bad honom att tona ner sexscenerna i boken i översättning. De ville ha mer ‘pink and fluffy’ och han undrade nu vad det ens är.)

‘Lite gulligare?’

Han ‘vet inte vilken uppgift fiktion har idag, men jag vet från när jag var ung att fiktionen ska inte ljuga, den får inte skönmåla, den får inte uppfostra. Som ung läsare känner man det in a second.’

Så fortsatte Christoffer om Stirling High School, ‘i korthet, ja jag fick komma dit, de var fantastiska, det var typ, vi pratade om böcker. De läser allt, från Rankin till John Green, till Virginia Woolf.’ Han sade till dem att de ska göra vad de vill på fritiden, så länge det inte skadar någon. ‘Kanske inte jättepopulärt att säga i ett bibliotek…’

Jag nämnde en brittisk tonårsförfattare som blev utslängd från en skola, men att Christoffer ser ju så snäll ut…

På samma gång sade han ‘jag är ju så snäll, jag har så snäll framtoning!’

‘Du kanske är riktigt elak på insidan?’

Han kacklade till igen, ‘exakt, jag har ju det för mig, jag är ju så snäll, liksom… Men det var jättefint.’ Och när det ringde ut stannade många av dem och ville prata. Christoffer hade gärna pratat mer, kommit tidigare, men var tacksam för att ha fått tillfälle att vara där. När han är utomlands vill han alltid antingen besöka en skola eller ett fängelse. Det brukar gå bra, ‘kanske en gräddfil för författare? Svårt att ta sig in på anstalt i Sverige.’ (Jag kan tänka mig ett sätt…) Christoffer sade att han eventuellt kommer till Newcastle Noir i maj, och vill veta om det finns några bra state prisons där.

‘Jag är inte expert på fängelser,’ svarade jag. Han skrattade och bad om ursäkt, ‘sorry, du är mitt lexikon.’

Christoffer Carlsson, Johana Gustawsson and Will Dean

Innan Christoffer ställde ännu mer krav på min expertis bestämde jag att vi nog var färdiga. Jag hade ju redan fått honom att sitta kvar betydligt längre än vi kom överens om.

Vi ursäktade oss till dem som fanns kvar i green room, för vi blev lite högljudda på slutet, och så gick vi ut på King Street. Christoffer skulle upp till höger till sitt hotell, medan jag tog backen ner till vänster för att komma hem. Jag sade att jag kanske ser honom i Newcastle. Jag kan ju åka dit om jag börjar längta efter honom.

Låtsas-svenskar och annat folk

Christoffer Carlsson

Bloody Scotland gick av stapeln förra veckoslutet. Jag gick bara dit ena dagen, men gav den all den energi jag kunde förmå, och började med ett ‘svenskt’ event på förmiddagen.

Svenskt och svenskt; de hade Christoffer Carlsson där, i sällskap med fransyskan Johana Gustawsson och engelsmannen Will Dean. Johana är gift med en svensk, bosatt i London, och Will har med (nästan) egna händer byggt ett litet hus i en svensk skog någonstans, där han bor med sin svenska fru. Så de är praktiskt taget svenskar.

Det var i alla fall rätt så västsvenskt, med Halmstadkillen Christoffer, Johana som sommarsemestrar i Falkenberg, och Will, vars hus ligger ‘norr om’ Göteborg. Det var också det roligaste eventet, enligt min mening. Kanske hade Christoffer rätt när han sade att alla svenska deckarförfattare är likadana, bor på samma ställe – Bromma – och skriver samma böcker. Alltså behövs dessa låtsas-svenskar.

Vi hade t o m en svensktalande moderator, Jacky Collins, och det är man inte van vid, direkt. Ja, inte för att de pratade svenska, för då hade ju bara ungefär tre personer i publiken förstått vad som sades.

Will Dean

Will har en detektiv som avskyr skogar, och det är ju rätt så uppmuntrande. Johana hade hittat en bok om Jack the Ripper, där hon upptäckte att ett av hans mordoffer kom från Falkenberg. Och Christoffer har bara nyligen skrivit en ännu inte utgiven roman som utspelar sig i Halmstads-området, efter ett halvdussin Stockholms-böcker. Det är väl Bromma-influensen kan jag tänka mig.

I princip handlar allt om Kalles Kaviar, att alla kramas t o m vid första mötet, och att du måste ta av dig skorna inomhus, även om det förstör effekten av din fina klänning. Och Will är godissugen, men det ordnade sig när Johana tömde ut innehållet i sin handväska på bordet. Hembränt gjorde också ett snabbt gästspel (dock inte från Johanas handväska).

