Indianer, negrer och lappar

Nej, jag försöker inte vara förargelseväckande. Jo, jag vet att jag nog kommer att ses som det i alla fall. Men det skiter jag i.

Förra veckan var jag lat. (Jo, jag vet att ‘over here’ har jag varit lat rätt länge nu.) Men jag var sur, för jag hade tackat nej till ett evenemang i London, för jag inte var helt informerad om vad det gällde. Det visade sig vara en hel mängd författare som sammanstrålade för att fira att de hamnat på Guardians lista för ‘diversity in children’s books,’ vilket väl betyder att det är böcker som på ett lite trevligt sätt handlar om folk från andra länder eller minoritetsgrupper, och så.

Men listan på alla 50 böckerna kunde jag ju sätta på bloggen, tänkte jag. Bra, och lätt.

Hah, jo. Lätt. Men det dröjde inte länge förrän en amerikansk bloggare påpekade att två av böckerna verkligen inte hörde hemma på en sådan lista. De visade helt fel bild av indianer (jag säger så för i min iver att vara politiskt korrekt kommer jag att få det fel, så jag kör med vad vi sa ‘förr i tiden’). Rätt så mycket diskussion följde, och hon som klagat visade sig inte bara vara rätt fri från humor, men bakom kulisserna fick jag reda på att hon förföljt dessa två författare i flera år, på ett synnerligen otrevligt vis.

Och det kan jag tro, för jag kände mig attackerad, och jag satte som sagt bara upp en färdig lista.

Det fick mig att fundera på annat. Jag har nyligen korrekturläst en del åt Sonen som översatt texter åt båda håll för böcker om samer och deras liv i det som tydligen inte får heta Lappland. (Förlåt.) Så jag hade liksom mina egna indianer att oroa mig över. Över 30 år i exil och man vet så lite att det är omöjligt att få det rätt. Jag vill, men mina sökningar har inte givit den information jag önskade hitta.

Någon vecka före listproblemet hade jag läst och recenserat en amerikansk roman om de första svarta high school-studenterna i Virginia som gick i en vit skola. Det var en fantastiskt bra bok (Lies We Tell Ourselves) och det som verkligen förvånade mig, bortsett från att jag inte insett vilket helvete de måste ha haft, var användandet av order neger, plus den fula formen av ordet, och en tredje form som jag faktiskt inte stött på tidigare. Boken var alltså full av dessa tre n-ord, som man inte ‘får’ säga numera. Men det kändes rätt, för så var det då, 1959. Så sade både de vita och de svarta. För det är ju det neger betyder; svart.

Folk får det inte nödvändigtvis bättre för att vi byter orden vi använder när vi pratar om dem. Lika lite som bilderboken från den där listan, som fanns med för den handlar om en liten svart flicka i England. Det är hon som är minoriteten. Det faktum att hon leker och låtsas vara indian är en oviktig detalj.

Det skulle vara trevligt om man kunde rätta till indianernas levnadsvillkor genom att ställa till bokbål på boken om den lilla flickan, men så lätt är det inte att ändra på förtryck och orättvisa. Själv säger jag ofta fel, och gör fel med. Men i mitt hjärta vill jag alla väl. Det sitter inte i språket.

Och bokbål borde vi ha vuxit ifrån. Vi vet vart det kan leda, eller hur?

Edinburgh 2014

Charlotte Square

Ja, så kunde man ha sett J K Rowling på Edinburghs bokfestival i måndags morse. Åtminstone kunde man gjort det om man vetat att hon skulle vara där (det hemlighöll de), och om man hade varit högstadieelev med biljett till ett icke programlagt programinlägg för skolor. Och för min del om jag inte hade varit trött och upptagen på annat håll.

Press yurt

Men vad gör det? Jag är glad ändå. J K var där för att presentera Malala som just fått en bok publicerad (och som jag faktiskt hade mottagit ett par dagar före), och hur bättre avsluta en bokfestival än med att låta en beundransvärd tonåring prata inför andra tonåringar? Säkert bra mycket vettigare än de politiska diskussionerna om Skottlands eventuella självständighet som också fanns med på programmet. Jag stod och väntade på Gordon Brown en dag, med de riktiga fotograferna. Där var mest en massa säkerhetstyper i mörka kostymer och sådana där snören i öronen. När Skottlands förste minister Salmond var där tidigare under festivalen myllrade det mest en mängd poliser, och jag undrade förvirrat om poliskåren plötsligt blivit bokintresserad.

