Hö-hö-högt

Vi behövde nya små röda böcker, Dottern och jag. Ja, pass, alltså. Situationen med Brexit, för mig, gjorde att jag verkligen ville försäkra mig om ett nytt dylikt. Men med Corona var det lättare sagt än gjort. Kanske man skulle kunna ta en snabbresa till passpolisen i Sverige?

Nu var vi inte kvicka nog och fick både en och två flygresor inställda. Och det var väl tur, nu när t o m Sverige har blivit lite mera restriktivt än det varit hela året. Så Plan C var att åka till huvudstaden och gå till ambassaden, vars första mål verkar vara vad Systembolaget sysslade med förr; att bli av med kunderna. Men det gick att få en tid och vi bokade både tågbiljetter och hotellrum, eftersom vi haft den dåliga smaken att bosätta oss långt ifrån huvudstaden.

För sex, sju år sedan var vi på samma gata, lite längre bort, på bokförlaget Hodder, för att intervjua Marcus Sedgwick. Det skedde på sextonde våningen, och hissen dit upp var en glas-hiss som satt utanpå byggnaden. Jag insisterade på en normal hiss, och när jag väl var där uppe tittade jag inte ut genom fönstren.

Så i förra veckan tänkte jag på detta, för vi hade bett om rum på ett lägre våningsplan, om det gick. Jag hann nästan få in ett skämt om att jag ville undvika att bo på tionde våningen, höhö, när jag hörde receptionisten säga att han kunde erbjuda två sammankopplade de luxe-rum på fjortonde våningen.

Medan jag avstod från att svimma, så tänkte han till igen, och kom fram till att vi kunde få var sin svit på tredje våningen i stället. Men inte sammankopplade, om det var OK? Det var det. Mer än OK. (Ni skulle sett priset på en sådan svit. Ett pris vi alltså inte betalade. Men de hade inte direkt några gäster, pga Corona.)

Tänkte nästan skämtat igen, och dragit historien om Hodders glas-hiss, höhö. Gjorde som tur var inte det. För hotellet hade givetvis också en sådan hiss. Man märkte det inte där nere, men när vi åkte ner igen så steg vi in i en hiss med utsikt över gatan, långt där nere, t o m från bara tredje våningen. Lärde mig snabbt att vända ryggen mot gatan.

Ett annat önskemål Dottern hade haft, var att få utsikt över The British Library. Men hon avstod, för hennes besvärliga mamma hade så många andra krav. Och sedan visade det sig att sviterna låg precis där man såg biblioteket bäst. Det var stängt, men se det kunde vi. Och även ‘Hogwarts’ bakom. Samt räven som raskade över bibliotekets lilla torg.

Efter passärendet var avklarat, gjorde vi en avstickare för att kolla om den stora bokhandeln som borde vara stängd, pga Corona, men som påstod sig vara öppen när man kollade hemsidan, samt den lite mindre bokhandeln några dörrar bort, som också skulle vara ‘öppen’, verkligen var öppna. Fast det var de inte så klart.

Men julbelysningen på gatorna var vacker.

Pedagogiskt?

Bra skräp? Eller bra skräpigt? Pedagogisk läsning?

Ja, det vete katten.

Den här artikeln förorsakade en del diskussion på Facebook under senaste veckan. Vi gamla tycktes alla ha läst och gillat varierat ‘skräp’ under barndomen; Kitty, Biggles, Blyton, Kulla Gulla. Och även om man som vuxen kanske inte längre älskar dessa böcker, så gillar man effekten de hade på oss som unga.

De gjorde oss till läsare.

Tydligen ska allt vara pedagogiskt nu. Om det är vanliga vuxna som själva kommit på detta, eller om de skrämts till sin nya attityd av andra som ‘vet bäst’ ska vara osagt. Själv känner jag varken Johanna Sandberg eller Anders Jacobsson som är de med åsikter i artikeln. Men de har helt rätt. Vi behöver lätt och rolig läsning som barn. Annars blir det inte läsare av särskilt många. Uttråkade i tidig ålder eller bortskrämda av elitidéer.

När jag började läsa Litteraturkunskap på Göteborgs Universitet runt omkring 1980 blev jag – positivt – förvånad över en av kurserna; två poäng i barnlitteratur. Det motsvarade visserligen bara två veckor i tid, men läslistan var lång. Å andra sidan läser man som vuxen rätt fort, speciellt barnböcker.