Och detta är ju verkligen allt man behöver veta om oss svenskar. Tur att de inte hade tre riktiga ena, för då hade det kanske blivit allvar. Som det var nu hade alla roligt, folk stannade och pratade så länge att åtminstone Christoffer praktiskt taget behövde bäras ut (så att nästa event kunde starta).

Johana Gustawsson

Litteraturfestival Glommen

Den fotbollen, den fotbollen… Vad den ställer till med. En del människor är konstigt nog intresserade av både boll och böcker. Inte jag, givetvis.

Litteraturfestival Glommen

För säkerhets skull bestämde sig den nya Litteraturfestival Glommen att starta sitt första år en timme tidigare. Det var säkert klokt, och den Bättre Hälften och jag anlände alltså till en full lokal med 25 författare och en massa böcker och dessutom hugade bokfans som handlade böcker. Det är alltid ett gott tecken när man inte kan parkera bilen.

Jo Salmson

Första rummet i Glommens Bygdegård bjöd på barnboksförfattare och nästa stora sal hade de ‘vuxna’ böckerna. Bland de förra fanns Ingrid Magnusson Rading, Therese Loreskär och Jo Salmson. De ‘lite äldre’ bestod bl a av Christina Larsson, Torbjörn Johansson och Anne-Marie Schjetlein.

Erika Widell Svernström, Therese Loreskär och Johan Rockbäck

Ulrika Larsson

Ulrika Larsson från Akademibokhandeln, dvs fd Larssons Bokhandel, inledde med att prata om alla de närvarande och att ge lite korta utdrag om vad böckerna handlar om. Tydligen går det efter ett tag lätt att sätta fel karaktärer i fel bok, så att säga, och hon tyckte det kändes bra att de flög runt lite i varandras historier.

Flera av författarna har levt ett tidigare liv på Hallandsposten, och av ‘kriminalarna’ blev Ulrika inspirerad av att åka till Hudiksvall. Jag noterade att traktens superkändis Lars Kepler inte var närvarande, men folk mördar rätt bra däromkring i alla fall.

Efter Ulrikas tal hade två av författarna boksläpp, och jag hörde åtminstone en champagne-kork som flög. Eller var det päroncidern som hetsat upp sig i värmen?

Själv höll jag mig till te med hembakta kakor och bullar ute på verandan, med fantastiskt utsikt över Kattegatt. Te, skugga och lagom vindar gjorde det perfekt. Lite senare när den Bättre Hälften hade hittats i skuggan bakom en buske på stranden, fick han lite kaffe, och vi tittade på medan arrangörerna för festivalen intervjuades ute på gräset.

Glommen

Vi skulle nog tagit med oss badkläder. Det är inte alla bokfestivaler som kan erbjuda egen strand. Med solsken.

Att släppa en bok

När det är dags för en bok att släppas ut i den stora vida världen, hoppas man att den får sällskap av lite päroncider, kanske. Goda lavendelskorpor.

Den hemlighetsfulla grottan

Fint var det i alla fall när Ingrid Magnusson Rading släppte sin nya barnbok Den hemlighetsfulla grottan under midsommarhelgen. Man kan inte ligga på latsidan när man skriver böcker. Först ska man skriva dem, och redigera dem, och någonstans där på slutet ska de överlämnas till läsarna, och i dagens läge är det oftast så att författarna står där och gör det jobbet med.

Den hemlighetsfulla grottan: boksläpp i hönshuset

Hyr lokal, annonserar, bakar, köper bubbliga drycker, och allt vad det nu kan vara. Inget man blir stormrik på, direkt.

Ingrid Magnusson Rading och Den hemlighetsfulla grottan

Men roligt kan man ju ha, förstås. I Ingrids fall satt hon i ett hönshus och ‘släppte’ böcker, dvs sålde och signerade. Och eftersom det var midsommarafton hade hönshuset – på Annies Gård i Haverdal – en midsommarstång utanför, som kläddes fin inför dansen. Om inte det är somrigt och svenskt, så vet jag inte vad som är.

Annies Gård

Och med svensk gästfrihet släppte Ingrid ännu fler böcker hemma hos sig, dagen därpå. Efter det kan man gå till en butik och köpa; på Ankaret, den lokala mataffären, på campingen, eller bokhandlarna inne i Halmstad. Eller på nätet, av Ingrid själv.

Ingrid Magnusson Rading