Gordon Brown

Annars har det varit en salig blandning av helt normala författare. Jag var där i totalt sex dagar, med rätt mycket vilodagar emellan. De mest lyckade dagarna var nästan de när jag åkte dit för en enstaka programpunkt och sedan åkte hem igen. Och det är ju fördelen med att ha ett hem att åka till. Man behöver inte bestämma i förväg vad man ska hinna med.

Sara Paretsky

Den jag mest såg fram emot att höra var Sara Paretsky, som pratade med den svenskättade Tom Rob Smith, som jag inte visste något om alls förut. Nu vet jag att hans mamma blev galen. På en svensk gård. Det händer så lätt.

Sista dagens tre stycken Elizabethar (Kessler, Laird och Wein) var roliga att se. Jag undrar om jag ska föreslå att de gör lite stand-up nästa år. Liz Kessler skriver om sjöjungfrur och féer, medan de andra Lizarna var där för att prata Etiopien, kejsare med lejon och hur det är att stå fastsurrad på övre vingen på ett litet flygplan (medan det är uppe i luften och flyger, alltså).

Eleanor Hawken, Curtis Jobling and Cathy MacPhail

Första dagens tremansevenemang med Curtis Jobling, Eleanor Hawken och Cathy MacPhail handlade om spöken. En del tror på dem, och andra inte. En annan dag pratade Debi Gliori om pingviner och drakar, eftersom hon råkar vara passionerat intresserad av båda, och nu hade hon lyckats kombinera dessa i sin senaste bilderbok, som för övrigt är underbar.

Arne Dahl var där en kväll och han läste ur sin nyaste översatta bok (tydligen gjord av en kompis till Sonen). Patrick Ness föreläste om varför han skriver för ungdomar (konstigt, eller hur?). Dyslexi var ämnet för en programpunkt, och det var synnerligen fullsatt.

Wendy Meddour and Mina May

En Edinburgh-debutant, Wendy Meddour, tog med sig alla barnen. Äldsta flickan som är 13 är hennes illustratör, men småsyskonen kom också, samt mormor och morfar (som inte lät Wendy ta hål i öronen när hon var liten!). Samtidigt pratade Steve Cole om sin senaste mumiedetektiv i teatern bredvid, och han var lite upprörd över att jag valde Wendy före honom… Men jag låg i alla fall på lur för att ta en bild på honom när han anlände.

Secret Agent Mummy

Och jag kanske inte lyckades vara skolelev för J K Rowling, men en morgon smet jag med författarhjälp in på två skolprogram. Båda handlade om första världskriget, och var som ‘vanligt’ mycket intressantare än många av de reguljära programmen. Först var det Theresa Breslin och Mary Hooper som pratade, och därefter Tony Bradman, Linda Newbery och Paul Dowswell.

Theresa Breslin, The School Librarian and Mary Hooper

Mellan alla föreställningar jag gick på, kunde jag springa och hitta andra författare medan de signerade böcker. Och de par gånger jag lyckades komma in i författarnas tält, hann jag se en hel del kändisar. Det gäller bara att inte glo.

Kate O'Hearn

Michael Rosen

Och till de fyra svenskar som råkade dricka kaffe vid mitt bord en dag, och som ifrågasatte om detta kunde vara en bokfestival, för var fanns böckerna? så kan jag säga att det var det och böckerna fanns i bokhandeln. Inte bland kaffet och kakbitarna. Jo, där också, faktiskt.

Slutligen, till den författare som jag undrade om han var ledig för en kort träff dagen därpå, det var verkligen inte nödvändigt att gå och gifta sig, bara för att ‘slippa.’ Men grattis till Philip Caveney och hans Susan!

