Sara Paretsky

Jag bubblade ut lite entusiasm över Sara Paretsky för några dagar sedan. Därefter räknade jag ut att jag bara varit Paretskyfan i några år. Det började med att jag såg att Sara skulle komma till Bokmässan. Hon är en sådan där författare som jag alltid tänkt läsa, men… Ofta blir det ju inte mer än ett tänk.

Läste in ett par VI Warshawski före Bokmässan, och det gjorde Sonen också. Vi tyckte hon var så bra i Göteborg att vi bara måste läsa så mycket vi kunde av henne. Enda anledningen till att jag fortfarande har ett par tre Warshawski olästa är att de är som godis. Vill inte ta allt på en gång, och glädjen att hitta en icke uppäten bok lite senare är väl värd svårigheten att lägga band på sig ibland.

Bloggandet leder i konstiga banor, och ett par år senare lyckades jag övertyga Saras brittiska PR-dam Kerry att min lokala bokhandel skulle vara den perfekta platsen att ta Sara till under hennes engelska turné. Och medan hon var där kunde jag väl få intervjua henne?

Jodå, det gick för sig, så Sara kom, sågs och segrade. Fast detta var trots bokhandeln, som var något av en oväntad besvikelse redan då. (Bekantskapen är numera uppsagd.) De trodde att hon var ointressant för deras kunder så orkade inte göra reklam nog. Men deras trevliga kunder kom ändå, och uppskattade Saras närvaro. Speciellt mannen som var stamkund, men som inte varit där på månader, och som av en händelse tittade in för en kopp kaffe denna lördagsförmiddag och upptäckte att hans favoritförfattare råkade vara där.

Intervjun klarades av, och senare har haft vi fortsatt kontakt då och då. För drygt ett år sedan kände Sara att hon behövde bättre kontakt med sina fans, och startade på min inrådan en blogg. Att jag kunde ha så mycket inflytande förvånade mig verkligen. Bloggen tycks gå bra, och det är roligt att höra lite av vad en favoritförfattare har för sig.

Nu är nästa Englandsturné på tapeten, och jag går och funderar på om jag kan ta mig någonstans dit Sara kommer. Vi får se. Den nya boken var precis så bra som vi fans hoppats på, och efter att Sara satt upp ett kapitel från nästa bok på bloggen, så vill vi inte precis vänta i evigheter på den heller.

För Sonen framstår Sara som en OK författare. Det betyder att bortsett från att hon skriver bra, så lyckades hon svara tillfredsställande på hans standardfråga till författare, vilket är vad de tycker om Philip Pullman. Och det var ju tur.

Småbröderna

Hoppsan! Det blev nästan en rubrik om brädor i stället. Får se till att få mina prickar rätt.

Jag har inga. Småbröder alltså. Men man kan ju adoptera några stycken när man blivit gammal. Jag tänker nu på min lilla grupp med (manliga) författare i 35 till 40-årsåldern, som jag tycker om. Bortsett från att jag redan har en Bättre Hälft, så är de lite för unga för mig. Men för gamla för att bli mina låtsassöner. Alltså blir de yngre brorsor i mina tankar.

Patrick Ness är min senast adopterade bror, och nu är jag faktiskt lite rädd. Han kommenterade ju på förra bloggen, och det var nästan som om han visste vad jag skrivit, så antingen kan Patrick förstå svenska utan att ha nämnt det, eller så har han hjälp. Han är bra på att hålla koll på när han skrivs om, så det går inte att smyga.

En annan brorsa med barnböcker i sinnet är Nick Green. Han är lite extra knepig, för han har haft problem med sitt förlag, så det finns inte mycket att köpa eller läsa. Men nu ska hans första roman komma ut igen, på ett annat och förhoppningsvis bättre förlag, så jag tror det går framåt nu. Nick har två böcker om barn som lär sig att röra sig som katter, vilket är användbart när man ska bekämpa bovar. Och så har han en om en pojke som blir en delfin, fast den finns nu inte att läsa alls, vilket gör mig rätt ensam om att ha gjort det.

