Månadsarkiv: februari 2013

Kändisarna, igen

Hade två hela dagar i Skottland. En till att träffa Dottern på. Den andra skulle jag använda till privata investigationer, i lugn och ro.

Men så var det ju syskonen Barrowman, vars andra bok kom ut för några veckor sedan. Det har varit lite mindre hallå om den, och jag hade inte tänkt göra något alls. Man får vara mer än nöjd med att ha fått en intervju en gång.

Så visade det sig att deras Edinburgh-besök var på min lediga dag. Men trots det bad jag Sonen att gå dit och ta lite bilder. Så kunde han och jag ses sedan, och så kunde det bli ett blogg-inlägg. Han sade ja, och sedan fixade han en veckas jobb i Lund, och då var jag insyltad nog att jag halvt skippade vad jag skulle gjort och åkte till Edinburgh i stället. En timmes resa för fem minuters fotograferande.

Man har ju sina prioriteter helt i ordning. Så jag åkte, och jag tog bilder. Mest dåliga sådana. Fick hela pressfotografområdet bakom ett snöre för mig själv, för det kom ingen annan. Där fanns t o m en fåtölj att sitta i. Och utkastare. Det har minsann inte alla författare.

Carole and John Barrowman

Efter bilderna gav affären mig gratis te på sitt café, och sedan åkte jag tillbaka dit jag kommit ifrån och försökte halvhjärtat att göra lite av mitt ursprungliga program. Men jag var för trött.

Vad gör man inte för ett glamoröst liv?

Annonser

Gratis ebok!!!

Lagom till Valentin kan jag erbjuda en gratis bok till en Kindle nära dig. Eller, om du inte har en, så kan man läsa boken elektroniskt på många andra sätt.

The Storm Bottle (ja, den är på engelska) av Nick Green finns att få gratis i dag och i morgon. Bara att klicka här för att ‘köpa.’ Det lär hjälpa att få många köp på kort tid, så att maskineriet märker att boken finns, och det lär i sin tur medföra fler inköp.

Nick har nyligen gjort sin bok till Kindle för att världen ska kunna få läsa den, medan han väntar på att det kanske kan bli en ‘riktig’ pappersbok en gång. Han är en av de bästa barnboksförfattare jag vet, och The Storm Bottle är inget undantag. Lämplig för alla åldrar från ca tio, och det finns absolut ingen övre åldersgräns!

Läs och njut. (Efter det kan man tänka sig trilogin om Cat Kin, som finns som konventionell bok.)

Nördig dödsbok

För att vara helt uppriktig så hade jag bara hört talas om John Green för att jag fått en av hans tidigare böcker att recensera. Jag läste den aldrig, även om den verkade OK, och nu har den nog hamnat hemma hos någon annan tror jag. Så jag kände att han antagligen var en ‘up and coming’ amerikansk författare. Men det var allt.

Någon jag pratade med nyligen hade träffat John i New York, och han hade varit trevlig. Så klart. Det är ju folk ofta.

Sedan fick jag en press release från hans nya brittiska förlag om den senaste boken, The Fault In Our Stars. Den handlar om tonårscancer, så jag tänkte inte precis be om ett recensionsexemplar. Men jag råkade se att han skulle turnera runt om i landet, för utsålda hus. Så jag bad om en biljett till det i stället, utan att ha kollat om jag kunde ta mig dit. (Det blev lite besvärligt, men det gick till slut. Kunde hundratals unga tjejer komma dit, kunde jag väl också.)

Nu tyckte ju förlaget att skulle jag gå, så skulle jag läsa boken först. Alltså kom den hit i alla fall. De första kapitlen var bra, roliga, välskrivna. Men om cancer. Jag tog en paus, och ansåg att det var bättre att läsa efteråt om jag kände mig hågad.

