Månadsarkiv: juli 2010

1 kg Artemis Fowl och lite frysta ärtor

Jag måste verkligen sluta skriva bloggar om böcker och mat. OK, jag vet att detta är en bokblogg. Det var inte så jag menade. Det var kombinationen ätbart och läsbart. Fast nu är det i alla fall grönsaker och inte kakor.

Findus in the kitchen

Bokhandeln vid torget i Varberg tänker jag främst på som inköpsplatsen för Findus. För tolv år sedan parkerade jag de ganska unga Glina hos Morbror L och gick ut på stan för att fixa en bouppteckning. Det var därför vi besökte Varberg den dagen. Som den fantastiska mamma jag trots allt är, stannade jag sedan till i bokhandeln för att se om jag kunde köpa någon present till Glina. Minns inte om det blev en bok till Sonen, men Dottern fick en Findus. En tyg-Findus.

Nu i veckan var vi åter i Varberg, och medan Dottern och jag fixade ett akut problem på Lindex, gick Den Bättre Hälften till bokhandeln för lite lugn och ro. Han upptäckte att de sålde böcker kilovis från en låda på trottoaren. 60kr kilot. De hade gott om bra böcker. Tyvärr, eller som tur var, behövde vi inga. Men hasta gärna dit för lite billig Artemis Fowl. Nu när den åttonde Artemis-boken precis kommit ut på engelska kan det vara hög tid att läsa nummer ett om man råkat missa den.

Books by weight

En annan affär som också har med ätande att göra är godisaffären. Vi går oftast dit varje år när vi är på besök. Första gången tyckte affärsinnehavaren att det var lite konstigt att jag pratade svenska med en unge som svarade på engelska (det var då, det). Han behövde en förklaring till vårt beteende. När vi pratat en stund, visade det sig att denne sydeuropeiske man hade ett förflutet i Salford, som ligger nästgårds till häxans hemmaplan.

Oj då, det blev visst lite sötsaker, trots allt.

Annonser

Kanelbullar och bilderböcker

När man stressar på semestern (och varför gör man det?) är det skönt när någon annan bjuder in på en liten testund, utan att man behöver lyfta ett finger.

Så semestergrannens erbjudande om prat och te mottogs med tacksamhet. Fick sitta i deras fina trädgård och njuta av vackra blommor och buskar som jag inte behövt göra ett dyft för. Vaniljte och kanelbullar ställdes fram och sedan satt vi bara i skuggan med solskenet strax intill och pratade.

Tog med mig ett par bilderböcker till värdens barnbarn för att fortsätta min bokdistribution. Så får de själva bestämma om de blir lästa på engelska som tidig språklektion, eller om de översätts vid läsandet.

Fast mitt facit för dagen blir nästan plus minus noll, eftersom jag sedan åkte till stan och faktiskt köpte en bok. Hade kommit fram till att jag kanske ”måste” läsa Hypnotisören. Vi får se.

Ska man tvinga honom?

Kunde jag så kanske han kan?

I trettonårsåldern började jag läsa engelska deckare. På engelska, alltså. Mitt minne säger mig att det fanns ett bättre urval Agatha Christie på originalspråket än på svenska, på biblioteket. Kan egentligen inte begripa nu hur det var möjligt, men det kvittar. Det var vad jag gjorde, och jag förstod ungefär hälften. Har alltid varit lat, så satt verkligen inte med lexikon i knät. Huvudsaken var att man visste vem mördaren var på slutet.

Men vad man lärde sig!

Så kanske jag skulle göra vad vår gäst häromveckan föreslog. Han är också engelsk make till svenska, och han sa att han under semestrarna läst deckare på svenska, utan att förstå allt.

Så varför skulle inte Den Bättre Hälften göra likadant? Vem vet. Han kunde lära sig saker. Inte nödvändigtvis att se skillnaden på (orden för) kanin och get, men något i alla fall.

Botaniserade i hyllorna och lade fram Enkelstöten av Tomas Arvidsson. Den Bättre Hälften tittade på boken en stund. Nu är den tillbaka på hyllan.

Hm.

En ny intervju

Här kommer en nästan alldeles färsk intervju, lagom till semestern.

Jag är lite bakvänd av mig, för jag har suttit och tänkt på att intervjua Cathy Hopkins i över tre år. Men det är ju så med det som verkar lätt, att det bara inte händer.

Cathy har precis fått ut en ny bok som är den första i en ny serie, och i samband med publiceringen gjorde hon en miniturné som förde henne till mina trakter. Och då bestämde hon och jag att nu skulle vi verkligen träffas och få intervjun gjord.

Hennes nya bokförlag hade bokat in henne på ett snofsigt hotell i ett finare område nära mig. Så här efteråt tycker jag nog att hotellet var i tillgjordaste laget. Man kunde knappt komma in utan att trycka på knappar, som fick grinden att öppna sig. Och att komma ut igen var inte lätt.

