Brinn mig en sol

Det är det där jag brukar säga. Även en bra författare är bäst på hemmaplan.

Här har vi Christer Carlssons andra deckare om/från Halmstad. Den är verkligen bra, och jag tror inte det är för att jag så att säga hittar bland mordplatserna, och att polisstationen – mestadels – är den jag känner bäst (för att få pass på; inte arresten).

Brinn mig en sol är ett citat från Elsa Grave. Även hon en välkänd person för både Halmstad och mig, och det blir inte sämre för att Elsa också får figurera lite grann i händelserna.

Handlingen går mellan ‘idag’ och 1986 och framåt. Vi börjar med en Christer Carlsson-typ av författare, som av någon anledning vill gräva i ett mord som utfördes på Nyårsåsen samma natt som Palme mördades. Inte den mest idealiska tidpunkten för att få polisinsatser att fungera. Polismannen Sven Jörgensson är den som hittar (det första) offret, och den som ger allt av sitt liv för att hitta gärningsmannen. Hans son Vidar ‘tar över’ när han blivit utbildad polis, för det här är inte ett brott som går att lösa snabbt.

Läsaren går mellan barn och ungdomar som blivit vuxna, och vuxna som blivit rätt så gamla, om de ens lever. Porträtten av dem känns helt verkliga; hur man levde och tänkte och vad man gjorde.

Där finns många möjliga mördare i porträttgalleriet, och många tragedier föds i dessa mord och lögner. Det är inte så att allt kan bli bra, bara man har mördaren bakom galler. Så enkelt är det inte.

Brinn mig en sol är mest en spännande beskrivning av nästan fyrtio år i områdena runt Halmstad. Det träffar man inte på var dag precis.

Arvejord

Jag har ju på sätt och vis varit där. Jag har också nästan varit en av de många människor Maria Turtschaninoff berättar om i sin senaste roman, Arvejord.

Inte så att jag varit i Finland, men det är märkligt hur dofterna på våren, eller vintern, eller vilken annan årstid som helst, om det så var på 1800-talet, i en skog långt borta, ändå är något jag känner igen. Om det är det nordiska, eller om det faktiskt är så att stora delar av världen är lite mera lika de andra, fast vi inte begriper det.

Arvejord sträcker sig från 1600-talet när en före detta soldat bygger sig en liten stuga, och sakta börjar bruka jorden, skogen, runt omkring. Det slutar i nuet, efter en slags prolog – den vackraste dikt jag läst om tankar om livet, efter att någon närstående har dött – som också är idag. Vi vet bara inte vem som dött, vem som är där nu, eller vad som hänt under fyrahundra år.

Den som känner mig vet att det egentligen är för mycket skog i Arvejord. Och mygg och hårt arbete och umbäranden. Mot slutet är det en lättnad när man inser att de flesta nu inte kommer att svälta ihjäl eller dö av tyfus. Under århundradena går det bra, och dåligt, för dem som brukar Nevabacka. Ryssarna kommer, vintrarna tar inte slut i tid och skörden blir aldrig till mat.

Vi lär oss hur folk hade det, och jag förundras över hur Maria kan veta allt vad en bonde behövde göra. Och kvinnorna, som ‘bara’ hade lättare sysslor, ‘laga mat och sy.’ På mitten kände jag alltför mycket vemod, och längtade efter en modern deckare med humor i, men det gick över. Jag behövde veta hur det skulle gå för mina människor. Beskrivningarna är kortfattade, lite som i Haleys Rötter. När man väl lärt känna X, går historien vidare; kanske till systersonen, eller någon längre bort. Men de har alla någon kontakt med vad som hänt tidigare, kan peka ut var någon drunknade eller mötte en björn.

Grät lite i början när jag mötte, ja vem mötte jag? Och på slutet när man sörjer alla som slitit, hoppats, och dött.

Måns och Astrid Lindgren

Vi var i Borås i mars, för att äta semlor och gå på konsert med Måns Zelmerlöw. Zemlelovet, som jag döpte hela affären till. (Jag är väldigt vitsig ibland.)

