Lite snobb är man allt

Nu är det nästan tio veckor som jag sprungit till min läkarmottagning, tre gånger i veckan. Inte för att jag är direkt sjuk (som vissa snälla människor oroligt frågat) (hoppas jag, i alla fall), men för att jag har behövt ett nytt plåster så ofta. Så min relativt nya mottagning (dvs ny för mig) har plötsligt blivit mig – alltför – välbekant.

Två sköterskor har samsats om att plåstra. En har varit snäll och gullig hela tiden (och lär prata fotboll bra, enligt min frissa, som också är patient där), medan den andra inte tinade på samma sätt.

Varje gång satt jag i väntrummet med en bok. Oftast en ny bok varje gång, för man måste ju komma någon vart med läsandet, när man bara sitter. Och att läsa lugnar väntrumsnerverna. Hon kommenterade läsandet varje gång. Lite så där så man nästan ville be om ursäkt för att man sysslar med sådant.

Men så en dag undrade hon om jag köpte böckerna i andra hand, eller om jag beställde på något billigt sätt. Jag sa att jag som regel inte betalar alls, för att jag får dem att recensera.

Och då vände det! Hon läser också. Jag var lite förvånad. För jag är ju också snobb. Hon tänkte väl att jag var samma outbildade fattiga typ som alla andra där. Och jag tänkte att hon var ju ‘bara’ sjuksköterska…

Därefter pratar vi böcker varje gång. Plåstrandet tar inte längre än fem minuter, men lite boksnack hinns med. Hon läser inte ens bara eller enbart lätta böcker. Det var mycket ryskt första gången, och hon jämförde någon bok med hur Aleksandr Solzjenitsyn brukade vara. Och det är ju inte vardagsmat för alla, precis. Häromveckan läste hon Jean Rhys.

Dessutom berättade hon att i julas, i stället för att gå på julmiddag med personalen, så hade chefsläkaren köpt teaterbiljetter till alla tjugo. De hade sett Michael Morpurgos War Horse. Jag tyckte visserligen redan att denna läkare är underbar, men min respekt för henne steg betydligt.

Så, sjuksköterskor läser. Och det gör patienter med. Vem kunde ha trott det?

Krim, Afghanistan och ‘svarta’ böcker

Plötsligt upptäckte jag att det jag läste var lite mera politiskt än vanligt.

Jag hade låtit bli att läsa en bok – Dream Land – som utspelar sig på Krimhalvön när jag fick den för ett par år sedan. Men så insåg jag att tidningarna var fulla med Krim-nyheter, och bestämde mig för att läsa den, sent omsider. Just då hörde Lily Hyde som skrivit boken av sig till mig, och hon var på Krim, för att rapportera för Amnesty om vad som pågår.

Dream Land utspelar sig i början på 1990-talet, när de förvisade Krimtatarerna äntligen fick återvända till hemlandet efter 50 år i Uzbekistan. Utvisningen av dem 1944 låter förfärlig, men det tragiska är att det inte var mycket bättre att komma ‘hem’ igen, vare sig för dem som överlevt eller deras barn och barnbarn som aldrig varit på Krim.

Deras nya ryska grannar ville inte ha dit dem och de hade inga rättigheter att bo eller arbeta eller gå i skolan. Men i slutet på boken ser det lite mer lovande ut. Så därför är det hemskt att veta att det nu är ganska dåligt för Krimtatarerna igen. Ingen happy end alls.

Längre söderut i Afghanistan utspelar sig en serie böcker om flickan Parvana och hennes familj, skrivna av kanadensiska Deborah Ellis. Tidigare har Parvana fått klä sig i pojkkläder för att kunna arbeta och försörja familjen. Sedan var hon tvungen att vandra runt i landet för att sin familj igen. Och nu bor de i flyktingläger och hennes mamma har precis fått tillstånd att starta en skola för flickor.

Det går bra, tills det börjar gå dåligt, pga talibanerna och även s.k. normala men konservativa män. Och när det är som värst blir Parvana tagen av amerikanska trupper som misstänkt terrorist. Där finns lite humor  - Parvana skulle kunna tänka sig att tortera folk för att få nyckeln till biblioteket, och hon lär sig att avsky Donny Osmond – men mest är det allvar och hemskt.

My Name is Parvana är en mycket bra bok.

