Andreas Norman – Med en brittisk klang

Det klinkar trevligt av musik i bakgrunden, på Malmös Starbucks medan Fotografen och jag väntar på Andreas Norman. Han står i kö för att köpa något att äta under intervjun med Bookwitch (som han påstår sig ha hört talas om redan innan jag kontaktade honom). Vi passar på att prata om denne icke så lastgamla författare under tiden.
Andreas ber om ursäkt för att han köpt lunch, men han är hungrig (och det vore ju synd att inte ‘killa två flugor med en kycklingsmörgås’ för att blanda sina ordspråk mellan språken). Vi pratar om det genanta med att bli plåtad medan man äter, och skrattar.

‘Svårt att äta på ett delikat sätt…’
‘Man ska tänka sig för innan man beställer.’
‘Mmm,’ säger han genom smörgåsen.
Vi diskuterar Starbucks där vi sitter, och pratar semestrar och sommarhus, och han kan i alla fall skratta med smörgås i munnen. ‘Så bor du i Malmö nu?’
‘Mmm, vi bodde i Vilnius, innan, i Litauen. Det var min sista postering, då. Sedan fick min fru jobb på Malmö Stadsteater. Jag funderade på att lämna Foreign Office, och jag känner att Malmö är en bra stad. Det är lite lugnare, lite vänligare än Stockholm.’
‘Du har inga direkta band hit?’
’Min familj hade sommarhus en bit ut, så Malmö har varit ett ställe jag passerat på somrarna, för att hälsa på släktingar. Vi kände ingen här när vi kom hit, så det var, från scratch, att bygga upp en tillvaro här. Jag har alltid tyckt Malmö är en trevlig stad. Den är intressant, den håller på att utvecklas. Det finns en typ av öppenhet i stan, som är mera integrerad. Och det finns en solidaritet, som när det var rasistdåd så går alla ut på gatan och säger att så här får det inte vara. Stan är fortfarande under förändring, från att ha varit en arbetarklass-hamnstad till att “vad ska det bli?”’
‘Jag var inte säker på om du var skåning…’
‘Jag är uppvuxen i Stockholm, och släkten på mammas sida kommer från Ångermanland, och resten från Skåne.’
‘Man tänker sig att diplomater och Stockholmare är samma sak… Så du har slutat på UD nu?’
‘Mm. Ja, jag skrev den här boken som en hobby kan man säga. Det blev ett upphackat arbete; man skriver en söndag, på måndag måste man åka till Bryssel, och sedan är man helt slut, och på tisdag morgon flyger man tillbaka och jobbar, och en vecka senare undrar man “var var jag någonstans?” En hobbyverksamhet som växte, och när den visades för förlaget, så sa de det här vill vi göra någonting av, och då insåg jag att det är inte längre en hobby; det är ett val mellan det ena eller det andra. Och då kände jag att herregud jag kan vara tjänsteman en annan gång i mitt liv, så jag satsar på det här nu. Jag har alltid velat skriva. Jag skrev en diktsamling 96.’
‘Det var ju en väldig skillnad.’
‘Precis. Jag hade någon romantisk idé om att man kan få inspiration av arbetet på UD. En massa spännande, roliga erfarenheter som man kan använda. Problemet är bara om man jobbar 50-60 timmar i veckan… Det pressade mig verkligen till att skriva, men jag tog sju och ett halvt år att skriva den där boken.’