Vildfågel, och annat

Hon undrade om jag hade några unga släktingar som kunde tänkas vara intresserade av hennes nyöversatta bok Vildfågel. Först tänkte jag att jag är så gammal att det har jag inte, men kom sedan på att jag brukar försöka hitta lämpliga böcker att ge en trio av avlägsna kusiner, och vad kunde vara bättre, eller trevligare, än Jane Eaglands nya bok som hon så generöst ville ge mig två ex av?

Kusinerna är inte främlingar, men jag tappar kollen på hur de ska beskrivas, när det är deras mammor som är sysslingar till Sonen och Dottern. I alla fall kunde jag för en gångs skull ge bort en bok som förhoppningsvis passade mottagarna. Vildfågel är en lättläst bearbetning av Shakespeares Stormen. Eller åtminstone på samma tema. Jane ville t o m veta vad hon kunde skriva på svenska i boken. Jag svarade att det nog var coolare med en hälsning på engelska, och till slut blev det både och.

Jag hade andra böcker med mig också under min nyligen avslutade bilturné runt Sverige. 67-åringen som hade god födelsedagstårta att bjuda på, fick Linda Sargents Paper Wings, eftersom jag kom på att det inte bara är en bra bok, men att födelsedagspojken är jämngammal med barnen i boken. (Det var alltså hemskt längesedan.)

Sverige är ett stort land när man kör bil, men ganska litet när man upptäcker att olika människor på olika ställen har gemensam historia. Det blev t o m fler sammanträffanden än jag hade väntat mig.

En dryg vecka är mer än nog för mig att vara på resande fot. Det var mycket trevligt att träffa alla dem som var anledningen till resan, men det är jobbigt att vara social stup i kvarten. Nu sitter jag i min lilla stuga och är folkilsken igen.

Två intervjuer och en nyutkommen översättning

Av vår respaus på Starbucks i Malmö har det så småningom blivit två intervjuer. Den här, på svenska, som mer eller mindre ordagrant låter er få läsa vad Andreas Norman berättade för oss. Och så den översatta, som jag bjuder mina icke svenskspråkiga läsare på.

Jag medger att jag lekte med tanken på att be Andreas översättare att tampas med intervjun också. Men han hade mycket för sig, så jag gjorde det själv. Och det gick väl bra. Hade varit lättare att inte hålla på med att flytta på samma gång. Men det har ordnat sig, det med.

Andreas Norman

Men, som sagt, här på Svenska Bookwitch får ni sanningen, utan förvillande utländska uttryck (bortsett från den engelska som Andreas naturligtvis svänger sig med, för det gör man ju numera). Och en mängd bilder, helt utan kyckling-macka.

Översättningen av En Rasande Eld finns i brittiska bokhandlar idag.

Tåg och diplomati, och en tur till IKEA

Ja, det blev tågstrejk trots allt. Som tur var gick det några tåg, så Dottern och jag kunde lämna landet i måndags. Vi fick visserligen planera in ett två timmars uppehåll i Malmö mellan de få SJ-tåg som fanns. Men det hade vi nästan tänkt oss i alla fall.

Vi skulle ju intervjua Andreas Norman, och på ett par timmar hinner man lite grann. Åtminstone om ens offer kommer och möter en på Starbucks. (I min enfald hade jag inte haft en aning om hur ovanligt det är med Starbucksar i Sverige. Men den på Malmö station var fin, och smoothien smakade bra.)

Andreas Norman

Andreas kom och åt kycklingsmörgås på ett relativt elegant sätt och drack någon sörja till som antagligen var kallt kaffe. Dottern hade väntat sig en tråkig gammal gubbe, men det var han ju inte.

Resten av resan gick relativt bra. Vi blev visserligen stående ett tag på ön mellan Öresundsbron och tunneln, men fastnade inte helt.

Efter ett par bråda dagar i nya hemstaden fick vi äntligen iväg Dottern till Kalifornien, och efter vi hade övergivit henne på flygplatsen åkte vi till IKEA. Man kan ju behöva det när man snart ska få ett nytt hus. Sonen och Dodo kom dit för lite lunch och för att se vad den stora möbelaffären skulle visa sig inte ha i lager just den här gången.

