Så in i Norden nordiskt

Det där radioprogrammet jag nämnde för ett tag sedan, ledde till mer intressanta kontakter. Fick napp på en fantasyroman som utspelar sig i Edinburgh, på facebook (som allt annat numera), när författarens agent pratade om den. Bad att få se ett ex av Roy Gills bok, och när den anlände fanns det också en liten katalog med på annat som förlaget publicerar.

Jag blev intresserad, eftersom de hade böcker av Elsa Beskow och Astrid Lindgren, och det är ju inte vardagsmat, precis. Tänkte fråga efter dem när jag skickade dem länken till recensionen på Roys bok, men blev förekommen. Det visade sig att deras PR-dam är norska och hon hade redan hittat mig, och läst om radioprogrammet, och undrade om jag ville titta på deras böcker.

Det är en liten värld.

Så nu har jag Hatt-stugan och Skymningslandet på engelska. Först var jag lite orolig att den senare skulle visa sig vara Karlsson på taket, som jag egentligen inte gillar, men Skymningslandet tycks vara en föregångare till den gode Karlsson. Och konstigt nog har jag antingen inte läst den tidigare, eller så har jag ett mycket dåligt minne. Möjligen bådadera.

Och jag blev egentligen lite förvånad över Hatt-stugan också. Mindes inte alls att den var riktigt som den visade sig vara. Fast jag kom ju ihåg det när jag läste.

Det är kul att gamla svenska böcker dyker upp så här, och att det inte bara är nytt, eller nordiska deckare som publiceras. Fast det är rätt typiskt att det mestadels är små förlag som ger sig på gamla udda klassiker. Det var likadant med Pettson och Findus som jag stötte på för några år sedan.

Mörkt och vitt, och lite kusligt

Första gången jag hörde talas om Stephen Booth visste jag inte vem han var. Och jag bättrade inte precis på situationen genom att inte gå till bokhandeln där han var och pratade om sina deckare. Men sedan stötte jag på någon som hade gått dit och frågade vad hon tyckte. ‘Creepy’ sade hon. T o m hans fru hade vid ett tillfälle undrat om han var the Yorkshire Ripper…

Det får ju en att fundera.

Böckerna saknade jag däremot inte alls. Fick den första två eller tre gånger om, och det hela blev lite av en sorglustig cirkus, som jag inte ska gå in på här. Så fick jag den andra också, och båda var signerade. Köpte två till, och sedan hittade Dottern den femte i välgörenhetsaffären här hemma, och den onda cirkeln tog slut.

Det var inte det enda som tog slut. Jag läste ut femman när jag träffade Stephen för fyra år sedan när vi båda var på Crimefest i Bristol. Sedan har jag inte ‘hunnit’ läsa den sjätte boken som suttit här och väntat och väntat.

Men jag fick mig en intervju med Stephen, och det var trevligt så.

Därefter har jag misslyckats med att gå på ett enda evenemang som han varit på, och det är svagt, eftersom han inte bor så långt bort. Men nu har den onda cirkeln också brutits. Jag såg att han skulle vara med på en liten endags bokfestival, ca en halvtimmes bilresa ‘upp i bergen.’ Så i söndags tog jag Den Bättre Hälften och åkte.

Det var en trevlig liten festival, fastän det regnade. Lyssnade på Philip Caveney, om hans nyaste biograf-bok, och sedan var det dags för Stephen. Vi hade inte kommit längst. Den bedriften stod hans fan från Australien för.

Innan Stephen gick in för att hålla låda, stod han ute i regnet och samlade sig, så jag troppade ut på trottoaren och pratade med honom en stund. Vi pratade bl a om de svenska översättningarna av hans böcker. Sverige kommer ofelbart först varje gång han har en ny bok ute. Och det är ju roligt.

Jag berättade för honom att jag nyligen kommit i kontakt med Häxmoderns väninnas son, som jag inte sett på 40 år, men som hade hittat till bloggen och läst om Stephen, vars böcker han gillar.

Stephen har hört om mycket konstigt som fansen gör eller tror. Han berättade om gruppen med norrmän som absolut skulle bo på samma hotell som en av hans mördare, när de gjorde en Stephen Booth-tur i the Peak District. En del fans blir saliga bara av att stå i samma telefonkiosk som detektiven. Och de var nog inte ens från Norge…

Jag blev så pigg på fler böcker att jag köpte en till, fastän sexan inte är avklarad. Men med nummer tolv alldeles strax i en bokhandel nära mig, gäller det att lägga på ett kol.

Vi skvallrade lite om den av Mrs Thatchers ministrar som varit på bokfestivalen tidigare samma dag och pratat. Och sedan dök hon upp med en kommentar på Bookwitch. Ach. Man får väl känna sig halvt hedrad. Liksom. Kanske.