‘Det är ett bra tag det.’
‘Det blir svårt att hålla ihop story intrig och…’
‘Det förklarar de där små grejerna som hände i början som inte stämde med slutet.’
‘Ja ibland blev det små sprickor i texten. Som tur var så manglade Quercus texten så att sådana problem är borta i den engelska utgåvan.’ Andreas skrattar. ‘Jag tänkte jag satsar på det här, och flytten till Malmö innebär ett billigare liv, inte lika dyrt att bo och så vidare.’
‘Och så har du ju en fru som kan försörja dig…’
‘Ja, så har jag en fru.’ Vi skrattar, för man säger ju inte så i Sverige.
‘Har du kommit igång med andra boken än?’
‘Alltså, jag har skrivit en annan bok, en dokumentär. Jag var en av de första som skickades ut efter tsunamin 2004. Crisis management team. Det är en skildring av den erfarenheten, en reflektion av svenska UDs ganska misslyckade insats. Framför allt en skildring dag för dag. Mitt arbete on the ground så att säga. En ordinarie tjänsteman – jag hade aldrig varit i Thailand – som bara kastades in i den här helt kaotiska situationen. Den kommer nu i oktober, tio år efter tsunamin.’
‘Ja.’
‘Samtidigt har jag arbetat igenom story och research för nästa bok. Jag har bara skrivit några sidor, men den här gången behöver det inte ta sju och ett halvt år, som tur är.’
‘När vill de ha den?’
‘Det finns en halvt uttalad önskan om våren 2016, alternativt hösten 2015. Jag tror att våren 2016 skulle kunna vara möjligt. Göra ett ordentligt grundarbete, med intrig och struktur. Jag har satt mig i en hård skola. Jag gjorde i princip alla misstag man kan göra, och liksom backade och gjorde om. Jag skrev också ungefär 200 sidor som började som någon slags utvecklingsroman, fick allt mellan science fiction och… jag tänkte “vad är det för form jag behöver, för att berätta det här?” och så växte thriller-formen ganska naturligt fram.’
‘Betyder det att du inte satte dig ner för att skriva en Stieg Larsson?’
‘Nej, och hade någon frågat mig “har du läst Stieg Larsson?”, hade jag sagt “Stieg Larsson vem då?” Jag hade verkligen inte koll på deckare och thrillers, utan jag satte mig och tänkte “jag vill skriva något om UD.” Om utrikesdepartementet, om diplomati, men hur det skulle göras visste jag inte. Min fru sa “men har du läst John le Carré? Han kan nog vara något för dig.”’ Andreas skrattar. ‘Jag var på den nivån av okunskap kan man säga.’
‘Du kanske är för ung.’
‘Sedan upptäckte jag Graham Greene. För mig är han väldigt viktig; stämningen, hans språkliga stil, naturligtvis också intrig. Han skildrar mänskliga tillkortakommanden.’
‘Man blir ju verkligt intresserad av Carina. Först har man investerat känslor i denna personen, hennes vänner, hennes jobb, och sedan bara byter det.’
‘Carina är rätt mycket jag, men också inspirerad av kvinnor i branschen, som jobbar på, som vill fram. Sedan lade jag mycket mer fokus på Bente, säkerhetspolisen. Det blev två sätt att förhålla sig till den stora organisationen (UD). Den ena blir överkörd, och den andra är någon som flyger lågt och behåller sin professionella identitet. När jag började skriva var Carina en man. Jag blev lite uttråkad på karaktären, en ung kille som ville upp. Det var inte så spännande, så provade jag att skriva det som en kvinna och då hände det någonting. Många diplomater i åldern 30-40 är kvinnor. Det blev också intressantare att skildra den här macho-kulturen, och hur en kvinna måste ha vassa armbågar och slå sig fram. Det blev lättare att skildra.’
‘Hon var intressant på det viset.’

‘Bente är mera en gåtfull karaktär som har en massa motstridiga principer; å ena sidan göra gott, å andra sidan jobba i en organisation som tvingar henne att göra helt oetiska saker. Också det ständiga slitaget av sekretess.’
‘Inför den engelska översättningen och det faktum att boken ska spridas över hela världen; tror du det är fel att MI6 och de andra framstår i en så dålig dager?’
‘Neej,’ han skrattar, ‘that’s the way it is. Jag tror snarare tvärtom, att det är intressant för brittiska läsare som kommer att få se hur MI6 relaterar till små länder, och deras säkerhetstjänster. Att MI6 inte bara är sådana där good guys.’
‘Just det.’
‘Utan precis som andra stora organisationer. De är proffs, de är ganska kallhamrade, de drivs helt och hållet av UK interests. Ibland sammanfaller de med de svenska, ibland inte. Och framför allt har man en väldigt instrumentell syn på andra länder; OK Sverige håller på med någonting, då kan man kanske hjälpa, eller påverka Sverige i en riktning mer i linje med brittiska intressen. Man har samarbete med svenska tjänster, men samtidigt är man också någon som har en operation i Sverige, som kan skada Sverige. Det där tycker jag är intressant.
Jag vill skildra den här typen av underrättelse- och spionvärld mer som det är, längre bort från James Bond, långt bort från hjältesagorna. Jag vill skildra stora kontorslandskap i de här anonyma organisationerna och hur modernt underrättelsearbete går till; hur pass kallhamrat det är. Också hur den till synes ordinäre white-collar analytikern på någon avdelning är förbunden till elitsoldaterna i norra Afghanistan, och till personen som sparkar in dörrar och sliter ut folk ur flygplan och så. Det är samma verktygslåda,’ Andreas skrattar lite uppgivet. ‘Lätt att det blir James Bond av alltihop, att det är glamour eller bara häftigt. Eller så blir det ungefär som som i Spooks.’
‘Ja.’
‘Jag har hela känslan av vast organisations, att det inte handlar om en enskild hjälte utan det är stora maskiner. Och efter Edward Snowden känns det ju som om man sparkar in en öppen dörr, så att säga. Min bok kom lite innan Snowden-läckan, så jag kan ju säga “vad var det jag sa?” liksom.’
‘Efteråt kommer inte folk att veta det. Det var tydligen diskussion om att ändra vilken konflikt i Mellanöstern du har i boken, men jag tyckte inte att det var vettigt att byta. Dessutom ändras allt så snabbt att snart är det ett annat land.’
‘Exakt. Det blir bara en slags fond.’
‘Det måste inte vara det senaste landet i kris.’
‘Nej, jag ville skildra hur det dagliga arbetet går till; ena dagen Ukraina, andra dagen Nordafrika. Men det är klart att jag blev rätt förvånad när jag utifrån mina kunskaper om underrättelsevärlden och signalspaning – jag tog den kunskapen och jag tänkte “OK, under förutsättning att den tekniska utvecklingen fortsätter, och att den omättliga aptiten för mer och mer kontroll, mer och mer underrättelse som de här organisationerna har; om man tar de två och drar ut linjen lite, så hamnar man om några år…” – så skrev jag utifrån det, och det råkade ju vara spot on, med NSA och GCHQ…’
‘Det var kul att du gjorde The Guardian till lite av en hjälte.’
‘Mm, det här med press och media har en viktig demokratisk roll, och för mig var det också “hur ska jag få slut på den här historien?”’ Vi skrattar. ‘I verkligheten tar det ju inte slut, det bara fortsätter.’
‘Har det varit något tidigt intresse från England?’
‘Jag satt precis idag och skrev lite Q and A svar för att de ska göra någon typ av pitch mot ett antal tidningar, och skrev en del bloggar och de skulle se om de kunde få någon intervju. Jag är väldigt ödmjuk om den uppmärksamhet som eventuellt kan bli. Jag är debutant och har inte kommit med en trilogi, och det finns inget paket…’

