Nio år efter senaste Bokmässebesöket var jag tillbaka i Göteborg. Och för att vara ärlig var det bara för Meg Rosoffs skull. Inte för att det inte är bra där, för det är det. Men det är så jobbigt att jag kände jag ville åka hem så fort jag kommit dit. Man får skylla det på hög ålder och allmänt dålig ork.
Men jag hade ju tjatat om Meg för Bok & Bibliotek, och om Bokmässan till Meg, så när de tu till slut skulle mötas behövde jag liksom vara med.
Och efter att ha sett listan på Megs programdeltagande, blev det bara att avbeställa en del andra författare, för skulle jag stolpa efter, så skulle jag. Fast sedan visade det sig så klart att hon hade ännu mer på programmet än min lista sa.
Jag sprang på Meg och hennes ledsagare Helen från ALMA redan före första programpunkten på torsdagen, så vi pratade lite, kollade in foton på hennes mobil, och det visade sig att Helen hade träffat Sonen i maj. Jag var så på hugget att jag t o m satte mig på första raden för första pratet (men det fortsatte jag förstås inte med), och sedan hängde jag på och gick runt på ett par program till, och hann snacka mer med Meg i pausen medan hon slurpade i sig en blåbärsdrink. Den var så skär i färgen att jag kom att tänka på Philip Pullmans rosa glass 2005.
Med presspasset runt halsen kom jag även in på Megs seminarie, fast kön till Patti Smith i rummet bredvid gjorde det lite svårare än det borde varit. Den Nya Bibliotekarien kom och satt bredvid mig, vilket är en av de många trevliga sakerna med Bokmässan; detta att man hittar folk man känner.
Efteråt kopplade jag av med en aning fysik, med Christophe Galfard och Ulf Danielsson. Det var faktiskt nio år sedan jag först träffade Christophe, också, och han ser precis lika ung ut som då, och kan t o m prata ‘lite’ svenska.
Medan jag samlade ihop mig över en mycket åldersstigen lussekatt (förra årets, från Dotterns frys, två dygn tidigare), kom Meg strosande, i förhoppning om att hitta sitt hotellrum så hon kunde ligga ner ett tag.
Och nästa morgon råkade jag sitta på samma plats, när hon kom och ville ha sällskap över en kopp kaffe. Så till slut blev det en skär drink för mig också, och den var förvånansvärt osötad. Jag försökte sedan orientera oss fram till Brombergs monter, och lyckades nästan.
Lämnade Meg där och sprang vidare till ett seminarie med Chris Haughton; en irländare som gör fina bilderböcker, och även designar rättvisa mattor och annat. På vägen råkade jag springa förbi Skolkompisen med Den Nya Bibliotekarien och Pizzabella, som alla stod och åt en tidig Thailunch. Själv åt jag min medhavda macka inne på seminariet, som de flesta andra.
Direkt till ytterligare ett seminarie, med Jonathan Stroud, som pratade med Lotta Olsson om sin Lockwood-serie, och Mats Strandberg som skriver rysare som utspelar sig på Finlandsbåtarna… Det var min andra programpunkt med Jonathan, som hade ett miniseminarie dagen innan också.
Efteråt var det spring direkt till ett monterframträdande för Meg, där jag hade bestämt träff med både Pippi och Skolkompisen. Den senare ville absolut inte bli introducerad för Meg, så hon stack, och det blev bara Pippi som fick heja på ALMA-vinnaren.
Sedan bjöd hon mig på te med kanelbulle (Pippi, alltså) och vi satt och skvallrade så där lagom, om väskmordet och om ärkebiskopar och annat.
Därefter var det mer än dags att gå och vila upp sig och bara göra ingenting. Men roligt hade det förstås varit. Och tänk att Meg äntligen fick sin Göteborgs-inbjudan och att alla var så glada att se henne. Inte bara jag. Och hon fick dra historien om sin sexiga hästbok flera gånger. De gillar den. Och svenskarna är tokiga i Den Jag Var.
Läs den. Och alla de andra.
Bookwitch på svenska 