Kodnamn Verity

När Pippi var på besök tidigare i sommar, frågade hon vad hon skulle läsa. Jag hade råkat nämna min tredje bästa bok, så hon ville veta vilka nummer ett och två var. Jag bredde ut mig lite extra om tvåan, Kodnamn Verity av Elizabeth Wein, för jag tyckte att den skulle vara en lämplig souvenir. Elizabeth bor nära mig, och en av huvudfigurerna i boken bodde nära där vi bodde tidigare.

Men jag räknade inte direkt med att Pippi skulle komma in i någon bokhandel, eller att hon skulle komma ihåg vad jag sagt. Tydligen gjorde hon det, för jag fick just veta hur bra den var (!) och att den hållit henne vaken till halv tre på natten.

Tänkte att det kanske skulle vara roligt för Elizabeth att höra, så jag talade om det för henne. Hon ville veta vilket språk Pippi läst på. Jag gissade engelska.  Det verkar som om hon hade en hög nyanlända ex av boken på svenska, med ett väldigt fint omslag, och hon undrade om hon kunde skicka en bok till mig.

Det kunde hon ju förstås.

Och så berättade Elizabeth att hon ska vara på Kristianstads bokfestival i september. Jag visste inte ens att de har en bokfestival i Kristianstad, men varför inte? Någon där har uppenbarligen den goda smaken att tycka om Kodnamn Verity lika mycket som jag. Gå dit om du kan! Elizabeth är typen författare som gillar att stå på flygplansvingar som lämplig research för en ny bok. Utanpå, alltså. När planet är i luften.

Edinburgh 2014

Ja, så kunde man ha sett J K Rowling på Edinburghs bokfestival i måndags morse. Åtminstone kunde man gjort det om man vetat att hon skulle vara där (det hemlighöll de), och om man hade varit högstadieelev med biljett till ett icke programlagt programinlägg för skolor. Och för min del om jag inte hade varit trött och upptagen på annat håll.

Men vad gör det? Jag är glad ändå. J K var där för att presentera Malala som just fått en bok publicerad (och som jag faktiskt hade mottagit ett par dagar före), och hur bättre avsluta en bokfestival än med att låta en beundransvärd tonåring prata inför andra tonåringar? Säkert bra mycket vettigare än de politiska diskussionerna om Skottlands eventuella självständighet som också fanns med på programmet. Jag stod och väntade på Gordon Brown en dag, med de riktiga fotograferna. Där var mest en massa säkerhetstyper i mörka kostymer och sådana där snören i öronen. När Skottlands förste minister Salmond var där tidigare under festivalen myllrade det mest en mängd poliser, och jag undrade förvirrat om poliskåren plötsligt blivit bokintresserad.

Annars har det varit en salig blandning av helt normala författare. Jag var där i totalt sex dagar, med rätt mycket vilodagar emellan. De mest lyckade dagarna var nästan de när jag åkte dit för en enstaka programpunkt och sedan åkte hem igen. Och det är ju fördelen med att ha ett hem att åka till. Man behöver inte bestämma i förväg vad man ska hinna med.

Den jag mest såg fram emot att höra var Sara Paretsky, som pratade med den svenskättade Tom Rob Smith, som jag inte visste något om alls förut. Nu vet jag att hans mamma blev galen. På en svensk gård. Det händer så lätt.

Sista dagens tre stycken Elizabethar (Kessler, Laird och Wein) var roliga att se. Jag undrar om jag ska föreslå att de gör lite stand-up nästa år. Liz Kessler skriver om sjöjungfrur och féer, medan de andra Lizarna var där för att prata Etiopien, kejsare med lejon och hur det är att stå fastsurrad på övre vingen på ett litet flygplan (medan det är uppe i luften och flyger, alltså).

