Brinn mig en sol

Det är det där jag brukar säga. Även en bra författare är bäst på hemmaplan.

Här har vi Christer Carlssons andra deckare om/från Halmstad. Den är verkligen bra, och jag tror inte det är för att jag så att säga hittar bland mordplatserna, och att polisstationen – mestadels – är den jag känner bäst (för att få pass på; inte arresten).

Brinn mig en sol är ett citat från Elsa Grave. Även hon en välkänd person för både Halmstad och mig, och det blir inte sämre för att Elsa också får figurera lite grann i händelserna.

Handlingen går mellan ‘idag’ och 1986 och framåt. Vi börjar med en Christer Carlsson-typ av författare, som av någon anledning vill gräva i ett mord som utfördes på Nyårsåsen samma natt som Palme mördades. Inte den mest idealiska tidpunkten för att få polisinsatser att fungera. Polismannen Sven Jörgensson är den som hittar (det första) offret, och den som ger allt av sitt liv för att hitta gärningsmannen. Hans son Vidar ‘tar över’ när han blivit utbildad polis, för det här är inte ett brott som går att lösa snabbt.

Läsaren går mellan barn och ungdomar som blivit vuxna, och vuxna som blivit rätt så gamla, om de ens lever. Porträtten av dem känns helt verkliga; hur man levde och tänkte och vad man gjorde.

Där finns många möjliga mördare i porträttgalleriet, och många tragedier föds i dessa mord och lögner. Det är inte så att allt kan bli bra, bara man har mördaren bakom galler. Så enkelt är det inte.

Brinn mig en sol är mest en spännande beskrivning av nästan fyrtio år i områdena runt Halmstad. Det träffar man inte på var dag precis.

Arvejord

Jag har ju på sätt och vis varit där. Jag har också nästan varit en av de många människor Maria Turtschaninoff berättar om i sin senaste roman, Arvejord.

Inte så att jag varit i Finland, men det är märkligt hur dofterna på våren, eller vintern, eller vilken annan årstid som helst, om det så var på 1800-talet, i en skog långt borta, ändå är något jag känner igen. Om det är det nordiska, eller om det faktiskt är så att stora delar av världen är lite mera lika de andra, fast vi inte begriper det.

Arvejord sträcker sig från 1600-talet när en före detta soldat bygger sig en liten stuga, och sakta börjar bruka jorden, skogen, runt omkring. Det slutar i nuet, efter en slags prolog – den vackraste dikt jag läst om tankar om livet, efter att någon närstående har dött – som också är idag. Vi vet bara inte vem som dött, vem som är där nu, eller vad som hänt under fyrahundra år.

Den som känner mig vet att det egentligen är för mycket skog i Arvejord. Och mygg och hårt arbete och umbäranden. Mot slutet är det en lättnad när man inser att de flesta nu inte kommer att svälta ihjäl eller dö av tyfus. Under århundradena går det bra, och dåligt, för dem som brukar Nevabacka. Ryssarna kommer, vintrarna tar inte slut i tid och skörden blir aldrig till mat.

Vi lär oss hur folk hade det, och jag förundras över hur Maria kan veta allt vad en bonde behövde göra. Och kvinnorna, som ‘bara’ hade lättare sysslor, ‘laga mat och sy.’ På mitten kände jag alltför mycket vemod, och längtade efter en modern deckare med humor i, men det gick över. Jag behövde veta hur det skulle gå för mina människor. Beskrivningarna är kortfattade, lite som i Haleys Rötter. När man väl lärt känna X, går historien vidare; kanske till systersonen, eller någon längre bort. Men de har alla någon kontakt med vad som hänt tidigare, kan peka ut var någon drunknade eller mötte en björn.

Grät lite i början när jag mötte, ja vem mötte jag? Och på slutet när man sörjer alla som slitit, hoppats, och dött.

Om hur jag växte upp under diktaturen

Om hur rätt mycket var ganska likt, egentligen. OK, jag vet att en uppväxt i den svenska välfärden på 1960 och 70-talen inte alls var som den sovjetiska diktaturen, men det är intressant att se hur mycket en svensk flicka kan ha gemensamt med en rysk tjej, ett par år äldre. Vissa tankar och erfarenheter är de ‘samma’, var man än bor.