Så är det irländaren Declan Burke, som sitter i sin kammare och skriver roliga hårdkokta vuxendeckare, och han har också problem med att få ut sina böcker. Jag fattar inte hur så mycket skit (förlåt) kan säljas, när Declans skojiga och relativt oblodiga historier inte uppskattas nog. Även med hans böcker har jag läst mer än som finns ute i bokform, men det måste någon gång bli bättre. Och han är så artig att man nästan blir lyrisk. Väntar mig bara att han ska svänga med cowboyhatten också.

Declans kompis Adrian McKinty är även han en väluppfostrad cowboy från Nordirland, som via USA nu har hamnat i Australien. Han har riktigt många böcker publicerade, och t o m en trilogi för barn, förutom alla vuxendeckarna han skrivit. Men inte heller Adrian tycks känna att livet som författare är mycket att hänga i en julgran. Hans senaste, Fifty Grand, från förra året är fantastisk. Köp den gärna.

Jag sitter alltså här och håller tummarna för dessa pojkar och deras verk.

Vi kan kalla dig…

Ja, vad kan vi hitta på för titel till en nyöversatt bok?

Ibland är det ju ganska självklart vad en bok ska heta. Om originaltiteln är av den mera omöjliga sorten, kan en bra översättare och/eller förlaget komma på något annat som fungerar fint.

The Knife of Never Letting Go är en synnerligen ovanlig titel, och det var den som ursprungligen fick mig att bli intresserad av Patrick Ness bok. När man fullkomligen drunknar i böcker, måste det finnas ett sätt att urskilja dem från varandra.

Och det är en bra bok. Uppföljaren är ännu bättre, och jag väntar med spänning på den tredje och sista boken. Man kan inte ens gissa vart den kommer att leda, då Patrick inte precis skriver dussinböcker. För bok två, The Ask and the Answer, har den här norskättlingen nyligen vunnit Costapriset för barnböcker.

Så vad kan man göra med en titel som den om kniven? Patrick frågade häromveckan de svensktalande personer han känner vad de tyckte om ett par förslag. Och tyckte gjorde vi. Handlingen i boken är också ovanlig, så man kan inte kalla boken för riktigt vad som helst. Jag tyckte de första idéerna mest fick mig att tänka på Philip Pullmans kniv, och det är kanske inte meningen.

Översättning är lite av en mardröm, men jag hittade på ett par nya förslag. Till slut valde de inte någon av ”mina titlar” men den de fastnade för, Tystnaden i bruset, är faktiskt riktigt bra. Om jag fattat rätt så kommer boken i augusti. Något att se fram emot.

I tur och ordning

Jag har alltid gillat sådana där små bord som man kan ställa under varandra. Satsbord heter de väl på svenska. Det är lite svårt med ord för vissa företeelser ibland. I alla fall så kom mina bord till användning för några dagar sedan. Ja förstås, användning blir det ofta, men inte för böcker.

Efter det relativa lugnet över jul med få nya böcker som kommer ut, så har det rasat in böcker de senaste veckorna. Igen. Undrar just vad brevbäraren tycker om häxan som får så mycket tungt var och varannan dag? Vad som händer är att jag sliter av påsen eller kartongen runt böckerna och sedan staplar jag dem på hög på något olämpligt ställe. Kan inte lägga undan helt, för då försvinner de bara eller glöms bort.

Med flera månaders läsmaterial uppstaplat var det hög tid att sortera, så jag hade ett bord för januariböcker, ett för februaris bokutgivning och tredje bordet för mars och det som kommer efter. Så tog jag bort de allra hopplösaste boktitlarna, och därefter det som jag tror aldrig hinns med ändå.

Därefter blandade jag några gånger efter olika principer. Just nu ligger de alla i trolig läsordning, med fyra på toppen som ska gå före allt annat. Hade en annan sådan bok i förra veckan, när Sara Paretskys senaste VI Warshawski-deckare anlände. Den slängde jag mig över utan att den behövde köa alls. Det är väl det som kallas för gräddfilen.

En intressant reflektion man kan göra över mina väntande böcker är att de är nästan utan undantag på engelska. Dvs som originalspråk. Mest brittiska och resten amerikanska. En av de köande böckerna är översatt från franska, men det är nog allt.