Första dagens tremansevenemang med Curtis Jobling, Eleanor Hawken och Cathy MacPhail handlade om spöken. En del tror på dem, och andra inte. En annan dag pratade Debi Gliori om pingviner och drakar, eftersom hon råkar vara passionerat intresserad av båda, och nu hade hon lyckats kombinera dessa i sin senaste bilderbok, som för övrigt är underbar.

Arne Dahl var där en kväll och han läste ur sin nyaste översatta bok (tydligen gjord av en kompis till Sonen). Patrick Ness föreläste om varför han skriver för ungdomar (konstigt, eller hur?). Dyslexi var ämnet för en programpunkt, och det var synnerligen fullsatt.

En Edinburgh-debutant, Wendy Meddour, tog med sig alla barnen. Äldsta flickan som är 13 är hennes illustratör, men småsyskonen kom också, samt mormor och morfar (som inte lät Wendy ta hål i öronen när hon var liten!). Samtidigt pratade Steve Cole om sin senaste mumiedetektiv i teatern bredvid, och han var lite upprörd över att jag valde Wendy före honom… Men jag låg i alla fall på lur för att ta en bild på honom när han anlände.

Och jag kanske inte lyckades vara skolelev för J K Rowling, men en morgon smet jag med författarhjälp in på två skolprogram. Båda handlade om första världskriget, och var som ‘vanligt’ mycket intressantare än många av de reguljära programmen. Först var det Theresa Breslin och Mary Hooper som pratade, och därefter Tony Bradman, Linda Newbery och Paul Dowswell.

Mellan alla föreställningar jag gick på, kunde jag springa och hitta andra författare medan de signerade böcker. Och de par gånger jag lyckades komma in i författarnas tält, hann jag se en hel del kändisar. Det gäller bara att inte glo.

Och till de fyra svenskar som råkade dricka kaffe vid mitt bord en dag, och som ifrågasatte om detta kunde vara en bokfestival, för var fanns böckerna? så kan jag säga att det var det och böckerna fanns i bokhandeln. Inte bland kaffet och kakbitarna. Jo, där också, faktiskt.

Slutligen, till den författare som jag undrade om han var ledig för en kort träff dagen därpå, det var verkligen inte nödvändigt att gå och gifta sig, bara för att ‘slippa.’ Men grattis till Philip Caveney och hans Susan!

Krim, Afghanistan och ‘svarta’ böcker

Plötsligt upptäckte jag att det jag läste var lite mera politiskt än vanligt.

Jag hade låtit bli att läsa en bok – Dream Land – som utspelar sig på Krimhalvön när jag fick den för ett par år sedan. Men så insåg jag att tidningarna var fulla med Krim-nyheter, och bestämde mig för att läsa den, sent omsider. Just då hörde Lily Hyde som skrivit boken av sig till mig, och hon var på Krim, för att rapportera för Amnesty om vad som pågår.

Dream Land utspelar sig i början på 1990-talet, när de förvisade Krimtatarerna äntligen fick återvända till hemlandet efter 50 år i Uzbekistan. Utvisningen av dem 1944 låter förfärlig, men det tragiska är att det inte var mycket bättre att komma ‘hem’ igen, vare sig för dem som överlevt eller deras barn och barnbarn som aldrig varit på Krim.

Deras nya ryska grannar ville inte ha dit dem och de hade inga rättigheter att bo eller arbeta eller gå i skolan. Men i slutet på boken ser det lite mer lovande ut. Så därför är det hemskt att veta att det nu är ganska dåligt för Krimtatarerna igen. Ingen happy end alls.

Längre söderut i Afghanistan utspelar sig en serie böcker om flickan Parvana och hennes familj, skrivna av kanadensiska Deborah Ellis. Tidigare har Parvana fått klä sig i pojkkläder för att kunna arbeta och försörja familjen. Sedan var hon tvungen att vandra runt i landet för att sin familj igen. Och nu bor de i flyktingläger och hennes mamma har precis fått tillstånd att starta en skola för flickor.