När jag ibland brukade berätta om författare jag ‘känner’ både på och utanför Facebook, för Den Pensionerade Barnbibliotekarien, var hon föga imponerad. Lite lustigt egentligen, för en förespråkare av den sortens böcker dessa skriver. Men med Maria Nikolajeva var det en helt annan sak. Henne var hon imponerad av; en riktig person, akademiker, kunnig, mm, mm. The real deal, helt enkelt.

Så när Sonen dök upp under mellandagarna med en hög böcker till mig, var jag lite förvånad att hitta en av Maria, Om hur jag växte upp under diktaturen. Drygt tio år gammal, och jag hade aldrig hört talas om den. Men jag tittade lite och kom fram till att den såg bra ut. Och man kunde ju kila in några sidor då och då, mellan allt annat som skulle läsas.

Jovisst. Jag upptäckte att jag valde Marias bok allt oftare, för den var så himla intressant. Detta att lära sig om livet i Moskva för ett barn och tonåring och ung kvinna, ungefär jämsides med mig själv. För boken slutar med att Maria flyttar till Sverige, vilket jag redan visste skedde för ganska exakt fyrtio år sedan.

Man blir lätt utmattad av att läsa om allt hon gjorde. Både för att det ryska vardagslivet krävde mer av sin människa, med köer och brist på allt möjligt; inte minst frihet att göra vad du vill. Men också för att Maria verkar ha haft så många idéer och så många planer och hon förverkligade så många av dem också.

Det är lätt att tro att Maria kom från en enkel bakgrund, men det gjorde hon verkligen inte. Familjen stod högt kulturellt och hon bodde nära Kremlin, och hon gick på konserter varje vecka, träffade författare och musiker, reste på semestrar (mestadels givetvis inom Ryssland), mm. Bristen på böcker att läsa gjorde att hon läste allt som hon kunde komma över, om det så var fjärde karbonkopian av en förbjuden roman.

Inte konstigt att hon kom så långt som att bli professor i Cambridge.

Passande nog träffade jag henne på Stockholms Konserthus, när båda våras favoritförfattare fick ALMA-priset.

Jag visste inte att hennes bok fanns, eller att jag skulle bli så ivrig att läsa den. Frågade Sonen var den kom ifrån. Han var lite osäker, men sa att den kanske var Marias…

Tack i alla fall.

Vad han gör

Den såg bekant ut, så där lite grann. Sonen hade blivit intervjuad om vad han gör, egentligen. Och ja, jag hade möjligen varit inblandad med lite redigering så att allt skulle se bra ut. Det var därför jag kände igen texten.

Men det är inte en dålig sak, att få berätta om jobbet. Folk tror ofta att det fungerar på ett helt annat sätt. Och att man översätter till ‘det andra’ språket. Som regel tar man alltså det man är svagast på och förvandlar det till något väldigt bra på sitt eget, det starkare, språket. Fast i vårt fall är det mer fadersmål än modersmål som gäller. Att vara normal är inte min grej.

Svart Sol

Svart Sol är den tredje och, jag förmodar, sista boken om Bente Jensen och hennes kolleger på Säpo. Andreas Norman startade trilogin med att ha Bente i Bryssel, vilket var klokt, för han känner staden väl. Men vad som har visat sig vara ännu klokare är att ha flyttat operationerna hem till Stockholm. För det är ingen fråga om saken, det blir bättre när man är på hemmaplan, och Svart Sol är bra mycket bättre än de första två. Där är ett par ojämna bitar när Andreas sträcker sig över Nordsjön och nämner det engelska språket, och London. Men man kan inte veta bäst om allt.

Det är svårt att recensera en thriller utan att ta bort just ‘the thrill’ i handlingen genom att prata om den. Men Bente jobbar i Stockholm nu, och hennes avdelning behöver överleva genom att ha något bra att visa upp för dem som bestämmer. Vit Maktare är ett av deras områden att bekämpa, och de har både infiltratörer och falska identiteter på sociala media för att hjälpa dem.

