Två intervjuer och en nyutkommen översättning

Av vår respaus på Starbucks i Malmö har det så småningom blivit två intervjuer. Den här, på svenska, som mer eller mindre ordagrant låter er få läsa vad Andreas Norman berättade för oss. Och så den översatta, som jag bjuder mina icke svenskspråkiga läsare på.

Jag medger att jag lekte med tanken på att be Andreas översättare att tampas med intervjun också. Men han hade mycket för sig, så jag gjorde det själv. Och det gick väl bra. Hade varit lättare att inte hålla på med att flytta på samma gång. Men det har ordnat sig, det med.

Andreas Norman

Men, som sagt, här på Svenska Bookwitch får ni sanningen, utan förvillande utländska uttryck (bortsett från den engelska som Andreas naturligtvis svänger sig med, för det gör man ju numera). Och en mängd bilder, helt utan kyckling-macka.

Översättningen av En Rasande Eld finns i brittiska bokhandlar idag.

Tåg och diplomati, och en tur till IKEA

Ja, det blev tågstrejk trots allt. Som tur var gick det några tåg, så Dottern och jag kunde lämna landet i måndags. Vi fick visserligen planera in ett två timmars uppehåll i Malmö mellan de få SJ-tåg som fanns. Men det hade vi nästan tänkt oss i alla fall.

Vi skulle ju intervjua Andreas Norman, och på ett par timmar hinner man lite grann. Åtminstone om ens offer kommer och möter en på Starbucks. (I min enfald hade jag inte haft en aning om hur ovanligt det är med Starbucksar i Sverige. Men den på Malmö station var fin, och smoothien smakade bra.)

Andreas Norman

Andreas kom och åt kycklingsmörgås på ett relativt elegant sätt och drack någon sörja till som antagligen var kallt kaffe. Dottern hade väntat sig en tråkig gammal gubbe, men det var han ju inte.

Resten av resan gick relativt bra. Vi blev visserligen stående ett tag på ön mellan Öresundsbron och tunneln, men fastnade inte helt.

Efter ett par bråda dagar i nya hemstaden fick vi äntligen iväg Dottern till Kalifornien, och efter vi hade övergivit henne på flygplatsen åkte vi till IKEA. Man kan ju behöva det när man snart ska få ett nytt hus. Sonen och Dodo kom dit för lite lunch och för att se vad den stora möbelaffären skulle visa sig inte ha i lager just den här gången.

Andreas Norman, Into A Raging Blaze

Därefter åkte vi hem till dem för mer mat. Gratis pizza. Och vi fick beundra Sonens låda med alldeles purfärska ex av Andreas Normans Into A Raging Blaze som precis hade anlänt. (Inte ens jag har fått mitt ex än!!!)

Så det var ju trevligt. Att förlaget sedan inte riktigt hade fått rätt fakta om Sonen (=deras översättare) på boken är en bagatell. Namnet finns med. Rättstavat.

Andreas Norman, Into A Raging Blaze

Man kan hoppas Andreas skriver sin nästa bok snart, så det finns något för Sonen att översätta.

The Borås connection

Vem kunde trott att Borås skulle ha ett finger med i det mesta?

Vill inte låta gnällig, men det var inte många som brydde sig om att jag flyttade. Det gör inget. Men det var intressant att notera att bortsett från Fru Brundins Elev, som jag har haft relativt mycket att göra med, så var det Bäckängstjejen som hörde av sig då ryktet om min avfärd nådde henne. Och vi har bara träffats som hastigast en gång om året över ett julbasar-bord. Men det var trevligt att hon skrev.

Sådana är de, Boråsarna. Sedan var jag som jag redan nämnt, på ett författar-evenemang i Edinburgh i april. PR-tjejen för muséet som var inblandat, blev intresserad när jag sa att jag var svensk. Inte för att hon visste mycket om Sverige, som hon sade, men hon har en kompis i Borås. Så klart.

Och Dottern har en kurskamrat som precis varit med oss här i Sverige en vecka, före en sommars praktikjobb på Chalmers. Kurskamraten har en pojkvän. Pojkvännen har en pappa. Pappan bor i Borås. Pojkvännen bor dessutom i vår nya hemstad, några minuter från Farmodern, och vårt blivande hem.

Det tillfälliga bokhäxeriet

Ja, det var en väldig tur jag inte visste hur hemskt det kunde bli, då medan man fortfarande packade och tänkte att det skulle nog ordna sig. Alltså.