‘Nej.’
‘Min bok har blivit väldigt väl mottagen i Sverige och den säljer OK. Men den växer sakta, inte som Jens Lapidus Snabba Cash eller så. Men å andra sidan har många storsäljare också vuxit så.’
‘Jag har undrat, känner folk igen dig ute?’
‘Nej, det är mer när jag skrivit artiklar i Aftonbladet, att folk känner till min bok. Den har sålt 30.000-40.000 ex. Jag upplever inte att den har kommit till en punkt där den plötsligt slår igenom, att alla läser den. Det hade jag inte riktigt räknat med heller. Den är nog lite för hårdsmält ändå.’
‘Tror du?’
‘Mm, den är ganska teknisk, bitvis. Men jag tror att den landar väl bland de människor som läser John le Carré lika gärna som Joyce Carol Oates. Och nu har jag ju skrivit den här skildringen [om tsunamin].’
‘Från poesi till thriller till tsunami-dokumentär.’
‘Precis, det var ett sådant trauma och så många saker som gick fel och så massivt att regeringen nästan föll. Boken ska bli pjäs också, på Malmö Stadsteater.
Sedan den här uppföljaren, det blir mera fokus på Bente. Hela hennes liv har varit en slags uppdelning mellan det privata och det professionella, en tystnad rakt igenom, och där hennes privatliv brakar ihop av professionella orsaker, och hon tvingas uppleva att det tysta kriget har flyttat hem. Underrättelse som ett tyst krig, men också när en relation hamnar i kris, det tysta krig som kan utbryta.’
‘Intressant.’
‘Det blir mer blandning av signalspaning och psykologisk thriller, iskallt katt- och råtta spel. Jag har hela tiden försökt att inte göra smaskiga blodstänkta …’
‘Just det, jag läste om Lotta Olssons recension igår och slogs av det hon säger att du kunde åstadkomma detta utan särskilt mycket blod alls.’

‘Jag tror det är viktigt,’ han tuggar fortfarande, ‘det är någonting cyniskt med våldsskildringar som blir så pornografiska. Det blir underhållningsvåld, på riktigt, om man skriver som folk gör, folk blir avrättade på de mest bisarra sätt, och då blir det så att det verkliga våldet som ju faktiskt finns, det blir man avtrubbad inför. Jag vill att man skildrar verkligheten som den är, som o-våldsam. När våldet verkligen sätts in, för det finns en våldsapparat i underrättelsetjänsten, våld är ju ett verktyg, och när det sätts in är det väldigt otäckt, och det ska kännas. Man kippar efter andan, när det verkligen händer. Många gånger är det otäcka vetskapen att de här människorna kan utöva våldet, de får göra det, ingen kommer att ställas till svars för det. Man hamnar i det här rättsliga limbot där man är helt utlämnad åt psykopaterna.’
‘Är det några kolleger som tycker de känner igen sig?’
‘Ja, det är det. Många kolleger, gamla ambassadörer och chefer,’ vi skrattar, ‘skriver glada meddelanden på Facebook och mejlar och säger att det är fantastiskt kul att skildra utrikesministern så, roligt att jag lyckats snappa upp alla de här detaljerna, som UD har i sig; alltifrån hur man rekvirerar stolar till det allmänna kaoset som utbryter när den politiska ledningen byts ut. Det är många som varit glada just för att jag skildrat UD som arbetsplats, inte UD med cocktails…’

