Arvet

Det har visst blivit tradition att jag läser Rachel Ward på svenska. Jag hade knappt läst ut Döden i dina ögon förra hösten, förrän Rachel skickade mig Arvet, som är bok två. Och i enlighet med mina idéer om att man inte bara ska slänga sig över nästa bok när man kan, så fick den här ligga alldeles för länge till slut. Tredje boken är inte långt borta, vad jag kan förstå.

Arvet handlar om Jems son Adam, som precis som sin mamma kan se när folk ska dö. Han bor med sin farmor (egentligen gammalfarmor), och när de evakueras till London från västra England blir han orolig, för halva bussen är full med människor som alla ska dö på samma datum. Snart.

Inte blir det bättre när han börjar skolan, för de flesta där ska också dö på nyårsdagen. Adam träffar en tjej, Sarah, som blir livrädd för honom, för hon har upprepade gånger sett Adam i en återkommande mardröm.

Men deras vägar möts hela tiden, fast Sarah är rädd, medan Adam gillar henne. Och sedan föder Sarah barn (inte Adams) och nyårsdagen närmar sig, och de vet att de måste göra något, men vad?

Året är 2026 och i London har de en regering som inte litar på befolkningen. Alla är ‘chippade’ så att man kan kolla var de är och vad de gör. Adam behandlas som en brottsling. Och sedan kommer nyåret 2027 och vad han sett och fruktat händer. Det Sarah sett i sin mardröm händer också.

Frågan är vad som kommer att ske härnäst.

Detta är en fantastisk bok, och man vill bara läsa mer och mer. Bortsett från huvudpersonerna har Rachel skapat ett par intressanta småroller, som jag egentligen önskar jag kunde få se mer av.

Jag börjar bli trött på de nu alltför populära dystopiska romaner som publiceras, men Rachels böcker är av en helt annan kaliber.

Tystnad, tagning – på teve

Jag startade Bookwitch på svenska med Michelle Magorians Tystnad, tagning. Nu har den kommit som tevefilm i jul. Jag hade trott att den skulle bli juldagsfilm allraminst, men den var faktiskt på redan i söndags, så jag missade den nästan. Den Bättre Hälften och Sonen och jag tittade med middagen i knäet, medan Dottern satt kvar i St Andrews och tittade med sin middag.

Boken är ju vansinnigt lång, och handlingen omspänner en hel del, med massor av småintriger. Med en film på 90 minuter måste det mesta skäras bort, så egentligen var det bara Henrys familjegåta som blev kvar. Lite filmografi och lite skola, men mest inte. Det var en aning Harry Potter över den. Man undrar om folk som inte läst boken ens kan hänga med.

Och har man läst boken saknar man en hemsk massa bra saker. Dessutom dubblerade de rätt många av rollerna. Jag kan förstå varför, men det blev nästan lite tokigt ibland. Och mycket av det bästa försvann genom det.

Men, det var trevligt med gammaldags miljöer, och Sheila Hancock som Henrys farmor var en super-ragata av ordentliga mått. Fast inte ens hon var riktigt så uschlig som farmodern i boken.

Det roligaste med filmen var nog att biografen som Henry och hans kompisar gick på bio på, var ‘vår’ gamla bio här i Stockport. Eftersom allt utspelade sig 1949, så behövdes en äkta, gammal biograf, och vår Plaza är nyrenoverad och ser ut som en riktig trettiotalsbio. Det finns förmodligen inte så många sådana, och det är kul att Plaza kan användas på det här sättet.

2011 års julkort

God Jul!

Vikingar och andra gudar

Är det lika många vikingar i barnböckerna i Sverige? Här har vi en veritabel vikingainvasion. Ja, jag vet att det var det vikingarna sysslade med. En sentida ‘fornnordisk’ invasion, menar jag.

Förmodar att det är bröd till bagarbarn som gör att jag inte är galen i vikingar eller gamla fornnordiska gudar. Oftast undviker jag dessa böcker till förmån för något brittiskt eller annat exotiskt. Men nu har jag frotterat mig med Tor och Oden och diverse vikingabarn, mm. Och helt hemskt var det inte.

Brita Granström och Mick Manning gjorde en bilderbok om vikingar för några år sedan. Den tyckte deras PR-dam skulle passa mig. (Man undrar ju varför..?) Boken handlar dels om några familjer och deras båtar, och har dessutom en massa vikingafakta som man inte alltid får. Fina bilder.

Joanne Harris (hon med Chocolat) skrev en barnbok för ett tag sedan, och nu har Runemarks fått sällskap av Runelight. Jag hade inte läst den första, så blev rekommenderad att börja med den. Därför har jag inte ännu läst den nya boken, men det blir väl lite senare.

Jag tyckte Runemarks hade många bra bitar. Joanne är fin på dialog, där hon har en hel del humor. Och hennes action-scener är bra. Däremot fann jag att många bitar däremellan blev i längsta laget. Jag ville liksom skynda på Oden när han förklarade för mycket.

Efter Joannes relativt vackra gamla gudar, läste jag Francesca Simons The Sleeping Army, där samma gudar är betydligt fulare och luktar mera illa och uppför sig t o m värre än i Runemarks. Så jag var nöjd med ordningen jag läste dem i. Francescas bok är för yngre läsare, och handlar om ett England idag, men där kristendomen inte hänt. De gamla nordiska gudarna dyrkas fortfarande.

Freya råkar av misstag blåsa i ett gammalt horn på British Museum och väcker ett par vikingabarn, en bärsärkare och en häst. Tillsammans hamnar de på ett äventyr där de ska rädda gudarna från att dö genom att hitta en kidnappad gudinna. Jag tyckte den var rätt rolig, även om den nu handlade om fornnordiska saker.