Det var inte bara Anne på Grönkulla och annat mera ordentligt som skulle behandlas. Kitty fanns med på ett hörn, och Fem-böckerna. Och ännu ‘värre.’ Man skulle läsa en Allers-roman e dyl, samt en Nick Parker. Detta för att kiosklitteratur till stor del lästes (läses?) av barn. Jag hade gjort det som barn, men trodde jag var ovanlig. Tydligen var vi många som njöt av Barbara Cartland m fl.

Den kursen frigjorde all oro över böcker och läsning. Efter det har jag tillåtit mig läsa vad jag vill. Och nog kan en Fem-bok vara betydligt roligare än en präktig bok, rekommenderad av en lärare som vill väl?

Dessutom är det viktigt att vara medveten om att Fem-böcker inte gör en dum i huvudet, eller att James Joyce vid elva års ålder skapar små genier. Jag pryade i en bokhandel. En av de anställda föreslog att jag skulle läsa Graham Greenes The End of the Affair (ja, på engelska, dessutom). Det var inget fel på boken, men det var fel ålder på mig.

Och barnsliga – dvs lättlästa – men tråkiga böcker är inte ett dugg bättre. Rekommendera det som fyllde dig med entusiasm. Fundera bara på om barnet är i ungefär samma ålder som du själv var den gången.

Det bästa med bra barnböcker är att man aldrig behöver sluta läsa dem. Om de är bra, så är de bra. Så enkelt är det.

Varbergsmässa

Jag har precis lärt mig att Varberg har en alldeles egen bokmässa, som går av stapeln nu på lördag. I Varberg…

Halländsk Bokmässa, heter det visst. Och den ser riktigt trevlig ut. Lagom stor, och så där. Fick reda på det av Ingrid Magnusson Rading, som finns med i programmet, med sin bok om Haverdal.

Men det finns andra gamla bekanta också. Bo Lindblom är ett namn från mitt förgångna, på den tiden han var ordförande för Amnesty i Sverige. På den tiden när man trodde att vi kämpade för något som skulle segra och att allt skulle bli bättre, om än så sakteliga. Det skulle vara intressant att höra Bo prata, fast det kan jag ju inte, med tanke på att jag befinner mig i fel land.

Elsa Grave-sällskapet har också en programpunkt. Tydligen skulle Elsa fyllt 100 nästa år. Jag minns henne väl. Första gången såg jag henne på ett tåg, i sällskap med en tonårig tjej, som att döma av hur bra de bråkade antagligen var hennes dotter. Sedan dök hon upp i en Femina-artikel, och då insåg jag vem hon var. Ännu senare brukade ‘mina’ lantbrevbärare (dvs kolleger på posten) prata om henne, för de blev ombedda att mata katten och vattna blommorna när hon inte var hemma. Jag t o m hittade en av dem –  lantbrevbärare alltså – i en veckotidning, där Elsa nämndes.

Så Elsa var verkligt folklig av sig.

Haverdals Therese Loreskär kommer också. Givetvis, kan man säga. Therese tycks vara med på det mesta.

Där är många, många författare, som pratar om sina böcker på ett par olika scener/rum. Och om man så önskar kan dagen inledas med frukost med Aino Trosell, vilket låter rätt civiliserat.

Och om jag befann mig i Varberg, så vet ni vad jag skulle ha för mig.

Kort nordisk sammanfattning

RSI, vad heter nu det på svenska? I alla fall, högerhanden är inte glad, och då är inte jag det heller. Åtminstone inte när huvudet säger ‘att nu ska vi skriva lite’ för det vill handen inte alls. Den har två intervjuer att få ner på papper, så att säga, och det går så långsamt att tiden nästan går baklänges.

Men ni blir väl glada att höra att en av dem är mitt samtal med Maria Turtschaninoff, som jag efter bokhandelsnederlaget i Halmstad fick möta i Edinburgh i augusti. Det var ett bra tag sedan. Utskriften kommer en vacker dag. Det lovar jag.

Jag har fått tag i alla Marias böcker nu, och läser dem sakta. Man vill ju spara sig lite, så de räcker ett tag. Har recenserat dem på engelska, vilket givetvis är en aning dumt, eftersom ingen av mina läsare kan läsa dem. Men bortsett från det…

Maria var inte min enda svensktalande författare i Edinburgh, för jag lyckades fånga Christoffer Carlsson en kväll också. Han var snäll nog att sitta en stund i skymningen med en gammal tant, och med vår poet laureate vid bordet intill. Christoffer var rätt så okänd före sitt framträdande med Cat Clarke, men jag skulle säga att han gjorde succé.

