Månadsarkiv: oktober 2010

Hur man upptäcker en häxa

Kalla mig cynisk, men hur kan man bestämma i förväg att en bok kommer att bli en fantastisk storsäljare? Fast det är klart, att om många många skriver om en bok, så hjälper det säkert. Alltså borde jag inte skriva här, för det bär mig emot att assistera med att haussa upp en opublicerad roman. Men en snabb koll på internet säger mig att bloggare världen över, eller åtminstone i USA redan har fallit för PR-kampanjen och hjälper till så gott de kan.

Den engelska titeln är A Discovery of Witches, och den är en debutroman av Deborah Harkness. Trevlig titel och trevligt namn. Den kom med posten i morse och är en enormt tjock bok, fast ”bara” på 600 sidor. Publikationsdatum är februari 2011.

Att boken anlände just idag är säkert inte en tillfällighet. En häxbetitlad bok dagen före Halloween? Till en bokhäxa, dessutom. Jag var lockad. Mycket lockad. Jag har tittat i den och halvt provläst två gånger idag. Men den ser ut som skräp. Och inte roligt skräp som en kioskromans, utan lite långtråkig.

Pressmeddelandet annonserar ut häxor, vampyrer, historia, vetenskap, magi och romantik. Ganska många ”vinnande” genrer på en gång.

Den Bättre Hälften kikade lite han också, och muttrade om Da Vinci-koden. Men jag tror att Dan Brown blev en storsäljare för att folk bara råkade läsa och rekommendera boken och det växte och växte. Lite för mycket, men ändå. Precis som med Harry Potter och Twilight och Millenniumtrilogin. Någon skriver en bok, och när den väl finns i bokhandeln är det något som påverkar dess popularitet och miljoner böcker säljes och läses.

Jag tror inte på PR-människor som säger att xxx är den nya stora romanen.

A Discovery of Witches utspelar sig i Oxford, skrivet av en amerikanska. Bara det får mig att känna att det är önsketänkande med i spelet. Det är charmigt i Oxford. Det handlar om böcker. Och en häxa och en vampyr förälskar sig. I tre delar.

Mitt recensionsexemplar har en gummistämpel på försättsbladet och sedan har någon skrivit mitt namn för hand i stämpelavtrycket. Imponerande. Och det var nog meningen. Först tänkte jag att det var ett sätt att förhindra att jag säljer eller på annat sätt gör mig av med boken. Men på insidan av pärmen sitter ett litet lånekort från biblioteket i Oxford, och där står det att jag ska lämna boken vidare till någon annan när jag läst den. Alltså är tanken att den ska spridas så långt det går.

Funderade på att låta den gå samma väg som många andra romanser och ge den till Dotterns kompis Mattestudenten. Hon gillar sådana. Men sedan tänkte jag på Dan Brown igen. Tänk (ja, bara tänk) om boken verkligen blir en bästsäljare av enorma mått. Då kanske jag vill ha mitt eget ex med namn i och allt…

Oroar mig också för att Mattestudenten ska tycka att jag använder henne som litterär soptunna.

Har jag möjligen glömt någon oerhört bra och oerhört populär roman som lanserats så här?

Annonser

Pippi på vindruvor, och andra bär

OK, OK, jag vet att vindruvor inte är bär. Men de är små och bärliknande. Vi körde med vindruvsorgier en kort period, i vårt intervjuande. Adèle Geras bjöd på druvor och jordgubbar i det som numera inte längre är hennes kök, utan någon annans.

Norm and Adèle Geras with grapes and strawberries

Själv satte jag fram druvor i två färger före Liz Kesslers besök i mitt kök. Hon åt druvor så det stod härliga till, och sa till slut att vi måste plocka bort dem.

Liz Kessler and grapes

Och Meg Rosoff ville veta om vi kunde äta frukt, fast det visade sig vara jordgubbar och andra bär, som tillsammans med grädde och maräng blev väldigt gott.

Meg Rosoff meringue

Maräng kunde det blivit av den här fina hönans ägg. Vi blev hemskickade från Jon Mayhews hönsgård med ett dussin hemgjorda ägg i de vackraste färger.

Mayhew chicken

Hos Sally Gardner var det ingen levande pippi, men nog är det ett tjusigt stilleben? Har man varit scenograf så har man, och då måste nog varenda rum i ens bostad bjuda på intrikat arrangerade föremål.

Sally Gardner's bird

Hemska böcker

Jag har hållit på att skrämma mig själv. I vanliga fall är jag inte direkt en fan av horror och annat elände, men nu inför Halloween tänkte jag att man kunde ju ha lite av ett spöktema. Så jag har läst mer om kyrkogårdar och hemska fåglar än jag brukar. Och det faktum att allt kommit i stort sett på en gång ger lite av en mängdrabatt.

Blev t o m rädd för Tove Jansson häromdagen.

