Hur man upptäcker en häxa

Kalla mig cynisk, men hur kan man bestämma i förväg att en bok kommer att bli en fantastisk storsäljare? Fast det är klart, att om många många skriver om en bok, så hjälper det säkert. Alltså borde jag inte skriva här, för det bär mig emot att assistera med att haussa upp en opublicerad roman. Men en snabb koll på internet säger mig att bloggare världen över, eller åtminstone i USA redan har fallit för PR-kampanjen och hjälper till så gott de kan.

Den engelska titeln är A Discovery of Witches, och den är en debutroman av Deborah Harkness. Trevlig titel och trevligt namn. Den kom med posten i morse och är en enormt tjock bok, fast ”bara” på 600 sidor. Publikationsdatum är februari 2011.

Att boken anlände just idag är säkert inte en tillfällighet. En häxbetitlad bok dagen före Halloween? Till en bokhäxa, dessutom. Jag var lockad. Mycket lockad. Jag har tittat i den och halvt provläst två gånger idag. Men den ser ut som skräp. Och inte roligt skräp som en kioskromans, utan lite långtråkig.

Pressmeddelandet annonserar ut häxor, vampyrer, historia, vetenskap, magi och romantik. Ganska många ”vinnande” genrer på en gång.

Den Bättre Hälften kikade lite han också, och muttrade om Da Vinci-koden. Men jag tror att Dan Brown blev en storsäljare för att folk bara råkade läsa och rekommendera boken och det växte och växte. Lite för mycket, men ändå. Precis som med Harry Potter och Twilight och Millenniumtrilogin. Någon skriver en bok, och när den väl finns i bokhandeln är det något som påverkar dess popularitet och miljoner böcker säljes och läses.

Jag tror inte på PR-människor som säger att xxx är den nya stora romanen.

A Discovery of Witches utspelar sig i Oxford, skrivet av en amerikanska. Bara det får mig att känna att det är önsketänkande med i spelet. Det är charmigt i Oxford. Det handlar om böcker. Och en häxa och en vampyr förälskar sig. I tre delar.

Mitt recensionsexemplar har en gummistämpel på försättsbladet och sedan har någon skrivit mitt namn för hand i stämpelavtrycket. Imponerande. Och det var nog meningen. Först tänkte jag att det var ett sätt att förhindra att jag säljer eller på annat sätt gör mig av med boken. Men på insidan av pärmen sitter ett litet lånekort från biblioteket i Oxford, och där står det att jag ska lämna boken vidare till någon annan när jag läst den. Alltså är tanken att den ska spridas så långt det går.

Funderade på att låta den gå samma väg som många andra romanser och ge den till Dotterns kompis Mattestudenten. Hon gillar sådana. Men sedan tänkte jag på Dan Brown igen. Tänk (ja, bara tänk) om boken verkligen blir en bästsäljare av enorma mått. Då kanske jag vill ha mitt eget ex med namn i och allt…

Oroar mig också för att Mattestudenten ska tycka att jag använder henne som litterär soptunna.

Har jag möjligen glömt någon oerhört bra och oerhört populär roman som lanserats så här?

Pippi på vindruvor, och andra bär

OK, OK, jag vet att vindruvor inte är bär. Men de är små och bärliknande. Vi körde med vindruvsorgier en kort period, i vårt intervjuande. Adèle Geras bjöd på druvor och jordgubbar i det som numera inte längre är hennes kök, utan någon annans.

Själv satte jag fram druvor i två färger före Liz Kesslers besök i mitt kök. Hon åt druvor så det stod härliga till, och sa till slut att vi måste plocka bort dem.

Och Meg Rosoff ville veta om vi kunde äta frukt, fast det visade sig vara jordgubbar och andra bär, som tillsammans med grädde och maräng blev väldigt gott.

Maräng kunde det blivit av den här fina hönans ägg. Vi blev hemskickade från Jon Mayhews hönsgård med ett dussin hemgjorda ägg i de vackraste färger.

Hos Sally Gardner var det ingen levande pippi, men nog är det ett tjusigt stilleben? Har man varit scenograf så har man, och då måste nog varenda rum i ens bostad bjuda på intrikat arrangerade föremål.

Hemska böcker

Jag har hållit på att skrämma mig själv. I vanliga fall är jag inte direkt en fan av horror och annat elände, men nu inför Halloween tänkte jag att man kunde ju ha lite av ett spöktema. Så jag har läst mer om kyrkogårdar och hemska fåglar än jag brukar. Och det faktum att allt kommit i stort sett på en gång ger lite av en mängdrabatt.

Blev t o m rädd för Tove Jansson häromdagen.