En annan kväll småpratade jag med översättaren Daniel Hahn, och vi täckte det viktigaste, som Århus 39 och hur många muminmuggar en människa ska ha. Den konversationen ledde till att jag nu inte bara äger en muminmugg utan två. Daniel hade träffat Ævar Þór Benediktsson från Island, vars novell i Århus 39-antologin som Daniel redigerat, innehåller kloka tankar om hur många muminmuggar en bibliotekarie kan förväntas ha. Och en är för lite. Detta innebar att Ævar gav oss varsin mugg, vilket var oerhört generöst av honom.

Århus 39, ja. Det är en barnboksfestival i Århus, så klart, som går av stapeln i slutet av oktober. Enligt Daniel kommer nästan alla de 39 medverkande från antologin. Plus ett antal större namn, som Meg Rosoff och Eoin Colfer. Detta gör att jag hemskt gärna vill åka dit, men jag är inte bara trött, utan har insett att Århus inte är det allra lättaste resmålet från Skottland. Men nog skulle det vara kul. Hade t o m hittat ett hotell med havsutsikt…

Listan med nomineringar till ALMA-priset kom i veckan. Och medan Meg Rosoff av förklarliga skäl inte finns med, så kan man hitta både Daniel och Ævar i rollen som läsfrämjare och Maria som författare, så nog har jag träffat mycket duktigt folk.

Och vem än som vinner, så räcker prispengarna till en ny muminmugg eller två. Såvida inte någon helt annan kommer först. Fast alla borde ha minst tre muggar.

Var är böckerna?

Det här kommer att låta löjligt, men i över två veckor gladde jag mig att jag skulle komma in till Halmstad och kolla in böcker av Maria Turtschaninoff i stans båda bokhandlar. Efter att jag läst Maresi och Naondel på engelska såg jag fram emot att kunna köpa och läsa resterande böcker på svenska.

Jag skulle kollat in det här lite noggrannare, och hade jag gjort det, kunde jag gått på biblioteket och lånat och läst under semestern, och hunnit lämna tillbaka. Men det gjorde jag alltså inte.

På fd Meijels bokhandel (om jag inte får använda de gamla namnen tappar jag bort mig) hittade jag ett ex av Maresi. Stolpade ilsket bort till fd Larssons där jag förvirrat snurrade runt bland åldersgrupperna. Hittade 3-6 och 6-9 samt 9-12 och därefter undrade jag vad tonåringarna skulle hitta på.

Ja, inte läsa Marias böcker i alla fall. När jag väl fann Unga Vuxna hittade jag inget alls jag ville ha.

Man skulle kunna resonera som så att ‘gamla’ boktitlar inte platsar, men på Meijels fanns en hel uppsättning av Michelle Pavers böcker, och de är rätt gamla nu.

Jag kom hem och gjorde min efterforskning. Lite som att stänga stalldörren när hästen för längesedan sprungit sin väg. Kontaktade både Maria och förlaget. Lärde mig att av de fyra böckerna jag siktat in mig på, blev bara två köpta av Sverige, medan de andra stannade i Finland.

För det är väl det det hänger på. Svenskar är som vanligt mindre intresserade av grannländernas bokproduktion än grannarna är av svenska böcker. Jag hade bara trott att det inte var så, samt att Maria fått fina priser för sina böcker och då så…

Väl?

Vin och te med barnens tvättinrättning

Ja, eller vad man nu ska kalla honom på svenska. Children’s laureate är titeln på den barnboksförfattare som liksom är kung/drottning i ett par år, och som reser runt och sprider extra goodwill för barnböcker och läsning och kämpar för att biblioteken ska finnas kvar. Och allt det där.

Den nuvarande heter Chris Riddell, och han både skriver och illustrerar, både sina egna böcker och åt andra, samt ritar träffande karikatyrer på politiker i The Observer varje söndag. Och han är både snäll och trevlig, dessutom. När han blev utnämnd förra året var det någon honom närstående som råkade kalla honom children’s launderette i stället, så det brukar han berätta om på sina resor.

Jag var extra ledsen för att ha missat Chris i Edinburgh i augusti, eftersom jag hoppats intervjua honom. Men som tur var kom han till Stirling några veckor senare, och då sammanstrålade vi, över te (för mig) och ett stort glas vin (för Chris, eftersom det var någon annan som körde honom) och vi fick ett trevligt samtal, som jag nu äntligen skrivit färdigt på.