Andreas Norman, Into A Raging Blaze

Därefter åkte vi hem till dem för mer mat. Gratis pizza. Och vi fick beundra Sonens låda med alldeles purfärska ex av Andreas Normans Into A Raging Blaze som precis hade anlänt. (Inte ens jag har fått mitt ex än!!!)

Så det var ju trevligt. Att förlaget sedan inte riktigt hade fått rätt fakta om Sonen (=deras översättare) på boken är en bagatell. Namnet finns med. Rättstavat.

Andreas Norman, Into A Raging Blaze

Man kan hoppas Andreas skriver sin nästa bok snart, så det finns något för Sonen att översätta.

The Borås connection

Vem kunde trott att Borås skulle ha ett finger med i det mesta?

Vill inte låta gnällig, men det var inte många som brydde sig om att jag flyttade. Det gör inget. Men det var intressant att notera att bortsett från Fru Brundins Elev, som jag har haft relativt mycket att göra med, så var det Bäckängstjejen som hörde av sig då ryktet om min avfärd nådde henne. Och vi har bara träffats som hastigast en gång om året över ett julbasar-bord. Men det var trevligt att hon skrev.

Sådana är de, Boråsarna. Sedan var jag som jag redan nämnt, på ett författar-evenemang i Edinburgh i april. PR-tjejen för muséet som var inblandat, blev intresserad när jag sa att jag var svensk. Inte för att hon visste mycket om Sverige, som hon sade, men hon har en kompis i Borås. Så klart.

Och Dottern har en kurskamrat som precis varit med oss här i Sverige en vecka, före en sommars praktikjobb på Chalmers. Kurskamraten har en pojkvän. Pojkvännen har en pappa. Pappan bor i Borås. Pojkvännen bor dessutom i vår nya hemstad, några minuter från Farmodern, och vårt blivande hem.

Det tillfälliga bokhäxeriet

Ja, det var en väldig tur jag inte visste hur hemskt det kunde bli, då medan man fortfarande packade och tänkte att det skulle nog ordna sig. Alltså.

På utflyttningsdagen packade vi som galningar medan flyttgubbarna (de har blivit ovanligt unga med åren) bar ut resten. Pack-tekniken blev allt konstigare under dagen, men det mesta både packades och kom in i flyttbilen. Dagen därpå när vi skulle städa ‘lite’ var ännu värre. Hade tills klockan två, men de nya kom redan klockan ett, och sa att de skulle inte störa. Hah! Deras två (!) flyttbilar stod redan utanför och psykade oss.

Till slut städade vi inte färdigt, och lämnade dessutom det sista skräpet sittandes i en elegant hög precis framför huset, och stack. (Hörde sedan att de fått inbrott i sin bil redan andra natten…)

Men nu är vi här, i det tillfälliga bokhäxeriet, och jag kan nästan klara affärerna på Farmoderns köksbord. Önskar bara att det inte var så högt. Sitter på tre dynor, men vilar trots det nästan hakan på bordskanten.

Trots att jag är så kort, konstaterade jag på en nylig promenad att jag når upp och kan klappa takskiffret på ett näraliggande hus i den gulliga Torbrex-byn. Det huset är liksom ännu kortare, men så är det 200 år äldre än jag. Och pubens konstgjorda gräs är riktigt snyggt. Faktiskt.

Jag har hunnit med ett bokevenemang sedan vi anlände. Släpade mig ur sängen tidigt för en vecka sedan och åkte till Edinburgh för en ny bok som skulle invigas på en högstadieskola i ett av stadens ytterområden. Skolbiblioteket hade den vackraste utsikt jag sett från ett skolbibliotek. Och jag fick skjuts dit i en bil, med en pestdoktor bredvid mig i baksätet. Så det var ju också bra.

Den nye brevbäraren sliter och bär hit mina böcker. Mitt problem är att jag inte har någonstans att förvara dem. Ska se om jag kan hitta ‘några snälla barn’ att ge överskottet till. I värsta fall, stygga barn.

Men jag längtar allt efter ett eget kontor igen. Gick och tittade på det framtida huset häromdagen, men man kan ju inte stå utanför och glo varje dag. Eller kan man det?