Category Archives: Musik

Fri passage

Varje gång jag går in i köket nu – eller när jag lämnar köket för att gå åt andra hållet – så prisar jag det faktum att jag kommer fram så lätt. Inget står i vägen.

För lite drygt tio år sedan köpte jag ett fd kontorsskåp av en granne. Han var LP-fantast, så hade praktiskt taget miljoner LP-skivor i det, för som alla äldre människor vet, är det svårt att hitta rätt dimensioner för att ställa LP-skivor i hyllor.

Jag ställde för all del mina LP på en av hyllorna också, men jag hade inte så många som grannen. Så jag fick plats med mina fotoalbum, och diverse andra stor-dimensionerade artiklar.

När vi möblerade om blev det mer av en byrå, fortfarande med LP och album, men med IKEA-korgar som innehöll allt möjligt. Det var lite av min favoritmöbel, för det var både praktiskt och snyggt (mörkt träfanér av något slag) och varken för litet eller för stort.

Så flyttade vi, och det kunde inte stå där jag tänkt mig, utan fick vara allt-i-allo i uterummet, där ett av dess sista jobb blev att vara bar när vi hade kalas, och Sonen tillsades att servera drycker, och flyttade om tills det blev perfekt och lagom och allt det där. Det hade nämligen en snygg baksida, också. Och lagom höjd.

När uterummet revs för att vi skulle bygga en matsal, fick det tillfälligt vara ‘skafferi’ en trappa upp. Därefter våndades jag ordentligt ett tag medan jag funderade på vilken roll skåpet skulle få härnäst. Tyvärr kom jag fram till att det borde flytta hem till någon annan, så Den Bättre Hälften satte upp det på vår version av Blocket.

Många var intresserade, men det var antingen alltid för stort, eller för litet. Definitivt för litet för mannen med en enorm samling enorma familjebiblar. De är större t o m än LP-skivor.

Eftersom vi hade räknat med att adoptera bort skåpet med det snaraste, så hade vi burit (läs: släpat) ner det och satt utanför köket. Det var ju liksom tillfälligt.

Men tiden gick och passagen var trång och julen närmade sig. Som tur var pratade någon på Facebook om att hitta möbler i diken, mm. Jag erbjöd mig att ‘sätta skåpet i ett dike’ men det var för långt bort, tyckte hon. Som tur var vaknade min lokala författare upp och ansåg att hon kunde nog behöva ett skåp. Och så skickade hon hit sin make och vi kånkade ut vårt älskade kontors-LP-byrå-bar-skåp till deras bil, och numera tror jag att några miljoner DVD huserar på hyllorna.

Mångsidigt är vad det är. Och jag kommer in i köket igen.

Annonser

Strömkarlens fiol, en Stockholmsnovell

Det var bra att Cornelia Funke berättade för mig att hon skrivit en novell speciellt för den svenska marknaden. Annars hade jag ju inte vetat det.

Strömkarlens fiol handlar som titeln säger om en fiol. Den lär vara en äkta strömkarlsfiol, som nu har blivit stulen och en ung flickas liv är i fara om den inte blir funnen igen.

Eftersom detta utspelar sig i Spegelvärlden, så möter vi Jakob och hans följeslagare Räv på väg till Spegel-Stockholm för att försöka hjälpa flickan. I denna verklighet ser Stockholm inte riktigt ut som vanligt, och personligen tycker jag att det här var ett intressant Stockholm att få besöka. Jag skulle gärna se fler historier utspela sig där.

Jakob och Räv träffar på flera ovanliga karaktärer i sitt sökande, och det känns som om stan är full av troll och dvärgar och nissar av olika slag.

På grund av bokens längd, bara 45 sidor, med många fina illustrationer av Cornelia, finns det givetvis inte utrymme för så mycket äventyr för de två hjältarna, och det mesta går ganska bra.

Och det visste vi väl egentligen att det skulle göra.

Kändisarna, igen

Hade två hela dagar i Skottland. En till att träffa Dottern på. Den andra skulle jag använda till privata investigationer, i lugn och ro.

Men så var det ju syskonen Barrowman, vars andra bok kom ut för några veckor sedan. Det har varit lite mindre hallå om den, och jag hade inte tänkt göra något alls. Man får vara mer än nöjd med att ha fått en intervju en gång.

Så visade det sig att deras Edinburgh-besök var på min lediga dag. Men trots det bad jag Sonen att gå dit och ta lite bilder. Så kunde han och jag ses sedan, och så kunde det bli ett blogg-inlägg. Han sade ja, och sedan fixade han en veckas jobb i Lund, och då var jag insyltad nog att jag halvt skippade vad jag skulle gjort och åkte till Edinburgh i stället. En timmes resa för fem minuters fotograferande.

Man har ju sina prioriteter helt i ordning. Så jag åkte, och jag tog bilder. Mest dåliga sådana. Fick hela pressfotografområdet bakom ett snöre för mig själv, för det kom ingen annan. Där fanns t o m en fåtölj att sitta i. Och utkastare. Det har minsann inte alla författare.

Carole and John Barrowman

Efter bilderna gav affären mig gratis te på sitt café, och sedan åkte jag tillbaka dit jag kommit ifrån och försökte halvhjärtat att göra lite av mitt ursprungliga program. Men jag var för trött.

Vad gör man inte för ett glamoröst liv?

Lucia

Lucia

Gulliga, eller hur? Men man hör inte vad de sjunger, även om man kan se att de gör det.