Och inte är Stephen creepy, inte. Normal typ, som bara mördar folk i det vackra landskapet. Han gillar kontrasterna mellan the White Peak och the Dark Peak.

Indiska äventyr

Läste/läser vi svenskar indiska böcker eller böcker där handlingen utspelar sig i Indien? Jag minns inget, men det kan ju vara att jag inte tittade ordentligt, eller att det finns numera, där det inte fanns förr.

Jag tar just nu ett indiskt bokbad, och det är både intressant och lite chockerande nytt. Så det är inte bara M M Kaye som kommit fram ur vrårna, pga Sonens indiska resa. Det lustiga är väl att jag hittade annat på hyllorna när jag bara skulle ta fram mina gamla romantiska romaner.

Hittade en (vuxen) deckare om Inspector Ghote. Visserligen skriven av en engelsman, men ändå. Han fick snart sällskap av en oläst bok av Siddhartha Sarma och en av Jamila Gavins böcker.

Siddharthas bok, The Grasshopper’s Run, var en fantastisk skildring från Assam 1944. Lite Alistair MacLean för barn, med tyngdpunkten på indier och inte britter. Lite väl full med vapen, kanske, och inte en enda kvinna/flicka, men det kunde det inte ha varit i den här situationen.

Läser just nu Jamilas bok, The Wheel of Surya, om två syskon som 1947 måste ta sig till England från Punjab. Liksom Jamilas andra böcker viker handlingen inte undan när det blir grymt eller blodigt. Det hände hemska saker på riktigt. Och då finns de med i boken.

Har också tagit fram sådant jag läst relativt nyss, som Bali Rais City of Ghosts, och Carlos Ruiz Zafóns The Midnight Palace. Balis bok handlar om de indier som slogs för Storbritannien i första världskriget, och slutar med blodbadet i Amritsar 1919. Carlos har skrivit om Calcutta 1932, och även hans bok handlar både om britter och indier. Det kan ju kännas fel att så många indiska böcker är fulla med engelsmän, men de fanns ju där i verkligheten, och kan inte bara skrivas bort.

Sonen har precis anlänt i Shimla, M M Kayes födelsestad. Där ska han bo hos en maharaja. Kollade in ‘gubbens’ hus på internet och såg att huset ligger strax intill den internatskola jag läste om i Jamilas bok för en stund sedan. Över weekenden, medan jag läste Siddharthas bok, var Sonen i Darjeeling, som ligger vid kanten av Assam. Och om några dagar ska Sonen flyga hem från Amritsar. Förhoppningsvis utan blodbad. Och jag har inte ens vågat nämna M M Kayes Death in Kashmir än.

Så det såg ni inte här.

Gårdagens vampyrer

Jag har plockat fram några gamla pocketböcker av M M Kaye. Med en Son som springer runt i Indien just nu, fick jag för mig att titta på lite ‘indisk’ litteratur. Nu är ju M M Kaye inte indiska, men hon föddes där och växte upp där och bodde där även som vuxen, till och från.

Givetvis är hennes böcker skrivna från en brittisk synvinkel, men hon visste vad hon skrev om. Och en god romans är alltid en god romans.

Det var en väninna till Häxmodern som läste M M Kaye och som lät mig låna hennes böcker, när jag var i tonåren och hon var en tant. Konstigt egentligen, att man ville läsa sådant som en så pass ålderstigen människa läste. Hon var ju faktiskt över fyrtio.

Host.

Förmodar att man måste räkna läsandet av den här typen av vuxenromans som gårdagens version av vampyrromaner? Det fanns inte mycket om kärlek eller sex för tonåringar, utan man fick ju ge sig på vuxenböcker. Enda skillnaden – bortsett från att de gamla böckerna ofta var mera välskrivna – är att personerna är vuxna, även om det betyder att hjältinnan är arton år. Det var vuxet då.

Så jag läste de M M Kaye-romaner som handlade om vackra flickor som träffade tjusiga och modiga män under spännande omständigheter, i en relativt modern tidsperiod. Därför var det extra roligt att hitta hennes historiska romaner i vuxen ålder, eftersom det innebar flera långa böcker till att läsa.

Två av dem handlar om Indien och en om Afrika. Snabbtittade genom den första indiska alldeles nyss, och den håller fortfarande. Jag skulle gärna läsa om den. Har kollat för att se om Shadow of the Moon finns på svenska, men hittade inget. Det betyder ju inte att den inte blev översatt, men det är mindre troligt.

Jag gissar att vi svenskar alltid varit mindre kunniga om Indien, och att vi därför inte känner till vad brittiska läsare gör. Sepoyupproret hette det, the Indian mutiny. Det visste jag inte förrän jag kollade på Wikipedia just nu. I alla fall så utspelar sig romansen mot bakgrunden till detta. Folk dör som flugor, men kärleken består.

Och tänk att en så gammal tant tyckte om att läsa om kärlek och spänning!