Men det räcker inte alltid.

Och till skillnad från äldre litteratur av denna typ, så känns det betydligt mera skrämmande för man vet att det händer nu, i verkligheten, precis som i boken. Och Andreas har använt Covid väl, vilket är både praktiskt, samt visar när handlingen utspelar sig.

Låt oss bara säga att Bente lever farligt, och att det finns många fula fiskar i Stockholm. Ju mer man ljuger och luras, desto svårare är det att veta vem man kan lita på. Om man nu kan det.

Jag läste på min Kindle, så kan väl inte direkt säga att den var en bladvändare, men det var närmast omöjligt att lägga den ifrån mig.

Och det var kanske anledningen till att Dagens Nyheter valde boken till sin följetong i sommar. Man måste ju bara läsa resten, helst så fort som möjligt.

Findus och andra katter

Jo, Dottern har börjat läsa godnattsagor för mig. Inte för att jag behöver hjälp att somna, precis. Fast det gjorde jag en kväll, sittandes i min fåtölj, medan Dottern med stor fasa tittade på. Läsandet kom till för hon insåg att hon egentligen inte hade vana av att läsa svenska högt. Prata, ja. Läsa, ja. Men inte detta.

Vi började med Elsa Beskow, Sagan om den lilla lilla gumman. Den var jag bra på ‘att läsa’ som litet barn. Dvs, jag hade hört den så många gånger att jag kunde den utantill och de stora barnen på gatan gick på det, och trodde faktiskt att jag kunde läsa, liten som jag var. Hah.

Den lilla gumman har ju alltså en katt, även om den ställer till det. Och katt har även Pettson.

Det var Pettson och Findus vi fortsatte med, alla böckerna vi äger som är på svenska (för vi har också haft en hel del på engelska). De är långa, och det var väl det som gjorde att jag tuppade av en sekund. Inte att de var tråkiga. Dottern till och med gjorde röster, så nu vet jag hur Findus kan låta. Ettrig liten katt, men i grunden snäll, för att inte tala om påhittig.

Sen körde vi med Jan Lööf, men de hade inte åldrats så hemskt bra, tyckte vi. Men bilderna gillar jag. Efter ytterligare en Elsa Beskow, var det dags för Kattresan. Jag hade faktiskt valt bort den vid mitt tidigare besök i bokhyllan. Lite tråkig, tänkte jag i en hast.

Tråkig och tråkig. Det var den inte. Den var min andra barndomsbok tillsammans med den lilla gumman som jag verkligen läste och läste. Men när Dottern satte igång, så kom jag plötsligt på hur det blir på slutet. Men hon är ju vuxen, så det skulle väl gå bra.

Men det ska jag säga, att när katten sprack, så undrade hon om det här verkligen var lämpligt i en barnbok för små barn. Hon var chockad. Och jag, ja jag medgav att jag nog varit lite äcklad av hela kattsprickningsmomentet på den tiden. Fast det hjälper ju att skräddaren kunde sy ihop katten igen…

Men det var allt i rysligaste laget. Och inte hjälpte det att jag talade om att Ivar Arosenius skrivit och illustrerat boken till sin egen lilla dotter. Det var ju längesen, förstås. Man tänkte nog på ett annat sätt då.

Fast som barn minns jag att jag funderade mycket på den sprickande magen. Den blev antagligen min barndoms horror story, så att säga.

Hö-hö-högt

Vi behövde nya små röda böcker, Dottern och jag. Ja, pass, alltså. Situationen med Brexit, för mig, gjorde att jag verkligen ville försäkra mig om ett nytt dylikt. Men med Corona var det lättare sagt än gjort. Kanske man skulle kunna ta en snabbresa till passpolisen i Sverige?