Sonen skickade mig en länk till YouTube efter att ha varit på Lucia i Edinburgh, vilket faktiskt ägde rum redan i slutet av november. Tydligen är det tradition att årets nybörjare i svenska på universitetet ska lussa offentligt. (Som den dåliga mamma man är minns jag inte om Sonen gjorde detta. Förmodligen. Kanske.)

I alla fall var jag rätt imponerad av dem. De har haft mindre än tre månader på sig att lära sig språket och här sjunger de (om än lite fort) och skrider (om än lite fort) fram i sina (något blandade) vita skrudar med ljus och glitter och andra underligheter.

Visst kan man klämma fram en tår eller två efter detta?

Så har hon det nu

Jag vet, jag vet. Musik är inte böcker. Men så tänkte jag att när jag har en nyskriven intervju med Lena Andersson (numera Hubbard), så vore det slöseri att inte sätta intervjun här också.

För första gången har jag intervjuat via mejl. Brukar inte vilja göra det, eftersom jag vill veta hurdana mina intervju-offer är i verkligheten också. Men Lena reser sällan till Sverige, och jag är aldrig i USA. Och nog borde min erfarenhet av att hoppa rep med henne täcka mitt behov av att veta.

Lena var flickan som snällt kom och ‘lekte’ med den tråkiga tjejen på gatan. Hon sjöng alltid. Hopprep och spirituals är inte den vanligaste av kombinationer för tio-elvaåringar, men varför inte? Jag njöt av privat-konserterna.

Och genom att Lena svarade på alla frågor skriftligen, slapp jag allt det lång-samma skrivandet. Så på CultureWitch har jag intervjuer på både engelska och svenska. De är inte identiska, men nästan.

Lansering, introduktion, eller vad?

Jag kan inte riktigt bestämma mig för vad ‘launch’ egentligen blir på svenska. Ordet är nog lansering, men inte lanserar man en bokfestival?

Carol Ann Duffy with students at New Charter Academy

Tja, i alla fall var jag iväg och gjorde det där igår. Manchesters barnboksfestival kommer tillbaka i juni, och programmet var färdigt så det skulle markeras på något sätt. De ‘hyrde’ in sig på en nybyggd högstadieskola och tog med sig vår hovpoet Carol Ann Duffy och Manchester Metropolitans Vice Chancellor och bjöd in lite pressfolk.

Det pratades och fotograferades, och undertecknad blev tvungen att säga något på lokalradion, som förhoppningsvis blir bortraderat innan det kommer ut i etern. Så anlände 150 mellanstadieelever för att lyssna på hovpoeten, och Carol Ann läste sin bok om en frusen prinsessa, med musik av hennes bästis John Sampson. Han spelade en massa flöjtar och liknande, och det var lika trevligt som när jag sist såg det hela.

När vi hade lanserat färdigt åkte Den Bättre Hälften och jag till Ikea. Först stack vi in på den näraliggande indiska vegetariska restaurangen och hämtade lite lunchmat, som vi sedan satt i bilen på Ikeas parkering och åt, medan vi tittade på bergen i fjärran. Sedan köpte vi (säng)ben till Sonen och osten Ost och kaviaren Smörgåskaviar och annat smått och gott.

(Fotot är dåligt. Jag hade en konstig kameravecka, men nu begriper jag vad jag gjort för fel. Ska försöka att inte upprepa det. Blir väl ett annat fel nästa gång.)

Halmstadbarn

Lika barn? Tja, på skolfotot från 1968 är Per Gessle förvånansvärt lik mig, från mitt klassfoto året före. Tjejerna har ‘samma’ kläder på sig, vi står likadant, samma hår, osv. Men sedan gick Per och blev lite olik mig. Våra bankkonton skiljer sig en aning, och jag kan inte spela gitarr eller sjunga. Och jag är fortfarande tjock.

Nu har jag arbetat mig igenom Sven Lindströms biografi om Per och den var bra mycket intressantare än väntat. Kul att se hur lika våra tidiga år tedde sig, i närliggande stadsdelar av Halmstad. Nu var ju, och är fortfarande, Per tre år yngre, men på avstånd syns inte det.

Livet i exil har medfört att jag inte följt med i hans karriär. Tyckte Gyllene Tider var ett barnsligt pojkband på den tiden. Roxette hörde jag knappt talas om alls i England. Men när de gamla musikerna återupplivades för ett antal år sedan lade jag märke till dem och köpte t o m en del CD till Glina. De har hamnat på min iPod också, så lite bildad har jag blivit med åren.

Efter Bokmässan 2007 skaffade jag mig Att Vara Per Gessle. Eller rättare sagt, Den Bättre Hälften fick gå ut och handla, då boken är både stor och tung. Jag hade hoppats få tag i den på Bokmässan, men genom någon miss var den inte färdig, så jag fick nöja mig med att titta på Per själv.

Att Vara Per Gessle

Och nu, närmare fem år senare har jag läst ut boken. Den är förvånansvärt intressant. Jag hade ingen aning om hur mycket småpill det är med att spela in skivor. Eller att ordna turnéer över hela världen. Men nu vet jag.

Boken är svårläst, inte bara pga storleken, utan för att varenda sida är superdesignad och ser ut som en LP-skiva. Smart och snyggt, men tidvis närmast oläsligt. ‘Allt’ är med, eller så verkar det i alla fall. Detaljer, listor (kanske samma sak?), foton, intervjuer med dem som levt eller arbetat med Per, etc, mm. En CD med sju sånger får man också.

Man pratar ibland om nutidshistoria. Det är nog det Att Vara Per Gessle är.