Det går bra, tills det börjar gå dåligt, pga talibanerna och även s.k. normala men konservativa män. Och när det är som värst blir Parvana tagen av amerikanska trupper som misstänkt terrorist. Där finns lite humor  – Parvana skulle kunna tänka sig att tortera folk för att få nyckeln till biblioteket, och hon lär sig att avsky Donny Osmond – men mest är det allvar och hemskt.

My Name is Parvana är en mycket bra bok.

En av mina läsare skriver böcker (ja, rätt många av dem gör det, egentligen) och bad att få skicka mig ett par av sina bilderböcker. Odette Elliott har fyra barn; två hemgjorda och två adopterade svarta barn (det var så länge sedan att vita människor fick adoptera svarta barn). Hon har skrivit en hel del böcker om just svarta barn. För hennes del för att det var naturligt.

Men för andra är det fortfarande inte så vanligt. Vår Children’s Laureate, Malorie Blackman, saknade dem som ung, och även som mamma. Hon skriver ju själv svarta böcker, men de är trots det väldigt få, jämfört med hur många människor som har svart hud och som skulle vilja läsa om folk som sig själva.

Vad jag till slut kände mig irriterad över var att det nästan alltid är samma små förlag som ger ut dem. Det är bra att de ges ut, men varför behövs det speciella förlag? De är väl normala böcker? För normala människor.

Kriget i 67:an

Fortfarande när jag tittar på en marginal i en dagstidning, så minns jag Mirjam. Hon skrev ner sin historia, och hade så ont om papper att hon till slut skrev på allt, t o m i marginalen på vad hon kunde hitta.

Mirjam var ju inte riktig, förstås. Hon var huvudpersonen i Mirjam i Amerika, av Lisa Tetzner, och den boken kommer lite mot slutet av Tetzners serie om barnen i 67:an. Men som barn startade jag med Mirjam, för jag hittade boken på biblioteket och visste inte att det fanns böcker både före och efter. Tror inte jag insåg det efteråt heller.

Men en dag fanns en annan bok i hyllan (minns inte vilken) och jag insåg att det var samma flicka. Så jag läste igenom alla jag kunde hitta, i den ordning som de dök upp. Det tycktes inte göra något att kronologin var lite hipp som happ.

Just då betydde andra världskriget inte särskilt mycket för mig. Det var som en rätt naturlig sak som hänt för inte så hemskt längesedan (på sextiotalet). Att Erwin från Berlin hamnade i norra Sverige var lite lustigt. Men det som gjorde allt så intressant var att kunna följa dessa barns öden och äventyr, vart i världen de än hamnade.

Och det som gjorde det bäst av allt – för mig – var slutet, när alla som varit skingrade, samlas i Schweiz efter kriget. Det inkluderar de andra karaktärer som ‘adopterats’ under bokresans gång, och kändes för mig som ett FN i miniatyr. Massor med språk, och vänskap över gränserna.

För ett svenskt barn som inte haft en aning om hur kriget påverkat folks liv (att höra mina släktingar prata om ransonering och mörkläggningsgardiner i Sverige är ju inte precis samma sak), var det en riktig uppenbarelse att läsa om Tyskland i ruiner. (Jag hade rest genom Tyskland men inte sett något av detta, och trodde förstås att det alltid sett ut som när jag var där.)

Lisa Tetzner kan inte gärna ha vetat vad som skulle komma, när hon började skriva om barnen i hyreshuset i det fattiga Berlin i början av trettiotalet. Det är det som gör det ännu mera fantastiskt; att hon anpassade böckerna efter verklighetens allvar. Själv fick hon fly undan Hitler och bodde i Schweiz resten av sitt liv.

När jag flyttade till England, tog jag för givet att denna världsförändrande bokserie var välkänd här med. Men det är den inte, för den har aldrig översatts till engelska. Och det har jag svårt att förstå.

