På resande fot

Inte har det blivit så mycket bloggat under lovet och Sverigebesöket, precis. Läste ungefär en och en halv bok på tio dagar, och det är lite dåligt. Blev utsatt för ett uppraggningsförsök på Göteborgs Central, vilket var en aning oväntat. Satt och läste bok nummer 2 i godan ro när det kom en typ och undrade om jag läste om kärlek…

Jag läste om demoner, och inte skulle jag resa till Stockholm heller. Han gav upp efter ett tag.

Pass är väl också en slags bok, och vid återkomsten till Manchesters flygplats fick jag vänta i trekvart för att visa upp mitt. Kunde inte ens se vad som var fel, men inte rörde sig passkön. Jag slog mig ner på en stol medan vi köade oss fram i korridoren från planet. Det är inte det första man önskar sig när det nästan är midnatt, men det hjälpte inte. Poliser med k-pistar vandrade omkring, fast det tycks inte ha varit mig de var ute efter.

Har inte packat upp resväskan än, men har däremot sprättat upp alla postpaket som låg och väntade. Totalt 28 böcker anlände under min frånvaro. Ska ta och titta över dem så snart jag kan, för läsa alla kan jag inte. Att sovra blir nödvändigt.

Demonerna och jag har kommit lite längre, nu när vi inte sitter på en bänk i Göteborg.

Den svenska utmaningsboken

Det framstod som ganska självklart att jag skulle välja Jenny Jägerfelds Här ligger jag och blöder. Hade sett så mycket om den på andra bloggar, att den var idealisk för min utmaning om att läsa annat än engelskt.

Fast, fast, till Matilda från Matildas läshörna får jag nog påpeka att blodigheten var av sådana mått att hade det varit förut hade jag svimmat meddetsamma. Nu kändes det bara ”inte så bra,” och jag hoppade förstås över första kapitlet. Och lite av andra kapitlet.

Men det går alldeles utmärkt att börja en bit in i en bok.

Kul att se hur en modern svensk ungdomsbok är skriven. Kände igen en hel del av språket från hur Den Nya Bibliotekarien pratar. Hon är visserligen inte tonåring längre, men språket är i samma stil. Rolig stil, tyckte jag, med bra humor och så. Lite väl mycket engelska för en svensk bok, men det lär vara normalt numera.

Och en rolig historia, om än lite sorglig på samma gång. Nu var det ju en ren händelse att det fanns något om Aspergers Syndrom i Här ligger jag och blöder. Dvs det var inte därför jag valde den. Men de gjorde den intressant, även om jag både tyckte att det var oerhört uppenbart från början (ja, inte den biten jag hoppade över) och att Jenny kanske fick det lite fel. Jag tror att Maja i verkligheten borde ha reagerat nästan precis tvärtom. Men man vet inte, förstås.

Var Justin Case en hälsning till Meg Rosoffs Justin, tro? Eller råkade han bara bli en Justin för att passa in med herr Timberlake? Gullig kille, i alla fall, med snygga bilar.

Tyckte verkligen om boken, och bara det var skönt, eftersom jag ibland inbillar mig att jag vuxit ifrån svensk litteratur. Så man kanske kan ta och prova något mer ibland.

Hurra för Pappa Björn!

Pappa Björn är en baddare på, ja på allt han gör, faktiskt.

Först när Pappa Björn sa att han skulle gå på picknick så tänkte jag att det här går åt skogen. Bortsett från att en picknick för en björn kanske definitivt går åt skogshållet till, alltså.

Men han är inte alls dum. Barnen Grizzly inser att han är bra mycket bättre på vissa saker än Pappa Grizzly. Man kan tydligen bara gå och knycka honung från bikupor hur som helst. Och gott är det.

Fast, efter att ha läst om när Pappa Björn ofrivilligt blev barnvakt hos barnen Grizzly, så visste jag väl egentligen att han kunde klara ett och annat. Först gick det inte så bra, med vare sig det ena eller det andra. (Kunde inte räkna ut om han bara låtsades vara tafatt, eller inte.)

Men efter ett tag var Pappa Björn bra på i stort sett allt. Han får hemskt gärna komma och barnvakta mina små. Fast Glina är ju faktiskt inte så små, och behöver inte passas. Jag kan tänka mig att själv få somna i hans armar. Det ser bekvämt ut.

Det är nästan så jag tycker att Debi Glioris böcker var bortkastade på mig. Man skulle verkligen ha små barn att läsa dem för. Hade tänkt mig att jag nog skulle ge böckerna till någon i större behov av bilderböcker än jag. När jag hade läst dem. Men, tyvärr är det så att jag gillade alla tre av Debis böcker så mycket att jag faktiskt inte har för avsikt att skänka bort dem alls.

Så det så.