En av mina läsare skriver böcker (ja, rätt många av dem gör det, egentligen) och bad att få skicka mig ett par av sina bilderböcker. Odette Elliott har fyra barn; två hemgjorda och två adopterade svarta barn (det var så länge sedan att vita människor fick adoptera svarta barn). Hon har skrivit en hel del böcker om just svarta barn. För hennes del för att det var naturligt.

Men för andra är det fortfarande inte så vanligt. Vår Children’s Laureate, Malorie Blackman, saknade dem som ung, och även som mamma. Hon skriver ju själv svarta böcker, men de är trots det väldigt få, jämfört med hur många människor som har svart hud och som skulle vilja läsa om folk som sig själva.

Vad jag till slut kände mig irriterad över var att det nästan alltid är samma små förlag som ger ut dem. Det är bra att de ges ut, men varför behövs det speciella förlag? De är väl normala böcker? För normala människor.

Till slut blev det bra

Jo, så klart gjorde jag det, trots tidiga farhågor. Skrev till alla som skulle komma till Salford, och fick svar från alla. En del kunde inte komma. En del trodde de kunde komma, och en del hann ändra sig.

Det gjorde jag med, som bestämde att med alla sena ankomster med tåg, vore det bättre att inte åka hela vägen till Salford Quays, utan att äta italienskt på Carluccio’s på Piccadilly-stationen. Praktiskt med järnvägsstationer som numera tror de är shopping-center med restauranger. Allt finns till hands.

Bokade bord till åtta pers, fast precis före förlorade jag tre, men vann en moster. Så vi blev sex och det var lagom. Dottern var med, så med Sally Nicholls favoritmoster var det hälften ‘vanligt’ folk och hälften författare. Förutom Sally kom Gill Lewis och Cliff McNish.

Gill Lewis och Cliff McNish

Vi satt där i över tre timmar, eftersom ingen i år hade en baby hemma och därmed var desperat att få sova. Så efter massor med skvaller, som jag blev förbjuden att blogga om, var det bara det faktum att restaurangen ville stänga och att sista tåget hem skulle gå, som gjorde att vi reste på oss och gick.

Jag tycker synd om dem som inte kunde vara med.

Och Michael Morpurgo vann i morse. Tråkigt bara att han faktiskt inte kom hit.

Ska jag, ska jag inte?

Jo, minns ni vad jag skrev för ett år sedan? Att man ska komma ihåg känslan efteråt. Inte den före, när man är som mest nervös.

Nu sitter jag här (och det är tre veckor kvar, så ingen anledning att gripas av panik) och glor på en lista som är lite längre än vanligt. I år ska Salford ha en tio i topp. Dvs de har bjudit in vinnarna från de senaste tio åren, och så ska det röstas fram en slutlig vinnare bland dem.

Och jag har blivit lite smartare, för jag kom på att jag kunde fråga Alan Gibbons, som ska presentera det hela, vem av författarna på listan som kommer. Det gör hela sex stycken, plus systrarna till den avlidna Siobhan Dowd. (Det är bara de tre riktigt stora författarna som avstår. Tur det, eftersom jag förolämpade en av dem nyss.)

Så vad jag behöver veta är om jag ska börja skriva till alla dessa människor och fråga om de känner för att äta middag med en häxa, kvällen före.

Ska jag det?

Jag har faktiskt träffat alla utom två tidigare. T o m systrarna. En författare gav mig en puss i höstas, men det var efter rätt mycket vin, så jag räknar inte med att han ens minns mig. En träffade jag på bokmässan för så där åtta år sedan. Ett par känner jag nästan rätt bra.

Borde kanske börja kolla, så jag snabbt får reda på om Salford redan har fixat lite kvällsmat till sina gäster i år. Fast det har de väl inte råd med, förresten. Tror att hotell och annat antingen betalas av förlagen, om de vill, eller av författarna själva, om inte.

Skrivbord, sekretär, skrivbord, sekretär

På 1970-talet köpte Den Pensionerade Barnbibliotekarien ett IKEA-skrivbord. Jag tyckte det var snyggt, så jag köpte ett likadant. Med tanke på att jag tycks vara på förnamns-basis med alla IKEA-möbler, så skäms jag för att säga att jag inet alls minns vad skrivbordet heter.