Man kan tycka att det är för sent nu, men å andra sidan kommer det nya krigsböcker varje år, även från ‘andra sidan’ sett. Så jag tycker det kunde vara bra med en engelsk översättning. Jag insåg ju inte då att vi hade tur i Sverige, som fick böckerna på svenska nästan omedelbart.

Mitt problem är att jag lånade dem på biblioteket, vilket innebär att jag inte äger hela serien. När den återutgavs på åttiotalet köpte jag så många delar jag kunde, men det verkar som om de inte hann ge ut alla.

Jag läste högt för Sonen under några år tills han blev för gammal, med vilket jag menar att en trettonåring inte alltid kan anpassa sitt sänggående med sin mammas lästid. Så han övergavs halvvägs över Atlanten, och har aldrig läst resten. Kanske skulle säga till honom att läsa själv, nu när han kan. Och översätta, när han i alla fall är igång.

(För att se hur det kändes att läsa dem när de publicerades, kan jag rekommen-dera Enn Kokks blogginlägg om sina favoritböcker. Det var det första jag hittade när jag började söka efter ‘bevis’ att jag inte var galen.)

Inför Hågkomstens Dag

Nej, jag visste inte (heller) att den 11 november (numera?) har ett så högtidligt namn. Eller om man ska säga i morgon, den 10, eftersom det är en söndag och det är då man minns de krigsdöda. Fast ofta blir det både söndagen och den ‘riktiga’ dagen.

Händer det något i Sverige då? Jag har bloggat tidigare om bristen på svenska krigsromaner, jämfört med brittiska. Sverige har ju som tur är inte så väldigt många som stupat i krig.

Medger att jag inte gärna går omkring med en pappersvallmo på rockslaget här. Gjorde det i början, men nästan aldrig numera.

Denna veckan har Bookwitch recenserat en hel hög med krigsböcker, som det tyvärr finns alldeles för många av i år. Man tycks vilja ‘fira’ att det nästa år är 100 år sedan första världskriget bröt ut. De återutger äldre böcker och kommer med nya. Man kan inte gärna klaga på det, och man får inte glömma hur hemskt det var, speciellt nere i skyttegravarna, och speciellt för de lägst stående soldaterna. De som kom från svåra hemförhållanden, till detta helvete.

Det är (för en svensk) extra svårt att inse hur nära de två världskrigen låg i tid. Om en familj inte utrotades genom att alla fruktbara män dog första gången, så tog nästa krig nästa generation. Minns inte om jag nämnt Den Bättre Hälftens farfar? Denne var för ung, men två av hans äldre bröder dog i samma vecka 1916 vid Somme. Tänk på deras mamma! Två barn inom en vecka. Hon hade visser-ligen minst fem till, men det hjälper ju inte.

Det var denna familj som åkte på semester sommaren 1917 och skrev en semesterbok genom att alla bidrog med något i ett häfte varje dag, ritade eller klistrade in biljetter och vykort. Man kan lätt tänka att det var ett typiskt medelklassbeteende, och hur charmigt var det? Men de yngsta var i mellersta tonåren, och de hade faktiskt förlorat två bröder bara ett år tidigare. Familjen var kanske mest ute efter att känna sig lite normal, denna semester medan folk fortfarande dog som flugor på andra sidan vattnet.

Och ‘bara’ en sådan sak som Farmodern, som var fem år 1939. Jag vet inte när hennes pappa gick ut i kriget. Gissar omkring 1940. Han kom hem igen. 1945. Det är många år för ett litet barn. Många år för mamman som stannade hemma också.

Ja, det var faktiskt inte detta jag satte mig ner för att skriva, men det kanske behövde komma fram. För det finns två krig, varje gång det blir krig. Det i pressen och historieböckerna. Och det som vanliga människor genomlider.