Annars har jag läst om kråkor och om döda och mindre döda människor. Det finns nog hur många varianter som helst om halvdödingar och om folk som sitter i både mörker och i dagsljus och blir livrädda för allt möjligt. Och jag gissar att det jag läst är rätt så bra, för annars skulle jag nog inte blivit riktigt så skräckslagen.

Just nu längtar jag efter något lättsamt och trevligt med en happy ending. Romantik. Komedi. Vad som helst men inte mera skräck.

Fast det är klart, jag har en Darren Shan liggande också som jag inte öppnat än. Kanske en till då…

Manchester har också en litteraturfestival

Jag hoppas att bokfestivalen här i Manchester tar slut innan jag gör det. Just nu är loppet ganska jämnt, men man vet aldrig. Jag hade faktiskt – på det där oerhört optimistiska sättet man har i förväg – trott att jag skulle iväg till Waterloo i kväll, men sansade mig igår morse och sa till mig själv på det bestämdaste att jag inte orkar.

Därmed kan jag alltså blogga lite i stället. Och det är ju egentligen meningen med det hela. Och samtidigt kanske jag kommer att orka med de resterande två evenemangen.

På det där sättet som livet ordnar saker och ting, så var det det som lät mindre intressant som var roligt, och tvärtom. Man lär sig väl.

Så, Amanda Craig och Michèle Roberts på onsdagen var bara så där, om jag ska vara uppriktig. De skriver kvinnolitteratur, om nu det är ett bra ord. Lite sex och romantik, men på ett allvarligare och mera ”riktigt” sätt. Den typen av bok jag sällan eller aldrig läser numera.

Michèle Roberts and Amanda Craig

Michèle var rätt intressant att höra på, fast jag hade aldrig stött på henne tidigare. Amanda däremot är jag vän med på facebook, eftersom jag länge beundrat hennes barnboksrecensioner i The Times. Hon är ett av de stora namnen i branschen. Men hennes eget författarskap har jag antagligen mindre intresse av. Och en författare som kommenterade på engelska Bookwitch sa sig vilja klippa av Amanda håret, så lite fiender kan man ju få även i barnboksbranschen.

Dagen före var det norskt. Lars Saabye Christensen skulle tala i Manchesters pampiga stadshus, där jag faktiskt aldrig varit inne förut. Han fick läsa en bit ur sin bok Beatles som är relativt nyöversatt till engelska. Och så läste han en dikt på norska, som åtminstone två av oss i publiken förstod.

Lars Saabye Christensen

Vi råkade sedan ut för Lars andra brandlarm för dagen och stadshuset fick utrymmas. Efter tio minuter på torget utanför kunde vi troppa in igen och han fick berätta hur han träffade sin fru på en Leonard Cohen-konsert som blev bombhotad.

Som sagt, jag hade inte hoppats på mycket, men Lars var en givande bekantskap.

Det jag inte gjorde i Waterloo (som ligger utanför Liverpool om någon undrar) var en kuslig Halloween-sak med fem författare som alla skriver lite spökaktiga och hemska böcker. Men det kunde ju blivit mitt Waterloo om jag inte passat mig.

(Beklagar att jag är en så urusel fotograf…)

Vems hund?

Jag hade en period under förra året när det verkade som om varenda författare med självaktning hade två hundar. Vad är det för fel på en hund, frågar man sig?

Nu är det dessutom så att jag inte är hundglad, även om jag är mer hundperson än kattperson. Men som Skolkompisen påpekade häromveckan efter att ha blivit nästan ”nertrampad” av hundar i vår engelska park, så är engelska hundar inte påflugna som de svenska.

Det måste hänga på uppfostran. Någon gång har svenska folket glömt att vare sig man är hundrädd eller inte, vill man inte nödvändigtvis ha en stor vovsing stående med framtassarna på ens axlar, medan husse/matte säger att Fido inte är farlig.

Rosoff dog

Jag vill alltså inte ha hund. Men skulle jag ha en, vill jag ha Meg Rosoffs hundar. Eftersom Meg har två, blir det väl att jag ska ha två då. Som alla andra. Hennes är gulliga, och de hoppar inte på en. Den som syns ovan är antingen Juno eller Blue. Jag kan inte se skillnad på dem.

Gliori dog

Hoppar gör däremot Debi Glioris hund. Men det vet hon, och det är därför den ligger och sover bakom en glasdörr. Ev tuggar den på skor också, men kanske att skon bara råkar stå där…

Mayhew dog 1

Jon Mayhew har sina två här. Tror han beskrev dem som att en är lite dum (dvs bristande intelligens) och den andra är ännu dummare. Jaja. Rätt gulliga i alla fall.

Mayhew dog 2

Jon har ett helt menagerie av djur, men resten är inte hundar, så får vackert vänta tills det blir en blogg om författarsköldpaddor. Och andra kryp.

Sally Gardners två taxar blev aldrig plåtade. De skällde hela tiden, men det tycks vara allt de sysslar med. Däremot var jag lite orolig för att jag skulle snubbla på en av dem under nattliga besök i badrummet.