‘Ja, det var ett nytt UD man stötte på, där normala människor jobbar, nästan normala människor.’
‘Man ser saker man kan känna igen om man jobbar på kontor, vilket som helst; hur man skaffar sig en bra kontorsstol och intrigerar för att få bättre tjänsterum.’
‘Vem som har koll på vad. Där var en kvinna, jag tror hon stod vid någon fotokopierings-maskin, som du beskrev som hade tyst makt…’
‘Just det.’
‘… och jag väntade mig att hon skulle ha mer betydelse i boken, för det var som att hon skulle visa sig göra någonting.’
‘Precis, jag planterade en massa saker som jag glömde bort sedan,’ han skrattar gott, ‘det porträttet var taget från en assistent på säkerhetspolitiska.’
‘Känns det konstigt att se sina egna ord på ett annat språk, när man inte skrivit dem själv?’
‘Mmm, ja, fast på ett bra sätt. Det är en märklig känsla därför att det blir lite distans, det blir verkligen en egen bok. Boken står helt för sig själv, och så är det också uppfriskande att se formuleringarna igen, som jag inte gjorde när jag läste den på svenska, för då följer fortfarande så mycket av mina egna minnen med.
Den engelska texten är renare i det avseendet. Den var inte en del av min skrivprocess, plus att det är roligt att se hur den får en annan ton. En brittisk klang, det är häftigt att se. Jag tror det är en bok som passar många britter, det finns en lång tradition av den här typen av ganska klassisk spionthriller. Men jag tror att den kan passa brittiska läsare, nästan bättre än svenska läsare faktiskt.’
‘Det kanske var det jag lade märke till, för jag läser inte mycket på svenska, men det här kändes bekant. Du nämner inte den svenske utrikesministern vid namn, men du skriver Theresa May. Varför?’
‘För mig var det för att ge lite färg, och få svenska läsare förstå vem jag pratar om, om det är någon som vill sätta sig och googla vem hon är. Men som jag beskrev utrikesministern som citerar sin blogg och så där, då skrattar alla bara, och vet exakt vem det är. För brittiska läsare kanske jag skulle skrivit ut Carl Bildt. Jag hånar ju honom, så för säkerhets skull satte jag inte ut namnet.’
‘Tror du att alla de som sitter och tittar på Wallander i Storbritannien kommer att vara redo för din bok?’
‘Jo, men det tror jag. Dels finns det ett väldigt intresse för svenskt crime globalt, men i synnerhet i den anglosaxiska världen. Svenska spänningsförfattare är stora, och jag tror i och med Edward Snowden att det finns en mottaglighet för den här typen av berättelse. Den ligger liksom mitt i tiden. Alla som läser tidningar vet ju vad NSA är. Alla har åsikter om detta enskilda, väldigt topphemliga program. Idag är kunskapsnivån mycket högre, och det skapar en beredskap för den här typen av berättelse.’
‘Jag hörde att böckerna just är färdiga.’
‘Precis.’
‘Har du sett den än?’
‘Nej, men den kommer väl en av de här dagarna. Jag är nöjd med omslaget; ett rent och snyggt omslag, och det är lite roligt att de gjort en slags photoshop av alla möjliga Stockholms-siluetter.’
‘Det hade jag inte tänkt på.’
‘Lite nördigt, men jag tycker det är bra, det är väldigt proffsigt arbetat. Jag tror också att det kan bli en utveckling som är långsam över tid. Det passar mig egentligen ganska bra. Jag har ingen lust att vara en sådan där one hit wonder.’
‘Nej.’

‘Nästa bok… det svenska förlaget var lite oroliga, “tänk på att det är en thriller du skriver!”’ Han skrattar. ‘Jag kanske inte skriver paketlösningen som gör agenter och förläggare så trygga initialt.’
‘Man ska inte skriva samma som alla andra, bara för folk väntar sig det.’
‘Precis. Det finns en slags förväntan om hur det ska se ut, och redan i tidiga diskussioner märker jag att många förväntar sig en inriktning, på intrigen, på karaktärerna, och hur strukturen i hela berättelsen ska vara. Förlaget känner sig tryggt då. Men jag menar att de bara känner igen sig i vad 20 andra böcker har och det är ingen poäng att skriva det.’
‘Bäst är när någon har mod att skriva lite annorlunda.’
‘Ja, min bok är relativt klassisk, den rör sig ändå i ett ganska klassiskt snitt av politisk thriller, men jag försöker ändå göra något eget.’

När vi väl rett ut detta fortsätter samtalet till faran med regniga bröllopsresor, och det påminner oss om att vi ska ta våra resväskor och gå. Vi har tåg att passa och plan till ett nytt och något regnigt hemland att åka till.