Tim Bowler

Jag ville märkas, så jag skrev på svenska. Det är föralldel inte det vanligaste sättet att skicka mejl till en författare, men jag tänkte att om Tim får hundratals mejl om dagen, så måste man ju synas. Att skriva på svenska var inte riktigt så förryckt som det kan verka, eftersom han faktiskt har läst svenska på universitetet. Så Tim kunde både läsa och svara på det jag skrev.

Vad jag ville, var att han skulle komma till Glinas skola, där vi hade valt honom till terminens författare. Vi hade inte råd med hans vanliga avgift, så jag tänkte att en muta vore lämplig. Eftersom han ringde skolan och sa att han gärna kom ändå, kan man tänka att han inte blev bekymrad över det hela. Tim är helt underbar, och mycket bra på att underhålla en hop trettonåringar. Han hade t o m en förklaring till sitt val av universitetskurs. I tonåren åkte han på språkresa till kontinenten, och tyckte att de blonda tjejerna från Sverige var så fina att han bara måste läsa svenska! Pojkar…

Tim är dessutom en juste kompis, eftersom han tillbringade en hel del tid med att övertyga oss att hans gode vän och författarkollega Melvin Burgess hade skrivit en utomordentligt bra och rolig bok, trots den sensationella behandlingen boken fått i pressen den våren.

Själv är han inte dålig på att skriva böcker heller. Just nu har han nio s k vanliga romaner, ett par kortare och mera lättlästa böcker, samt ett halvdussin eller så av en serie som heter Blade. Av den senare har jag bara hunnit med de två första, och de är fantastiskt bra. Jag hade inte räknat med att en tonårspojke på rymmen, som är bra på att hantera en kniv, skulle vara så, ja, trevlig.

De kortare böckerna är spökhistorier, och intressanta. Att de är lättlästa är bra, för det finns för många pojkar som inte läser alls, eller tillräckligt mycket.

Av de nio romanerna är min absoluta favorit Starseeker, och det är inte dåligt att kunna ha en favorit i så utmärkt sällskap. Nästan alla av Tims böcker handlar om det övernaturliga, fast på ett ganska normalt sätt. Starseeker handlar om en pojke som spelar piano som en gud och är en baddare på att klättra, men som mobbas av några killar i skolan till den grad att jag tänkte att ”den här boken kommer inte att sluta bra.” Starseeker har också gjorts om till teater, och för ett par år sedan var Dottern och jag iväg och såg den i Northampton.

Tims första bok, Midget, är även den en skrämmande historia. Mycket ondska, men även lite soligare bitar här och var, och fantastiskt bra. Några av Tims böcker finns på svenska, men jag har inte riktigt fått klart för mig vilka. Jag rekommenderar en Tim Bowler-jakt på det starkaste.

Min första bok av Tim var River Boy, som jag hittade i bokbussen och tyckte såg lovande ut. Svensktalande Carnegievinnare verkade perfekt för mig, och var det också. Bokbussen bjöd på ytterligare två eller tre av Tims böcker, när jag väl lärt mig att jag ville leta efter fler.

Så fastän bokbussen och jag inte längre träffas, så var den mycket användbar en gång i tiden.

Så varför bloggar jag så här?

Egentligen är ju jag personligen inte särskilt intressant. Men, ganska ofta får jag frågan varför jag gör det här, och vad jag gjort förut, och ska jag bli vuxen någon gång? Det senare är lika idiotiskt som att fråga om jag ska lära mig att dricka kaffe. Om det har gått så här många år utan, borde det gå bra i fortsättningen också, tycker jag.

Men jo. Som barn läste jag barnböcker, så klart. I trettonårsåldern tyckte jag att jag uttömt det som var intressant på biblioteket, så gick en trappa ner till vuxenavdelningen. Efter att tag tyckte bibliotekarien att om jag nu skulle hållas där, så var det lika bra att jag fick ett vuxenkort. Så jag läste mig igenom deras Agatha Christie, och när de svenska översättningarna tröt, så tog jag Agatha på engelska, så blev det lite till.

Andra omgången barnboksläsande blev det på Litteraturvetenskap i Göteborg, där det ingick 2 poäng barnböcker. Då upptäckte jag att Anne på Grönkulla var en bra bok, och inte alls så töntig som jag hade trott som barn. Fortsatte läsa lite barnböcker då och då, för det var roligt.