Bilderböcker och språk

Meg Rosoff skickade mig nästan en dansk översättning av en av sina böcker. Men bara nästan. Hon tycks ha varit kapabel att kolla och inse vad det var. Debi Gliori hade inte riktigt samma tur. Hon postade två svenska bilderböcker och en norsk när hon röjde bland sina utländska översättningar.

Men det gör ju inget. Och hur lätt är det att se? Tryckt i Singapore, så det var ju ingen ledtråd, precis.

Och om sanningen ska fram tyckte jag nästan bäst om den ”norska” boken. Den lille postpingvinen utspelar sig givetvis i pingvinlandet och det ser mer norskt ut än svenskt eller skotskt. Mycket snö och höga berg.

Fantastiska bilder i de mest underbara färger, och en gullig liten pingvin. Hans mamma ska ut, och hans pappa stannar hemma för att ruva på ägget som ska bli ett litet syskon, och då får den lille pingvinen ut och leverera paket till folk. Älgar som beställt en babysele på postorder, och biet som ska ha en pyjamas till bibabyn. Färgen får bibabyn att se ut som ett litet hårigt hallon…

Intervjudag

Om man bara försöker kan man klämma in ett anständigt antal författare på en dag. Jag började med att fixa till en intervju med Tim Bowler efter alla dessa år. Har jämt tänkt att ”honom kan jag intervjua när som helst” och så har jag inte skyndat mig, vilket är oförlåtligt. Men nu bidde det alltså av i torsdags.

Ska väl ta det försiktigt nu, för det verkar som om Tim (Hejsan Tim!) läser den här bloggen. Också. Man väntar sig att inte att engelska författare ska göra det. Men som jag sa tidigare så klarar Tim av språket. Han t o m började intervjun med att citera Ekelöf, vilket är mer än jag klarar av.

När intervjun var spikad upptäckte jag att Tim och två av hans kolleger på samma förlag (Oxford University Press) skulle firas med en middag i London samma kväll, så framfusig som jag är bjöd jag in mig och Dottern till detta evenemang.

Efter det tänkte jag att andra halvan av eftermiddagen kunde användas till att träffa Candy Gourlay, eftersom jag skulle ha fotografen med mig. Men innan jag hann säga ”ska vi…” hörde ett annat förlag av sig och ville att jag skulle komma och träffa förra årets Newbery-vinnare Rebecca Stead som skulle komma på snabbvisit från New York. Ursprungligen var det en hop bloggare som blev ombedda, men bara jag som ville/hade tid, så gruppträffen blev i stället en intervju med Rebecca, vilket faktiskt var ännu bättre.

Jag hade inte ens hört talas om Rebecca för några veckor sedan, men nu har jag läst hennes vinnande bok, When You Reach Me, som är fantastiskt bra. Och intervjun är gjord och kommer senare i veckan.

Alltså hade jag inte tid med Candy. Men jag nämnde att vi var på väg och hon lät intresserad, så medan vi pratade med Tim satt hon och jobbade med sin bok på en coffee-shop runt hörnet från hans hotell, och sedan kom hon springande och pratade med oss efteråt.

Och för att runda av dagen tog vi oss till en restaurang nära Leicester Square för middagen, med drinkar före. Hade inte träffat Sally förut, men vi har skrivit till varann. Och Julie är en helt ny bekantskap. Båda har nya böcker nu i vår och bådas böcker är vansinnigt bra. Hade inte tänkt på det tills den som höll talet på middagen påpekade att OUP har dessa författare som inte skriver typ-böcker, dvs inga Harry Potter-kopior eller vampyr-böcker eller andra bästsäljande mönster. De bara skriver, och det är väl ganska underbart. Egentligen.

Vi var tvungna att sticka mellan varmrätten och desserten för att hinna med (näst sista) tåget hem. Men det hade varit trevligt, och fyra kramar från Tim gjorde inte saken sämre… Gottepåsen bestående av de tre böckerna var synnerligen välkommen också.

Dumma Dumas

På tal om bokrean så var det inte på rean som jag gjorde mitt värsta köp. Det var på något slags kringresande bokmarknad, när jag var elva eller tolv år. De annonserade i veckor i förväg att de skulle komma till någon lokal. Det kan ha varit Folkets Hus.

Annonserna hade listor på allt underbart de hade att erbjuda. Jag minns inte längre om det var fler böcker som intresserade mig, för jag hade bara ögon för de 24 banden av Alexandre Dumas d.y.

Jag älskade Musketörerna och alla de andra. Hade läst och lånat så mycket jag kunde på biblioteket, men det fanns fler band som jag inte hittat, och en del av dem var med på listan. Jag läste om, och jag drömde om att faktiskt äga allihop, och nu fanns möjligheten.