Något som slår mig alltemellanåt är att det blir oväntade band mellan olika böcker. Saras deckare handlade om de svartas behandling i Chicago på sextiotalet och även idag. Den bok jag håller på med nu handlar om en svart slav i New York 1776. Är inte helt säker på vad nästa bok är om, men det kanske blir ett band till?

Behöver faktiskt läsa nu. Det blev så mycket flygande och flängande under några veckor, att fåtöljen lockar extra mycket. Så hej då!

Intervju med Terry Pratchett

Nu finns intervjun jag gjorde med Terry Pratchett (på engelska) på Bookwitch. Så det är bara att klicka och läsa. Den är lite kortare än vanligt, för vi hade inte så lång stund. Och med ett par onödiga avbrott blev det än mer fragmenterat, men det gick bra det med. Vill ju inte klaga på folk som varit ”hjälpsamma” i sitt jobb, men Terry hade nog uppskattat lite mindre förvirrande behandling på National Theatre. Och jag hade hemskt gärna haft en fotograf med mig, så hade det kunnat bli riktiga foton också. Men man tar vad man har, och i det här fallet var det jag själv.

Hemma hos förlaget

Ja, så är man hemma igen efter resan till huvudstaden och Random House. Det var roligt, men hemskt tröttsamt. Inte bara att släpa runt på väskorna med tandborste, böcker och laptop, men detta att vara på gång hela tiden. Det är annat än att sitta vid köksbordet och blogga medan äggen kokar.

Började bakvänt nog med det bästa, om man nu får säga så. Drinkar på en intressant bar nära Kings Cross med Eleanor Updale, som har skrivit ett antal böcker om Montmorency. Har inte läst dem, men tror de är deckare i någon slags Sherlock Holmes-miljö. Eleanor var en trevlig bekantskap, och jag hade gärna suttit där längre än den timmen hon hade tid med mellan två andra engagemang i måndags. Hennes nya bok som kommer ut snart är mycket bra. Johnny Swanson är titeln, och är även den en deckare som utspelar sig 1929.

Från baren var det raka vägen till Carluccios för lite god italiensk mat i sällskap med Candy Gourlay. Hennes första roman kommer i juni, och jag hade precis fått läsa den. Tall Story heter den och den är en fantastisk bok som jag tror kan bli riktigt stor. Candy kommer ursprungligen från Filippinerna och boken utspelar sig delvis där och delvis i London, och basketboll spelar en stor roll i det hela. Har känt Candy på Facebook ett tag, så det var kul att träffas på riktigt och kunna konstatera att hon är ännu trevligare i levande livet.

Tisdagen gick åt till att springa på möten på Randoms kontor i Ealing. Än var det inköpsmöten och än var det omslagsdesignmöten. Deras verkställande direktör, Philippa Dickinson, kom ihåg mig från Edinburgh i somras, och hon tog sig tid att sitta och prata en halvtimme. Mina vanliga kontakter Georgia och Lauren visade mig en typisk dag för Randoms PR-damer och tog fram böcker som kommer ut under året.

Före sista mötet med Suzanne om digital reklam, fick jag ut och äta pizza till lunch med två redaktörer, Sarah och Clare. Och under hela dagen var det en annan Clare som planerade allt och tog hand om mig.

Vid tedags åkte Clare och jag in till National Theatre för att träffa Terry Pratchett. Jag skulle få en kort intervju med honom före hans offentliga diskussion på scenen den kvällen. Det har ju varit mycket prat om hans Alzheimer diagnos och man kan inte låta bli att undra hur Terry har förändrats. Jag skulle säga att han är klar i huvudet, men kanske tar längre tid att tänka när han pratar. Han signerade villigt Sonens bok jag hade tagit med mig, men att hantera en penna är nog något som han har svårt för vid det här laget.

Scendiskussionen var intressant, men lite kort. Man får egentligen bara halva tiden, när det är ett samtal med en annan person, i stället för en monolog. Och publiken kunde inte hålla sig till frågor om pjäsen Nation, utan ville mest veta om Discworldböckerna.