Han bor tydligen i England numera, och har till råga på allt engelsktalande barn. Och fru. Men det är sådant som händer folk.

I alla fall så nämndes Astrid Lindgren en hel del i mellansnacket. Måns är en stor beundrare, och Ronja Rövardotter hade påverkat honom, och konsertturnén, en hel del. Ronja var lite efter min tid, och speciellt då filmen. Men det gör ju inget. Före konserten satt vi hemma hos Skolkompisen och kollade in ett vrål på YouTube. Bara så att vi skulle veta mera.

Men, vad Måns sa var att han inte kunde intressera resten av familjen för Astrids många verk. Om han beskrev för fru Zelmerlöw vad de olika böckerna handlade om, slutade det oftast med förvirring om hur konstigt allt var. Och sådant kunde ju inte de små oskyldiga barnen titta på. Eller läsa, var det kanske.

Jag var hemskt frestad att räcka upp handen och tala om hur vi, och många andra bland-familjer, sköter det här med Pippi och Saltkråkan och Karlsson på Taket. Jag ville säga att anledningen att Dottern och jag var där för att höra Måns prata om just detta dilemma var för att jag hade lyckats rätt bra med Lindgren-indoktrineringen. Om jag får säga det själv.

Så, man sätter de små barnen framför TVn och sätter på DVD eller video eller vad som nu råkar vara senaste mode, med Tjorven och de andra. Så lämnar man dem där i ett antal år tills Astrid sitter som berget. Lätt som en plätt. Sedan växer de upp och börjar titta – frivilligt, alltså – på Eurovision. Därefter kan det hända att de börjar gilla någon viss sångare extra mycket.

T ex Måns Zelmerlöw. Och innan man vet ordet av sitter man där i Borås, på Åhaga, och lyssnar till honom när han sjunger, och det är inte ens Allsång på Skansen. Och hade jag vetat att han behövde goda råd vad gäller Astrid, hade jag stannat och pratat allvar med honom på ICA-Maxi på eftermiddagen, dit vi gått för att nedlägga fler zemlor. Själv köpte han säkert något nyttigare att käka i turnébussen på natten, på väg till Halmstad, kommunen där vårt TV-tittande gick av stapeln.

Att växla

‘Ska du resa på semester någonstans?’ frågade tandläkaren.

Jo, jag och Dottern skulle ju till Sverige igen snart, sa jag. Så då undrade han om jag tyckte det var svårt att växla språk. Då, när jag plötsligt befinner mig i det andra landet. ‘Nja, jag pratar svenska varje dag’ svarade jag.

‘Åh.’ Han kom på att de hade besökt goda vänner i Frankrike nyligen; ett äkta par som talade både engelska och franska. På samma gång. I en och samma mening, t o m. Var det kanske så jag hade det? Och jo, det var det ju.

Oftast är enspråkiga människor mest imponerade av små barn som kan tala mer än ett språk. ‘Vad duktiga de är!’ Men nu var det blandandet det gällde. Jag avstod från att säga att ‘code switching’ är vanligt. Att man grabbar tag i det ord som kommer fram först, liksom.

Fast jag börjar ju tappa eller glömma ord. På båda språken. Och samtidigt är jag fullt kapabel till att komma ihåg det latinska namnet på busken i trädgården som vi högg ner för sju år sedan.

Krutgubbar, och gummor

Blev påmind om Vasaloppets existens för ett par veckor sedan. Vet ju att det finns, men så här i exil glömmer man bort både att och när.

Nåväl, det fanns dessutom en lång artikel i Vi att läsa, så här precis lagom till själva dagen.

För så där femtio år sedan, när jag gick på högstadiet, fick vi besök av ett par ‘riktiga’ ‘engelsmän’ på en del lektioner. Tanken var väl att vi skulle få höra engelska som det talades, och British Council hade på den tiden råd att betala folk att åka ut och prata, på skolor i Borås och allt möjligt.