Annars har jag läst om kråkor och om döda och mindre döda människor. Det finns nog hur många varianter som helst om halvdödingar och om folk som sitter i både mörker och i dagsljus och blir livrädda för allt möjligt. Och jag gissar att det jag läst är rätt så bra, för annars skulle jag nog inte blivit riktigt så skräckslagen.

Just nu längtar jag efter något lättsamt och trevligt med en happy ending. Romantik. Komedi. Vad som helst men inte mera skräck.

Fast det är klart, jag har en Darren Shan liggande också som jag inte öppnat än. Kanske en till då…

Manchester har också en litteraturfestival

Jag hoppas att bokfestivalen här i Manchester tar slut innan jag gör det. Just nu är loppet ganska jämnt, men man vet aldrig. Jag hade faktiskt – på det där oerhört optimistiska sättet man har i förväg – trott att jag skulle iväg till Waterloo i kväll, men sansade mig igår morse och sa till mig själv på det bestämdaste att jag inte orkar.

Därmed kan jag alltså blogga lite i stället. Och det är ju egentligen meningen med det hela. Och samtidigt kanske jag kommer att orka med de resterande två evenemangen.

På det där sättet som livet ordnar saker och ting, så var det det som lät mindre intressant som var roligt, och tvärtom. Man lär sig väl.

Så, Amanda Craig och Michèle Roberts på onsdagen var bara så där, om jag ska vara uppriktig. De skriver kvinnolitteratur, om nu det är ett bra ord. Lite sex och romantik, men på ett allvarligare och mera ”riktigt” sätt. Den typen av bok jag sällan eller aldrig läser numera.

Michèle var rätt intressant att höra på, fast jag hade aldrig stött på henne tidigare. Amanda däremot är jag vän med på facebook, eftersom jag länge beundrat hennes barnboksrecensioner i The Times. Hon är ett av de stora namnen i branschen. Men hennes eget författarskap har jag antagligen mindre intresse av. Och en författare som kommenterade på engelska Bookwitch sa sig vilja klippa av Amanda håret, så lite fiender kan man ju få även i barnboksbranschen.

Dagen före var det norskt. Lars Saabye Christensen skulle tala i Manchesters pampiga stadshus, där jag faktiskt aldrig varit inne förut. Han fick läsa en bit ur sin bok Beatles som är relativt nyöversatt till engelska. Och så läste han en dikt på norska, som åtminstone två av oss i publiken förstod.

Vi råkade sedan ut för Lars andra brandlarm för dagen och stadshuset fick utrymmas. Efter tio minuter på torget utanför kunde vi troppa in igen och han fick berätta hur han träffade sin fru på en Leonard Cohen-konsert som blev bombhotad.

Som sagt, jag hade inte hoppats på mycket, men Lars var en givande bekantskap.

Det jag inte gjorde i Waterloo (som ligger utanför Liverpool om någon undrar) var en kuslig Halloween-sak med fem författare som alla skriver lite spökaktiga och hemska böcker. Men det kunde ju blivit mitt Waterloo om jag inte passat mig.

(Beklagar att jag är en så urusel fotograf…)

Vems hund?

Jag hade en period under förra året när det verkade som om varenda författare med självaktning hade två hundar. Vad är det för fel på en hund, frågar man sig?

Nu är det dessutom så att jag inte är hundglad, även om jag är mer hundperson än kattperson. Men som Skolkompisen påpekade häromveckan efter att ha blivit nästan ”nertrampad” av hundar i vår engelska park, så är engelska hundar inte påflugna som de svenska.

Det måste hänga på uppfostran. Någon gång har svenska folket glömt att vare sig man är hundrädd eller inte, vill man inte nödvändigtvis ha en stor vovsing stående med framtassarna på ens axlar, medan husse/matte säger att Fido inte är farlig.

Jag vill alltså inte ha hund. Men skulle jag ha en, vill jag ha Meg Rosoffs hundar. Eftersom Meg har två, blir det väl att jag ska ha två då. Som alla andra. Hennes är gulliga, och de hoppar inte på en. Den som syns ovan är antingen Juno eller Blue. Jag kan inte se skillnad på dem.

Hoppar gör däremot Debi Glioris hund. Men det vet hon, och det är därför den ligger och sover bakom en glasdörr. Ev tuggar den på skor också, men kanske att skon bara råkar stå där…

Jon Mayhew har sina två här. Tror han beskrev dem som att en är lite dum (dvs bristande intelligens) och den andra är ännu dummare. Jaja. Rätt gulliga i alla fall.

Jon har ett helt menagerie av djur, men resten är inte hundar, så får vackert vänta tills det blir en blogg om författarsköldpaddor. Och andra kryp.

Sally Gardners två taxar blev aldrig plåtade. De skällde hela tiden, men det tycks vara allt de sysslar med. Däremot var jag lite orolig för att jag skulle snubbla på en av dem under nattliga besök i badrummet.