Nu var vi inte kvicka nog och fick både en och två flygresor inställda. Och det var väl tur, nu när t o m Sverige har blivit lite mera restriktivt än det varit hela året. Så Plan C var att åka till huvudstaden och gå till ambassaden, vars första mål verkar vara vad Systembolaget sysslade med förr; att bli av med kunderna. Men det gick att få en tid och vi bokade både tågbiljetter och hotellrum, eftersom vi haft den dåliga smaken att bosätta oss långt ifrån huvudstaden.

För sex, sju år sedan var vi på samma gata, lite längre bort, på bokförlaget Hodder, för att intervjua Marcus Sedgwick. Det skedde på sextonde våningen, och hissen dit upp var en glas-hiss som satt utanpå byggnaden. Jag insisterade på en normal hiss, och när jag väl var där uppe tittade jag inte ut genom fönstren.

Så i förra veckan tänkte jag på detta, för vi hade bett om rum på ett lägre våningsplan, om det gick. Jag hann nästan få in ett skämt om att jag ville undvika att bo på tionde våningen, höhö, när jag hörde receptionisten säga att han kunde erbjuda två sammankopplade de luxe-rum på fjortonde våningen.

Medan jag avstod från att svimma, så tänkte han till igen, och kom fram till att vi kunde få var sin svit på tredje våningen i stället. Men inte sammankopplade, om det var OK? Det var det. Mer än OK. (Ni skulle sett priset på en sådan svit. Ett pris vi alltså inte betalade. Men de hade inte direkt några gäster, pga Corona.)

Tänkte nästan skämtat igen, och dragit historien om Hodders glas-hiss, höhö. Gjorde som tur var inte det. För hotellet hade givetvis också en sådan hiss. Man märkte det inte där nere, men när vi åkte ner igen så steg vi in i en hiss med utsikt över gatan, långt där nere, t o m från bara tredje våningen. Lärde mig snabbt att vända ryggen mot gatan.

Ett annat önskemål Dottern hade haft, var att få utsikt över The British Library. Men hon avstod, för hennes besvärliga mamma hade så många andra krav. Och sedan visade det sig att sviterna låg precis där man såg biblioteket bäst. Det var stängt, men se det kunde vi. Och även ‘Hogwarts’ bakom. Samt räven som raskade över bibliotekets lilla torg.

Efter passärendet var avklarat, gjorde vi en avstickare för att kolla om den stora bokhandeln som borde vara stängd, pga Corona, men som påstod sig vara öppen när man kollade hemsidan, samt den lite mindre bokhandeln några dörrar bort, som också skulle vara ‘öppen’, verkligen var öppna. Fast det var de inte så klart.

Men julbelysningen på gatorna var vacker.

Mjukt och hårt

Som gammal posttant har jag åsikter om hur man förpackar saker man tänker skicka. Det är väldigt lätt att man ser för sitt inre öga hur varje litet paket reser iväg i knäet på en posttjänsteperson; någon som ömt håller i och vårdar det man vill skicka till det där andra stället.

Så är det ju inte riktigt. Det man överlämnar kommer att kastas i en container eller i en säck, i sällskap med många andra paket. Det kan gå bra eller det kan gå riktigt illa.

(Nu gjorde jag i och för sig en dumdristig sak en gång också. Lade ett sådant där ‘antikt’ kryddskåp med porslinslådor – med porslinshandtag – i en resväska, utan minsta vaddering,  och väntade mig att SAS skulle fixa hem det utan problem. Idioter har ofta tur, och det hade jag med. Bara ett handtag gick sönder. Och det är vad man har Karlssons klister till.)

Nåja.

För några år sedan skickade den isländske författaren Ævar Þór Benediktsson, av någon outgrundlig anledning en Muminmugg till mig. Han hade uppenbarligen visionen att varje paket sitter i någons knä, hela vägen fram. När den vadderade påsen kom till mig, var det ett hål på den. Jag kunde gissa vad som låg i kuvertet, och anade det värsta. Som tur var hade jag fel.

Jo, det var en Muminmugg i påsen och jo, det var inget annat som skyddade, inte det minsta hopknölade tidningspapper eller så. Men muggen överlevde och inget hade gått sönder. Stor pust.