Tredje gången (gillt) var när Glina lärt sig läsa. Sonen läste Roald Dahl parallellt med Blyton, och jag hade aldrig läst Dahl som barn. För gammal, gissar jag. Så jag började arbeta mig igenom Roalds böcker, men halvvägs visade det sig att Sonen blivit äldre, och jag övergav Dahl för allt det nya vi hittade. Philip Pullman kom strax efter Blyton fått stryka på foten, och sedan var det ingen gräns för vad de små Glina läste.

På högstadiet (secondary school) skaffade Sonen sig jobb på rasterna med att arbeta i skolbiblioteket, och jag hamnade snart där också, som volontär en gång i veckan. Det var roligt att komma ut, och barnböcker var i alla fall något jag kunde.

Där kom jag i kontakt med en nystartad liten bokhandel, och både biblioteket och affären ordnade författarbesök och annat roligt. Jag insåg att författare var vanliga människor, fast ovanligt trevliga sådana. Efter denna djupa upptäckt, gick jag vidare till att skriva till dem vars böcker jag speciellt gillade, och 2004 kom jag i kontakt med Meg Rosoff, vars första roman just kommit ut och vunnit pris och annat.

Sedan dess har Meg och jag varit i sporadisk kontakt och för några år sedan när jag var nere i London och hälsade på henne, fick Meg idén att jag skulle blogga. Så jag åkte hem och började med det. Meg har nog inte riktigt hämtat sig från chocken att någon faktiskt lyssnade till henne och följde hennes råd.

Ju mer författare man lär känna, desto mer växer kontaktnätet, med introduktion till andra, och deras förlag och deras PR personer.

Och Sonens favorit Philip Pullman hade en roll i det hela också. Sonen och jag stack iväg till bokmässan i Göteborg för fyra år sedan. Jag hade ju lärt mig att man kan fråga om allt möjligt, så på något hastigt och lustigt sätt blev Sonen erbjuden att intervjua Pullman. Vi lånade en kamera (sådana amatörer!) av Skolkompisen i Borås och fick en fin pratstund med Philip. (Medge att Philips glass matchar hans kläder ganska perfekt!)

Efter det ansåg jag att kan Sonen, så kan jag.

Hemma hos

Galna söner och deras mammor måste sova ibland också. Brist på pengar betyder att hotell inte alltid är det lättaste alternativet. Ett sammanträffande (för första gången) med Sally Gardner på ett evenemang i oktober medförde en inbjudan att komma och bo hos henne. ”Jag menar det verkligen” sa hon upprepade gånger.

Så vi bjöd in oss. Sonen skulle få sova i skjulet, sa hon, och bokhäxan skulle få gästrummet.

Vilket hus! Jag vet ju att dessa konstnärliga typer (och där inräknas författare) i norra London är intressanta och ibland udda, men Sallys hus var verkligen något extra. Ett husmagasin borde skynda sig dit och göra reportage på det snaraste.

Skjul. Tja, liten stuga i trädgården med ordentlig säng och skrivbord och tavlor och allt. Sonen mådde gott därute. Häxans rum var litet, men vackert, och sängen skön och klädd i ett påslakan jag gärna hade stulit och tagit med hem. Två söta taxar (levande) och en Jesus-figur i köket med krans på huvudet. Enorma speglar överallt och broderier och böcker och… Ni skulle se vad man kan göra med en billig IKEA-bokhylla.

Men det som är viktigast är givetvis värdinnan, och Sally är mycket trevlig. Hon har skrivit tre historiska tonårsromaner, och håller nu på med den fjärde. (På svenska har jag bara hittat Prinsessagoboken.)

Vi anlände mitt i natten efter teatern, men det störde inte Sally alls, och efter en kaotisk morgon med advokatbesök, den inneboende assistenten och till slut musfångaren tog vi farväl. Sally insisterade på att vi måste komma tillbaka.

Så det gör vi förhoppningsvis. Och jag tänker minsann inte tala om adressen.

Nation

Den aningen galne sonen var uppe i ottan på onsdag morgon för att flyga över till London på ett dygn. Han skulle gå på teatern, och det är precis sådant beteende som skadar ozonskiktet, men ibland behöver man lite galenskap, också. Han mötte sin mamma vid tåget, och efter en långpromenad genom stan hamnade vi på National Theatre vid Themsen, där kvällens föreställning ägde rum.