På utflyttningsdagen packade vi som galningar medan flyttgubbarna (de har blivit ovanligt unga med åren) bar ut resten. Pack-tekniken blev allt konstigare under dagen, men det mesta både packades och kom in i flyttbilen. Dagen därpå när vi skulle städa ‘lite’ var ännu värre. Hade tills klockan två, men de nya kom redan klockan ett, och sa att de skulle inte störa. Hah! Deras två (!) flyttbilar stod redan utanför och psykade oss.

Till slut städade vi inte färdigt, och lämnade dessutom det sista skräpet sittandes i en elegant hög precis framför huset, och stack. (Hörde sedan att de fått inbrott i sin bil redan andra natten…)

Men nu är vi här, i det tillfälliga bokhäxeriet, och jag kan nästan klara affärerna på Farmoderns köksbord. Önskar bara att det inte var så högt. Sitter på tre dynor, men vilar trots det nästan hakan på bordskanten.

Trots att jag är så kort, konstaterade jag på en nylig promenad att jag når upp och kan klappa takskiffret på ett näraliggande hus i den gulliga Torbrex-byn. Det huset är liksom ännu kortare, men så är det 200 år äldre än jag. Och pubens konstgjorda gräs är riktigt snyggt. Faktiskt.

Jag har hunnit med ett bokevenemang sedan vi anlände. Släpade mig ur sängen tidigt för en vecka sedan och åkte till Edinburgh för en ny bok som skulle invigas på en högstadieskola i ett av stadens ytterområden. Skolbiblioteket hade den vackraste utsikt jag sett från ett skolbibliotek. Och jag fick skjuts dit i en bil, med en pestdoktor bredvid mig i baksätet. Så det var ju också bra.

Den nye brevbäraren sliter och bär hit mina böcker. Mitt problem är att jag inte har någonstans att förvara dem. Ska se om jag kan hitta ‘några snälla barn’ att ge överskottet till. I värsta fall, stygga barn.

Men jag längtar allt efter ett eget kontor igen. Gick och tittade på det framtida huset häromdagen, men man kan ju inte stå utanför och glo varje dag. Eller kan man det?

Bokslut

Jag mejlade runt till alla (åtminstone så många som jag kom på) förlag och sa att jag ska flytta, och gav dem min tillfälliga adress för de närmaste par månaderna. Det krångliga är att sedan får man göra om det, när den permanenta adressen ska meddelas.

Som gammal god fd postanställd har jag givetvis fixat eftersändning, men man vet aldrig hur det går. Speciellt inte med alla bokpaket. Farmoderns brevbärare har just nu inte en aning om vad som strax kommer att drabba honom. För det är dit den tillfälliga posten får gå. Vi också, så det blir till att klämma in sig i ett gästrum, när man är van vid sex rum.

Man köper hus på olika sätt i England och Skottland, vilket är en anledning till  att vi har sålt först och köpt efter. Vi hoppas i alla fall att vi ‘köpt.’ Husägaren har sagt ja, men inga papper är klara, för det är påsklov och advokaterna har rest bort med sina barn. Tror vi.

Och tokig är man också. För mindre inköp kan man titta både två och fem gånger, innan man slår till. I det här fallet köpte vi efter en halvtimmes titt, nästan två månader tidigare. Kanske är huset färdigt att falla ner, men det kan ju hända med vilket hus som helst. Det är mindre än det gamla, fast rent teoretiskt har det samma antal rum.

Vi körde krukväxterna till Farmodern, eftersom de knappast kan sitta i ett lager i två månader och torka ut. Och en hög med ca 25 böcker att läsa, i fall brevbäraren inte skulle leverera några nya. På samma gång passade vi på att titta på huset igen.

4 B.C.

Och nu sitter vi i flyttkartongshögarna och funderar på var vi kan få plats med bokhyllor i vårt nästa hem. Och hur många av böckerna, som redan har sållats, måste sållas lite mer.

Jag försöker också blogga framåt lite. När flyttkartongspackandet blir som intensivast, kommer jag antagligen inte att ha tid. Eller inspiration. Men förhoppningsvis kommer man ut oskadd på andra sidan av flyttlasset.

Lite snobb är man allt

Nu är det nästan tio veckor som jag sprungit till min läkarmottagning, tre gånger i veckan. Inte för att jag är direkt sjuk (som vissa snälla människor oroligt frågat) (hoppas jag, i alla fall), men för att jag har behövt ett nytt plåster så ofta. Så min relativt nya mottagning (dvs ny för mig) har plötsligt blivit mig – alltför – välbekant.

Två sköterskor har samsats om att plåstra. En har varit snäll och gullig hela tiden (och lär prata fotboll bra, enligt min frissa, som också är patient där), medan den andra inte tinade på samma sätt.