Biblioteket på landet

Det är svårt att veta vad man ska kalla det. Ja, ett bibliotek är det. Inte ett vanligt sådant, men man kan visst låna böcker där. Eller kunde, i alla fall. Både herrskap och tjänstefolk lånade, vilket förhoppningsvis betyder att även de ‘lägre stående’ klasserna kunde läsa.

Den Bättre Hälften och jag var i Skottland för ett par veckor sedan. Vi hade en hel del på programmet, så jag var väl en idiot som kontaktade Helen Grant och föreslog att nu kunde det passa att hon gav mig den där guidade turen till biblioteket i Innerpeffray som hon tjatat om så länge. Sedan hon flyttade från Belgien till en liten stad i Perthshire för två år sedan har hon hängt på biblioteket väldigt mycket.

Det ligger ute på vischan, och har hon inte bilen en dag, så cyklar hon. Det är ett vackert landskap, men ändå.

Den Bättre Hälften körde oss till Helens hem ‘den långa vägen’ och sedan åkte vi vidare till Innerpeffray. Slutet på maj är den vackraste årstiden och allt var precis så vackert som man vill att det ska vara. Stigen från parkeringen till biblioteket var gräs, täckt med små margeriter. Jag skulle inte ens ha brytt mig om böckerna, när det var så fint där ute.

Helen hade förvarnat bibliotekarien (och jag hade försökt beställa te med scones, men det gick inte, för man får inte kladda på böckerna) om vårt antåg. Det är inte på varje bibliotek man kan skaka hand med en bibliotekarie, som sedan tar en runt på biblioteket och som plockar fram intressanta böcker, baserat på vad man pratar om.

För min del innebar det att när Lara insåg att jag är svensk, så berättade hon om de två svenska böcker hon har där. Hon hittade bara den ena (så jag måste tillbaka, eftersom hon ska leta efter den andra) och den handlade om Gustav II Adolf och trettioåriga kriget.

Det är ett gammalt bibliotek. Bara byggnaden är 250 år. Nu ligger det mitt ute i geografin, men på den tiden var det ett stråk där folk kom förbi, både på vägarna och på floden utanför huset.

Vad som skiljer detta biblioteksmuseum från andra institutioner är att man får ta i allt. Böckerna kommer fram och man bläddrar i dem, och ber en stilla bön att man inte råkar riva sönder en boksida.

Begränsad öppettid, med vinterstängt, samt lunchstängt mitt på dagen så Lara hinner äta, för hon är ensam där. Innan hon fick jobbet måste hon gå på en stegklättrarkurs. Och hon får bara klättra om andra människor är där, om ifall att.

Men så vackert! Och med egna zombier (!) på kyrkogården intill. Man kan gifta sig i kapellet. Nu behöver jag tyvärr inte göra det, men jag skulle gärna ha kalas där.

För vår del blev det lite kalas på bröd och ost hemma hos Helen efteråt. Och hon hade goda jordgubbar. En väldigt fin dag, med andra ord. Innan vi åkte, gav Helen mig sin nya samling skräckhistorier…

Verity, och Rose

Jag nämnde visst att jag läste Elizabeth Weins nya bok i förra veckan. Rose Under Fire var hemskt bra, och innehållet var på sina ställen fruktansvärt hemskt. Amerikanska 18-åriga Rose var civil pilot för Storbritannien i andra världskriget, och hamnade pga ett misstag i koncentrationslägret i Ravensbrück.

Det är inga lättsamma historier precis, om vad som hände där. Hoppas boken kommer på svenska snart.

Relativt snart (september) kommer boken före, dvs Kodnamn Verity, ut i Sverige. Läs den! Den är inte enbart en av de bästa böcker jag någonsin läst, och bästa boken 2012, och kortlistad för Carnegiemedaljen i nästa vecka, men den kommer före Rose. Om man vill få full behållning av Rose Under Fire, ska man läsa Verity först.

Det är en sådan där situation där man blir så glad över att få se hur det gick för ‘sina vänner’ när de (som överlevde) finns med i nästa bok.