Terry Pratchetts senaste barnbok Nation har dramatiserats som årets barnteater på National. De har ju haft en rad lyckade sådana ett tag nu. Gemensamt för alla böckerna är att man kan inte riktigt räkna ut hur i all världen någon kan skriva om handlingen till att fungera på en scen. Men det kan de.

Den som inte läst Nation, kan börja med att göra det. Sedan kan jag rekommendera National Theatre för er som kvistar över till London då och då. Förra årets succé War Horse går fortfarande på en annan teater i London, och är väl värd att titta på. Åtminstone för folk som har vett att ta med sig en näsduk eller två.

Nation börjar med en tsunami för att bli av med hela öbefolkningen utom huvudpersonen Mau. (Så det kan givetvis vara värt att fundera på vem som kan ha problem med en sådan start.) Flickan Daphne lider skeppsbrott på ön, och sedan får dessa två barn som först inte kan prata med varandra, försöka klara sig själva, och senare alla andra som hamnar på ön, sökande efter hjälp.

Det är mycket humor och mycket mod, precis som i Terrys bok. Mau är fin att titta på, i sitt nästan nakna tillstånd, och Daphne som är en proper viktoriansk liten flicka, går snart omkring i bastkjol. Och skeppspapegojan är helt underbar. Man skulle kunna tro att få rollen som papegoja skulle kännas som ett nederlag, men han är fantastisk!

(Foto © Johan Persson –  Emily Taaffe som Daphne)

Mystiska romare

Redan de gamla grekerna, och allt det där… Fast enligt Caroline Lawrence, som har skrivit en serie barndeckare på engelska, så fanns inte ordet ”detektiv” i antikens Rom. Hennes huvudperson Flavia hittar på ordet när hon får för sig att hon vill lösa mysterier.

Caroline satte igång att skriva sina böcker med Blytons Fem-böcker och Kitty-böckerna i tankarna. Det är rätt uppfriskande att hitta en författare som inte skäms för att säga vad hon inspirerats av. (Fast säkert hälften av alla deckarförfattare jag hört berätta om tidig påverkan nämner Blyton.) Idén var egentligen Carolines systers, eftersom Caroline ville skriva, och hon hade en bakgrund i klassiska språk, både från Cambridge och från Kalifornien där hon kommer ifrån.

Hon var inte direkt blygsam i sin ambition, för ganska tidigt planerade hon in arton böcker, som sedan krympte till sjutton. Dessutom klarade hon av att skriva allihop under en tioårsperiod, med den sista boken publicerad för ca ett halvår sedan.

The Roman Mysteries finns alltså på engelska, och de finns på ganska många andra språk också, men tyvärr inte på svenska. Inte mitt fel, för jag har i flera år tjatat om böckerna utan att få någon att lyssna. Så kanske dags att fler framtida läsare tjatar med mig?

Flavia är ca tio år, och hon börjar lösa mysterier ihop med sin granne Jonathan, sin slavflicka Nubia (som blir frigiven av Flavia) och Lupus, en tiggarpojke de hittar i Ostia, strax utanför Rom, där de bor. Första boken utspelar sig i Ostia, och i andra boken åker de till Pompeji strax före Vesuvius utbrott. Rätt roligt faktiskt, för vid ankomsten säger Flavia att hon vill se sig om i Pompeji, men hennes farbror Gaius påpekar att hon kan se Pompeji närsomhelst…

I nionde boken reser de till Grekland,och senare blir det norra Afrika också. De träffar flera romerska kejsare, som givetvis behöver hjälp av en grupp barndetektiver. Under böckernas gång hinner barnen bli ca tre år äldre, och till slut får vi bröllop för båda flickorna. Dessförinnan har flera av historierna varit ganska romantiska, och Caroline brukar alltid varna sina manliga läsare för dessa, men bara på skoj.

Bortsett från det faktum att de romerska mysterierna är bra läsning (här läser vi dem allihop, gamla som unga), så lär man sig en vansinnig massa historia på köpet. När Caroline reser runt och träffar sina fans, har hon alltid med sig alla möjliga ”antika” saker, från oljelampor till gammalt romerskt ”toalettpapper”.