Varje gång satt jag i väntrummet med en bok. Oftast en ny bok varje gång, för man måste ju komma någon vart med läsandet, när man bara sitter. Och att läsa lugnar väntrumsnerverna. Hon kommenterade läsandet varje gång. Lite så där så man nästan ville be om ursäkt för att man sysslar med sådant.

Men så en dag undrade hon om jag köpte böckerna i andra hand, eller om jag beställde på något billigt sätt. Jag sa att jag som regel inte betalar alls, för att jag får dem att recensera.

Och då vände det! Hon läser också. Jag var lite förvånad. För jag är ju också snobb. Hon tänkte väl att jag var samma outbildade fattiga typ som alla andra där. Och jag tänkte att hon var ju ‘bara’ sjuksköterska…

Därefter pratar vi böcker varje gång. Plåstrandet tar inte längre än fem minuter, men lite boksnack hinns med. Hon läser inte ens bara eller enbart lätta böcker. Det var mycket ryskt första gången, och hon jämförde någon bok med hur Aleksandr Solzjenitsyn brukade vara. Och det är ju inte vardagsmat för alla, precis. Häromveckan läste hon Jean Rhys.

Dessutom berättade hon att i julas, i stället för att gå på julmiddag med personalen, så hade chefsläkaren köpt teaterbiljetter till alla tjugo. De hade sett Michael Morpurgos War Horse. Jag tyckte visserligen redan att denna läkare är underbar, men min respekt för henne steg betydligt.

Så, sjuksköterskor läser. Och det gör patienter med. Vem kunde ha trott det?

Krim, Afghanistan och ‘svarta’ böcker

Plötsligt upptäckte jag att det jag läste var lite mera politiskt än vanligt.

Jag hade låtit bli att läsa en bok – Dream Land – som utspelar sig på Krimhalvön när jag fick den för ett par år sedan. Men så insåg jag att tidningarna var fulla med Krim-nyheter, och bestämde mig för att läsa den, sent omsider. Just då hörde Lily Hyde som skrivit boken av sig till mig, och hon var på Krim, för att rapportera för Amnesty om vad som pågår.

Dream Land utspelar sig i början på 1990-talet, när de förvisade Krimtatarerna äntligen fick återvända till hemlandet efter 50 år i Uzbekistan. Utvisningen av dem 1944 låter förfärlig, men det tragiska är att det inte var mycket bättre att komma ‘hem’ igen, vare sig för dem som överlevt eller deras barn och barnbarn som aldrig varit på Krim.

Deras nya ryska grannar ville inte ha dit dem och de hade inga rättigheter att bo eller arbeta eller gå i skolan. Men i slutet på boken ser det lite mer lovande ut. Så därför är det hemskt att veta att det nu är ganska dåligt för Krimtatarerna igen. Ingen happy end alls.

Längre söderut i Afghanistan utspelar sig en serie böcker om flickan Parvana och hennes familj, skrivna av kanadensiska Deborah Ellis. Tidigare har Parvana fått klä sig i pojkkläder för att kunna arbeta och försörja familjen. Sedan var hon tvungen att vandra runt i landet för att sin familj igen. Och nu bor de i flyktingläger och hennes mamma har precis fått tillstånd att starta en skola för flickor.

Det går bra, tills det börjar gå dåligt, pga talibanerna och även s.k. normala men konservativa män. Och när det är som värst blir Parvana tagen av amerikanska trupper som misstänkt terrorist. Där finns lite humor  - Parvana skulle kunna tänka sig att tortera folk för att få nyckeln till biblioteket, och hon lär sig att avsky Donny Osmond – men mest är det allvar och hemskt.

My Name is Parvana är en mycket bra bok.

En av mina läsare skriver böcker (ja, rätt många av dem gör det, egentligen) och bad att få skicka mig ett par av sina bilderböcker. Odette Elliott har fyra barn; två hemgjorda och två adopterade svarta barn (det var så länge sedan att vita människor fick adoptera svarta barn). Hon har skrivit en hel del böcker om just svarta barn. För hennes del för att det var naturligt.

Men för andra är det fortfarande inte så vanligt. Vår Children’s Laureate, Malorie Blackman, saknade dem som ung, och även som mamma. Hon skriver ju själv svarta böcker, men de är trots det väldigt få, jämfört med hur många människor som har svart hud och som skulle vilja läsa om folk som sig själva.

Vad jag till slut kände mig irriterad över var att det nästan alltid är samma små förlag som ger ut dem. Det är bra att de ges ut, men varför behövs det speciella förlag? De är väl normala böcker? För normala människor.