Och klantig som jag är frågade jag Cathy Cassidy vid vår senaste pratstund om hennes pappas hund, som hon tog hand om när pappan gick bort. Nu är hunden också död, och så kom vi in på en bok av Michael Morpurgo (Running Wild) som handlar om en sådan hund. Mycket sorglig, så det blev tårar efter det.

Ach.

Hemma hos

Kollade igenom iPhoto och kom på att jag har många bilder som oftast inte används. Det här är inget inredningsreportage, men vem gillar inte en Ikea-hylla på nytt sätt? Det är Sally Gardner som piffat till möbeljättens lite mesiga hylla som stod i gästrummet där jag bodde.

Hemma hos Debi Gliori är väggarna täckta med böcker. Hon var smart nog att gifta sig med en man som både kan bygga hyllor och sätta böcker i alfabetisk ordning. Det ni! Och så värmer de lite när de sibiriska vindarna viner i östra Skottland.

I sitt gästrum förvarar Adèle Geras alla sina extraböcker. Nu lär de vara nerpackade, för hon och maken är i flyttningstagen. Men jag fick några med mig när jag gick. Däremot ges det nog inte bort några av makens 2500 volymer om cricket.

Det här huset i Yorkshire tillhörde en gång vår nationalpoet Ted Hughes. Nu är det en kursgård för skrivande gäster. Hon till vänster heter Mary, men jag kan inte komma ihåg namnet på hennes väninna. Trevliga var de i alla fall.

Här är Caroline Lawrences kontor där hon skriver sina böcker och tittar ut på fåglarna på Themsen några meter bort. Det är en nästan svensk stil över lägenheten, och på svenskt (amerikanskt?) manér får man också gå husesyn. Utsikten är fantastisk.

Här fuskar jag lite, för detta är verkligen inte Frank McCourts bostad, men det ser lite husaktigt ut, tycker jag. Vi kan låtsas att Frank satt hemma och läste för pojken. Frank var här för tre år sedan och läste början på sin julsaga. Fru McCourt och jag pratade om fästingar. Som man gör.

I rättvisans namn får jag visa upp lite av mina hyllor också. Fast den här blogg-vagnen är ju inte en hylla. Dvs den var inte avsedd som hylla när Dottern tillverkade den i slöjden, men den har fått allt fler böcker på sig. Snart är den så tung att den inte kan röra på sig trots sina rejäla hjul. Kanske måste sortera bort böcker. Igen.

Döden i dina ögon

För en gångs skull börjar jag med en recension på svenska, fastän boken ursprungligen är engelsk. På bokfestivalen i Edinburgh förra året träffade jag Rachel Ward som var där och pratade ungdomslitteratur med Melvin Burgess och Anne Fine. Jag var där för att se om Melvin och Anne skulle slåss. (Det gjorde de inte.) Rachel var nog lite förundrad över det celebra sällskapet, för hon tyckte väl att en nybörjare inte riktigt platsade där.

Men det anser jag nog att hon gör. Jag hade inte hunnit läsa hennes bok Numbers, och har fortfarande inte läst den på original. Tidigare i år råkade jag se att bloggen Tonårsboken skrev om Döden i dina ögon, som den heter på svenska, och skickade Rachel länken. Hon hade inte ens en aning om att boken var färdig, så blev glatt överraskad, och undrade om jag ville ha ett ex på svenska när hon fick sina.

Det kom ganska snabbt, och har sedan suttit här och pockat på min uppmärksamhet. Har av någon ologisk anledning inte velat läsa boken när jag varit i Sverige. Sedan är det den där snobbkänslan att man ska läsa på original i alla väder, om man kan.

Men nu när jag läst Döden i dina ögon kan jag säga att det gick alldeles utmärkt på svenska, bortsett från att jag envisades med att säga namnet Spider på ”svenska” för mig själv, vilket är ännu mera ologiskt.

Detta är en skrämmande bok, egentligen. Har inte satt mig in i problemet tidigare, men en flicka som Jem som kan se varje människas dödsdatum när hon tittar i deras ögon, har det inte lätt. Att hon bor i fosterhem efter mammans tidiga död är inte heller det lättaste.

Jem och hennes medskolkare Spider från skolan (som hon kan se inte har långt kvar att leva) råkar undvika att dö i ett bombattentat på the London Eye, just för att Jem kunde se att något hemskt skulle ske. Polisen tror de är terrorister, och jagar dem medan de flyr.

De två blir goda vänner, men hela tiden bär Jem på vetskapen att Spider snart ska dö. Hon vill förhindra det, men vet inte vad hon ska göra.

Slutet är både väntat och lite oväntat på samma gång. Man undrar hur nästa bok kommer att gå. Och den tredje, som Rachel lär ha skrivit färdigt. Men i alla fall, Döden i dina ögon är en fantastisk roman.