Han, som så många andra, kämpar för böcker och bibliotek för alla. Men det är verkligen inte lätt. Man får i alla fall glädja sig åt att en så stark och entusiastisk man fick uppdraget, nu när det är värre än någonsin. Och jag gläder mig över att vi hann ses, och över hans dagliga små teckningar där vi kan följa hans öden och äventyr.

Mässtider

Nio år efter senaste Bokmässebesöket var jag tillbaka i Göteborg. Och för att vara ärlig var det bara för Meg Rosoffs skull. Inte för att det inte är bra där, för det är det. Men det är så jobbigt att jag kände jag ville åka hem så fort jag kommit dit. Man får skylla det på hög ålder och allmänt dålig ork.

Men jag hade ju tjatat om Meg för Bok & Bibliotek, och om Bokmässan till Meg, så när de tu till slut skulle mötas behövde jag liksom vara med.

Och efter att ha sett listan på Megs programdeltagande, blev det bara att avbeställa en del andra författare, för skulle jag stolpa efter, så skulle jag. Fast sedan visade det sig så klart att hon hade ännu mer på programmet än min lista sa.

Jag sprang på Meg och hennes ledsagare Helen från ALMA redan före första programpunkten på torsdagen, så vi pratade lite, kollade in foton på hennes mobil, och det visade sig att Helen hade träffat Sonen i maj. Jag var så på hugget att jag t o m satte mig på första raden för första pratet (men det fortsatte jag förstås inte med), och sedan hängde jag på och gick runt på ett par program till, och hann snacka mer med Meg i pausen medan hon slurpade i sig en blåbärsdrink. Den var så skär i färgen att jag kom att tänka på Philip Pullmans rosa glass 2005.

Med presspasset runt halsen kom jag även in på Megs seminarie, fast kön till Patti Smith i rummet bredvid gjorde det lite svårare än det borde varit. Den Nya Bibliotekarien kom och satt bredvid mig, vilket är en av de många trevliga sakerna med Bokmässan; detta att man hittar folk man känner.

Efteråt kopplade jag av med en aning fysik, med Christophe Galfard och Ulf Danielsson. Det var faktiskt nio år sedan jag först träffade Christophe, också, och han ser precis lika ung ut som då, och kan t o m prata ‘lite’ svenska.

Medan jag samlade ihop mig över en mycket åldersstigen lussekatt (förra årets, från Dotterns frys, två dygn tidigare), kom Meg strosande, i förhoppning om att hitta sitt hotellrum så hon kunde ligga ner ett tag.

Och nästa morgon råkade jag sitta på samma plats, när hon kom och ville ha sällskap över en kopp kaffe. Så till slut blev det en skär drink för mig också, och den var förvånansvärt osötad. Jag försökte sedan orientera oss fram till Brombergs monter, och lyckades nästan.

Lämnade Meg där och sprang vidare till ett seminarie med Chris Haughton; en irländare som gör fina bilderböcker, och även designar rättvisa mattor och annat. På vägen råkade jag springa förbi Skolkompisen med Den Nya Bibliotekarien och Pizzabella, som alla stod och åt en tidig Thailunch. Själv åt jag min medhavda macka inne på seminariet, som de flesta andra.

Direkt till ytterligare ett seminarie, med Jonathan Stroud, som pratade med Lotta Olsson om sin Lockwood-serie, och Mats Strandberg som skriver rysare som utspelar sig på Finlandsbåtarna… Det var min andra programpunkt med Jonathan, som hade ett miniseminarie dagen innan också.

Efteråt var det spring direkt till ett monterframträdande för Meg, där jag hade bestämt träff med både Pippi och Skolkompisen. Den senare ville absolut inte bli introducerad för Meg, så hon stack, och det blev bara Pippi som fick heja på ALMA-vinnaren.

Sedan bjöd hon mig på te med kanelbulle (Pippi, alltså) och vi satt och skvallrade så där lagom, om väskmordet och om ärkebiskopar och annat.

Därefter var det mer än dags att gå och vila upp sig och bara göra ingenting. Men roligt hade det förstås varit. Och tänk att Meg äntligen fick sin Göteborgs-inbjudan och att alla var så glada att se henne. Inte bara jag. Och hon fick dra historien om sin sexiga hästbok flera gånger. De gillar den. Och svenskarna är tokiga i Den Jag Var.