Nobel-Peter

Det blir nog aldrig ett Nobelpris för bloggandet, men jag har i alla fall skakat hand med Peter Englund. Det får duga.

Peter var i Edinburgh i söndags och pratade om sin bok Stridens skönhet och sorg, som nyligen översatts till engelska, av Peter Graves (som bara råkar vara Sonens handledare i översättning).

Jag brukar inte köpa en massa böcker, ju, men medan Peter pratade om sin bok tyckte jag den lät så intressant att jag bestämde att Den Bättre Hälften behövde en present. Så det fick han.

Vi stötte på Peter redan vid pressfotografernas sejour med honom, då Dottern ropade instruktioner på svenska (så han skulle lägga märke till henne) om hur han skulle vända och vrida på sig. Och sedan bytte vi några ord över signeringen i bokhandeln efteråt.

Tyckte att Peter pratade bra engelska, utan alla dessa svengelska ord och uttryck man ofta måste genomlida. Det enda som chockerade mig var anledningen till att han skrev boken. Hans historiestudenter i Uppsala undrade om benämningen Andra Världskriget innebar att det även funnit ett Första Världskrig…

Krig

För 30 år sedan flyttade jag från Sverige för att bosätta mig i ett land som var i krig. Visserligen krigades det inte på hemmaplan, men det kändes ändå rätt konstigt att lämna det ‘fridsamma’ Sverige för Mrs Thatchers Storbritannien.

Det var ju mycket av en klass-sak. Om man inte kunde få ett bättre jobb, blev man soldat. Och blev det krig så kunde man dö på ‘jobbet.’ Min nye svågers flickvän hade tidigare varit ihop med en soldat, och på universitetet delade hon lägenhet med en tjej vars bror dog på Falklandsöarna.

Och nu har vi precis firat 30-årsminnet av detta krig. Varför firade vi? Det sägs att fler f d soldater har dött efter kriget, än under de där månaderna. De har tagit livet av sig, pga allt det hemska som hände. Och vi är ju i ett nytt krig nu. Det har även funnits tid för minst ett par andra krig under mellantiden.

Böcker om krig fortsätter att skrivas. Vi är fascinerade av våld och elände. Det blir givetvis böcker om de nya krigen, men också från de två stora världskrigen. Mest, skulle jag tro, från andra världskriget. Nu kan det inte vara för att de som skriver levde då, utan nu är det andra som ‘hittar’ på romaner från den tiden.

Jag tycker inte om krig, men jag måste medge att jag också är fascinerad av krigshistorier. Är inte säker på detta, men nog skrivs det ganska få krigsböcker på svenska? Här i Thatchers efterföljares land finns det hur många böcker som helst.

Jag dras till dem. Det är som om det är ‘lite mysigt’ med den perioden, på något sätt. Det är ju heltokigt, för det var både farligt och fattigt och inte trevligt alls. Vi har en teori att Farmodern (5 år då kriget bröt ut) har så många bord hemma för att de fick gömma sig under dem som bombskydd. Det låter löjligt, men det var faktiskt så.

Men det är ju något man glömmer när man läser om England under kriget. Jo, tyska plan attackerade och bombade. Men på det stora hela bodde man med sina egna, med få spioner och inga utländska soldater som bestämde. Man behövde inte gömma flyktingar med risk för sitt eget liv.

Jag har nyligen läst flera böcker som utspelar sig i andra europeiska länder, och man blir påmind om hur det måste ha varit att ha tyskarna i det egna landet och att alltid leva med hjärtat i halsen och att inte veta vem man kunde lita på.