Färdigfilat

Efter idogt sittande till sent på natten blev intervjun med Gillian Philip färdigskriven. Ibland önskar jag att mina intervjuer kunde bli klara mitt på dagen, så att man är mindre trött och kan bedöma resultatet lite bättre, och t o m hinna fila vidare och ändra på vad som behövs ändras på.

Gillians egen kommentar var att hon pratat alltför mycket, men hon insåg nog inte att jag redan plockat bort en tredjedel av vad hon sagt. De pratar fort, de där författarna. Och aldrig i fullständiga meningar.

Lite långsamt filande

När man gör alltför många intervjuer under en kort period betyder det att utskriften av alla inspelade samtal tar sin lilla tid. I vanliga fall tar jag ca två veckor från träff till publikation av en intervju, och det är mest för att jag har annat för mig också. Jag skriver ut varje ord yttrat av författaren i fråga, och sedan sitter jag och plockar bort alla onödiga um och liksom och annat man inte vill ha. T ex om de har varit oförsiktiga och sagt något som kanske är bäst lämnat osagt.

Idag sitter jag och pillar med Gillian Philips inspelade röst, och det är intressant att inse hur mycket svårare det är att urskilja Gillians skotska dialekt på en maskin än det är i levande livet. Trafikbruset i bakgrunden hjälper inte heller. Men det ska nog bli bra så småningom. Jag skäms bara lite för att hon får vänta extra länge.

Har just kopplat av från skrivandet med att bestämma vilka foton jag ska använda, och klippt av lite fula kanter och hörn här och var. Sedan fick jag den intelligenta idén att kolla in om Gillian har blivit översatt till svenska. Trodde inte det, men hittade en bok, faktiskt. Vad andra inte ser, heter den, men den är en av hennes korta skolböcker, och inte en av de ”normala” romanerna. Synd, men det kommer kanske lite fler översättningar så småningom.

Gillian är en sådan där författare som verkar få in en fullträff redan med sin första bok. Fast det är lite knepigt att räkna ut vilken som är hennes första. Först ut i tryck var Bad Faith, som handlar om en nutida skotsk diktaturstat, där religionen styr. Helt fantastisk, med en av de bästa första meningar jag stött på. ”Before I slipped on the mud and fell over the Bishop, our family didn’t have a lot to do with murder.”

Nästan på samma gång, men på ett annat förlag, publicerades Crossing the Line, som handlar om knivdråp, vilket i vanliga fall är nog för att jag inte ska vilja läsa boken i fråga, men här är jag hemskt glad att jag gjorde det. Otroligt bra, igen.

Tredje romanen som kom ut i augusti är första delen av fyra om skotska féer, och det lockar inte heller precis. Men Firebrand är en toppenbok, med handlingen lagd på 1600-talet. Mycket blod och våldsamheter, men en perfekt äventyrsbok. De andra tre lär alla utspela sig i modern tid, för de är långlivade, de där féerna. (Och det är tydligen del två av serien som Gillian skrev först av alla sina böcker, så allt är lite blandat.)

Vid sidan om skriver Gillian serien The Darke Academy under namnet Gabriella Poole, men det är den typen av serie där förlaget (ett tredje förlag) bestämmer vad som ska hända. Lite Kitty-bok blandat med Twilight, tror jag man kan säga.

Och eftersom Gillian fortfarande har tid över från facebook så skriver hon korta skolböcker på beställning, som just Vad andra inte ser.

Det kan vara dags med några böcker på svenska nu.

Och strax kommer intervjun. Jag lovar.

Boråsare på besök

Den Nya Bibliotekariens föräldrar har kommit på besök. Det har mest blivit upprepat kollande av fåglar i vår stora rejäla fågelbok, som jag givetvis hade glömt att vi ens ägde. Vi har inte pippi på fåglar här, men besökarna har det. Upptäckte att sovrumsfönstret stod på vid gavel i morse. Det var väl för att de skulle se hägern som flög förbi.

Nu har vi precis varit inne i storstan – dvs Manchester – och sett filmen Made in Dagenham, som tydligen var bättre än ”herr och fru Skolkompis” hade tänkt sig. Det var en riktigt gammaldags sorts film, trots att den är helt ny och bara hade premiär igår. Den handlar om strejken bland kvinnorna på Fords bilfabrik på 1960-talet. Intressant att se riktigt hur ojämnlika män och kvinnor var så pass nyligen.

Därefter lusläste gästerna menyn på bion Cornerhouse restaurang för middag innan vi åkte hem. Så det blev en helkväll ute, om än en tidig sorts helkväll.

Väl hemkomna har vi detaljkollat kartboken inför deras tripp in till stan för lite shopping och turistande. Man vill ju ogärna att ens besökare villar bort sig.

Pizzabella och katterna väntar i Borås.