En var en tjej från York, tror jag. Var rätt imponerad av att hon kunde det svenska ordet krut. Man förstår ju att folk lär sig språk på universitetet, men krut var att ta i lite, tyckte jag. Annars minns jag inte mycket om henne; långt hår, samt klädsel bestående av en sådan där yllekjol i engelsk stil (det var modernt, då).

Yllekjol, ja. Det bar även den andre ‘engelsmannen’, som var en äkta skotte. Fast han satte inte på sig kilten till vår första träff, eftersom han hade lärt sig att då blev eleverna alldeles till sig och lyssnade inte på vad han sa. Men efter några lektioner kom Donald Ferguson i kilt och allt.

För hans namn kommer jag fortfarande ihåg, och att han hade skägg. Och att han ville åka Vasaloppet.

Så när jag hittade den lustiga fotnoten i Vi-artikeln, om Donald Ferguson som körde loppet i sin kilt i 15 minusgrader, så tänkte jag att det måste väl ändå vara ‘min’ Donald Ferguson. Fast året kändes fel. Jag gick på högstadiet sex år tidigare. Men antingen åkte han senare, eller så har någon begått tyrkfel. Det händer ju. Tror att jag minns en bild i Borås Tidning.

Googlade nu, men hittade bara en bild jag kunde köpa, men som jag nog inte kunde köpa. Därav den lilla storleken.

Att platsa som nr 10 288 är inte dåligt, under några förhållanden. Och yllekjol värmer så gott.

Det var ordentligt krut i båda mina ‘engelsmän.’

Om hur jag växte upp under diktaturen

Om hur rätt mycket var ganska likt, egentligen. OK, jag vet att en uppväxt i den svenska välfärden på 1960 och 70-talen inte alls var som den sovjetiska diktaturen, men det är intressant att se hur mycket en svensk flicka kan ha gemensamt med en rysk tjej, ett par år äldre. Vissa tankar och erfarenheter är de ‘samma’, var man än bor.

När jag ibland brukade berätta om författare jag ‘känner’ både på och utanför Facebook, för Den Pensionerade Barnbibliotekarien, var hon föga imponerad. Lite lustigt egentligen, för en förespråkare av den sortens böcker dessa skriver. Men med Maria Nikolajeva var det en helt annan sak. Henne var hon imponerad av; en riktig person, akademiker, kunnig, mm, mm. The real deal, helt enkelt.

Så när Sonen dök upp under mellandagarna med en hög böcker till mig, var jag lite förvånad att hitta en av Maria, Om hur jag växte upp under diktaturen. Drygt tio år gammal, och jag hade aldrig hört talas om den. Men jag tittade lite och kom fram till att den såg bra ut. Och man kunde ju kila in några sidor då och då, mellan allt annat som skulle läsas.

Jovisst. Jag upptäckte att jag valde Marias bok allt oftare, för den var så himla intressant. Detta att lära sig om livet i Moskva för ett barn och tonåring och ung kvinna, ungefär jämsides med mig själv. För boken slutar med att Maria flyttar till Sverige, vilket jag redan visste skedde för ganska exakt fyrtio år sedan.

Man blir lätt utmattad av att läsa om allt hon gjorde. Både för att det ryska vardagslivet krävde mer av sin människa, med köer och brist på allt möjligt; inte minst frihet att göra vad du vill. Men också för att Maria verkar ha haft så många idéer och så många planer och hon förverkligade så många av dem också.

Det är lätt att tro att Maria kom från en enkel bakgrund, men det gjorde hon verkligen inte. Familjen stod högt kulturellt och hon bodde nära Kremlin, och hon gick på konserter varje vecka, träffade författare och musiker, reste på semestrar (mestadels givetvis inom Ryssland), mm. Bristen på böcker att läsa gjorde att hon läste allt som hon kunde komma över, om det så var fjärde karbonkopian av en förbjuden roman.