Femton år senare avled Den Pensionerade Barnbibliotekariens mamma, och hon stod där med en fin gammal sekretär. Som hon ville använda. Men hennes lägenhet hade inte plats för både och, så hon fick göra sig av med skrivbordet.

Jag tyckte det var förfärligt, för inte kan man skriva lika bra vid en sekretär? Men, hon fick ju göra som hon ville. Skrivbordet hamnade i Häxmammans förråd, och en sommar när vi tog bilen med oss, lastade vi in skrivbordet och forslade det till England och satte det bredvid dess syskon.

Desk

Det blev snyggt med två matchande skrivbord, och vi hade ett fint kontor här i nästan tjugo år tills vi möblerade om lite. Bara ett används nu, och skivan till det andra fick flytta till Edinburgh och bli en specialsågad arbetsyta till Sonens nya kryp-in.

The offcut, upside down desk

Och snart kommer vi inte att ha kvar det första heller. För jag har en sekretär jag också. Den har stått som finmöbel ett tag, men jag inser att när vi flyttar kommer vi inte att ha plats för allt. Och en snygg sekretär trumfar ett IKEA-skrivbord any day.

Faktiskt. Och man kan nog anpassa sig till att arbeta på en finmöbel också. Speciellt nu när man inte har miljoner bitar papper, utan sitter med sin lilla laptop och ser elegant ut.

Nu begriper jag hur Den Pensionerade Barnbibliotekarien kunde ställa sitt skrivbord i någons förråd. Det kan jag också göra.

Tyst och lugn på tåget

Ja, vad tar man med sig på tåget, egentligen? Om man har barn. Små barn. Den sortens barn som behöver underhållas. (Om det nu finns sådana som inte behöver det.)

Den unga bokhäxan ägde en gång en vackert rosa och mycket liten nallebjörn. Jag var så glad och förvånad över min rosa björn att jag aldrig riktigt trodde den var min. För jag hade ju en sådan där vanlig brun en, också. En lite hård, okramig sak.

Men det var så att Häxmamman – som reste mycket på tåg med sin baby – en dag blev tillsagd av en äldre dam att det var opraktiskt att resa med den stora björnen. Den lilla flickan kunde gott ha en liten en, för resorna. Så det fick hon. Jag har ingen aning om detta innebar ett finansiellt problem, eller om Häxmamman bara var tacksam för förslaget.

Minns en längre tågresa på ett brittiskt tåg under de senaste åren, där den unga familjen som delade mitt bord, hade packat en elektronisk leksak till sin två-åring. Jag hade inte varit småbarnsförälder på så länge att jag hade ingen aning om vad det var. En sådan där Nintendo-sak, kanske.

Ungen lekte med den, uppmuntrad av sina unga föräldrar. Så de ville i alla fall att barnet skulle vara vid gott mod och de hade tid, och så. Men det var sent. Långt efter sex när vi startade, och mycket sent på slutet. Ungen var trött. Spel var det sista han behövde. Det blev mycket ljud. Lite sov. Och så fort barnet vaknade till igen skakade de spelet framför honom. Det var inte bara det att det inte hjälpte. Det så att säga ohjälpte.

Men man ska inte säga något numera. Då får man ovett, och kanske polisen på sig.

Relativt nyligen träffade jag en Författare, som efter vårt möte satte sig på tåget hem. En lång resa, den med. Efteråt berättade hon på facebook om femåringen som suttit mitt emot henne, och som observerade att hon läste en bok. Flickan bad Författaren att läsa den för henne, men eftersom den faktiskt var en vuxenbok, så fick Författaren snabbt hitta på något mer femårsaktigt att ‘läsa.’

Hon är ju både snäll – och Författare – så kunde faktiskt göra det. På detta sätt underhöll hon två vilt främmande personers barn under någon timme. Föräldrarna sade inget direkt; varken bad om ursäkt eller tackade, eller oroade sig för att den lilla flickan praktiskt taget satt i knäet på en helt okänd dam. De ville att deras barn skulle vara tyst, men de hade inget med sig alls som hon kunde sysselsätta sig med. Inte ens ett elektroniskt spel.

Och att läsa en bok var tydligen helt ute. Många av facebook-kommentarerna gick på linjen att detta är väldigt vanligt.