Ganska nyligen var det en annan författare som skickade mig en Mumingåva. Jag måste gå omkring och se ut som om jag behöver mer Muminsaker. Den kom också i ett vadderat kuvert, men hade dessutom virats in i en massa bubbelplast, skickad som den var av ett företag som väl är proffs.

Väl, säger jag. För det som gömde sig längst inne var tepåsar, paketerade i en fin kartong. De hade nog aldrig gått sönder, hur de än hanterades på vägen. Kunde ha blivit våta kanske, men knappast. Det var så muggen skulle ha emballerats.

Men, allt slutade väl.

Och folk är bra snälla.

Per Karin Tage Arne

Medan jag vaknade så gott jag kunde i morse, insåg jag att det var redan den 1 augusti. Hur hände detta? Och om det var den 1 augusti så var det Pers namnsdag.

Inte för att jag direkt har en massa Per i mitt liv. Jo, optikern heter Per. Pelle, till och med. För det var Pelle jag kom att tänka på. Unge herr Melkersson på Saltkråkan, alltså. Han har namnsdag idag. Han firades relativt rejält, om jag minns rätt. Något om en tråkig födelsedag som skulle kompenseras.

Och så fick han dela dagen med Tjorven, som hette Karin som andra-namn. Tror jag. Jag har inte kollat detta i Saltkråkeboken (som jag för övrigt fick två ex av den julen boken kom ut.) Jag bara tänkte medan jag vaknade, för det gör man ju, så där, över 50 år senare.

Vad jag sen började fundera på var om Astrid Lindgren planerade detta när hon gav Pelle namnet Pelle? Eller var det en grej som bara hände när sommaren fortskred, och vi kom till Per Karin Tage Arne-dagarna?

Efter dessa djupa tankar gick jag vidare. Kan ‘alla’ svenskar ramsan med augustis första namnsdagar? Jag tror att jag har fått den i huvudet efter en moster (Karin) följt av Häxmammans goda väns två bröder som hette Tage och Arne. Men jag har hört andra människor rabbla namnen i följd, så kanske alla gör det.

Nästa steg i mina efterforskningar var att gå och byta blad i min vackra väggkalender för det var ny månad, och för att kolla att ramsan fortfarande gäller. För det svenskarna gör bra, är att byta ut namnsdagar. Tänk om Pelle hade hamnat i februari!

Men han var där, ihop med moster K och de numera nästan bortglömda (far)bröderna. Och jag undrar fortfarande om Astrid planerade det, eller bara kände att vi behövde lite tårta när sommaren började kännas seg.

I vilket fall, så känner jag att jag kunde behöva lite namnsdagstårta också. Vad som helst som piggar upp i Covidtristessen.

Julfrågesport

Många år känner jag någon av dem som tävlar. Varje jul byter BBC sitt frågesport-program University Challenge där universitetsstudenter tävlar om vem som är klyftigast, mot ett speciellt till jul där fd studenter som numera är lite kända får ställa upp för sina gamla universitet.

Och lustigt nog upptäcker jag alltsomoftast att någon av de tävlande är någon jag känner lite grann. Och så lär man sig vem som är allmänbildad och vilka som inte har en aning om det mesta här i livet. De flesta av mina bekantingar är författare, och det gläder mig att se hur nyttigt det är att syssla med böcker.

Man blir så intelligent. Eller så är det de intelligenta som hamnar i bok-branschen. Av fjorton lag på fyra personer har det ofta varit så att ‘mitt’ lag har vunnit, och det är inte dåligt.

I år var det Jo Nadin som stod på tur och tävlade för Hull. Och det var ju roligt, och hon var duktig, men sedan dök Lucy Mangan upp och var duktig hon med, i ett annat lag.

De är inte klara för säsongen än, så jag vet inte hur det går. Får hålla en tumme var för dem, kanske.

Programledaren Jeremy Paxman känner jag inte alls. Men Sonen och jag stötte på honom en gång. I en bokhandel. Det säger väl en hel del.

(Fotot ‘lånat’ av personen som tog det…)