BBC spelade in de första tretton böckerna i två teveserier. Resten hann de inte filma förrän barnskådespelarna blivit för gamla.

Intervju med Caroline Lawrence här.

Lördagsbio?

Brukade alltid tycka det var lite konstigt med bio klockan sju och nio, för där jag bodde var det halv sju och halv nio. Och när det var en lite längre film var det bara en per kväll. Nu verkar det vara film lite hur som helst, men fortfarande inte hela dagen, åtminstone inte utanför storstäderna, i Sverige.

När jag som fjorton-åring hälsade på brevvännen i England var det en intressant upplevelse att få gå på bio på lördag förmiddag. Och man fick äta på bion. Potatischips, i små gulliga enportionspåsar. Fullt var det också, med lång kö utanför att komma in, fast det var ett litet samhälle. Och, man fick se två filmer för biljettpriset.

Nu när jag bor i England själv, förstår jag att det var enda tidpunkten folk med barn hade barnfri tid när man kunde städa, handla, eller, tja… Fast barnfritt blir det inte, numera, för man kan ju inte låta barnen göra något på egen hand. Någonsin. Och inte har jag sett några ”double bills”, dvs tvåfilmsföreställningar, erbjudna heller.

När Glina var små fick de ibland gå på lördagsbio, och då hade bion en ”entertainer” i foajén före. Någon idiot som trollade och var allmänt dum, minns jag. Han hade mage att kommentera treåringens supermoderna vadderade silverjacka med matchande silverfärgade Doc Martens kängor.

Däremot kan man ju gå på bio nästan närsomhelst på dygnet. Så det var väl därför jag blev så sur när jag inte ens kunde köpa biljetter till Harry Potter i somras före tre på eftermiddagen. I Sverige.

I Michelle Magorians Tystnad, tagning, som utspelar sig 1949, går man på bio jämt. Det är rätt så fascinerande att läsa om. Inte bara filmerna de ser, men hur ofta de går och så. Å andra sidan måste man komma ihåg att de inte hade teve eller internet. Att de hade råd. Men bio har nog alltid varit billigare i England. Sonen nästan svimmade när han fick betala för fem biljetter till Harry Potter i somras.

Världen utvecklas. Numera får man inte röka i engelska biografer. Och man förväntas äta popcorn i svenska biosalonger också. ”Banged grains” (slagna frön) som Terry Pratchett kallar det i boken Moving Pictures. Senaste ”framsteget” i vår egen lokala bio är att man absolut inte får ta med sig egen mat in, och de kan söka genom ens väska. Trodde det räckte med sådant när de är ute efter terrorister med bomber, och att en enstaka insmugglad smörgås skulle vara OK.

Småknorvlig Philip Ardagh vinner roligt pris

Ja, det var ju roligt för Philip Ardagh att han precis fått ett pris, men det var inte riktigt det jag menade. Philip, som är en rolig typ, har tilldelats Roald Dahls rolighetspris. Jag hade i min enfald trott att Philip redan hade ett skåp fullt med pokaler hemma, men han har tydligen aldrig (verkligen?) fått pris tidigare. Så det var på tiden.

Jag har aldrig läst Philip på svenska, och jag är rätt så misstänksam mot översatta böcker ibland, och inbillar mig att det bästa går förlorat. Men, i en diskussion på Facebook nyligen citerade Philip början från en av sina böcker om Eddie Dickens, och jag tyckte faktiskt det såg mycket bra ut. ”När Eddie Dickens var elva år drabbades båda föräldrarna av en hemsk sjukdom, så att de blev alldeles gula och småknorvliga i kanten och luktade gamla varmvattenflaskor.”

Det ser väl ganska så intressant ut, eller hur? Nu ska erkännas att Philip skriver mest för pojkar i en viss ålder, men den gamla bokhäxan kan njuta av lite barnslig humor, hon också.

Philip och hans skägg, vilket är väldigt långt, var på BBC frukostshow i morse. Programledaren sa till honom att han tänker som ett barn, och Philip log rart och sa att det var den finaste komplimang han fått.