Code Name Verity av Elizabeth Wein utspelar sig till stor del i Frankrike, med en motståndsrörelse som dagligen slåss mot tyska armén. Shirley Hughes har just kommit ut med en roman från Florens 1944, Hero on a Bicycle. Där håller visserligen tyskarna på att dra sig tillbaka, men faran är kvar. Att vara tvungen att gömma allierade soldater fastän man är rädd och i fara själv. Frågan vad man gör när ens tyskvänliga granne oanmäld stolpar in och ser saker. Att vara för ung för att gå med i motståndsrörelsen.

Eller K M Peytons Blue Skies & Gunfire, där huvudpersonen blir skickad ut på landet från London, men hamnar ur askan i elden, med tyska plan som bombar varje vecka, och en kärlekshistoria med en pilot. Måste han dö?

Häromveckan nämnde jag ett par indiska romaner. Siddhartha Sarma skrev om kriget i Assam och Burma, och det var verkligen inte enbart britter som slogs eller dog. Och Bali Rai skrev en hel bok om de indiska soldater som åkte till Europa för att kriga för snart hundra år sedan. Även Jamila Gavins bok har en bit om hur barnens pappa som var i London 1939, ryckte in som soldat och slogs för imperiet.

Så har jag precis avslutat Noel Streatfeilds A Vicarage Family, som är självbiografisk, och som slutar sommaren 1915 med att hennes kusin kommer hem på permission från kriget i Europa. Han gråter och är rädd, men måste återvända. Och givetvis kommer han aldrig hem igen. Det fanns tecken på detta genom hela boken, men man hoppas ju ändå… Och så gråter man en skvätt när telegrammet kommer.

Indiska äventyr

Läste/läser vi svenskar indiska böcker eller böcker där handlingen utspelar sig i Indien? Jag minns inget, men det kan ju vara att jag inte tittade ordentligt, eller att det finns numera, där det inte fanns förr.

Jag tar just nu ett indiskt bokbad, och det är både intressant och lite chockerande nytt. Så det är inte bara M M Kaye som kommit fram ur vrårna, pga Sonens indiska resa. Det lustiga är väl att jag hittade annat på hyllorna när jag bara skulle ta fram mina gamla romantiska romaner.

Hittade en (vuxen) deckare om Inspector Ghote. Visserligen skriven av en engelsman, men ändå. Han fick snart sällskap av en oläst bok av Siddhartha Sarma och en av Jamila Gavins böcker.

Siddharthas bok, The Grasshopper’s Run, var en fantastisk skildring från Assam 1944. Lite Alistair MacLean för barn, med tyngdpunkten på indier och inte britter. Lite väl full med vapen, kanske, och inte en enda kvinna/flicka, men det kunde det inte ha varit i den här situationen.

Läser just nu Jamilas bok, The Wheel of Surya, om två syskon som 1947 måste ta sig till England från Punjab. Liksom Jamilas andra böcker viker handlingen inte undan när det blir grymt eller blodigt. Det hände hemska saker på riktigt. Och då finns de med i boken.

Har också tagit fram sådant jag läst relativt nyss, som Bali Rais City of Ghosts, och Carlos Ruiz Zafóns The Midnight Palace. Balis bok handlar om de indier som slogs för Storbritannien i första världskriget, och slutar med blodbadet i Amritsar 1919. Carlos har skrivit om Calcutta 1932, och även hans bok handlar både om britter och indier. Det kan ju kännas fel att så många indiska böcker är fulla med engelsmän, men de fanns ju där i verkligheten, och kan inte bara skrivas bort.

Sonen har precis anlänt i Shimla, M M Kayes födelsestad. Där ska han bo hos en maharaja. Kollade in ‘gubbens’ hus på internet och såg att huset ligger strax intill den internatskola jag läste om i Jamilas bok för en stund sedan. Över weekenden, medan jag läste Siddharthas bok, var Sonen i Darjeeling, som ligger vid kanten av Assam. Och om några dagar ska Sonen flyga hem från Amritsar. Förhoppningsvis utan blodbad. Och jag har inte ens vågat nämna M M Kayes Death in Kashmir än.

Så det såg ni inte här.