Det var lite dyrt. 2 kr styck, dvs 48 kr för alla. Jag fick kanske 10 kr i veckan, möjligen mindre. Gjorde som regel av med min veckopeng, så att spara så mycket var inte det lättaste. Men jag skulle ha de där böckerna.

Så kom dagen och jag gick dit. Vilken besvikelse. Banden var i billigt papper och de var kanske ”inbundna”, men bara i en simpel, rödfärgad kartong. Jag var i valet och kvalet. Kände mig lurad, men samtidigt hade jag ju vetat så länge att jag skulle handla och då är det inte lätt att bara gå sin väg. Och det var nog ett par romaner jag inte sett tidigare.

Så jag köpte mina 24 band.

Jag läste givetvis allihop, men det var inte ens särskilt trevligt att hålla i de där vassa kartongpärmarna. Och jag var alltid besviken.

Gjorde mig av med böckerna när jag insåg att jag alltid skulle minnas känslan av min besvikelse varje gång jag tittade på dem.

Kanhända var det inte lurendrejeri, eller ens riktat till lättrogna barn, men det kändes så.

Prickigt som bara den

Har precis vinkat farväl till en prickig hund och hennes ägare. Ägaren är Katherine Langrish och hon stannade till här då hon hade vägarna förbi och ”desperat” ville bli intervjuad. Så jag sa ”kom och ät smörgås och prata”. Det är ju praktiskt när jag slipper ut och åka. Har bara haft en annan författar-intervju hemma, och det var med Katherines goda vän Liz Kessler, och lustigt nog har hon också en prickig hund. Dagens dalmatiner heter Polly och den andra heter Poppy.

Anledningen till att vi skulle prata var att Katherines trilogi om vikingar snart kommer ut på nytt i en volym, och hon vill fira det hela med lite internet-jippon. Det innebar synnerligen lite jobb för mig, för Katherine pratade på om allt jag ville veta utan att jag ens behövde fråga. Lite engelskt är det allt, det där sättet att kunna hålla låda.

Mera prickar var det i böckerna. En av personerna heter nämligen Arnë och jag tillbringade tre volymer med att försöka ignorera denna intressanta kreation. Det är ju ett välkänt faktum att vi skandinaver har prickar på allt, så varför inte på ett e också? Men jag nämnde det i min recension av den tredje boken, och nu sa Katherine att hon redigerat om böckerna och tagit bort Arnes prickar.

Och det var ju bra.

Gå på rea?

Går folk fortfarande på bokrean i Sverige?

Jag förmodar det, för annars skulle den väl inte fortsätta att existera. Men har det förändrats från ”förr i tiden”? För er som är gamla nog att ha varit med då, vill säga.

När jag tänker tillbaka var jag nog mer intresserad av bokrean för att man ”skulle” vara det. Jag gick igenom katalogen och kryssade för. Gick sedan till bokhandeln och hittade inte det, så köpte något annat.

Och det är egentligen idiotiskt. Och precis som man köper mer om man har något slags bonuskort i en affär, och det faktiskt blir billigare om man bara handlar normalt, så upplevde jag alltid att jag gjorde av med mer pengar för att man måste gå på rean.

Ser att årets bokrea startar när jag kommer till Sverige, så jag är nyfiken nog att gå och titta. Men kommer jag att vilja handla?

Vi har det nog värre

Allting kan alltid vara bättre, och jag är övertygad om att svenska bibliotek också har det svårt. Eller kanske inte? Ibland när jag ser hur fina de är tänker jag att ”här saknas det minsann inte pengar”. Fast skenet kan bedra.

Och sedan är ju allt relativt, så när svenskar klagar är deras problem inte av samma omfattning som i andra länder. Så, nog kunde det varit värre, även här. Men det ser ut som om vi håller på att förlora våra bibliotek.

Nu på lördag den 5 februari är det National Library Day, och tanken är att vi tillsammans ska kunna protestera högt nog så att det hjälper mot nedskär-ningarna.

Massor med författare har engagerat sig och ska var för sig delta i någon protest på sitt eget bibliotek, eller om det inte är under hot, på ett annat nedläggnings-hotat bibliotek.

Så här ska det protesteras, läsas, sjungas och allmänt visa den där regeringen att vi inte tycker de gör ett bra jobb. Författare ska stå ute på gatan och dela ut sina böcker gratis, på en del ställen.

I Skottland ska en grupp författare och illustratörer lämna in en petition på parlamentet. I min hemkommun vet jag inte vad som händer, för de verkar inte ha bestämt var de ska dra in pengarna. Att de kommer att dra ner på biblioteks-anslagen är självklart, men vi vet inte var hotet ligger.

Så själv kommer jag nog inte att gå ut och skrika och gapa på lördag.