(Foto H Giles)

Intervju med Michelle Magorian

För ett par veckor sedan träffade jag Michelle Magorian på Imperial War Museum i Manchester och gjorde en intervju med henne. Den går bra att läsa på engelska Bookwitch nu. Vi hade en bokfestival i stan, och som avslutning hade arrangörerna lyckats få hit Michelle att prata. Och var bättre att göra det än på ett krigsmuseum?

Framfusig som jag är, bad jag att få ett samtal med Michelle, och hon kom faktiskt ihåg mig från vår träff förra året. Först tänkte jag att hon kanske bara var artig, för det är ju lätt att säga. Men det första Michelle gjorde när vi sågs var att plocka fram en present till mig. Och det var inte vilken present som helst. Tystnad, tagning som är hennes nyaste bok, precis utkommen i svensk översättning.

”Det var väl du som är svensk?” sa hon, när jag förbluffad stirrade på boken. Nog för att vi hade talat om översättningar förra våren, men hur kunde hon komma ihåg det, från en tillställning som kryllade med folk?

Tystnad, tagning är en fantastisk roman om 14-årige Henry som lever i efterkrigstidens England. Närmare bestämt år 1949. Hans pappa är död, och hans mamma har gift om sig med en man Henry inte gillar, så han håller sig till sin farmors sällskap. Henry har en hobby, och det är att gå på bio, och på den tiden gick man på bio ganska rejält när man gick. Henry springer på bio flera gånger i veckan, när han inte är i skolan.

Det är hans sista år i skolan, och det medför många förändringar, och han får på olika vägar några nya kamrater som han delar filmintresset med. Ett grupparbete i skolan leder in Henry på nya områden, som först känns obehagliga. Henry är väldigt fördomsfull, och kan inte lära sig att acceptera nya idéer omedelbart. Sedan händer det en massa konstiga och skrämmande saker, och Henry lär sig vem han kan lita på och vem som inte är något att ha. Det blir mycket spännande och farliga förvecklingar för honom och vännerna.

Som med alla Michelles böcker är tidsperioden mycket väl beskriven. Man är verkligen i England för sextio år sedan när man läser. Alla som älskade Godnatt Mister Tom kommer att tycka om Tystnad, tagning också. Fint översatt av Meta Ottosson, som av allt att döma gjort mycket jobb med att lära sig om filmer för att få det rätt.

Här har ni mig

Äntligen finns Bookwitch på svenska! Fast ibland undrar jag om jag fortfarande kan skriva riktig svenska, som varken är antik eller svengelsk. Men man kan ju prova och se vad som händer.

Idén är så ny att jag egentligen inte har bestämt vad som ska hända här. Jag har redan två andra bloggar, Bookwitch och CultureWitch, så det är inte direkt så att jag behövde något mer att göra. Däremot är det nog så, som någon påpekade idag, att det blir allt färre bokrecensioner i tidningarna, så det kan kanske behövas i ett annat media.

I England läser jag i aningen långsammare takt än böckerna flyter in, och snart får vi inte plats i huset, men vad ska man göra? Så springer jag runt på bokfestivaler i mån av tid och ork och pengar. Jag plågar författare med mejl, eller i värsta fall brev, och försöker hålla reda på vad de har för sig.

Jag intervjuar författare när tillfälle ges, och min första intervju gick av stapeln på bokmässan i Göteborg för ett antal år sedan. Man ska ju sikta högt, så jag gav mig på Jacqueline Wilson. Dagen därpå tog jag mig an Eoin Colfer. Sedan har jag inte gjort så värst mycket i Sverige, med undantag för Sonya Hartnett när hon var i Lund förra året.

Kan tänka mig att här kan det bli lite engelskspråkiga barn- och ungdomsböcker i svensk översättning, deckare och annat. Känner tyvärr inte någon större mängd svenska författare. Än. Skakade hand med Klas Östergren i Edinburgh i augusti, och han såg glad ut. Dottern tacklade Per Wästberg med det geniala draget att hon inte hade en aning om vem han var, så hon behandlade honom som om han vore deckarförfattare. Stackarn.

Så det kan gå. Vi gjorde även en minimal mini-intervju med Henning Mankell i Edinburgh, där vi koncentrerade oss på att vi inte är jävla kärringar. Han såg också glad ut. Och Håkan Nesser hittade vi i Halmstad en dag. Höll på att säga en vacker dag, men jag har för mig att det regnade.

Men vi kan väl utöka repertoaren så sakteliga.