Sedan samlade jag ihop mitt pick och pack och drog till tåget norrut.

Sophia och faster Tove

Som vanligt när jag försöker göra intryck på folk, slängde jag mig över Sophia Jansson innan alla de andra hade inhämtat nog mod att göra detsamma. Jag struntade totalt i att be PR-Hannah på Puffin som stod bredvid att presentera mig, utan bara sa på svenska att jag är en svensk bloggare i England och ”trevligt att träffas.”

Sophias engelska är alldeles utmärkt, men hon verkade tycka det var roligt att prata svenska i alla fall. Hon pratar egentligen en ganska svensk svenska, så jag vet inte om hon tillbringar mycket tid i Sverige. Jag gjorde som jag brukar, och sa att jag hört henne på Bokmässan för ett par år sedan. För det hade jag ju.

Jag var på en presentation på bokförlaget Puffin i måndags, där de pratade om alla underbara böcker som kommer ut under 2010. En ny satsning på Mumin är på gång, och om jag fattade rätt så kommer de att nyproducera Muminböcker, vilket känns lite konstigt, men jag begriper ju att folk vill ha sånt. Sophias roll tycks vara att hålla ordning på vad de snor ihop, så att det passar Toves och Mumins image.

Bl a kommer det en serie babyböcker om Mumin, som jag gissar blir några kartongsidor med gulliga bilder, mer än text. Och det är klart, om ens baby vänjs vid Muminbilder på ett tidigt stadium så har du en kund för livet, liksom.

Bloggande är något som Sophia inte känner till så mycket om, men hon lät intresserad. Förmodar att hon som Muminchef är ganska upptagen utan bloggar och Twitter och annat man kan slösa bort tid på.

Nu ska vi (inte) sjunga

Ibland undrar jag hur folk tänker. Eller möjligtvis gör de inte det. Hur bestämmer man sig för vilket språk folk pratar?

Om du bor i ditt födelseland antar du kanske att invandrare till slut (eller kanske meddetsamma?) pratar sitt nya lands språk hemma. Och då är det rätt logiskt att ta för givet att din egen landsman som flyttar utomlands genast börjar prata på det nya språket där.

Nu gör ju inte alla likadant, men en bra startpunkt är att vi kanske är duktiga, men så bra är vi inte att vi genast blir som de infödda med allt språkligt. Och vad är mer, vi vill inte. Vi är den vi är. Flyttar du från Kiruna till Malmö sätter du inte genast igång att köpa mjölk på skånska. Med tiden kan man ändra på medvetet, eller upptäcka att vissa saker omedvetet filas bort från ens dialekt.

I en tidigare blogg på engelska funderade jag på om hur man beskriver saker från sin barndom på ett språk som man inte talade när man var barn och upplevde det man vill prata om. Det är inte så lätt som det låter. Jag har svårare att dra barnsliga historier på engelska. Fast å andra sidan har ju lite av svenskan passiviserats, så orden finns inte omedelbart till hands på svenska heller.

Och det jag bara gjort på engelska, som att köpa hus eller föda barn, det kan jag bäst på engelska. Därför blev jag både irriterad och förvånad när någon från skoltiden hörde av sig med en begäran. Hon krävde (önskade inte, utan begärde) att få veta vilka barnsånger jag sjungit med Glina när de var små, så att hon kunde använda dessa exotiska engelska sånger i sitt jobb med barn.

Min reaktion var att varför trodde hon att jag sjöng alls? Det gjorde jag ju inte tidigare, så varför börja nu? Jag var inte barn i England, så jag kunde faktiskt inte engelska sånger för små barn. Alltså kunde jag inte sjunga dem. Det lilla jag trallade var svenska klassiker som Bä bä vita lamm, och Mors lilla Olle. Engelska Nursery Rhymes fick Glina lära sig på lekskolan, och jag snappade upp en del där också, men inte så att jag går omkring och sjunger.

Sen var det släktingen som ringde upp och sa att nu fick jag minsann försöka prata svenska en stund. Så jag fick säga att det var väl inget konstigt, för det gör jag ju varje dag med Glina. ”Gör du?” Tja, OK, det är kanske inte självklart, men eftersom de pratar svenska när de är i Sverige förstår jag inte hur de skulle ha lärt sig det annars. Med modersmjölken?