Hank and John Green and Jennifer Pinches

John är en kultfigur (annars hade det nog inte blivit utsålt på nolltid), och många i publiken hade rest lång väg för det här. Och visst är han gullig och rolig. Men det var lite predikant över honom, i all roligheten. Och han hade ursprungligen tänkt sig att bli präst, men var så dålig på det att han hoppade av.

Lillebror Hank kom med och sjöng för oss. Och en olympisk stjärna hade frågestund med ‘pojkarna.’ En av frågorna gick ut på om John kunde uttala den svenska titeln. Låt oss bara säga att han kunde behövt hjälp med att säga Förr eller senare exploderar jag.

Men det är en bra titel. Bättre än den engelska. Och snyggt omslag.

John Green, Förr eller senare exploderar jag

Jag läste lite mer på resan dit och tillbaka, och jag fick boken signerad, i lila tusch. Men trots det har jag inte bestämt om jag ska läsa ut den eller inte. Den är som sagt bra. Lite för bra. Jag gillar inte dödsböcker, men det ska man helst inte säga. Även kallat sicklit.

Jag är för gammal för att uppskatta döende tonåringar, även om de är roliga och vitsiga, och saknar både ben och ögon. Det blev lite för mycket av det onda för mig.

Men titeln är bra.

Kom på middag

Som vanligt undrade jag varför i hela fridens dagar jag utsätter mig för det här. Det var när jag gick hemifrån, på väg till Salford Quays för att äta middag med tre människor jag aldrig träffat, och bara en som jag mejlat med tidigare. Men jag intalade mig att jag alltid undrar ‘varför’ på utvägen, och tänkte att jag måste försöka komma ihåg hur det kändes på hemvägen.

Så man minns nästa gång. För det blir nästan alltid en nästa gång. Det är som barnafödande; man ‘glömmer’ en aning. Och precis som med födseln, så är det rätt trevligt. Efteråt.

Sedan funderade jag på hur stor risk det skulle vara att jag fick betala för oss allihop. Som tur var hade dessa främlingar vett att dela på räkningen, så det var bara faktum att det var min idé som gjorde mig till kvällens värd.

Förra året kände jag ett par av de författare som kom hitåt för att delta i Salfords årliga bokpris, och eftersom de vill ha sällskap var Dottern och jag där för att käka middag kvällen före. Tyckte det var en bra idé, så kollade in vem som kunde tänkas komma i år, men upptäckte att med ett undantag kände jag dem inte alls. Men jag tänkte att friskt vågat hälften vunnet, och satte igång att mejla och tvittra och fråga förlagen om deras författare var på väg hit.

Alla blev glada, men en del skulle inte komma till Salford. Så till slut fick jag Josh Lacey som jag nästan kände tidigare, samt Jamie Thomson (som jag inte ens hört talas om) och Gill Lewis, vars tre böcker jag var plågsamt medveten om att jag inte läst en enda av.

Vi träffades utanför the Lowry och valde Lime restaurang att äta på, och vi hade faktiskt väldigt trevligt. Jamie är hemskt pratsam och han höll låda hela kvällen tills Josh sade att han kommit för att sova (med en fyramånaders baby hemma kan man begripa det) och måste till hotellet NU. Veterinären Gill (som skriver djurböcker) var mycket trevlig, och sedan gick hon och vann morgonen därpå.

Så det var ju kul.

Och det var kvällen med, och jag måste komma ihåg att jag tyckte det, och kanske göra om det nästa år. Helst utan att jag går hemifrån och undrar om jag är riktigt klok. Det är jag ju.

Jamie Thomson, Barbara Mitchelhill and Josh Lacey

Fotot har jag knyckt av Gill, tror jag, och det är därför hon inte är med. Damen i mitten är Barbara Mitchelhill, som inte anlände förrän dagen därpå.

(Och för den som undrar så passar den här idén inte på de flesta liknande evenemang, eftersom folk oftast anländer på eftermiddagen för en prisceremoni på kvällen, plus kanske skolbesök morgonen därpå, följt av hemresa. Dessutom blir de matade av arrangören.)