Inte konstigt att hon kom så långt som att bli professor i Cambridge.

Passande nog träffade jag henne på Stockholms Konserthus, när båda våras favoritförfattare fick ALMA-priset.

Jag visste inte att hennes bok fanns, eller att jag skulle bli så ivrig att läsa den. Frågade Sonen var den kom ifrån. Han var lite osäker, men sa att den kanske var Marias…

Tack i alla fall.

Vad han gör

Den såg bekant ut, så där lite grann. Sonen hade blivit intervjuad om vad han gör, egentligen. Och ja, jag hade möjligen varit inblandad med lite redigering så att allt skulle se bra ut. Det var därför jag kände igen texten.

Men det är inte en dålig sak, att få berätta om jobbet. Folk tror ofta att det fungerar på ett helt annat sätt. Och att man översätter till ‘det andra’ språket. Som regel tar man alltså det man är svagast på och förvandlar det till något väldigt bra på sitt eget, det starkare, språket. Fast i vårt fall är det mer fadersmål än modersmål som gäller. Att vara normal är inte min grej.

Önskar oss alla ett godare 2022

Det blev ett kort år för svenska Bookwitch, mellan ett julkort och nästa. Men så har jag ju i princip gått i pension.

God Jul!

Svart Sol

Svart Sol är den tredje och, jag förmodar, sista boken om Bente Jensen och hennes kolleger på Säpo. Andreas Norman startade trilogin med att ha Bente i Bryssel, vilket var klokt, för han känner staden väl. Men vad som har visat sig vara ännu klokare är att ha flyttat operationerna hem till Stockholm. För det är ingen fråga om saken, det blir bättre när man är på hemmaplan, och Svart Sol är bra mycket bättre än de första två. Där är ett par ojämna bitar när Andreas sträcker sig över Nordsjön och nämner det engelska språket, och London. Men man kan inte veta bäst om allt.

Det är svårt att recensera en thriller utan att ta bort just ‘the thrill’ i handlingen genom att prata om den. Men Bente jobbar i Stockholm nu, och hennes avdelning behöver överleva genom att ha något bra att visa upp för dem som bestämmer. Vit Maktare är ett av deras områden att bekämpa, och de har både infiltratörer och falska identiteter på sociala media för att hjälpa dem.

Men det räcker inte alltid.

Och till skillnad från äldre litteratur av denna typ, så känns det betydligt mera skrämmande för man vet att det händer nu, i verkligheten, precis som i boken. Och Andreas har använt Covid väl, vilket är både praktiskt, samt visar när handlingen utspelar sig.

Låt oss bara säga att Bente lever farligt, och att det finns många fula fiskar i Stockholm. Ju mer man ljuger och luras, desto svårare är det att veta vem man kan lita på. Om man nu kan det.

Jag läste på min Kindle, så kan väl inte direkt säga att den var en bladvändare, men det var närmast omöjligt att lägga den ifrån mig.

Och det var kanske anledningen till att Dagens Nyheter valde boken till sin följetong i sommar. Man måste ju bara läsa resten, helst så fort som möjligt.

Hej

‘Jag undrade just om du skulle göra det igen,’ sa Dottern när hon parkerade bilen. Hon ställer sig alltid – mestadels – vid häcken på parkeringsplatsen, oftast på exakt samma parkeringsruta.

Och jag vinkar åt häcken, och säger ‘hallå, det är jag igen.’ Förmodar att jag hoppas häcken blir glad, snarare än att den suckar över kärringen som sitter där och viftar igen.

För det är ju en bokhäck. Och jag är en bokhäxa, och det är praktiskt taget samma sak, eller hur?

Vi kör upp till minnesplatsen för slaget vid Bannockburn då och då på kvällarna, när det är svalare, och när kvällsljuset är extra vackert. Så promenerar vi i – synnerligen – sakta mak upp till Robert the Bruce, som vann slaget för 707 år sedan, där han sitter på sin häst, går runt honom och ner igen.

Till bokhäcken.