Manchester har också en litteraturfestival

Jag hoppas att bokfestivalen här i Manchester tar slut innan jag gör det. Just nu är loppet ganska jämnt, men man vet aldrig. Jag hade faktiskt – på det där oerhört optimistiska sättet man har i förväg – trott att jag skulle iväg till Waterloo i kväll, men sansade mig igår morse och sa till mig själv på det bestämdaste att jag inte orkar.

Därmed kan jag alltså blogga lite i stället. Och det är ju egentligen meningen med det hela. Och samtidigt kanske jag kommer att orka med de resterande två evenemangen.

På det där sättet som livet ordnar saker och ting, så var det det som lät mindre intressant som var roligt, och tvärtom. Man lär sig väl.

Så, Amanda Craig och Michèle Roberts på onsdagen var bara så där, om jag ska vara uppriktig. De skriver kvinnolitteratur, om nu det är ett bra ord. Lite sex och romantik, men på ett allvarligare och mera ”riktigt” sätt. Den typen av bok jag sällan eller aldrig läser numera.

Michèle Roberts and Amanda Craig

Michèle var rätt intressant att höra på, fast jag hade aldrig stött på henne tidigare. Amanda däremot är jag vän med på facebook, eftersom jag länge beundrat hennes barnboksrecensioner i The Times. Hon är ett av de stora namnen i branschen. Men hennes eget författarskap har jag antagligen mindre intresse av. Och en författare som kommenterade på engelska Bookwitch sa sig vilja klippa av Amanda håret, så lite fiender kan man ju få även i barnboksbranschen.

Dagen före var det norskt. Lars Saabye Christensen skulle tala i Manchesters pampiga stadshus, där jag faktiskt aldrig varit inne förut. Han fick läsa en bit ur sin bok Beatles som är relativt nyöversatt till engelska. Och så läste han en dikt på norska, som åtminstone två av oss i publiken förstod.

Lars Saabye Christensen

Vi råkade sedan ut för Lars andra brandlarm för dagen och stadshuset fick utrymmas. Efter tio minuter på torget utanför kunde vi troppa in igen och han fick berätta hur han träffade sin fru på en Leonard Cohen-konsert som blev bombhotad.

Som sagt, jag hade inte hoppats på mycket, men Lars var en givande bekantskap.

Det jag inte gjorde i Waterloo (som ligger utanför Liverpool om någon undrar) var en kuslig Halloween-sak med fem författare som alla skriver lite spökaktiga och hemska böcker. Men det kunde ju blivit mitt Waterloo om jag inte passat mig.

(Beklagar att jag är en så urusel fotograf…)

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s