Läs den. Och alla de andra.

Ute på vift

Vift är jag ute på nu också, och det hjälper verkligen inte med att man ska hinna med trippelbloggande ihop med allt annat i livet.

Lyckades pricka in en snabbtur till Stockholm för att närvara på Konserthuset i förra veckan, när Meg Rosoff fick Astrid Lindgrenpriset. Den Bättre Hälften följde med, när han fick höra att jag tänkte åka tåg. Så vi klädde upp oss för att Meg inte skulle behöva skämmas över oss. Att döma av antalet Gudrun Sjödénklädda damer utanför, hade jag valt rätt utstyrsel.

Det var fint och bra på alla sätt, med lagom tårar som föll och allt det där. Trångt som sjutton på minglet efteråt, där jag slängde mig in för att hitta familjen Rosoff. Stötte ihop med Astrids dotter Karin Nyman i trängseln. Till slut hittade jag Meg själv, som påstod att familjen fanns längre in, och hon hade rätt. Hälsade på herr och fröken ‘Rosoff’ samt Megs två systrar och styvmor som kommit från USA för att se affischer på henne över hela Stockholm.

Hälsade också på Maria Nikolajeva som hastigast, vilket var trevligt eftersom vi aldrig setts utanför Facebook.

Detta var inte enda bokresan i vår. Strax efter priset tilkännagetts bar det av till London på 24 timmar, med flyg ner och sovvagn hem. Hade en ledig eftermiddag, då jag passade på att gå på Londons bokmässa, bara för att se hur det var. Annorlunda än Göteborg, kan man säga, men inte nödvändigtvis bättre eller sämre.

Anledningen till resan var en minnesstund för Terry Pratchett. Stund och stund, förresten. Det skulle ta två timmar, men tog tre. Utan paus. Men det gick, och det var givetvis både rörande och roligt, med alla möjliga personer från Terrys alltför korta liv som kom och pratade, eller i Steeleye Spans fall, sjöng och spelade. Neil Gaiman var där, och Eric Idle var inte där, annat än via teknik.

Några dagar senare var jag på Yay!YA+ som är Skottlands svar på YALC i London. Det är därför den går av stapeln i den lilla betongstaden Cumbernauld, inte alltför långt hemifrån. En hög kända, och i år mindre kända, författare av tonårsböcker kommer och pratar med 200 skolelever under en hel dag. Många av dem är vansinnigt unga, och jag håller nog med Meg Rosoff att det är bra att fylla 46 innan man börjar skriva.

Och nu sitter jag som sagt på vift i Sverige i sommarljuset. Först var det för varmt. Nu är det för kallt. Men det är väl det man har sin nya Gudrun Sjödénkofta till. Den som gjorde att Den Bättre Hälften kunde hitta mig i minglet, för att färgen SYNS.

Den Pensionerade Barnbibliotekarien var också på vift denna veckan. Hon kom flygande för att fira min alltför storsiffriga födelsedag, ett par dagar efter alla andra. Under tiden var Dottern på vift åt andra hållet, på konferens i Uppsala, där hon ‘råkade’ vara tvungen att tala inför 500 delegater. Veckan före ALMA-utdelningen var Sonen i Stockholm, också på konferens, där han både hann med att krama om Meg på Kulturhuset och praktiskt taget adoptera henne, samt fick ett oväntat tal av kulturministern som snubblade över hans översättarkonferens av en ren händelse, och bara måste hålla tal.

Nu tycker jag det kan vara dags att inte resa alls ett tag.

Kriget i 67:an

Fortfarande när jag tittar på en marginal i en dagstidning, så minns jag Mirjam. Hon skrev ner sin historia, och hade så ont om papper att hon till slut skrev på allt, t o m i marginalen på vad hon kunde hitta.

Mirjam var ju inte riktig, förstås. Hon var huvudpersonen i Mirjam i Amerika, av Lisa Tetzner, och den boken kommer lite mot slutet av Tetzners serie om barnen i 67:an. Men som barn startade jag med Mirjam, för jag hittade boken på biblioteket och visste inte att det fanns böcker både före och efter. Tror inte jag insåg det efteråt heller.

Men en dag fanns en annan bok i hyllan (minns inte vilken) och jag insåg att det var samma flicka. Så jag läste igenom alla jag kunde hitta, i den ordning som de dök upp. Det tycktes inte göra något att kronologin var lite hipp som happ.