Jag vet att Cathys böcker finns på svenska, och som hon säger är böckerna allra populärast i Danmark. Den nya handlar om en tjej vars pappa får ett nytt jobb som manager i ett dyrt och elegant lägenhetskomplex i London, och de måste flytta dit och bo. Låter bra, men det är inte alltid så roligt att vara barn till personalen, när lägenhetsinnehavarna är bland världens rikaste personer.

Romanser och cookies

För att bekräfta att vi verkligen inte gör annat än tänker på kakor och ger bort böcker här, så avslutar vi med Dotterns terminsslut i skolan.

Det verkar som om de äter mycket kakor på mattelektionerna. Det är förståeligt. Vem vill lägga ihop två och två när man kan fylla på med smulor och kalorier? Vissa dagar har Dottern faktiskt två plus två mattelektioner. Dvs, först två och sedan två till.

Igår var det sista dagen för året, och då bakade Dottern chokladcookies och tog med in.

Dessutom tog hon med en kasse böcker till kompisarna. Jag hade speciellt lagt undan kärleksromaner till en tjej som gillar sådant, och en hög lättläst till en annan tjej som inte läser så bra. Och sedan var det lite blandat till de andra att välja på.

Så det ser mycket bättre ut i rummet nu. Nästan inga extrahögar alls. Däremot en plastbox som än så länge är tom. Den ska Sonen fylla med de böcker som anländer medan jag är på Sverigesemester. Jag har instruerat honom att öppna alla bokpaket och att prydligt ställa böckerna i boxen, så kan jag snabbt få en överblick när jag återvänder.

Inbillar jag mig.

Glutenfritt och ännu mera böcker

Varför nöja sig med en eller två bokkassar när man kan ge bort ännu mer? Jag känner inte så hemskt många 11-åringar längre, men det finns en i kyrkan som har fått motta lite av mitt överflöd. Nu hann jag inte dit till midsommar, och då kom inte böckerna iväg heller. Men jag frågade om de kunde tänka sig att komma på kaffe och hämta böckerna.

Det kunde de, så vi fick en kakstund på altanen på söndagseftermiddagen. Ingen kladdkaka denna gång, utan det bidde maränger för garanterat gluten- och mjölkfritt. Hade t o m en liten marängmardröm tidigt på morgonen där jag försökte baka maränger utan att lyckas särskilt bra. Lite klistrig smet som inte hamnade där den skulle. Och inte räckte tiden till heller.

I levande livet gick det bättre, trots att jag kände mig oerhört slö när jag vaknade och det var min hjärna som var klistrig i stället. Tre muggar te gjorde saken lite bättre, och jag blev så normal som det är möjligt för mig att vara.

En rejäl hög med mestadels äventyrsböcker har nu rest västerut, och jag lyckade pracka på mottagarna några vuxendeckare av bara farten. Efter vårt besök hos David Fickling i förra veckan känner jag alltmer att det är OK att slussa böckerna vidare. Boken som han gav Dottern skulle definitivt vidarebefordras till en ny läsare när hon var färdig med den.

Så vi slussar.

Kladd och böcker

Den Bättre Hälften har observerat hela veckan. Han har s a s pryat på en skola och studerat hur de undervisar. Han valde att göra det på Glinas gamla mellanstadieskola, vilket innebar att vi upplevde en lite bakvänd grej i tisdags. Den Bättre Hälften glömde sin lunch hemma. Den stod vid dörren när jag kom upp.

När Dottern vaknade föreslog jag att hon kunde promenera bort till sin gamla skola och överlämna mackorna så han inte behövde svälta. Det gjorde hon gärna, för hon var allt lite nyfiken på hur det ser ut där numera. Traditionellt är det mammorna som kutar iväg till barnens skola med allt de har glömt ta med sig, från gympakläder till smörgås. Nu var det barnet som kutade med förälderns matsäck. Lite ironiskt.

När fredagen närmade sig tyckte Den Bättre Hälften att han kanske skulle ge skolan något som tack för deras hjälp. En kaka, t ex. Och nog kunde vi ge dem lite böcker?

Det kunde vi. Jag letade i gömmorna och det var en osedvanligt lämplig åldersgrupp, för jag vill inte ha de böckerna själv och vi känner inte så många barn i rätt ålder. Alltså kunde han släpa med sig en stor kasse böcker till skolans bibliotek. Och inte för att vårt hus blev direkt tomt, men nog hjälpte det att bli av med lite.

Läste någonstans att andra länder inte kör med kladdkakor, och det stämmer absolut här i England. Dottern ville så gärna baka en kladdkaka till brorsans tjej som fyller år, och då tyckte jag hon lika gärna kunde baka två. Alltså kunde Den Bättre Hälften även släpa dit en kladdkaka.

Burken var tom när han kom hem, så något hade de väl gjort med kakan.