Och grannen som tyckte det var slöseri med tid och kraft när Dottern fick byta ut ett års oönskade franskstudier på högstadiet mot svenska med mig för att förankra det lite ordentligare. ”Men hon kan ju redan svenska” sa grannen. Alltså kan inte det behöva studeras. Men om jag skulle säga att hennes barn då inte skulle läsa engelska i skolan eller på universitetet, för de pratar ju redan engelska, så är det en annan sak. Eller?

Glinas vänner blir alltid lika förvånade när vi brister ut i ”utländska” sinsemellan. Men en av dem lärde sig åtminstone att säga ”hej då” när han gick hem.

Jag kan sjunga God Save the Queen. Det kan inte Glina. Jag lärde mig det på det svenska mellanstadiet. Här har det inte lärts ut alls. Inte ens hos scouterna.

Packlistan

Jag försöker vara organiserad, för en gångs skull, men det går antagligen åt samma skog som de flesta goda föresatser. Om inte snön orsakar resekaos ska jag åka till London på måndag och tisdag. Bokförlaget Random House har fått för sig att det kunde vara trevligt om jag kom och hälsade på i deras kontor, och kollar in en del av deras olika typer av möten där de bestämmer vad som till slut hamnar på bokhyllor i affärer och bibliotek och hem.

Och det är det nog.

Konstig prissättning på tågbiljetter gör att jag ska övernatta på hotell som de betalar för, och för att göra det hela ännu attraktivare har de erbjudit mig träffar med ett par författare. Så det låter väl bra. Och jag ska dessutom passa in ett ”snack” som Terry Pratchett ger på National Theatre om sin dramatiserade bok Nation som fortfarande går där.

Nu var det alltså ”bara” frågan om packning. Önskar att det fanns en lätt lösning till hur man stoppar ner pyjamas och dator och en hyllmeter böcker i en liten smäcker väska som varken tar plats eller är tung.

Ja, och så behöver jag hinna läsa ett par nya manuskript tills dess. De utlovade författarna har båda nya böcker som kommer ut senare i år. Problemet är att de inte finns ens i recensionsbindning, så det blir till att sitta och hålla i A4-buntar.

Är hon svensk?

Nej, det är hon tydligen inte. Inte alls. Hade trott att Helena Pielichaty möjligen var halvsvensk. Läste någonstans om att Helena föddes i Sverige, vilket är sant. Men efter det kunde jag inte hitta mer information om någon eventuell svenskhet.

Så efter det att jag recenserat en av hennes böcker för ett par månader sedan, kom jag i kontakt med henne, och till slut bestämde jag mig för att jag bara måste fråga om det svenska. Eller kanske bristen på.

Helena föddes i Stockholm, där hennes engelska mamma råkade arbeta och gifte sig med en annan icke-svensk. De bodde kvar i fem år, och precis som alla andra kommer Helena ihåg Lucia. Vi måste verkligen fira Lucia med en väldig kraft, eftersom det är det enda som kortvarigt bosatta personer minns efteråt. Prata svenska kan Helena däremot inte längre. Och inte har hon fått någon av sina många böcker översatt. Än.

Boken jag bloggade om är en fotbollsbok för flickor, och det är mycket ovanligare i England än en svensk kanske inbillar sig. Visst finns det flickfotboll, men inte på samma skala som i Sverige. När jag såg att Helena planerade en serie böcker om ett tjejlag tyckte jag det var en mycket bra idé. Tänkte inte direkt läsa den, men så dök en av böckerna upp, och jag provsmakade i alla fall.

Bra, och utmärkt för lite jämlikhet mellan könen. Just den jag fick handlade dessutom om en invandrartjej från Ukraina, så det blev invandringspolitik på köpet. Och historia, eftersom lite av poängen i storyn går tillbaka till andra världskriget. Det enda fel jag kunde hitta var att Helena råkade sätta det svenska laget längst ner på resultatslistan för fotbollsturneringen hon skrev om.

Hon har bett om ursäkt, och det får man väl acceptera.