Just då betydde andra världskriget inte särskilt mycket för mig. Det var som en rätt naturlig sak som hänt för inte så hemskt längesedan (på sextiotalet). Att Erwin från Berlin hamnade i norra Sverige var lite lustigt. Men det som gjorde allt så intressant var att kunna följa dessa barns öden och äventyr, vart i världen de än hamnade.

Och det som gjorde det bäst av allt – för mig – var slutet, när alla som varit skingrade, samlas i Schweiz efter kriget. Det inkluderar de andra karaktärer som ‘adopterats’ under bokresans gång, och kändes för mig som ett FN i miniatyr. Massor med språk, och vänskap över gränserna.

För ett svenskt barn som inte haft en aning om hur kriget påverkat folks liv (att höra mina släktingar prata om ransonering och mörkläggningsgardiner i Sverige är ju inte precis samma sak), var det en riktig uppenbarelse att läsa om Tyskland i ruiner. (Jag hade rest genom Tyskland men inte sett något av detta, och trodde förstås att det alltid sett ut som när jag var där.)

Lisa Tetzner kan inte gärna ha vetat vad som skulle komma, när hon började skriva om barnen i hyreshuset i det fattiga Berlin i början av trettiotalet. Det är det som gör det ännu mera fantastiskt; att hon anpassade böckerna efter verklighetens allvar. Själv fick hon fly undan Hitler och bodde i Schweiz resten av sitt liv.

När jag flyttade till England, tog jag för givet att denna världsförändrande bokserie var välkänd här med. Men det är den inte, för den har aldrig översatts till engelska. Och det har jag svårt att förstå.

Man kan tycka att det är för sent nu, men å andra sidan kommer det nya krigsböcker varje år, även från ‘andra sidan’ sett. Så jag tycker det kunde vara bra med en engelsk översättning. Jag insåg ju inte då att vi hade tur i Sverige, som fick böckerna på svenska nästan omedelbart.

Mitt problem är att jag lånade dem på biblioteket, vilket innebär att jag inte äger hela serien. När den återutgavs på åttiotalet köpte jag så många delar jag kunde, men det verkar som om de inte hann ge ut alla.

Jag läste högt för Sonen under några år tills han blev för gammal, med vilket jag menar att en trettonåring inte alltid kan anpassa sitt sänggående med sin mammas lästid. Så han övergavs halvvägs över Atlanten, och har aldrig läst resten. Kanske skulle säga till honom att läsa själv, nu när han kan. Och översätta, när han i alla fall är igång.

(För att se hur det kändes att läsa dem när de publicerades, kan jag rekommen-dera Enn Kokks blogginlägg om sina favoritböcker. Det var det första jag hittade när jag började söka efter ‘bevis’ att jag inte var galen.)

Stockport-vinnarna 2013

I år blev jag faktiskt inbjuden till den fina prisceremonin på The Plaza, men när det visade sig att jag inte skulle få fotografera där, kom jag fram till att det inte var någon mening att gå. Jag gjorde vad jag brukar och promenerade till hotellet fem minuter bort där de vinnande författarna bor när de kommer till Stockport.

Det tog mig halva måndagen att luska reda på vem som vunnit. Thomas Taylor vann med sin bilderbok The Pets You Get! i den yngsta åldersgruppen. Nästa kategori är också bilderböcker, och jag har inte riktigt fattat vad det är för skillnad. Vinnarna där var Jeanne Willis och Tony Ross med Hippospotamus, som jag har läst och tyckte om.

Mellangruppens vinnare var Christopher Edge med Twelve Minutes to Midnight, och han var visserligen i stan, men inte med på hotellet, så honom såg jag inte. Nästa åldersgrupp hade röstat på Matt Dickinsons Mortal Chaos, som jag har tittat på varje gång hans böcker anländer, men inte läst. De ser spännande ut, dock.

De äldsta röstade fram Katie Dales Someone Else’s Life, som jag vet att jag började läsa och att den verkade bra. Men jag tror inte att jag kan ha läst färdigt boken, men jag minns faktiskt inte varför. Det förvånar mig inte att den vann.

Jeanne är alltid oerhört glamorös, och det var hon i kväll också. Men hon fick allt konkurrens från Katie Dale, som var klädd i den mest sagolika klänning jag någonsin sett på en litterär sammankomst. ‘Gubbarna’ såg mest vanliga ut…

Jag hoppas alla hade trevligt på The Plaza, och att massor med barn köade för att få massor av böcker signerade.