Jag ska prova att vara resonlig här. Jag misstänker att en stor anledning till att dagens föräldrar inte läser för barnen (åtminstone offentligt) är att de inte fick böcker lästa för sig när de var små. De vet inte att man ska. Att man kan. Eller kanske till och med hur man gör. De nöjesläser troligtvis inte själva heller.

I fallet med Författaren, hoppas jag de blev inspirerade och gick hem och köpte en resebok eller två. Fast det är förstås lättare att inte bära med sig något alls, och att skrika åt barnet i stället.

Det fick mig att fundera på om man borde resa med lite lämpliga reservböcker. Lite som att jag har frukt och annat med mig, om i fall jag blir oväntat hungrig på resan. Jag vill resa med lätt bagage, men man kunde ju stoppa ner en extra bok att läsa för någon, eller att ge bort till en förälder som ingen bok har.

Kall, kallare, kallast

Jag brukade tycka att Moster Öst var lite fånig när hon klagade på att hon var kall om ryggen. Löjligt, ju. Det var fram till den dag jag insåg att det var jag också. Det hände sig för några år sedan, och efter det har jag sökt efter olika lösningar att inte vara kall alls.

Men man bor ju i fel land om man inte njuter av att frysa. Så fort det kryper under nollan (ute, alltså) undrar folk här om det är kallt nog för mig. Ute gör det inget om det är kyligt. Jag är svensk, och jag har varma ytterplagg, och vet hur att använda halsdukar och vantar, varma kängor och, om det kniper, en mössa.

Det värsta här var när jag insåg att min glädje över en frostig dag även innebar att en del människor frös ihjäl. Så numera gläder jag mig hellre över värmeböljor.

Man kan ju inte leva sitt liv två gånger, så det är svårt (antagligen omöjligt) att ta reda på om de dåliga lederna hade blivit lika dåliga i ett svenskt inomhusklimat. Tror inte det. Skulle de bli bättre om man flyttade? Mejlar då och då till en författare som har ännu sämre leder än mina, och tillsammans drömmer vi om att bo i en öken, eller något.

Farmodern åkte hem till sig igår, efter en veckas julbesök, som var lika kallt som det brukar vara. ‘Så hoppas jag att jag aldrig kommer tillbaka’ sa hon när hon gick. Jag tror att det inte är så att hon avskyr oss, utan mera att om vi flyttar till hennes hemstad, så behöver hon aldrig mer sova hos oss, och kan slippa frysa.

Jag går också och hoppas på en flytt, och att den innebär att vi kan ha ett varmare hus. Ett mindre hus, som blir billigare att värma upp, och helst bättre isolerat, så det blir ännu billigare. För det enda jag är säker på är att gaspriserna kommer att stiga och stiga. Och tänker man bli pensionär om ett antal år så kommer det inte att finnas så mycket att betala med.

En annan författare sitter hemma i sitt hus och fryser nio månader om året. De lyxar till det med att ha värmen på en timma på morgonen och en på kvällen. Ändå är deras räkningar skyhöga. Hon säger att det är svårt att skriva på datorn med vantar på händerna, och det kan jag tänka mig. Och att alltför många lager kläder gör det svårt att röra på armarna.

Jag gissar att vår kära regering inte har en aaaning om att det står till så här även hos välutbildade, intelligenta medelklassmänniskor. Har man det fattigt är det ens eget fel för att man inte försökte tillräckligt. Med något. Som att jobba.

Det som chockade mig mest var det jag läste i gårdagens Guardian. Folk som bor i council homes, dvs de lågt stående medborgare som hyr av kommunen, om de har det så besvärligt att de faktiskt får bo i sådana lägenheter, håller på att förstöra sina bostäder. De har inte råd att värma upp hemmet, och en del är så desperat kalla att de har bett att få gasen avstängd så att de inte ska frestas sätta på ett element då och då.

Effekten detta har är att husen håller på att ruttna och mögla bort, för av någon anledning byggdes de med förväntningen att folk skulle ha värmen på. Har de inte det, för att de inte kan, så går det åt skogen. Och innan husen rasar samman, har folk blivit så sjuka av fukten att kostnaden för landets hälsovård antagligen skjuter upp.

Det kanske t o m skulle vara billigare att betala värmen åt dem, eller att förbjuda energibolagen att sko sig på de fattigaste. Men det kunde ses som att lathet uppmuntras.