Och klantig som jag är frågade jag Cathy Cassidy vid vår senaste pratstund om hennes pappas hund, som hon tog hand om när pappan gick bort. Nu är hunden också död, och så kom vi in på en bok av Michael Morpurgo (Running Wild) som handlar om en sådan hund. Mycket sorglig, så det blev tårar efter det.

Ach.

Hemma hos

Kollade igenom iPhoto och kom på att jag har många bilder som oftast inte används. Det här är inget inredningsreportage, men vem gillar inte en Ikea-hylla på nytt sätt? Det är Sally Gardner som piffat till möbeljättens lite mesiga hylla som stod i gästrummet där jag bodde.

Decorated Ikea bookshelves

Hemma hos Debi Gliori är väggarna täckta med böcker. Hon var smart nog att gifta sig med en man som både kan bygga hyllor och sätta böcker i alfabetisk ordning. Det ni! Och så värmer de lite när de sibiriska vindarna viner i östra Skottland.

Gliori bookshelves

I sitt gästrum förvarar Adèle Geras alla sina extraböcker. Nu lär de vara nerpackade, för hon och maken är i flyttningstagen. Men jag fick några med mig när jag gick. Däremot ges det nog inte bort några av makens 2500 volymer om cricket.

Bookwitch and Adèle Geras

Det här huset i Yorkshire tillhörde en gång vår nationalpoet Ted Hughes. Nu är det en kursgård för skrivande gäster. Hon till vänster heter Mary, men jag kan inte komma ihåg namnet på hennes väninna. Trevliga var de i alla fall.

Bookshelves in Ted Hughes' house

Här är Caroline Lawrences kontor där hon skriver sina böcker och tittar ut på fåglarna på Themsen några meter bort. Det är en nästan svensk stil över lägenheten, och på svenskt (amerikanskt?) manér får man också gå husesyn. Utsikten är fantastisk.

Caroline Lawrence in her study

Här fuskar jag lite, för detta är verkligen inte Frank McCourts bostad, men det ser lite husaktigt ut, tycker jag. Vi kan låtsas att Frank satt hemma och läste för pojken. Frank var här för tre år sedan och läste början på sin julsaga. Fru McCourt och jag pratade om fästingar. Som man gör.

Frank McCourt and small boy in front of bookshelves

I rättvisans namn får jag visa upp lite av mina hyllor också. Fast den här blogg-vagnen är ju inte en hylla. Dvs den var inte avsedd som hylla när Dottern tillverkade den i slöjden, men den har fått allt fler böcker på sig. Snart är den så tung att den inte kan röra på sig trots sina rejäla hjul. Kanske måste sortera bort böcker. Igen.

Bookwitch trolley

Döden i dina ögon

För en gångs skull börjar jag med en recension på svenska, fastän boken ursprungligen är engelsk. På bokfestivalen i Edinburgh förra året träffade jag Rachel Ward som var där och pratade ungdomslitteratur med Melvin Burgess och Anne Fine. Jag var där för att se om Melvin och Anne skulle slåss. (Det gjorde de inte.) Rachel var nog lite förundrad över det celebra sällskapet, för hon tyckte väl att en nybörjare inte riktigt platsade där.

Rachel Ward

Men det anser jag nog att hon gör. Jag hade inte hunnit läsa hennes bok Numbers, och har fortfarande inte läst den på original. Tidigare i år råkade jag se att bloggen Tonårsboken skrev om Döden i dina ögon, som den heter på svenska, och skickade Rachel länken. Hon hade inte ens en aning om att boken var färdig, så blev glatt överraskad, och undrade om jag ville ha ett ex på svenska när hon fick sina.

Det kom ganska snabbt, och har sedan suttit här och pockat på min uppmärksamhet. Har av någon ologisk anledning inte velat läsa boken när jag varit i Sverige. Sedan är det den där snobbkänslan att man ska läsa på original i alla väder, om man kan.

Men nu när jag läst Döden i dina ögon kan jag säga att det gick alldeles utmärkt på svenska, bortsett från att jag envisades med att säga namnet Spider på ”svenska” för mig själv, vilket är ännu mera ologiskt.

Detta är en skrämmande bok, egentligen. Har inte satt mig in i problemet tidigare, men en flicka som Jem som kan se varje människas dödsdatum när hon tittar i deras ögon, har det inte lätt. Att hon bor i fosterhem efter mammans tidiga död är inte heller det lättaste.

Jem och hennes medskolkare Spider från skolan (som hon kan se inte har långt kvar att leva) råkar undvika att dö i ett bombattentat på the London Eye, just för att Jem kunde se att något hemskt skulle ske. Polisen tror de är terrorister, och jagar dem medan de flyr.

De två blir goda vänner, men hela tiden bär Jem på vetskapen att Spider snart ska dö. Hon vill förhindra det, men vet inte vad hon ska göra.

Slutet är både väntat och lite oväntat på samma gång. Man undrar hur nästa bok kommer att gå. Och den tredje, som Rachel lär ha skrivit färdigt. Men i alla fall, Döden i dina ögon är en fantastisk roman.